(28/4-8/5) Vandring för att se Galapagos jättesköldpaddor

I dag var målet en uppfödningsstation för Galopagos jättesköldpaddor. Tanken var att göra det tillsammans med tre andra barnbåtar, en norsk och två franska men vi kom iväg lite tidigare än beräknat och valde att gå i förväg.
Först gick vi genom den lilla byn som heter Villamil, det finns ett fint litet torg i mitten av byn, grusvägarna kantas av små kafeer och restauranger, en och annan liten affär och bar. Det är en väldigt trivsam och gemytlig by, alla är vänliga och hjälpsamma. När vi går vid sidan av vägen är det inte bara en gång vi säger ”hola”, utan upprepade gånger. Värmen är slående, solen skiner från en klarblå himmel och vi tänker sakta att vi kunde ha väntat en timme till så hade solen inte stekt lika starkt. Men nu är vi här och har sett fram emot denna promenad. När husen tar slut så ser vi havet och stranden, vågorna rullar in och vi beundrar utsikten.
Det är nu dags att vika av in på en stig. Det är väl skyltat och vi går in på en anlagd stig med trädplank att gå på. Vid en bro stannar vi, den är täckt av leguaner, de är ganska små, några decimeter långa men endå respektingivande. Barnen börjar gå och föser liksom leguanerna framför sig men tillslut ser Olof till att lösa situationen. Vi går alla på rad sakta utmed ena kanten så att de kan gå över till andra kanten utan att skrämmas. Det fungerar och snart står vi en bit in på bron med alla leguaner bakom oss. Då pekar Emil ner i den lilla sjön vi går över, där finns stora havs leguaner av en storlek som definitivt inger respekt och de påminner mig om en gammal usel skräckis ”Godzilla”. De ligger helt stilla och ser mindre och mindre läskiga ut, till slut kan man till och med tycka de är ganska gulliga. Vi går vidare, ser en häger och en ankliknande fågel med röd fläck under under näbben. Har senare förstått att det är halsen som är röd och när de ska imponera på sina honor så blåser de upp den till en röd påse.
Vi går genom en ”skog” med ett träd som är giftigt, både den vita saften i stammen och grenarna och frukten som ser ut som små söta äpplen. Dessa äpplen äter de vuxna jätte sköldpaddorna. Vi ser olika sorters finkar, en med lång näbb och en annan med kraftigare kortare näbb. Vi ser även en vacker liten knallgul fågel som kvittrar vackert och följer med oss en bra bit (förmodligen även detta en sorts fink). Det facinerar mig hur nära man kommer fåglarna här utan att de flyger iväg, de verkar inte lika rädda som hemma.
När vi kommer fram till uppfödningsstationen möts vi av en inhägnad med jättestora sköldpaddor, säkert över en meter i diametern på skalet och de går sävligt fram. Tittar nyfiktet på en och undrar vad som är så speciellt. Vid nästa hägn finns de som bara är några år gamla de är ca 3 dm i diametern på skalet och där hör vi en svensk röst. Det är Björn från sverige och Fredrik från Danmark. Vi börjar samspråka och det visar sig att de har sin båt liggande i Santa Cruz och är här några dagar för att upptäcka denna ö. De ska vidare till Pitcairn, Gambier och sedan vidare till Tahiti med ytterligare fyra norrmän som besättning. Vi pratade glatt en stund och lovade att hålla kontakten. Så många är vi inte från Sverige som ska vidare till Franska Polynesien.
Här träffade vi även resten av gänget, de hade tagit taxi hit och skulle gå tillbaka så de var lite före oss och vi belutade att eventuellt träffas senare på puben nere vid stranden. Vi valde att gå vidare för att se hela uppfödningen och såg massor av sköldpaddor i olika storlekar. Vi gick även in i museet som var jättefint och lärorikt. De stackars djuren har verkligen inte goda odds att överleva sina första dagar om inte uppfödningsstationen tog hand om dem, deras narturliga (onaturliga) fiender är alltför många.
Innan vi påbörjade vandringen åter så gick vi vidare ett par hundra meter längs med vägen och fann då en liten sjö där sex flamingos stod med huvuderna i vattnet och åt. På Bonaire såg vi betydligt fler men det var roligt att se dem så orädda. Barnen åt sina äpplen och sedan bar det av hemåt.
När vi kom tillbaka till byn började det redan mörkna och vi bestämde oss för att gå direkt till jollen. Det är alltid ett äventyr att ta sig ut till båten från jollebryggan. Det finns gott om rev och sandbankar att ta hänsyn till, flera har gått på och förstört sina propellrar och i mörker är det lite svårare men i kväll var havet totalt platt och helt overkligt vackert. /Kristina