Sedan vi senast skrev något har vi upplevt puttenationen (ön) Niue och de tre ögrupperna Vava’u, Hapa’ai och Tongatapu som alla ingår i kungadömmet Tonga. Vi har haft en fantastisk tid! Kanske är det för att den har varit så innehållsrik och omväxlande som vi inte riktigt har samlat oss för att skriva.
Niue var på alla sätt en positiv överaskning. Vi stannade en vecka på denna unika plats i gott sällskap med bl.a. våra vänner på Salsa. Vi hyrde bil, gjorde utflykter och snorklade. Siktdjupet i vattnet överträffar allt vi tidigare har upplevt. Vår vän, ensamseglaren Umberto, berättade om Niue redan när vi träffades på Bonnaire i Karibien. Han sa då att siktdjupet i vattnet runt ön kan uppgå till 75 meter! Jag vet inte hur klart vattnet var när vi var där men det var hur som helst hissnande att se botten på fyrtio meters djup, där vi låg med Miss My vid en boj tillhörande Niue Yacht Club.
Efter ett ”skutt” på ett par dygn var det dags att klarera in I Neiafu, huvudort i ögruppen Vava’u tillhörande Tonga. Vi hade sett fram mycket emot Tonga. Vi skulle få besök av Kristinas mamma Marianne. Jag och Emil tog jollen in till Aquarium Café för att därifrån ta en taxi till Flygplatsen och möta vår nya besättningsmedlem. Vilken tur säger jag när vi klivit iland. ”Där står ju en taxi och väntar, som på beställning!” Döm om min förvåning när chauffören ler mot mig och jag ögonblicket efter ser Marianne öppna bildörren för att kliva ur. Men men… vi skulle ju möta dig på flygplatsen…. planet hade tydligen lyft en timme före utsattt tid!
Tyvärr blev Mariannes besök hos oss rumphugget då hennes egen mamma fick en stroke och blev inlagd på Sahlgrenska. Marianne hade inte något val utan blev tvungen att resa hem igen efter precis en vecka. Det kändes snopet för oss alla, inte minst för barnen som hade sett fram emot hennes besök mycket sedan det bestämdes då vi var på Tahiti.
Efter tre veckor i Vava’u lämnade vi ögruppen en kväll för att under natten segla ner till ön Ha’afeva i Hapa’ai-gruppen. Salsa lämnade ankarplatsen vid Port Maurelle strax före oss. De skulle gå till en annan ö i Hapa’ai men hade sedan precis som vi för avsikt att gå till Tongatapu, den sydligaste ön och huvudön i Kungadömmet. Där skulle vi förbereda oss och våra båtar inför etappen över till Nya Zealand. Men nu var vi alltså på väg till Ha’afeva. Det blåste ganska friskt under natten, mellan 20 och 25 knop. Vi hade vinden in tvärs om babord och Miss My trivdes. Sjön var gropig men det kom att bli en fin nattsegling.
Vid tio-tiden följande morgon ankrade vi på västra sidan av Ha’afeva. I den lilla bukten låg redan sex båtar och en av dem var Holländska yawlen Duende. (En yawl har precis som en ketch två master men mesanmasten på en yawl är, till skillnad från på en ketch, placerad bakom rodret. Ketchens mesanmast sitter placerad framför rodret). Duende mötte vi första gången när vi låg för ankar längst ner i söder på Huahine, Sällskapsöarna. Ombord på denna seglar en familj på tre men nu befann sig även vår vän Umberto ombord, som erbjudit sig att följa med som besättning på seglingen över till Nya Zealand.
Just som vi hade fällt ankaret satte sig Vivianne med dottern Flora och Umberto i jollen och kom över till vår båt. De skulle till Kyrkan. Emil frågade genast om han kunde få följa med. Ja visst! Blev svaret. Efteråt skulle de äta lunch hos en familj på ön. Det var självklart att Emil skulle följa med. Så Emil gick till högmässan och vi andra tog det lugnt ombord.
Vi stannade två nätter på Ha’afeva och hann med att besöka den lilla trevliga byn på andra sidan ön med 200 invånare. Vi idkade lite byteshandel. Lite grand som på Fatu Hiva. Med jollen gjorde vi vid lågvatten en tur till en liten ö vid det omgärdande revet. Här gick vi runt och letade fina snäckor till dess solen började dala och vi gav oss av hemåt.
Efter ett par dagar seglade vi över dagen vidare söderut. Vår förhoppning var att kunna få plats att ankra vid ön Kelefesia, den sydligaste i Ha’apai gruppen. Men vi var långt ifrån säkra på att det skulle gå. Enligt den information vi hade, skulle det rymmas tre till fyra båtar på ankarplatsen, om man var ”goda vänner”… Vi misstänkte att det redan skulle vara fullt. När vi närmade oss kunde vi på håll se ett antal master sticka upp vid horisonten. Vi styrde in mellan reven och kunde räkna till åtta båtar. Men vinden var svag och sjögången sällsynt låg, så vi lyckades finna en plats att ankra på längst ut från land som var acceptabelt. Strax kom en jolle förbi med Rod från den Australiensiska båten ”State of Mind” och bjöd in oss till en ”pot luck” på stranden. Klockan var redan halv fyra så Kristina stannade kvar ombord och trollade i köket under det att övriga i besättningen raskt fick jollen i vattnet och åkte in till land. Gustaf och Lovisa började omedelbart inventera och bekanta sig med strandens eremitkräftor och beslöt sig för att bygga ett hus för dessa (inte räcker det med ett litet skal) av sten och sand. Emil fann utan dröjsmål en lämplig kokospalm att klättra upp i för att skörda kokosnötter. Undertecknad satt mest och njöt av platsen. Det kändes som om vi kommit till vår första verkliga ”paradisö” och samtidigt var det sista ”chansen” den här gången innan vi skulle lämna tropikerna för Nya Zealand.
På seneftermiddagen slöt besättningarna från de nio segelbåtarna mangrannt upp på stranden. Alla hade tagit med något att äta. Det blev ett knytkalas med mycket gott att välja mellan. En eld gjordes upp för den som hade något att grilla. Nya kontakter knöts. Flera kom att diskutera den kommande seglingen över till Nya Zealand. Långt efter att skymningen hade fallit, bröt vi alla upp ungefär samtidigt och sedan rörde sig en liten armada av jollar tillbaka till sina ”moderskepp”. I varje jolle satt någon med uppgift att med hjälp av en kraftig ficklampa försöka lokalisera den kanal genom revet, som var så enkel att finna då vi åkte in till land på eftermiddagen, men som på intet sätt var lika uppenbar i mörker. Återtåget för samtliga förlöpte dock väl.
Dagen efter tillbringade vi i land. Vi njöt av att befinna oss på denna nästan öde ö. Endast ett par lever på ön och då endast i perioder. Vi mötte mannen och han fick mig omedelbart att tänka på Robinson Cruse. Längs med stranden kom Umberto gåendes. I händerna höll han några kokosnötter och sin dykmask. Han hade simmat in till land. Blivit törstig och druckit sig otörstig av kokosnötens vatten. Nu bjöd han oss av de han hade kvar. Vi satt där på stranden, drack kokosnötens vatten och öppnade sedan nöten och åt av kokosköttet. Guy, den vänlige fransmannen på båten ”Trois Oceans” som låg för ankar bredvid Miss My kom in i sin jolle. Tillsammans pratade vi om allt mellan himmel och jord. Guy berättade att han skulle segla vidare redan samma kväll mot Tongatapu och när vi hörde det beslöt vi att göra detsamma. Planen var egentligen att segla vidare tidigt nästa morgon men planer skall inte vara huggna i sten. Vi for ut till Miss My i jollen. Sedan hjälpes vi alla åt för att göra Miss My färdig för en natts segling ner till Tongatapu. Kl. 18.00 lättade vi ankar, tog oss för motor förbi de lömska rev som kantar inloppet till Kelefesia och satte sedan segel och kurs mot Tongatapu.
Klockan nio på förmiddagen den 31/10 ankrade vi utanför ”Big Mamas Yacht Club” belägen på den lilla ön Pangaimotu. Pangaimotu ligger ungefär en sjömil från Nuku’alofa, huvudorten på ön Tongatapu. Vi hade egentligen inte några större förväntningar ställda på denna plats. Vi såg den bara som den naturliga startpunkten för vår segling till Nya Zealand. En plats att göra de sista förberedelserna och sedan invänta ett gott väderfönster för att ge sig av.
Många seglare har respekt för denna etapp. Den innebär att man lämnar tropikerna bakom sig och med den värmen både i luft och vatten. Men inte nog med det. Man lämnar också området med i huvudsak sydostliga passadvindar och ger sig in i ett område där väder och vindar styrs av den oändliga rad av låg- och högtryck som avlöser varandra. Sträckan, nästan 1100 sjömil är tillräckligt lång för att risken är stor för att man ska beröras av åtminstone ett lågtryck med tillhörande fronter på vägen. Vad man framför allt vill undvika är att drabbas av en sådan front när man närmar sig Nya Zealand då kraften i dem generellt är större längre söderut. Goda, relativt säkra väderprognoser kan man få för kanske fem dygn men vad som händer därefter blir alltmer osäkert ju längre fram i tiden man försöker se. Men det finns dock en liten ”räddningsplanka” ett par dagar ut från Tongatapu och den utgörs av Minerva Reef. Ett litet ringformat rev mitt ute i havet med en öppning på ett par hundra meter. Här kan segelbåtar ankra i skydd för revet och invänta bättre väder.
Vi stuvade omsorgsfullt ombord på på Miss My. Gick igenom rigg, motor och all annan vital utrustning. Kristina sydde på vår genua där ett par sömmar hade gett upp. Vi fyllde våra tankar med vatten, sammanlagt 1000 liter. Tankade 700 liter diesel. Kristina lagade ett antal måltider som sedan lades i frysen för att kunna plockas fram vid besvärligt väder. Men under den vecka som vi låg för ankar utanför Big Mamas Yacht Club han vi även med att umgås. Salsa dök upp strax efter oss. Av Staffan och Ellinor blev vi presenterade för deras vänner Karl och Rebecca med barnen Sophia och Blake ombord på amerikanska ”Windora”. En dag blev hela barnaskaran från Salsa och Miss My inbjudna att sova över på Windora. Följande kväll blev även föräldrarna medbjudna för att äta middag på Windora. Vid ett senare tillfälle var det vi som bjöd Salsa- och Windoragänget på middag. Vi fick också tillfälle att bekanta oss lite mer med den mycket sympatiske Guy från ”Trois Oceans”. Barnen njöt av att på egen hand kunna ro in i vår lilla hårda träjolle till stranden vid Big Mamas och leka.
För att lyckas välja rätt tidpunkt för att starta sin segling mot Nya Zealand så studerar man naturligtvis själv olika former av väderinformation och prognoser. Men många köper även någon form av profesionell tjänst i sammanhanget. Det vanligaste är nog att man anlitar Bob McDavitt. Bob är en nu pensionerad meteorolog som mot en skälig ersättning förser seglare i Stilla Havet med detaljerade väderprognoser för ett önskat område. Vi valde att anlita Bob. Vi hade en nära daglig kontakt via mail sedan slutet av oktober där vi fick information om väderläget.
Den 9/11 tog vi efter Bobs rekomendationer beslutet att avsegla följande morgon. På kvällen blev vi överbjudna till Salsa för att äta middag. Det blev trevligt. Barnen tittade på film efter maten och vi vuxna satt kvar i sittbrunnen och pratade. Staffan och Ellinor hade tagit beslutet att gå en dag efter oss. När vi skiljdes åt på kvällen hade vi alla ett spännande stycke ocean att korsa innan vi skulle ses igen och vi önskade varandra lycka till. /Olof
2 kommentarer till (22/9 – 10/11) Niue, Tonga (Vava’u, Hapa’ai, Tongatapu)…..