Under vistelsen umgicks vi en hel del med besättningen på Free Spirit, en härlig norsk båt med en trevlig besättning. Barnen lekte ofta tillsammans, på båtarna och i land. Free Spirit var för stor (76 fot) för att ligga vid boj och var tvungen att flytta sig in i marinan. Men det gjorde ingen större skillnad. Det gick fort att med jollen ta sig in i marinan. Vi hade sällskap i poolen och gick senare till en lekpark. Lars serverade underbara milkshake och vi njöt i värmen. Vägen tillbaka var dock inte lika trevlig med skällande hundar i varje trädgård. Det blev faktiskt lite otäckt, tänk om någon skulle slita sig.
Marianne och jag tog vid ett tillfälle bilen till affären för att göra de sista inköpen. Det blev kaffe i kaféterian efteråt och trevligt samtal. Det var två familjer från början som seglade ut, men den andra familjen lämnade båten efter Atlantöverseglingen. Därefter hade de tagit med extra besättning och nu följer ett trevligt par med, som heter Oskar (svensk) och Savanna (USA). De skulle följa med till Colombia, San Blas och slutligen till Panama.
Marianne och Lars skall lägga upp båten i Panama för att ta sig genom kanalen nästa säsong. Tråkigt tycker vi och det kommer att bli tomt när de har åkt. Både Olof och jag har haft mycket personliga samtal om tillsynes viktiga frågor och alltid fått en energisk och positiv respons. De har verkligen givit något som kommer att stanna i våra minnen och som de sa ”om det är meningen så kommer vi att ”synas igen”, någonstans i världen eller kanske i Oslo”.
När Marianne och jag hade druckit ut vårt kaffe, gått ut med vagnarna och fyllt bilen var det dags att starta bilen. Den var död!! Hade liksom inget liv alls. Uppenbarligen var batterierna dåliga så vi behövde startkablar. Det var bara att ta hjälp av någon snäll man inom synhåll och snart var fler engagerade. Startkablar åkte fram från en annan truck, som var minst lika risig som vår, men ack inget gensvar. Vi la båda våra huvuden på sned och lyckades få skjuts till marinan med alla matvaror på hans flak. Det visade sig att han kände halva staden inklusive ägaren till uthyrningsfirman. Andra halvan var inte värd att känna sa han och skrattade gott. I varje gathörn hälsades och kommenterades det att vi åkte med. Vi skrattade med och var lyckliga för att få komma tillbaka till marinan.
När alla kassar stod på bryggan och han skulle starta bilen igen, hände ingenting. Nu var hans bil död och tyst. Pinsamt, men Lars räddade situationen elegant med att låna ut sin mobil och ge bort en flaska fint vin.
Vi stannade tio dagar i Bonaire och när väderfönstret kom, var det dags att segla vidare. Vi var ett litet gäng som hade umgåtts. Vissa mer och andra mindre men sista kvällen träffades vi alla på en Peruansk restaurang, faktiskt den enda av sitt slag, och det blev långbord. Det var vi på Miss My, Marianne, Lars med Lilli och Noah på Free Spirit, Per och Elisabet på Oda och Marcel och Lotta på Our Adventure. Ett härligt gäng som älskade god mat och dryck. Vi satt och pratade långt efter stängningsdags. Nästa dag skulle vi segla tillsammans. Free Spirit skulle dock inte till Colon utan till Cartagena i Colombia. När vi hjälpte varandra till jollarna på nattakröken var alla vid gott mod, men insåg att någon tidig avgång på morgonen därpå skulle det nog inte bli . /Kristina