Miss My Sweden

Port Vila

Vi kom in till Port Vila efter en riktigt trist segling, den var rullig och vi fick inte riktigt till det. Detta var den andra mindre behagfulla seglingen i rad. Den mellan Vuda Point och Tanna var ju inte heller den någon direkt höjdare. Vi fångade en boj och gick till kojs. På morgonen mådde vi inte bättre, våra magar var i uppror, humöret var i svängning och alla var påverkade. Konstigt, kan det vara malaria tabletterna som spökar? Vi läste den långa sidan med biverkningar och flera stämde in på oss, snart mister vi väl håret också (en något mer ovanlig biverkning) och trillar på näsan när balanssinnet påverkas (en annan något mer ovanlig biverkning).

Vattnet var spegelblankt inne hamnen, det var så skyddat att vi under hela vistelsen inte tog ner gummijollen en enda gång utan nöjde oss med att ro till och från land i vår lilla hårda (segel)jolle. Under en av dessa helt magiska tillfällen när vattnet låg stilla bestämde vi oss för att testa om vi alla fem fick plats på en gång. Det gick jättebra tyckte vissa… Olof förmanade oss att inte resa oss i jollen och sitta stilla! Vi andra diskuterade hur farligt det egentligen skulle vara, hur stor risken egentligen var att vi skulle kantra. Alla hade synpunkter i stabilitetsfrågan och ingen uppmärksammade att vi faktiskt flöt och långsamt närmade oss jollebryggan. Kanske det var att utmana ödet, vi hade bara en dryg decimeter fribord när alla satt i men vi lyckades. Enda missödet var att Olof blev blöt i rumpan då vatten skvätte upp genom centerbordstrumman men det var ju varmt så snart var även han ”torr” 🙂 En ny era hade inletts! Från denna dag är det inte ovanligt att man kan se hela besättningen från Miss My sittandes tätt tillsammans i denna lilla jolle roendes in till land eller ut till ”moderskeppet” på redden.

Port Vila blev en stor överraskning för oss. Vi kom från Tanna där människor bodde i ”hyddor” och nästan ingenting fanns att köpa för pengar. I Port Vila däremot fanns alla möjlighter att spendera alldeles för mycket pengar. Vi har dock blivit duktiga i att hålla i dem men när vi besökte stadens Super Market, franska ”Le Bon Marché” så sattes vi på prov. Det var en närmast chockartad upplevelse att vandra runt i denna oerhört välsorterade (stora) butik sprängfylld med franska och internationella matvaror. Inte sedan Papete på Tahiti hade vi sett något liknande. Naturligtvis var maten dyr och egentligen bortom räckhåll för oss men vi kunde inte låta bli att köpa några burkar leverpastej (paté), lite anjovis på burk, några trevliga konserver och ytterligare någon liten delikatess för att krydda vår tillvaro.

Går man längs huvudgatan finns matbutiker på båda sidor och en stor frukt- och grönsaksmarknad på vänter sida. De har öppet varje dag men störst kommers är det på fredagar. Det finns en hel gång full med färdiglagade rätter för ”lunchbesökare”, där sitter kvinnor med hårnät och gigantiska flugsmällare som de viftar över maten. Basen är ris, potatis, sötpotatis och kål som ligger på tidningspapper som är hopvikt som en fyrkantig hög talrik. På denna bas ser det ut som om det ligger fisk, kött eller grönsaker. Men vem vet, kunde inte låta bli att ta en bild men det sågs med blida ögon. Annars var det full rulle på marknaden, man tog själv från stånden, betalade och stoppade ner varorna i väskan. Vill man ha påsar går dessa att köpa på ett bord där det såldes just påsar i olika storlekar. a href=”http://www.missmysweden.se/2014/08/vanuatu-port-vila-2/dsc_0230-2/” rel=”attachment wp-att-1454″>
Vår största glädje var att återse pomplemosse som vi inte ätit sedan Franska Polynesien (men då åt vi desto fler). Det är en jättestor grapefrukt som är söt, den håller sig i all evighet och blir bara lite bäskare med tiden. Vi älskar dessa frukter, idealiskt för oss i och med att en frukt räcker för hela familjen. Vi köpte även clementiner, apelsiner, annanas, gröna tomater, kål i olika former, färsk basilika (för att göra hemgjord pesto), lök och potatis. Det är underbart att gå på dessa marknader och se härligheten. Där finns allt som går att odla, producera eller fånga. Gustaf stannade tvärt, på marken fanns fyra ”paket” med levande krabbor, sex stycken i varje. ”Paketen” rörde på sig och det bubblade ur munnen på dem. Bredvid fans något som liknade en varelse från en annan planet. Det var den välkända coccosnötskrabban. Den är inte rund som en vanlig krabba utan mer avlång. Den var också ihopbunden och väntade på sitt öde. Gustaf stod länge och tittade faschinerat på dessa arma djur, han ville så gärna att vi skulle köpa och laga till hemma, men sakta men säkert försvann ”paketen” och det dröjde inte länge innan även den dyra coccosnötskrabban hade funnit sin köpare.

Bortanför marknaden börjar strandpromenaden som leder till den moderna delen av staden. Där finns en hel del restauranger, butiker, banker etc. När du går på den slitna promenaden kan du se resterna av en svunnen tid, när Port Villa var ett omtyckt skatteparadis och en strid ström av rika människor placerade sina pengar i stadens banker för att slippa skatterna i sina hemländer. Men idag har dessa människor sökt sig till andra platser och kvar finns bara resterna av denna tid. Byggnaderna är slitna, asfalten sprucken och överallt syns bristen på underhåll, sorgset men samtidigt ganska charmigt. Kanske en av de få platser på jorden som haft besök av turistströmmen men som nu har fallit i glömska.

Delikatesser, Musik och dans bland träsniderier

Vi såg alla fram emot äventyret att få gå till den franska mataffären, svindyr men med alla delikatesser som vi älskade och har saknat så mycket. Det är en stor skillnad när ”fransoserna” är framme, de är stolta över sin sofistikerade matkultur, kräver kvalitet och vill ha allt som finns i matvarubutikerna hemma i Frankrike. Smaken, kvaliten på råvarorna och innehåll i matvarorna är ofta mycket bättre. Vi lyckades komma över leverpastej på konserv (paté), senaste gången var i Tahiti för ca ett år sedan. Grönsakskonserver i alla möjliga olika blandningar, spenat på burk, anjovis filéer, sylt med hela bär och som faktiskt smakar äkta bär, koncentrerad fruktjuice med c-vitamin att blanda ut med vatten, entrécote och chorizokorvar. Vi fick tag i ost, smör och kvalitets-zippåsar och mycket mera som länge funnits på önskelistan.

Detta är ett litet axplock av det överflöd som fanns i butiken, det mesta låg över vår budget men vissa saker unnade vi oss. Barnen dräglade över en goudaost, men den kostade tyvärr över 400 kr/kg och var inte aktuell. Emil hittade Toblerone, Lovisa Cream Cheese och själv stod jag länge och suktade efter brie, gorgonzola, cambosola, camenbert och vitlöksost. Vi stod alla tre och tittade länge på olika sorters salami, äkta skinka (inte pressad) och pastrami. Det fanns även färdiglagade rätter som doftade underbart. Men allt låg långt bortom horisonten, fast ”fönster shopping” är alltid roligt, drömmarna är ju gratis.

Vi gick i alla fall lyckliga ut därifrån. Gick in i grannaffären och köpt lite fiskekrokar modell större. Vi har inte haft någon vidare fiskelycka den senaste tiden, tolv (!) fiskar i rad som huggit på våra drag men alla har slitit sig. Ni kan inte föreställa er hur det svider när alla står upphetsade på däck skrikande, pekande på de vackra hoppande varelser som smakar så gott i vår stekpanna. Men de har ett eget liv och vill verkligen inte bli vår delikata middag. De sliter sönder drag, äter upp krokar, rätar ut dem och sliter av dem. Fiskarna här verkar både mer intelligenta, större och starkare. Så nu har vi mobiliserat med nya fina krokar.

Nästa stopp på vår lilla utflykt var glasståndet. Det låg utanför mataffären och hade fem smaker, alla fick välja en kula i ett rån. Luften var tjock av förväntan när vi förde glassar mot våra läppar, vilken smak och vilken konsistens! Kylan mot läpparna och den gräddiga känslan som övergick till en underbar sötma ner i magen och la sig till rätta, den spred en härlig svalka i mellangärdet.
”Splasch”, Gustafs kula glass rullade ur rånet och landade i en sorglig hög på det smutsiga golvet. Han såg på mig med ett ansikte som om han förlorat en miljon eller kanske sitt nya favoritgevär i lego. Ingen katastrof, damen bakom disken log, tog emot glass kulan (som legat på golvet), om än något besvärad, mellan fingrarna och slängde den i sopporna. Hon tog även rånet och la i en kula till, Gustaf kunde pusta ut – världen gick inte under denna gång.

På vägen tillbaka passade vi på att gå in i ett galleri där ägaren sålde sniderier. Det fanns de mest fantastiska konstverk. Det var masker, statyer som föreställde djur och ansikten, men även statyer föreställande människor som egentligen var traditionella trummor. Vi gick och beundrade alla små konstverk och konstaterade att något var mycket annorlunda. Det fanns en stark känsla av glädje i rummet. Kanske var det den trevliga mannen som ägde butiken eller var det alla dessa vackra ting som tävlade om att ha det största leendet. Vi har läst någonstans att Vanuatus befolkning är den lyckligaste i världen, kanske är detta en liten överdrift, men samtidigt en trevligt sådan. Alla ler nämligen hela tiden , är mycket artiga och trevliga. Mannen i affären var inget undantag, han expedierade kunder och när butiken var tom, gick han över och berättade för oss om lokalbefolkningens seder och bruk, speciellt från hans hemö där även konstnären vars saker han sålde kom ifrån.

Vid ett tillfälle bad han Olof hålla i en pinne, frågade om han kunde hålla takten och sedan visade han hur han skulle slå på de stora statyerna (som var ”giganto” trummor). Rummet fylldes av musik. Han förflyttade sig och tog en mindre staty (trumma), fortsatte med takten, började sjunga en lokal, traditionell sång. Han gav över trumman till mig för att fortsätta och nu dansade han, sjöng och skrattade lyckligt. Det spratt i kroppen och benen började flytta på sig, vi dansade några steg och han sprang in bakom disken. Ut kom han med en gitarr och nu var tonerna annorlunda, det var moderna rocklåtar och vi skojdansade hela familjen. Emil tittade förtvivlat mot dörren så att inga skulle komma in och se detta totalt sinnessjuka sällskap som råkade vara hans familj. När väl en kund kom mot dörren åkte gitarren in bakom disken och vi alla stod stilla, tittade med finurliga leenden på sniderierna igen, höll upp en, frågade om priset som om ingenting hade hänt. Kunderna köpte sina minnessaker och gick. Vi var ensamma igen, trummorna lockade, musiken låg kvar i våra minnen, snart var vi igång igen. Tänk vilken vändning livet kan ta om man bara vågar ta vara på tillfället, vara lyckligt tokiga för en stund…

Rulligt värre i vårt inre med nygamla vänner som vägvisare

Vanuatu var för oss en verklig emontionell virrevarr av lycka och sorg. Vi fick uppleva så mycket fantastisk som vi inte räknat med då vi egentligen planerat att segla direkt till Cairns i Australien. Men det blev även en tid av reflektion och uppbrott. Stämningen på båten var emotionell och vi alla kände oss ganska vilsna. Olof och jag slets inombords med drömmen om att stanna någonstans, slå oss ner ett extra år och få uppleva att leva i ett annat land för en längre tid. Vi ville arbeta och kunna köpa mer tid, vi ville inte att tiden i ”pacific” skulle ta slut, kände oss inte färdiga, inte redo för att gå vidare. Vi umgicks lite med en Australienskiskt par som skickade förfrågan vidare om arbete och vi blev uppmuntrade att göra ett försök. De eldade på känslan av att vi hade förbråttom. Borde stanna upp och försöka ta chansen i Australien.

När Anniara lyfte sitt ankare för att gå mot Australien, var vi fortfarande kvar, kunde inte förmå oss att komma iväg. Att lämna Vanuatu var som att lämna Grenada för att segla mot Bonair och Panama. Det fanns ingen återvändo! Nästa steg är Indiska Oceanen och Sydafrika, det går inte att segla tillbaka. Dessutom fyllde jag snart år och ville bli firad i land.
Den tyska båten Voyager kom in och la sig på Anniaras boj, de kom med energi och nya tankar. Helt plötsligt öppnade sig nya möjligheter, över en öl berättade de om sina planer om att ta sig till Louisiaderna utanför Nya Guinea, istället för Stora Barriärrevet. Mer tid i Vanuatu och ytterligare en spännande ögrupp långt bort från civilisationen. Vi drogs med och såg nu en annan möjlighet som var enormt lockande. Vi ägnade tid åt att informera oss, skaffa mer malaria tabletter och diskutera ombord. Att slippa dagsseglingarna i Barriärrevet lockade, att kunna hålla sig borta från ”västvärden” en liten stund till och få förlänga vistelsen i Pacific kändes underbart.
Men frågorna återstod, Var detta något för oss? Efter mycket funderande var vi tillbaka till urspungsplanen igen, oroligheterna på Nya Guineas fastland var en tung faktor i beslutet. Inga onödiga risker med barn ombord och det faktum att Olof ville tillbaka och se Barriärrevet. Han har ju seglat denna väg förut, ombord på Miss My I och vill återse dessa vatten med familj.

Sakta började vi släppa taget om det gamla och började se fram emot det nya. Att bestämma sig var svårt men när beslutet var fattat kändes det bra. Inget mer år ute i värden, vi skulle hem och alla ombord började nu förbereda sig mentalt på nästa fas av resan. För vissa av oss gick det fort för andra tog det längre tid och det är väl så det ska vara. Vi pratade mycket och lät vissa drömmar sakta försvagas och försvinna. De fick ersättas av ny kraft i utmaningen att börja ta sig hemåt, att se fram emot de underbara platser vi skulle få se och ta vara på tiden som var.

Men först skulle ett födelsedagsbarn firas, och vilken dag det blev!

Att få vakna av att det tisslas och tasslas i båten, utan att kunna låta bli, lyssnar till viskningarna och väntar förskjust på fortättningen. När sången sprider sig i båten, ”jag må hon leve, jag må hon leva uti hundrade år…”, hela familjen på rad med tårta och tända ljus, då är lyckan gjord. De hade ansträngt sig, bakat en tårta på morgonen som fortfarande ångade av värme. Den var som ett litet konstverk, en vulkan med rinnande lava från toppen och färggranna stenar som kastats ut som vid ett vulkanutbrott. Den var fortfarande varm och ångade av chocklad. inpirationen var hämtad från vulkanen vi besökt på Tanna och de hade verkligen lyckats. Dessutom smakade den delikat tillsammans med nybryggt kaffe.

Det blev presentöppning och uppläsning av hälsningar från både vänner och slätingar hemifrån. Allt avslutades med att ett enormt paket togs fram från bakom kulliserna, det var en stor mask, gjord i trä med ett underbart stort leende. Jag fick tårar i ögonen, det var från affären med den härliga mannen som dansade och sjöng med oss. Den döptes till Vanu och vi kom fram till att den skulle upp snarast för att påminna oss om att det alltid fanns något att glädjas åt.

Tidig kväll var det dags för födelsedagsmiddag på en lokal restaurang som heter Chillie, det skulle vara bara Olof och jag (barnen insisterade). Tyvärr fanns ingen ”Cocconut Crab” som stod på önskelistan, den var slut och skulle eventuellt komma in dagen efter. Vi gick en sväng förbi vår vän Rose och fick då tipset att ta en rätt att dela på, då kunde man få både förrätt och varmrätt till ett rimligt pris. Det avgjorde saken och vi bestämde oss att äta, inte bara ta ett glas vin. Vi åt en underbar sallad med små bläckfiskar stekta i smör, vitlök och chili och slog till på en ungsbakad hummer. Det var så gott att vi var i himmelriket, vattnet utanför fönstret var belyst och vi såg fiskarna simma, en liten haj och en liten rocka. Det var kolsvart när vi sakta rodde ut till båten, bara den lilla stadens ljus lyste upp viken och vattnet var alldeles stilla…

Så blev det dags för oss att lämna Vanuatu och sätta kurs mot Cairns i Australien en sträcka som vi räknade med skulle ta oss ungefär tio dagar att avverka.

Vuda Point Marina är ett märkligt ställe. Det är en marina som ska vara ”orkansäker”. Under vår resa över Stilla Havet har vi hört flera seglare berätta att de har övervägt att stanna här under Södra Stilla Havets orkansäsong (November – April) istället för att gå till Nya Zeeland (utanför området med risk för orkaner). Marinan är som ett runt hål in i land, där alla ligger med fören eller aktern mot betongbryggan och andra änden in mot mitten av hamnbassängen. I centrum av denna finns en stor boj där man kan ligga med sin båt och vänta innan hjälp kommer från marinans personal för att ta upp linor som håller aktern eller fören på plats. Det finns en trevlig liten restaurang längst ut på halvön som ramar in marinan. I marinan finns fina toaletter, duschar, en liten affär, två tvättmaskiner (det går att få varmvatten genom att koppla en slang från zinken om man är lite påhittig) och fantastisk charmerande personal. Det är en enkel marina, men samtidigt får personalen en att känna sig
ytterst värdefull. Små detaljer som att alla hälsar, frågar om de kan hjälpa till att bära, på toaletterna finns färska blommor och snäckor som utsmyckning, det är rent och snyggt över allt, det finns uppmärksamma säkerhetsvakter som samtidigt utstrålar vänlighet och inger en känsla av trygghet. På nära håll finns ett litet hotell med pool som barnen kan bada i.

Taxichauförerna väntar på pakeringen och kör med glädje dig in till Lautoka för 15 fiji dollar. De väntar gärna när du gör dina ärenden eller följer med dig om du behöver hjälp men då får du betala lite mer än det dubbla. Vill du komma billigare undan går det att ta en lokal buss in till centrala bussstationen, det kostar 1,6 fiji dollar per person (Gustaf åkte gratis). Bussfärden är att rekonomendera. Bussen är helt öppen, utan fönster och med ett snöre att dra i när den ska stanna. Det är ett bra sätt att få se omgivningarna. Lautoka i sig är ingen direkt ”charmig” stad, det är den näst största staden i Fiji och är en smältdegel av Inden, South Pacific och England.

Här finns bra mataffärer, en underbar frukt- och grönsaksmarknad. Alla är trevliga och hjälpsamma. Vi åkte dit ett antal gånger för att handla och sista dagen ”turbohandlade” jag det sista i sällskap med Gudrun från Anniara. Taxichaufören körde runt oss och hjälpte oss bära. När vi kom tillbaka hjälpte Lovisa mig att tvätta och torka av alla varor. Vi vill inte ha ohyra ombord, det räcker med svartmyrorna som vi fick när vi stod på land i Opua. De är ”pest” och vi kämpar hårt för att bli av med dem.

I marinan träffade vi en Norsk familj som köpt en stålbåt på drygt 50 fot (15 meter), som stod på land för reparation, det blev en hel del snack om stål, rost och svetsning. Deras båt var full av överraskningar, och vi kände väl igen oss i deras beskrivningar. Vi åt pizza tillsammans, ”ät två och betala för en”, passade bra för allas plånböcker. Inom kort fick vi även sällskap av vännerna från Voyager och Anniara. Vi flyttade ihop bord för att alla skulle få plats. Barnen lekte i en liten enkel lekplats precis bredvid, ölen serverades tillsammans med goda pizzor. Under samtalet med den norska familjen visade det sig att de innan de fick barn hade seglat runt jorden tidigare och det med båten Felice. Värden är bra liten! Felice har vi seglat med tidigare (Olof var ”Line handler” på Felice när de gick igenom Panamakanalen) och deras äldsta barn Birk lekte under en period mycket med Gustaf. De berättade med glädje om sin tidigare segling och vi fick många tips och råd.

In i det sista vacklade vi om vi skulle gå direkt mot Cairns när vi lämnade Fiji eller om vi skulle stanna till i Vanuatu. Vår ursprungliga ”huvudplan” plan var att gå direkt till Cairns men nu började vi omvärdera. Gudrun och Göran skulle gå till Vanuatu. Jörgen med familj på Voyager skulle också dit, men även andra i marinan sa att vi inte fick missa detta örike. Till slut avgjordes saken av att vi fann ett kuvert med ”bortglömda” dollarsedlar som familjen fått i present i julas. dessa pengar täckte en stor del av våra utgifter i Vanuatu inklusive utflykten för oss upp till den aktiva vulkanen Yasur på Tanna. Det kom att bli en fantastisk försenad Julklapp!

När vi väl kom i väg var vi som vanligt en smula uppstressade av allt fixande in i det sista. Men då hände något verkligen roligt. Utanför marinan mötte vi våra vänner Mareike och Asier på katamaranen La Medianoche. De skulle precis gå in i marinan. Vi gick upp nära varandra. De skojade och uppmuntrade oss att gå in i marinan igen eller ankra så vi kunde spendera kvällen tillsammans. Men det gick inte, vi var utklarerade och definitivt på väg. Kristina kastade över våra kvistar av kava som gåva och sedan vinkade vi farväl. Det var med en viss sorg vi hissade segel, denna gång skulle våra vägar skiljas under lång tid, men man vet aldrig – planer har ändrats förut.

/Kristina

Den senaste tiden hade vi levt lite vid sidan av allfartsvägarna. Nu möttes vi plötsligt av ett flygplan som landade på vattnet. I land kunde vi se hur två stora hotellanläggningar med bungalows bredde ut sig. Ett stort antal båtar låg förtöjda vid bojar, en färja i form av en stor katamaran låg förtöjd. Barnen pekade på hotellets stora lekpark på vattnet och ville dit. En sak var toppen, ankarplatsen var väl skyddad och vinden var så svag så vi bestämde oss för att bara sätta i träjollen. Olof rodde in tillsammans med Gustaf till den anrika ”Musket Cove Yacht Club” och såg till att vi fick vårt livslånga medlemskap och tillgång till platsens alla faciliteter, inklusive poolen som vi hört talats om och längtat efter. Vi hade extra skola för att kunna ha en ledig dag vid poolen nästa dag och bara lata oss.

Följande dag när vi väl hade packat matsäck och skulle ro in i jollen deklarerade Emil att han minsann inte vara intresserad av att ligga och leka turist vid en pool. Det blev både diskussioner och arga miner. Min och Olofs tanke var ju att göra detta tillsammans och att Emil skulle stanna kvar ombord hela dagen kändes helt fel. Olof bad mig att ”ge efter” och låta honom vara kvar på båten, men saken var den att jag hade sett fram emot detta. Såg framför mig som det var förr, barnen badade tillsammans, lekte och byggde sandslott. Själv skulle jag få ligga på en solstol med en kall drink bredvid mig (kanske förr, men nu snarare med en kopp medhavt thermoskaffe bredvid mig 🙂 ). Att inte Emil ville följa med förstärkte en obehaglig känsla av att något höll på att förändras i relationen mellan i mig och Emil. Med en klump i magen satte jag mig i träjollen där Olof väntade med Lovisa och Gustaf och han började ro in till Marinan.

Vi hittde två solstolar, Lovisa och Gustaf började bada i poolen. Det var tidigt på morgonen och turisterna satt mest och åt frukost. Vi försökte njuta men det var något som saknades. Olof började prata med mig om Emil. Det var inte ett lätt samtal att ha men han påminde och uppmanade mig att släppa taget, låta honom få göra sina egna val och ge honom det han behövde. Men detta handlade inte om honom, det kom över mig som en kall våg när mina ögon hamnade på vår båt i fjärran. Det handlade mer om mig, jag ville inte se honom bli äldre! Han skulle alltid vara den lilla killen som lutade sig mot min axel, kramade mig och ibland retade mig till vansinne, men som kom och sökte tröst när han var ledsen och ville krypa ner bredvid mig i sängen när mardrömmarna knackade på. Denna lilla kille som alltid stått mig så nära och alltid pratat med mig när det väl är något som tynger honom. Men den kille som stod på båten, vinkade och sa att allt skulle bli bra, han skulle fixa sin egen lunch och vi skulle passa på att njuta. Han var inte liten längre! Vi var nästan lika långa, han har storlek 41 i skostorlek, fjun på läppen och låter ibland som en kraxande kråka. Han har ett rejält temprament, integritet, är ansvarsfull och försöker hitta sig själv i en värd av hormoner och vuxna som inte förstår någonting.

Till slut löstes knuten upp i magen och kinderna blev lite röda, min enda tanke var att han måste komma, vi måste prata. Olof skulle ändå hämta vatten på båten som vi glömt och skulle då försöka få med honom tillbaka. Under tiden började de vita sälarna (hotellets turister) komma allt närmare, det blev fullt i poolen och när grannen flyttade sin solstol ytterligare lite närmare började paniken stiga. Vi är nog lite skadade, när det blev för många vita kroppar, för nära på solstolar intill oss, så tröttnade vi.
När Olof kom tillbaka ensam tog han min hand och sa att Emil hälsade att han mådde prima, tyckte det var skönt med tystheten och stannade där han var. Jag fick en kram och vi bestämde oss för byta plats. Vi visste att det fanns en fin liten halvö som vi sett när vi rodde in. Vi gick dit och hittade en plats med solsängar och solskydd. På håll hade Lovisa och Gustaf trott att det var studsmattor men det visade sig vara kvadratiska nät som var uppspända stabila träramar med solskydd över. De blev perfekta att sitta och ha picknick på. Vi rymdes alla fyra gott och väl. Vår lunch på smörgåsar gjorda på hembakat bröd, frukt, kaffe och kaka smakade förträffligt!

Lite längre bort hittade vi vår egen strand där vi kunde bada alldeles ensamma. Lovisa tränade på att dyka från pappas axlar, Gustaf simmade och kastade sig i vattnet från samma axlar. När de tröttnade på vattenlek började de skrubba sig med sand i vattenbrynet, långseglarens variant på skönhetsbehandling. Efter en liten stund hade Lovisa och Gustaf även lyckats begrava sin pappa i sanden så att bara ansiktet syntes. När vi kände oss nöjda och glada efter en riktig semesterdag på stranden samlade vi ihop våra saker och gick långsamt tillbaka till vår lilla träjolle. Bredvid vår jolle på bryggan hade en liten båt precis radat upp dagens fiskefångst. På spö hade de lyckats med konsten att fånga fyra fina exemplar (en av var) av Tonfisk, Mahi Mahi (guldmakrill), Wahoo och ytterligare en för mig av okänd sort. Denna syn fick mig och Olof att åter lova varrandra att ”intensifiera” vårt eget fiskafänge.

Vi stannade två nätter, det räckte gott och väl för att få ”leka turister” och njuta lyxen av sötvattensduschar. Det blev lite mycket båtar som gasade förbi nära, flygplan som landade på vattnet bara några tiotal meter från båten, insyn från andra på båtar som låg ”för nära”. Vi hade det mysigt, men som Emil sa, ”varför skall vi behöva se alla dessa turister”.

Vi beslutade oss för att gå vidare till Vuda Point Marina och förbereda oss och båten för att lämna Fiji. /Kristina

Det var tråkigt att lämna Makogai och våra nyvunna vänner. De skulle stanna ytterligare en dryg månad i Fiji, gå en helt annan väg mot Lau Group. Vi hade kunnat följas åt ytterligare en liten tid men då skulle det bli stressigt för oss att nå Vuda Point som var vår slutdestinationen i Fiji där vi skulle förbereda oss inför seglingen vidare västerut. Vi hade en del fix att göra med båten som vanligt. Vi ville passa på att bunkra (handla mat) ordentligt då Fiji är betydligt billigare än Nya Zealand. Även skeppsapoteket behövde påfyllning.

Vi  valde att ta tjuren vid hornen och segla vår egen väg, det kändes tråkigt att säga adjö men det var en viss tröst för alla parter att vi fortsatte den väg de rekomenderade och som de seglat säsongen innan.
Vi bestämde oss att dagssegla utmed Viti Levus norra kust innanför revet. De närmaste dagarna bjöd på fantastisk segling, stadig vind, solsken från en klarblå himmel, Då vinden blåste från land var sjögången obefintlig. Vi gjorde bra fart, kunde ha bra skola, läsa i sittbrunnen eller bara njuta av utsikten och följa hur landskapet förändrades under resans gång.
Landskapet var fantastiskt vackert och varierade mycket. Till en början i öster var kullarna täckta med grönska men ju längre västerut vi kom desto ”torrare” blev landskapet.  Ibland såg vi små samlingar av hus vid strandkanten, några små båtar låg för ankar. Någon gång seglade vi förbi en liten öppen båt  där de satt och fiskade med spö. Det gällde att ha koll på positionen, veta var vi var och hålla utkik, utmärkningen var begränsad. Vi såg ”pinnar” sticka upp ibland när det var markerat på sjökortet, ibland var de lite tjockare, ibland var de i stål. Vid högvatten var det inte alltid lätt att se dem. Vattnet var inte särskilt klart vilket gjorde det lite svårare att med ögat lokalisera reven. Vi försökte fiska, det fanns ju så mycket fisk, det hade vi sett när vi snorklade och dök men inte någon gång visade någon fisk intresse för våra drag.
Seglingen in till första ankringsplatsen var spännande, vi tog oss igenom en passage mellan reven som var smal, de svarta pinnarna syntes någorlunda, förutom en som uppenbarligen var påseglad och hängde på trekvart. I en ”revkorsning”, där revöppningarna delade upp sig som i fyra vägar, fick vi möte och valde att släppa före den stora dykbåten. Vi följde ”vägen” och vek av runt en liten ö, på andra sidan låg det några få båtar med stora avstånd mellan varrandra. Vi vinkade till den första där en naken karl stod och duschade på akterspegeln, han vinkade ogenerat tillbaka medan mössan av skum gled ner. Själv kunde jag inte låta bli att höra en trudilutt som liknade opera (ren inbildning?).
Vi ankrade vid en liten ö som heter Nananu-i-cake. Ankaret fälldes strax utanför en vacker liten strand. Det dröjde inte länge innan ”ståbrädan” var i vattnet och barnen paddlade mot ön. Alla tre skulle med, ingen ville bli blöt och absolut inte Emil. Äldst, starkast och störst satte han sig bra tillrätta mitt på brädan, tog en paddel och började paddla. De andra fick knö sig in bakom, vilket slutade med en massa svordommar, det gick ju inte att paddla, Lovisa tröttnade och hoppade i vattnet, hon var ju våt i alla fall efter att ha suttit i den ände av brädan som höll på att sjunka. Gustaf ville absolut hem han också, så Emil fick vända och paddla tillbaka. Gustaf och Lovisa fortsatte badleken från båten medan Emil paddlade in på egna äventyr. Han har växt och har ett stort behov av att få göra saker själv, få eget ansvar och utmaningar. Det finns även ett behov av att få fysiskt rasa av sig och ”ståbrädan” har verkligen gett honom denna möjlighet. Men för en mamma är det med blandade känslor hon ser sin son som är nästan lika lång som hon själv, gå bort över stranden med den stora ”ståbrädan” under armen tills han inte syns mer.

Nästa dag blev lika fin, den fantastiska seglingen fortsatte, stadig vind, ingen sjö, solen sken och utsikten var hänförande. Nu förändrades landskapet, det var vulkaniskt men fick oss även att tänka på öken- eller månlandskap. Den lilla vegetation som syntes brann på sina håll på kullarna, om detta var skogsbränder eller av människan kontrollerade bränder kan jag inte svara på. När vi närmade oss Lautoka kunde vi se mangrove”träd” sprida ut sig vid strandkanterna och vi ankade nästan mitt i Vitongo Bay en jättestor vik vars stränder helt täcktes av mangrove”träd”. Det var en märklig känsla att ligga för ankar mitt i denna stora grunda (anledningen till att vi låg så långt från land) vik. Det var kav lugnt. Utsikten in över bergen på Vitu Levu i den nedgående solens sista strålar var magnifik!

Efter natten seglade vi vidare och förbi Lautoka som är Fijis näst största stad. Vi såg fram emot Malolo Lailai och Musket Cove. Vägen dit kantades av små sandöar och rev, inloppet till Malolo Lailai var väl utmärkt men sista biten in till Musket Cove krävdes nogrann utkik. Sjökorten stämde inte riktigt överens med verkligheten.  /Kristina

Makogai en ö som gett oss många goda minnen
Makogai kommer alltid finnas högt upp på vår tio-i-topp lista. Vi skulle stanna en eller kanske två nätter innan vi seglade vidare mot Vitu Levu men blev kvar i fem nätter. När vi väl skulle gå pratade barnen ihop sig för att berätta allt vi kunde hitta på om vi stannade, de ville inte segla vidare men jag och Olof kände oss tvungna att fortsätta.
När vi ankrade på eftermiddagen var alla så hungriga att vi knappt kunde behärska oss. Det fick bli rester, vad som fanns i kylen. Gammalt ris blev risgrynsgröt och tacobröd (tunnbröd) blev snabbt ”rullsmörgåsar” med tomat, gurka, finskuren vitkål och lite ost. Vi hade kommit in lite sent till ankringsviken och det regnade, så vi bestämde oss för att vänta med att gå i land och överlämna den sedvanliga ”kavan” (används i välkomstceremonin SevuSevu). Men det dröjde inte länge förrän våra vänner på Jimini Cricket kom förbi i sin jolle. De var på väg in i land för att lämna sin kava. Olof tog tillfället i akt och följde med dem i land (normalt får endast män närvara) medan vi andra stannade ombord och åt med stor aptit. Efter en stund kom Olof och Florent tillbaka för att försöka förmå oss andra att följa med in till land. Man skulle hålla en SevuSevu-ceremoni och barnen från öns by skulle ha en uppvisning med dans och sång. Vi var alla välkomna.
Vi skyndade oss ner i Jimini Crickets jolle och så for vi in. Vi satte oss på golvet i samlingslokalen, ceremonin hade redan börjat och en man i bastkjol, gjord av kokosnötsfibrer satt med benen i kors framför en stor träskål med kava i. Rituella texter lästes på fijianska och utrop hördes med jämna mellanrum. En annan man satt och översatte delar av denna ström av ord till engelska. Han önskade oss välkomna och berättade om traditionerna runt Sevu sevu-ceremonin. Vi var ett tjugotal gäster från fyra båtar som satt utmed väggen framför och vid ena sidan om ”hövdingen”. Bakom mannen satt hela byn. Barnen var klädda i traditionella kläder för uppvisning, de hade bastkjolar förmodligen gjorda av kokosblad eller kokosfiber, eller kjolar gjorda av samma glada mönstrade tyg. De var utsmyckade runt handleder, underarmar, anklar med blad och i håret hade de bladkransar. Flickorna hade en liten topp gjord av tapa med vit botten och målade mönster i olika färger. Pojkarna hade bar överkropp men med huvudbonader tillverkade av stora blad eller tapa. De skulle senare dansa och sjunga för oss. Efter ett tag reste sig en liten pojke upp, han var klädd i en klänningsliknande dräkt gjord av tapa och målad med ceremoniella mönster i svart, rött, brunt och vitt. Han hade ett skärp i midjan, kransar runt överarmar och anklar av löv. I hans hand fanns en skål gjord av kokosnötsskal och den fylldes med kava. Under utrop gick han fram till en av de gästande båtarnas kapten, bugade djupt och räckte fram skålen, han drack och lämna tillbaka den tom. Alla klappade handen en gång och sedan upprepades proceduren tills alla vuxna gäster fått drycken.
Det smakade som avkok av löv och bark, eller som när det kommer ”grönsaker ur kranen i båten” och vårt färskvatten är dåligt, med den stora skillnad att tungan domnande en smula och blev okänslig. Ingen dryck att tappa på flaska och sälja även om fijianerna förmodligen tycker annorlunda. Efteråt fick alla presentera sig, tala om vad de kommer ifrån och vilket yrke man hade. De frågade även barnen som stolt sa att de kom från Sverige, bodde på båt och var jordenrunt seglare. Efter detta började barnen smita ut och snart fylldes lokalen med musik från trummor och sång från byborna. Sången och takten påminde mycket om det vi hört i Franska Polynesien.
Hövdingen med bastkjolen började röra sig rytmiskt i takt med trummorna. Han dansade intensivt i sittande ställning med benen i kors, armarna i luften och använde sin kropp i kraftiga rytmiska rörelser. Efter hans uppvisning kom barnen in i omgångar, pojkar och flickor för sig och de dansade. Hela tiden med byns invånares sång och musik i bakgrunden. Killarna avslutade med en krigsdans, spjut som svingades, armar som föreställde paddlar och kraftfull sång. Hela uppvisningens final blev en överraskning när spjuten under höga tjut riktades mot besökarna bara någon decimeter från deras ansikten. Nervösa skratt hördes i lokalen från gästerna, medan barnen log leenden som räckte upp till ögonen, ett yngre barn fnittrade och tog upp handen över munnen när en vuxen blängde lite halvsträngt men med glimten i ögat. När barnens uppvisning var slut var det dags för de vuxna besökarna att få testa på att lära sig dansa lokala danser. Då smet vi försiktigt ut genom dörren.
Vi var inte ensamma och utanför fick vi chansen att prata med en kvinna som visade sig vara rektorns fru och lärare på den lokala skolan. Hon berättade att de var så tacksamma för de båtar som hittade deras vik och att de dessutom hade lyckats få en bra relation till två lite större båtar som seglade runt med turister. De kom ungefär två gånger i veckan (om de hade tur) och då arrangerade de alltid en välkomstföreställning som den vi just fått se. I slutet av föreställningen gick det runt en skål där gästerna kunde lägga ett bidrag. Nu samlade de in pengar till skolan som skulle få solpaneler för elektricitet. Senare försökte vi ge ett bidrag till Kamili men han tog inte emot pengarna, det var viktigt att det skedde vid cermonin eller gavs till ”general consulkomittee”. Det var endast de som fick ta hand om pengar och sedan fördela ut dem till olika projekt. Men han log försynt och frågade om vi hade någon dvd med film som han kunde få. Det var ett litet nöje de hade när solen gick ner klockan sex, att se på en film tillsammans. Det fanns mycket liten tillgång till el på ön och generatorn var tillfälligt trasig, delar skulle komma från Suva men de visste inte när.
Makogai är väldigt isolerad och allt är mycket primitivt. Människorna får leva på det de kan producera för inga transporter sker till ön med förnödenheter. När vädret är gynnsamt tar de den öppna motorbåten med utbordare över till Levuka (15 sjömil över öppet vatten). Men man har haft turen att ta emot turister som har arbetat på olika biståndsorganisationer. Dessa har sedan lyckats förmedla hjälp och bidrag till ön.
Vi beslutade oss för att göra vandringen över till andra sidan ön och ta en titt på byn. Barnen gick ju denna väg till skolan varje dag, ca fem kilometer genom skogen, det måste väl även vi klara.

Jätte snäckor och sköldpaddor i stället för Lepra sjuka
Denna ö är inte lika svårtillgänglig som Namena. Ankringsplatsen är mycket väl skyddad Här finns rev att snorkla på, små sandstränder och tät tropisk vegetation som sträcker sig upp längs bergssidorna. Det finns en liten brygga där man fäster sin jolle och det första som möter en är den gamla Lepra stationen. Delar av de gamla byggnaderna har byggds om och det har även tillkommit byggnader. Sedan 17 år finns här en statsfinansierad ”station” för uppfödning av jättesnäckor och havssköldpaddor som planteras tillbaka ut i havet när de blivit tillräckligt stora. Det finns säkert tjugo låga bassänger, där de små snäckorna får växa till sig. De vi fick se var ca två år gamla och bara 2- 3 cm stora. När de är fullvuxna kan de bli 1,5 – 2 m långa och 1m breda. De sitter fast på botten men sug proppar och öppnar sitt skal rakt upp mot ytan. Skalet är vågformat, kanterna när den stänger sig passar perfekt ihop. Det fanns även snäckor i en bassäng som var ca 3-4 dm långa, de var fantastiskt vackra att se på när de öppnade sig och man kunde se snäckornas mjukdelar. De glittrade som om någon hade penslat dem med glitterklister och sprakade i alla möjliga färger. Det fanns gröna, blå, röda och orange nyanser. I bassängen fanns även en stor fin bläckfisk som barnen försökte locka fram från där den gömde sig under någon snäcka. Vi lyssnade fascinerat medan Kamili, som arbetade på stationen sedan begynnelsen berättade om bläckfisken. Han avslutade med att tala om att den så småningom skulle bli festmåltid för hans familj! Han berättade även att jättesnäckorna höll på att dö ut, beroende på att de ansågs vara en delikatess av öborna i Fiji. I de riktigt stora snäckorna finns så mycket kött (mat) att de inte längre kan stänga sig och då blir de ett lätt byte. När jag satt där och tittade på snäckorna så minns jag att någon långt tillbaka visat bilder på dessa vackra snäckor men då även sagt att de var farliga för om man av misstag satte foten i snäckan så kunde den slå igen och knipsa av foten. Jag berättade det för Kamili och han skrattade gott, det är de små som kan vara lite luriga. Ett finger i mellan och det gör ont, de kan fortfarande stänga sig ordentligt men att fötter skulle gå av är en ren skröna.
Deras uppfödning av havssköldpaddor var i ganska liten omfattning. De plockar äggen och föder upp dem i en av bassängerna och sedan planteras de ut runt ön. Barnen fick klappa dem, klia dem bakom örat och hålla upp dem. De var inte tama men accepterade en viss hantering, men om man gjorde fel, nöp de till en med sin näbb. Barnen var i himmelriket, Gustaf fick lyfta upp sköldpaddorna. Kamili visade hur han skulle klia dem på huvudet när de var i vattnet, precis vid gränsen till skalet, då låg de snällt stilla en stund och andra sköldpaddor kom fram. Han visade även hur de tog upp dem och tvättade deras skal. Varje gång vi gick i land under våra dagar på Makogai satte vi oss en liten stund och pratade med Kamili och hälsade på sköldpaddorna. Vi fick reda på mer och mer om öns historia. Han berättade att det bott sammanlagt 5000 lepra (speltäska) patienter på ön, de sköttes om av franska nunnor och kom från hela Södra Stilla Havet. Vissa blev friska medan andra begravdes på ön. 1969 lämnade den sista patienten ön.
Man hade även försökt att (informellt) plantera in kokoskrabbor på ön. När Florent hörde detta berättade han att det tar 12 år innan kokoskrabbor börjar reproducera sig. Denna ”detalj” var man inte riktigt medveten om så även om Kamili hade sett ett par skapligt stora kokoskrabbor på ön så skulle det dröja flera år innan de kunde fångas.
Kamili hade fem år kvar till pensionen och vi anade att han såg fram emot ett annat liv nu närmare civilisationen.

Vandring genom djungeln på en före detta väg och räddas av kokosnötter
Vandringen vi hade framför oss skulle vara allt från fem till sju kilometer. Vi skulle följa den gamla ”vägen” till andra sidan ön. Kamili berättade att de hade haft en bil tidigare som de använde för att ta sig till andra sidan ön men den ”gav upp” år 2000 och är nu bara ett rostigt vrak. Vi trodde då i vår enfald att vandringen skulle vara som en lång promenad längs en väg eller bredare stig, barnen gick ju till skolan denna väg så det borde vi väl klara.
På kvällen innan hade vi ätit dessert på Jimini Cricket. Gregoire och Margot hade bakat en jättegod chokladkaka gjord på riktig choklad utan mjölk. Lovisa och jag som får besvär om vi äter mat med för mycket laktos och normalt inte kan äta chokladkaka njöt av tillfället. Florent och Sabine berättade att de gärna ville följa med på vandringen och vi erbjöd med en gång att de kunde låna vår bärstol som låg nerpackad i förpiken. Deras barn är ju yngre än våra, så de tackade glatt ja till erbjudandet.
När vi på morgonen började gå med våra ryggsäckar på ryggen upptäckte vi ganska snabbt att detta skulle bli en utmaning. Den så kallade vägen hade som sagt inte använts på fjorton år och förmodligen hade de inte röjt undan på i alla fall halva den tiden. Vegetationen var hög av gräs och regnskogens träd var magnifika runt stigen. Första stoppet var där vägen var mera fri från undervegetation och lianer hängde från träden. Emil svingade sig i dem och tjöt som Tarzan och de andra barnen gjorde strax likadant. Det blev en rolig paus med lek och skratt. Vi gick vidare, förbi gamla förfallna indiska bosättningar (det var Indier som var ansvariga för att tillhandahålla mat till leprakolonin). Vi plockade massor av färsk peppar, buskarna var utspridda utmed stigen och hade förmodligen planterats av den Indiska kolonin. En vacker strand sträckte ut sig, inbjudande men det var bara vi som hade badkläder med oss och vi kände att vi ville vidare då vi insåg att det skulle bli en lång vandring. Vegetationen ändrade sig när uppförsbackarna började och snart var vi uppe på en höjd och utsikten var enastående. Vi såg nästan hela ön kändes det som men inte någon by. Olof tog då initiativet att springa i förväg för att rekognosera och vi andra satte oss ner och vilade. Snart var Olof tillbaka igen och sa att byn låg nere i sänkan nedanför oss en knapp kilometer bort. Vi var alla lite möra, hungriga men kände oss nu i alla fall trygga i att vi faktiskt var på rätt stig. Det var dags för matsäcken, smörgåsar med ost och marmelad, energikakor, nötter och kaffe. Tänk att något så enkelt kan smaka så gott.
Snart såg vi några hus nere i dalen. Husen var enkla med odlingar runt om, där fanns papaya, bananer och citrusträd. Vi mötte en man med säkert tio hundar som skulle ut och jaga hönor och vilda svin. Det sprang hönor, grisar och hundar lite här och var mellan husen. Till slut kom vi till målet för vår vandring, skolan. På dess ena sidan kunde man ana havet oc på andra sidan fanns stora öppna gräsytor. En finurlig avgränsning hade gjorts med hjälp av målade plastflaskor som hängde på rep med pelare i marken. Ett hus rymde toaletter. Man hade riktiga vattenklosetter men vattnet kom från en tank som man en gång i veckan var tvungen att manuellt fylla från en reservoar högre upp i byn. De hade två klassrum och undervisade drygt trettio barn från 5 år upp till 12 år. Rektorn undervisade de äldre barnen och hans fru undervisade de yngre. Ett tredje hus fanns men det hade man blivit tvungen då det inte längre ansågs säkert. Förskolan hade tillfälligt fått flytta till förskolelärarens hus. Rektorn berättade med stolthet att genom bidrag från olika segelbåtars besättningar och från turister från de båda återkommande dykbåtarna har de kunnat byta taket på skolbyggnaden som de använder, de har även kunnat byta till moderna fönster i stället för träluckor. Han visade biblioteket och det lilla rummet bakom som var lärarnas och hans arbetsrum. Datorn var från förra seklet och kunde dessutom inte användas då de inte hade någon ström. Solpaneler stod på önskelistan och de 200 dollar som kommit in från föreställningen vi hade fått se skulle gå till kassan för att på sikt kunna finansiera detta. De hade även fått stora bidrag för att skapa ett reningssystem för regnvatten. I dag har byn inte någon rening/filtrering av vattnet alls och man tror att olika typer av förekommande hudproblem beror på det. Det var en gäst på en av dykbåtarna som hade lyckats driva igenom bidraget från en stor bidragsorganisation. Rektorn var så stolt, sprudlade av energi och framtidstro. Han berättade om hur skolan såg ut när han tillträdde sin tjänst för ett par år sedan (bodde tidigare inte på ön) och hur alla hjälptes åt. Barnen bidrar genom att delta i föreställningen och lär sig att det lönar sig att anstränga sig. När solpanelerna är på plats ska de riva huset som är utdömt och bygga ett nytt som bl.a. ska rymma ett rum för datorer. Datorerna finns redan, det var en annan seglare som skänkte dem när han kom tillbaka till Australien och skickade dem till ön. Han tog med glädje och respektfullt emot vår lilla gåva trots att den bara bestod av några engelska barn- och ungdomsböcker till biblioteket. Han berättade att det var gåvor liknande vår som byggde upp deras bibliotek. Han visade ett skåp i lärarrummet med en fotboll, några skor, kritor, block etc.
När vi kom ut ville han visa oss runt i byn och framför allt berätta om det senaste projektet de hade påbörja. De hade börjat odla vattenmeloner! Han beskrev arbetet med att röja djungeln, bränna, så och skörda. Skörden skickades till Levuka för försäljning och överskottet gick till byborna. Om förutsättningarna var goda kunde de skörda tre gånger per år, vilket var över förväntan när de började. Nu arbetar de för att röja ytterligare mark och odla mera. Vi gratulerade och önskade lycka till.
Hemvägen var både enklare och tröttsammare än väntat. Vi var helt enkelt trötta, dricksvattnet vi hade haft med oss var slut sedan länge och vi var törstiga. När vi kom till den lilla stranden vi tidigare passerat var det lågvatten och vi sjönk alla ner i sanden för att vila. Florent la hatten överhuvudet, knöt upp skorna och tog en liten snabb tupplur medan barnen lekte och undersökte de små saltvattenspooler som bildats. Olof började försöka öppna en kokosnöt i jakt på dess uppfriskande vatten. I brist på kniv så försökte han med kraft öppna nöten mot en lämplig vass sten. Florent vaknade av bankandet och tittade skeptiskt upp. Men även han insåg vad Olof försökte göra och snart var han fullt sysselsatt med att försöka bräcka en nöt. Vi hörde alla knaket när Olofs nöt sprack, han förde den mot sina läppar och drack innehållet i törstiga klunkar. Den gick runt och snart hade Florent lyckats knäcka sin och han gjorde likadant. Vi måste verkligen ha sett ut som vi svalt, inte sett mat och dryck på minst en vecka, nöten slets i bitar och vi alla åt hungrigt av dess inne. Drycken tog snabbt slut och då beställdes nya nötter som Emil fick klättra upp och hämta. Till slut var vi alla ganska nöjda, hade fått nya krafter, men Olof tog med två kokosnötter för den fortsatta vandringen tillbaka till vår vik för säkerhets skull. Det var klokt gjort för när vi kom tillbaka till lianerna och barnen började leka, ägnade sig männen åter åt att slå sönder kokosnötter för att få den efterlängtade drycken. Vi vuxna delade medan barnen lekte och slängde sig fram och tillbaka.
När vi var åter på gräsmattan framför husen i stationen vid vår vik så la vi oss på marken och njöt. Solen började sakta gå ner och vi småpratade. Vilken dag, det hade tagit oss åtta timmar totalt att gå över och tillbaka med fem barn i alla åldrar. Vilket äventyr! Det sista vi gjorde var att bada från bryggan och titta på de jättestora snäckorna som fanns under bryggan, över en meter långa och en halvmeter breda. De var öppna och hade de underbaraste färger, en var djupt grön och en annan var blå. De var starka i färgerna och glittrade lika mycket som Lovisas teckningar när hon använt glitterpennorna. Vi bestämde oss för att snorkla dagen därpå för att se hur reven såg ut, fanns det fler av dessa gigantiska snäckor ute på reven?

Fantastiska rev och gemensam Pizza på Miss My.
Jimini Cricket skulle lämna oss och segla vidare. De hade planerat att stanna ytterligare ett par månader i Fiji och hade väl egentligen inte någon brådska men spanska vänner väntade i Levuka och de var redo att gå. Vi ansåg oss inte ha tid att följa med men kände oss lite sorgsna över att skiljas åt. Tiden var inte satt definitivt så vi passade på att fråga om de hade lust att komma över till oss och äta på kvällen. Vi kunde laga mat tillsammans föreslog vi. De nappade på idén och vi beslöt att laga pizza. Vi hade tidigare berättat om våra egna kölsvinslagrade ”budgetostar” och jag tror de var lite nyfikna på hur dessa skulle smaka. Att Florent visade sig vara en mästare på att baka pizza hade vi inte kunnat ana…
Efter skolan skulle vi pröva att snorkla på ett isolerat rev i viken som sticker upp till ytan från ganska stort djup. Vid lågvatten syns revet tydligt men vid högvatten är det inte lika uppenbart. På sjökortet finns det inte med, ett fenomen som inte är alldeles ovanligt i Fiji. Revet var i alla fall helt otroligt, inte stort men så mycket färger och liv att tiden stod stilla. Vi låg och flöt, studerade varenda korall, och fiskarna glömde av att du var där. De fortsatte sitt liv i denna underbara miljö. Vi såg två jättesnäckor på mellan 1 och 2 meters längd, deras vågiga skalkant och dess vackra innehåll. De har ett stort hål där havsvattnet sugs in och mellan skalen finns snäckans mitt som i detta fall var grön och lila, det glittrade så starkt som spritt blad guld eller små stjärnor. På revet fanns koraller i alla möjliga färger men denna gång även en vit jättestor korall som såg ut som en buske. I denna levde ett helt stim av små knallblå fiskar, det var så vackert, kontrasten och att vara så nära. När vi simmade till havssidan av revet störtade det rakt ner i djupet, vi låg länge och fascinerat studerade allt liv och rörelse vid revkanten. Där fanns mängder av fiskar i alla storlekar och färger med denna djupblåa bakgrund som verkade finnas för evigt. Så såg jag något, först trodde jag det var en haj men sedan urskilde sig en oval skepnad i det blåa, den var stor och grönsvart. Det var en stor sköldpadda som simmade bort från revet. Lovisa hann bara se skymten av den men det var i alla fall roligt att få återse dessa djur i sin frihet. Kanske hade den blivit utlokaliserad från uppfödningen på ön.
Efter att ha duschat och städat kom det glada gänget från Jimini Cricket, vi tog oss en öl och började glatt prata. Florent fann sig snabbt tillrätta i vårt kök. Han hade åtagit sig att göra degen. Att baka pizza visade sig vara något av en specialitet för Florent, och de hade alla ingredienser som behövdes. Vi bidrog med den starka osten, köttfärs och hemgjord tomatsås. Det var bara att backa undan, vi alla skrattade gott och han satte igång. Pizzorna var sagolika, precis så där tunna och knapriga som man aldrig har tålamod att göra. Den första omgången var med köttfärs, champinjoner, ost och tomatsås. Faktum var att vi åt och Florent serverade pizza efter pizza. Det var med tre olika sorters ostar, anjovis och lök och enbart grönsaker. Sammanlagt satte vi i oss sex stora pizzor på fyra vuxna och fem barn. Till efterrätt blev det små bakverk med kola och ananaskräm som Sabine gjort. Till detta serverades även glass till barnens lycka och kaffe.
När vi vuxna öppnade en flaska vin och fortsatte att prata och dela med oss av historier och äventyr vi varit med om till långt in på småtimmarna så drog sig barnen tillbaka till akterruffen och såg på draktämjaren (tv-avsnitt).

Namenalala – Namena Marine Reserve

En annan värld under ytan, dunbollars skrik och en båt som rullar i vågorna.

Namenalala är en privatägd ö söder om Vanua Levu (Savu Savu). Öns hövding såg tidigt möjligheterna med öns och revets rika naturliv, han utnämnde Namenalala och dess vatten innanför yttre revet till Namena Marine Reserve. På ön finns en stor koloni rödfotade sulor som häckar på kanten av den tropiska regnskogen, precis där havet möter land. Här finns även fladdermöss, fregattfåglar och en mängd andra fåglar. Deras sång blandas till ett öronbedövande tjatter på ankringsplatsen och ger en märklig bakgrundsmusik.
Världen under ytan är fantastisk, en av de vackraste rev vi någonsin sett. Det är verkligen som att träda ner i en annan värld.
Emil och jag skrattade när våra ögon möttes över ytan, båda hade samma tanke, att vi var inne i en inspelning av filmen ”Rädda Nemo”. Färgerna var enastående, där fanns ”träd” som växte upp från botten med blå blad, stora svampar på flera meter som visade oss vägen genom korallknallar som ibland är stora som berg. Korallen är färgrik med kritvita håriga armar som sträcktes mot oss, röda små buskliknande koraller med bomullstussar sittande på grenarna, solfjädrar som rör sig sakta med strömmen, runda hjärnor, svamp liknande formationer och blanka ögon i silver som ser tomt ut i det blå, där finns runda rosa bollar med mjuka fingrar som följer vattnets strömningar, alla i jakt på mat.
Fiskar finns överallt, orädda och nyfikna men så är det något som skrämmer dem och de försvinner blixtsnabbt. De är vackra, finns i regnbågens alla färger. Runda med ränder, avlånga med pussmunnar, raka som pinnar hängande lodrätt, men framför allt är det färgerna som slår en och mängden. Vissa känner vi igen andra är helt nya för oss men det är häftigt att bara flyta, ibland dyka ner och vara del av denna värld. Fiskar har sina ”hus” och tomter, det ser ut som de går och pratar med varandra, ibland bråkar och slåss. De äter, leker, bygger på sina boningar och bjuder in till sällskap. Fantasin flödar och vi bara är, njuter av skådespelet och vill inte simma tillbaka till båten.
Till slut måste vi ändå slå till reträtt, läpparna börjar bli blå, armarna söker sig till kroppen för värme. Det är kanske runt tjugofem grader i vattnet men det blir ändå kallt till slut. Vi beger oss motvilligt tillbaka. Vi följer en kanal genom korallen, plötsligt sluttar botten brant ner under oss och en bit bort ser vi undervattenskroppen på Miss My där hon ligger ankrad på femton meters djup. Tillsammans tar vi oss igenom ett stort fiskstim och sedan är vi hemma.
Vi möts av skratt och höga röster, båten är full av aktivitet. Ombord finns förutom Lovisa och Gustaf även Gregoire och Margot från Jimini Cricket. Vi sköljer snabbt av oss saltvattnet i vår manuella sötvattendusch (pumpsprej på åtta liter som normalt används till att bespruta växter i trädgårdar) och går ner för att göra lite mellanmål. Alla är hungriga och slänger sig över den uppskurna färska ananasen och brödbullarna som bakades på morgonen.
Strax därefter hörs en jollemotor och Olof är tillbaka. Han har följt med Florent och Sabine och dykt i passet in till revet. De gav sig av i all hast efter lunch, det gavs inga möjligheter att tveka, en liten ”kupp”, han förtjänade verkligen att få uppleva något själv, med andra vuxna och möjligheten gavs nu när våra vänner mer än gärna ville ha sällskap. Barnen var hos oss under tiden och det lektes både vilt och kreativt.
Dyket var fint berättade han entusiastiskt. På ön finns en lite Resort som är helt inriktad på dykning. Man betalar en liten symbolisk summa för att få vistas i naturreservatet. Olof, Florent, Sabine och en dykguide släpptes av vid revöppningen. Sedan drev de med den ingående strömmen längs med den vertikala branten in i passet. De såg mängder med fisk bl.a. Dogtouth Tuna och ett tiotal revhajar. Man hade sagt att även Tigerhaj ibland kunde ses i passet men sådan tur hade de inte. Det var svårt att ta in alla intryck, kommenterade Olof. De fick även se stora skorstensliknande formationer täckta med korall som växte upp ur djupet (chimneys). Dessa formationer skapas som en del av vulkanisk aktivitet under jordskorpan, de pyser ut mineraler som växer till höga skorstenar, dessa kan bli tiotals meter höga och har eget djurliv som lever på dess väggar.
Vi var alla hungriga och medan jag lagade maten snorklade Olof med Lovisa och Gustaf tills solen gick ner. Det blev lövbiff, vitlökssmör och klyftpotatis. Undertiden klyftpotatisen grillades i ugnen och barnen snorklade, passade jag på att försöka reda ut vad som hände i land. Kikaren åkte fram och snart kom förklaringen till den höga ljudnivån. I träden som hängde ut över den lilla strängen av sandstrand innanför revet, fanns mängder av fågelbon. Det var dunbollar i olika storlekar och formationer. Munnar som skrek och riktades mot fåglarna som flög in och ut ur grenverket. Föräldrarna matade sina ungar i bona och sedan flög de ut igen, men i vissa bon ruvades det i stället och då turades de om att flyga i väg, ibland satt de eller så flög de bara fram å tillbaka. Vilket skådespel! Högt upp i trädkronorna såg det ut som hängande fladdermöss, märklig kombination. Det var fascinerande och potatisen började lukta bränt. Under tiden vi var här återgick jag ofta till kikaren, trots att jag inte är en inbiten fågelskådare.
Vi stannade bara en natt och det berodde till huvudsak på ankringsplatsen som var oskyddad och rullig. Hade det varit annorlunda, kanske lite lugnare väder, så hade vi kanske stannat längre men att vakna sjösjuk på en ankringsplats är inget vi önskar. Att dessutom behöva oroa oss för att dragga, skapar inte heller en bra förutsättning för god sömn. Med andra ord dags att lätta ankar igen. Denna gång var målet Makogai en dags segling söderut.

Savu Savu i alla ära en trevlig liten stad, vi trivdes och höll på att fastna. Tiden rinner i väg så fort men vi har många tusen sjömil framför oss det närmaste året så vi får inte tappa farten alldeles.

Denna plats speglades av att få igång skolan, tre timmar minst om dagen och barnen insåg att vissa ämnen låg de efter i och andra var de långt framme i. Vi bestämde tillsammans hur skolan skulle genomföras. De har växt så mycket och tre månader i Nya Zeeländsk skola har satt sina spår. Lovisa vill nu undervisas i åk 4, Emil åk 6-7 (vill ha utmaningar) och Gustaf vill läras sig läsa och skriva. De ville göra mera enskilda uppgifter men även ta del av varandras ämnen. Att få flera ämnen per dag uppskattades och att veta i förväg vad som skulle göras på dagarna var ett krav. Resultatet blev att schema åkte upp på ”blackboarden”, varje dag började med en timmes matte, ämnena delades upp och arbetsuppgifterna gjordes enskilt men varje dag avslutas med att båda får berätta var de lärt sig. Det var underbart roligt och givande för oss alla att köra igång med skolan igen. De har blivit så självständiga och pådrivande! Efter skolan riggade de segeljollen och bar i väg, det var varmt och nästan ingen vind men de lyckades ändå utforska omgivningen. En gång kom de tillbaka med vinden i rumpan och bokstavligen låg och vilade medan båten tog dem framåt i lugnt mak. Detta är livet skrek de från liggande ställning, vad svarar man på det? Leendet var stort i mitt ansikte när de gled förbi mig där jag satt i sittbrunnen.

Att sova var en viktig uppgift. Vi hade missat sömn så länge att vi var totalt slutkörda. Det gällde att kunna sova trots att svetten rann utmed ryggen. I Nya Zeeland hade vi täcken och frös, här suckas det lite när man möts på natten för att kissa men ingen gnäller. Att komma ner i varv var en utmaning, från att alltid ha mera att göra än vad som kunde slutföras, till att faktiskt fokusera mera på nuet.

Vi skulle bunkra (köpa mat i mängder), visserligen hade vi fyllt upp båten i Nya Zeeland. Men det var dyrt och vi behövde definitivt fylla upp mera. Det visade sig dock inte vara det bästa stället att handla på och vi blev rekommenderades att vänta till Vuda Point, där staden Lautoka ligger precis bredvid med alla tänkbara affärer. Lovisa och jag (traditionsenligt) gav oss iland för att handla. Det är en himla process att torka av allt, ta bort pappersetiketter och förpackningar. Allt för att inte släppa ombord oönskade besökare (kackerlackor etc.). Vi tog oss även till en affär för att köpa öl, vi hittade då en svartvinbärsdryck fullproppad med c-vitamin. Dyr som skam men vi köpte den därför vi trodde att den skulle blandas ut med vatten. Väl hemma upptäckte vi efter att ha spätt ut den med vatten att den inte smakade något, att det var en handpressad exklusiv druvdryck (75 kr). Den fick bli Gustafs! Dagen därpå skulle drycken tas fram, då sa det pang!, locket flög av och drycken började pysa ut – den hade jäst. Gustaf tittade med stora ögon när den värdefulla vätskan rann ut i zinken. ”Typiskt, min dryck sa pang och försvann”.
Nästa dag gick vi till marknaden och vi köpte lite av de lokala grönsakerna, det blev mycket ananas för det fanns i massor.

En viktig fråga som vi inte hunnit bestämma, var vart vi skulle segla i Fiji. Vi hade bara tittat på Lau Group, ett område som öppnats upp för seglare bara för ett par år sedan men nu visade det sig vara lite för omständligt för vår korta vistelse. Att segla mot vinden lockade inte så mycket. Våra vänner Gudrun och Göran på segelbåten Anniara bestämde sig för att segla till Yasava group, till de vita strändernas rike. De tänkte ta sig innanför revet vid Vanua Levu och sedan tvärs över Bligh Water över till de nordligaste öarna i gruppen. Vi kände oss inte redo att gå, vi hade kommit in några dagar efter dem och behövde några dagar till på oss för att bli färdiga. Under tiden lekte Gustaf med en gammal vän, pojken Jaron, på den tyska ketchen Super Molly. Det var vattenkrig med vattenpistoler och fiske som gällde. Olof hade diskuterat vägval med Marcus på Super Molly och vi kom överens om att lämna Savu Savu samtidigt tidigt nästa dag för att ta oss till Yasava group. Vi skulle göra det ”enkelt” för oss och göra en nonstop-segling på ungefär ett dygn i relativt enkelt navigerade vatten i stället för att ta den ”inre vägen” bland reven. När allt var bestämt insåg Olof att vi hade missat att ansöka om seglingstillstånd för Fiji vid inklareringen något som i sig är en ren formalitet. Detta misstag kom dock att innebära att Super Molly gav sig iväg dagen före oss för att inte missa lämplig vind för färden till Yasava. När vi väl fick tillståndet faxat till oss dagen efter från huvudstaden Suva hade klockan redan blivit så mycket så vi beslöt att bara gå några sjömil och ankra utanför Jean-Michel Cousteau Resort (drivs av sonen till Jacques-Yves Cousteau).

Det var underbart skönt att ta oss till denna strand som ligger ca fem sjömil utmed kusten. Lite ovant att ankra. Sist vi gjorde det var i Nukualofa, Tonga för mer en ett halvår sedan. Vi han knappt få ner den hårda jollen förrän barnen ville in till stranden, de rodde in tillsammans för att gå på upptäcktsfärd. Vi sa inte så mycket utan de fick själva hitta en väg genom revet, in till stranden. De hade spanat in en slänggunga i land som de ville pröva. Där fanns mycket träd som hängde ut och vid högvatten blir stranden ganska liten, vid lågvatten dock väldigt stor men då kommer de inte över revet. Finns det träd, finns det mygg och vi hade kommit att bli extra försiktiga när det gällde myggor då det pratats mycket om denguefeber i Savu Savu. I Fiji hade man haft många fall av denna allvarliga sjukdom som sprids av myggor under den senaste sommaren (som precis tagit slut). Personal från Hälsovårdsmyndigheten hade vid inklareringen berättat om denguefebern och sagt oss att vi skulle vara extra försiktiga mellan 05.00 och 08.00 och mellan 17.00 och 20.00 på kvällen då myggorna var som mest aktiva. Även om vi fick veta att antalet insjuknade hade minskat när den blöta årstiden (sommaren) gått över i södra halvklotets vinter så tog vi ändå denna risk på allvar.

Nästa dag var det skola som vanligt men efter lunch var det lek igen, Olof hade satt ner paddelbrädan och började med att försöka ta en tur. Det såg så roligt ut, en vandrande pinne på en bräda som petade med en paddel i vattnet för att sakta röra sig framåt. Lovisa och jag kunde inte låta bli att dyka i och ta upp jakten, det gick knappt att simma så mycket skrattade vi. Olof hann precis hoppa av brädan för att kasta sig upp på badbryggan innan vi fick tag i honom.
Emil seglade segeljollen och kom tillbaka, sur som ättika för att Gustaf och Lovisa inte ville följa med när han var på dåligt humör. Han skylde dock på vinden, att det gick för ”lusigt”, det var inte roligt. Efter att ha mumlat och surat en stund insåg han dock att Lovisa var sur och inte alls lät hans truliga humör gå förbi. Hon badade och lekte och hade så roligt med Gustaf. Till slut kom en ursäkt från Emil, sedan var allt bra igen och alla lekte och hade det trevligt.
Under tiden hade Olof seglat över i jollen till Brett och Stacey på amerikanska båten Bella Vita. Det dröjde inte länge innan han blev ombordbjuden, strax satt han i deras sittbrunn och avnjöt en kall öl. Deras muntra röster hördes hela vägen till vår båt.

Själv satt jag och skrev i sittbrunnen alldeles ensam, lite tid för mig själv då barnen gett sig av på paddelbrädan, eller kanske sittbräda snarare. Får väl erkänna att bredvid mig stod en färdigblandad iskall gin och tonic men det behöver ju inte de andra veta. Efter en stund var det dags att förbereda middagen. Hade tagit upp lövbiff tidigare och nu skulle klyftpotatisen in i ugnen. Kröp ihop i sittbrunnen igen, bara några minuter till. Då upptäckte jag att ett antal kajaker från Cousteau Resort hade satt kurs åt vårt håll. Olof hade precis klivit ner i jollen igen och barnen var även de på väg hem. Men några minuter till fick jag innan lugnet var borta och virvelvinden kom ombord.

Alla skulle skölja av sig med sötvatten i sittbrunnen. Barnen hann med nöd och näppe. Olof fick av sig kläderna men plötsligt dök han upp nere i båten och vi undrade vad som hände. Vi är ju rena ”turistattraktionen” och de vägrar att flytta på sig sa Olof. Något märkligt hade hänt, alla kajakturister befann sig nu runt vår båt, det var vuxna och barn om vart annat som låg och intresserat låg och drev några meter från båten. De fotade och paddlade runt, tittade in genom fönstren och vi var faktiskt lite chockade. Vi gick upp i och ner från sittbrunnen men de förblev mycket ogenerade. Till slut fick jag gå upp med ”onda ögat”. Efter att ha blängt ilsket en liten stund, började de backa undan. Har aldrig varit med om något mera närgånget och respektlöst. Det kändes verkligen konstigt, som om någon gick in på tomten, tittade in genom fönstren och sedan satte sig för att fika på terrassen.

Vi var alla uppe i varv när näste besökare kom, Olof stod fortfarande spritt språngande naken i salongen, det var Florent och hans son Gregoire från vår andra granne, franska katamaranen Jimini Cricket. I tumultet kom det ur mig att Olof försökt duscha ett tag men vi fått oväntat långt besök på andra sidan, turister som vägrade låta oss vara. Han bad snabbt om ursäkt och var på väg att starta motorn för att åka i väg, så att Olof fick sin välförtjänta dusch. Självklart stoppade vi honom och Olof kom upp igen med kläder på. De ville bjuda in oss och barnen på en ”sundowner” vid sextiden. Gregoire började prata franska och det visade sig att han väldigt gärna skulle vilja få åka med och segla jollen. Emil tog med honom och Gustaf på en tur, det var ett lyckat litet äventyr innan middagen.

Emil ville stanna hemma, få lite egen tid och titta på film. Men vi andra satte oss lite försenade i jollen och rodde över till deras katamaran. Barnen började leka direkt Florent och hans hustru Sabine har även en fyraårig flicka, Margot och Lovisa blev snabbt indragen i lek med Barbiedockor och runt dem lekte killarna pirater. Vi vuxna satte oss ute i deras härliga sittbrunn. Vi drack ett glas vin tillsammans och pratade mycket om våra liv, erfarenheter och planer. De skulle vidare till Namena Marine reserve och dyka, kanske ville vi följa med? Olof berättade att han inte dykt för nöjes skull sedan Galapagos. De berättade att de varit på denna ö året innan men att deras dyk den gången inte blivit toppen, så de ville göra om det. Olofs brist på erfarenhet lät de flyta förbi obesvarat, precis som det inte betydde något. I min tanke började en lite kupp utformas, kanske detta kunde bli ett tillfälle för honom att få göra något kul själv efter allt arbete och slit. Min roll kunde vara att ta hand om alla barnen och göra det möjligt för att även Florent att dyka. De berättade om deras segling från förra säsongen, de skulle gärna göra om delar av den och därefter gå ut mot Lau Group. Vi tog med oss uppgifter om Namena, Makogai och deras färd innanför revet på Norra sidan av Vitu Levu till Vuda Point. Vi åkte hem därifrån med många nya tankar och idéer.

Vi bestämde oss för att dagen efter följa med dem till Namena och vi kom iväg lite före dem. Det är så inte lätt för en gammal ”steel lady” att hålla ”jämna steg” med en katamaran så det tog inte så lång tid förens de svischade förbi oss. Men faktum var att de aldrig riktigt lyckades skaka av sig oss. Miss My tog upp kampen och i fin slör tog hon in på avståndet. Den nya genua vi lät sy upp i Nya Zealand gör en enorm skillnad för henne. Hon var så vacker i solskenet och flög fram. Varje gång en vindby nådde oss tänkte vi nu får vi reva eller lätta på skoten, men nej då, hon bara ökade farten med måttligt ökad krängning. Vi hade fått waypoints för revöppningen, och mycket riktigt det fanns inga prickar, pinnar eller liknande som det stod att det skulle vara i sjökortet. Ön höjde sig fram för oss, vattnet ändrade färg över reven på båda sidor av öppning och vågorna bröt. Varje gång vi går igenom en revöppning pirrar det lite i min mage, det syns så tydligt hur revet höjer sig på båda sidor och det är grunt. Du kan nästan se fisken simma på de grundaste ställena, precis när du går igenom öppningen. Men där öppningen är, där finns det tacksamma mörkret, djupet och säkerheten. Vi blev lite förvånade när vi kom in i ”lä” bakom ön Namena. Ön ger nämligen bara begränsat lä för vind och vågor men platsen är otroligt häftig. Den tropiska regnskogen hänger ut över en liten stäng av sand innan revet tar vid. Fåglar flyger in och ut ur skogen, det är massor av fåglar och ljudet av fågelsång blandas med vågornas brus när de bryter mot stranden. Det finns inga bojar lediga så vi lägger ankaret och driver tillbaka, hamnar på lagom avstånd till Jimini Cricket. Olof skojar och säger att han ”känner sig som Tarzan”, bra sa jag för mitt namn är Jane!

Nygamla roller, skola i ny tappning och med en helt annan energi.

Savu Savu ligger på ön Vanavu Levu och är en fin liten ort med en fruktmarknad, några affärer på varje sida om huvudgatan och det går att få tag i det mesta. Det är kanske inte ett ställe att ligga och reparera båten på, men inklareringsrutinerna är smidiga och det finns mat att köpa, ett bra och billigt tvätteri i marinan. Alla ligger i princip på boj, de kostar 8 fijianska dollar per natt, knappt 30 kronor och då ingår dusch. Copra Shed Marina är finare och fräschare än Waitui Marina, där vi låg.  Duscharna hos Waitui hade inte varmvatten och var ganska snuskiga, så de använde vi inte. Tvätten lämnade vi in på Copra Shed Marinas tvätteri och den blev riktigt ren. Personalen hos de bägge Marinorna är trevliga och hjälpsamma precis som alla andra i Fiji.

Vi njuter verkligen och försöker gå ner i varv, att sova och ha skola blir det centrala på dagen. Alla har sömnbrist och är slitna efter vår tid i NZ, vi ställer inte klockan och låter ljuset styra oss.

Skolan börjar vi försiktig med, barnen får vara med och bestämma upplägget. Det är inte bara för att skapa ett engagemang, det har de tillräckligt av, utan för att hjälpa en villrådig lärare. Hur undervisar man årskurs ett, fyra och sex på samma gång? Tidigare har jag undervisat både Lovisa och Emil som om de gick i åk fem men kraven och förväntningar har givetvis varit olika. Gustaf har fått sporadisk undervisning i mån av tid, spritt under dagen och då mer i form av lek än ren ”klassrumsundervisning”.

Nu har dock förutsättningarna ändrats, barnen har blivit så mycket större, mognare och ställer helt andra krav på omgivningen. Deras tid i Nya Zeeländsk skola har satt verkliga spår och lämnar mig med riktiga utmaningar. Tankar på att separera undervisningen mera, ge dem mer enskilt ansvar och möjlighet att vara med och driva sin egen undervisning har växt fram. De är mycket motiverade och vet vikten av skolan men ställer nu helt andra krav på undervisningen och lille Gustaf förväntar sig att få fortsätta skolan.

Vi hade ett gemensamt rådslag om skolan. Emil pratade med sin spräckta stämma (han är inne i målbrottet och skriker hela tiden) om utmaningar och förberedelser för högstadiet. Han vill absolut inte bli efter och ser fram emot att få arbeta mer enskilt med sina nya ämnen och böcker. Lovisa håller med, hon lägger till att vi borde ha flera ämnen per dag i stället för ett ämne åt gången. Gustaf deklarerar att han vill kunna läsa och har rätt till skola han också.
Efter mycket om och men lyckas vi ta vissa beslut tillsammans och komma fram till en undervisningsform som kan passa alla. Det blir matte varje dag, enskilt en timme mellan klockan 8-9. Då kan Gustaf få en timmes  intensiv skola alldeles själv. Emil har svårt att komma upp på morgonen och tycker att skolan bättre kan börja klockan tio i stället, men efter någon dag i värmen blev det nio och sedan ambitionen att börja klockan åtta med möjlighet att ibland få slippa om det blir helt omöjligt att komma upp.

Klockan nio varje dag börjar de andra skolämnena, olika varje dag men med teman inom NO och SO. Vi har gjort ett schema som innebär; måndag är det svenska, tisdag är det SO (SH eller Religion), onsdag NO (Biologi, kemi, Fysik eller Teknik), torsdag Matte, fredag valfritt (Geografi ibland, inför nya länder)och lördag kreativa ämnen (Gitarr, bild, keramik, sy-kunskap, hemkunskap etc.) plus de ämnen vi behöver arbeta extra med. Engelska och Franska väntar vi med då de ligger långt före vad som krävs i läroplanen.
Grundprincipen i varje ämne är att de arbetar med ett tema och ibland gör vi genomgångar tillsammans eller så får de arbeta enskilt och sedan redovisa vad de lärt sig för varandra. Vi diskuterar texterna vi läser, använder arbetsböcker till hjälp och tar reda på mer när vi har tillgång till Internet.

Gustaf har fått sitt eget schema, det består av en liten stund matte (när de andra har matte) och lässtund med träning på bokstäver i texten. Sedan har han rast en lång stund tills de andra barnen börjar arbeta enskilt, då fortsätter vi med bokstavsträning, läsning och han får skriva i sin skrivbok. Finns det möjlighet när vi ligger i land, har han simskola allra först och får röra på sig lite innan skolan börjar. På fredag och lördag brukar Lovisa ha en kortstund SO och NO med honom, det är roligt för dem båda.

De skriver sina dagböcker och läser minst en timme varje dag efter skolan, det har förvandlats från att vara ett måste till självdrivande. De har nu var sin läsplatta och laddar ner böcker från biblioteket så fort de får chansen. Emil läser våra enklare kriminalare och läser nästan en bok på två dagar, vilket till och med kan göra oss andra tokiga. Han sitter hela tiden med nosen i en bok. Vet att vi ska vara glada, vi har kämpat så hårt att komma hit. Men när vi andra gör våra sysslor och han gömmer sig med en bok, då kan till och med läraren inte vara tyst. Tänk att vår lilla rastlöse Emil skulle förvandlas till en ”tonårs-bokmal”.

Att få chansen att undervisa sina barn, se deras utveckling och få umgås så här nära är en ynnest. Ibland påfrestande och jobbigt men samtidigt enormt givande och roligt.
Gud, vad jag har saknat detta!!! /Kristina

NZ Avsked-KapaHaka Opua School

-Are you leaving today?” Frågan som kommit med jämna mellanrum den senaste veckan. Det är Opua skolan som hör av sig. De betonar ytterligare en gång att de vill komma ner till bryggan och säga adjö. Denna gång kan jag säga med säkerhet;”- Yes, around 3 pm. ”
Det är onsdag morgon och vi kämpar med de sista förberedelserna för att lämna vår plats vid bryggan. Vi har alla varit hos tullen och visat upp oss, utklareringen är gjord och nu får det bära eller brista.