Norrut längs med Stora Barriärrevet

Vi seglar i Miss My’s kölvatten norrut längs med Stora Barriärrevet.

Den 4 augusti 1987 lämnade Miss MY (I) Cairns med Åke Somnell och mig ombord. Vi hade då varit på väg en dryg månad sedan vi lämnade Brisbane där jag hade mönstrat på. Några dagar tidigare hade vi vinkat av Åkes hustru Birgit som nu var åter i Sverige. Tills nu hade vi alltså varit tre ombord och vi hade njutit av all den goda mat som Birgit trollade fram i det lilla pentryt. Nu var det bara Åke och jag kvar ombord. Äventyret började på allvar!

Många av de platser vi har besökt sedan vi lämnade Sverige för två år sedan besökte Åke och Birgit i sin Miss My i mitten på åttiotalet under sin världsomsegling och inte sällan har vi haft känslan av att segla i deras kölvatten. I och med att vi nu lämnar Cairns så kommer vi under flera månader framöver besöka platser som även jag har sett förut då jag seglade ombord på Miss My.

Det är med en underlig känsla i magen vi styr ut från Cairns och så småningom sätter segel och kurs norrut. Det är nästan på dagen 27 år sedan Åke och jag gjorde detsamma då i Miss My (I) en L 28:a ritad av Arvid Laurin och byggd av Åke. Nu i en L 44 i stål som vi döpt till Miss My II, även hon ritad av Arvid Laurin.
En av de saker som har förändrats under de 27 år som har gått är de hjälpmedel som långseglaren har för att navigera. 1987 befann man sig fortfarande i ”pre-GPS eran”. Det var en himmelsvid skillnad att navigera på den tiden jämfört med nu. Idag har varenda långseglare ett antal gps’er ombord med tillhörande digitala sjökortssystem ombord i form av plottrar och datorer. Till detta har de flesta s.k. AIS mottagare och ofta även sändare vilket gör att de i sina datorer, plottrar visuellt kan se fartyg och fritidsbåtar. Har man sändaren så kan även fartygen se den lilla segelbåten på sina skärmar. Majoriteten av långseglarna idag är även utrustade med radar. Ombord på Miss My(I) hade vi en s.k. SATNAV vilket var föregångaren till GPS’en. SATNAVEN använde även den sateliter för att beräkna vår position men den var inte på långa vägar lika exakt och gav inte kontinuerlig uppdatering av position grundad på sateliter utan räknade mellan de s.k. ”fixen” ”död räkning”. Det är enkelt att förstå att kraven som ställdes på navigatören innan den moderna tekniken invaderade långseglarens båt var av ett annat slag….

När vi seglade upp längs med Barriärrevet de 500 sjömilen upp till Cape York 1987 så delade vi upp sträckan i långa dagsetapper. Vi lättade ofta ankar före gryningen och seglade till sent på eftermiddagen. Det innebar långa dagar med ständig koncentration på navigationen.

När vi nu lämnade Cairns strax före lunch den 19/7 så hade vi beslutat att gå direkt mot Lizard Island, en sträcka på ungefär 140 sjömil. Lovisa skulle fylla år ett par dagar senare och vi tyckte det skulle vara ett lämpligt ställe att fira henne på. På kvällskvisten passerade vi strax öster om Low Island, den plats vid vilken vi ankrade med Miss My (I) 1987. Vi kunde se ljusen från flera räktrålare som låg för ankar i sjölä bakom ön. Men vi fortsatte färden mellan reven norrut. Vi passerade Endeavour Reef. Det var på detta rev som James Cook den 10 juni 1770 gick på med sin Endeavour. Cooks färd kunde ha tagit slut här men besättningen dumpade 50 ton utrustning och lyckades få skeppet flott och sedan kunde de ta sig in i en flodmynning (Endeavour River) torrsätta och sedan reparera fartyget och så småningom fortsätta färden. Platsen där Endeavour reparerades heter idag Cook Town. Under andra hälften av 1800-talet fann man guld i närheten av Cooktown. Staden upplevde då sin ”storhetstid”. Idag är befolkningen i staden bara en bråkdel av vad den var en gång i tiden. Cook Town är den sista ”bosättningen” med någon service längs med kusten upp till Australiens nordöstra udde Cape York.

Förra gången jag seglade här gjorde vi ett minnesvärt stopp i Cooktown men denna gång seglade vi förbi.
På eftermiddagen den 20 Juli släppte vi ankaret på tre meters djup bakom Lizard Island.