Vi flyttade oss till Fare, för att försöka komma vidare. Vi hade fått för oss att det var dags att gå vidare mot Bora Bora. Men samtidigt hade vi innerst inne inte riktigt lust att lämna stillsamma Huahine för att komma till det enligt mångas utsago exploaterade Bora Bora. Vi vill egentligen även gå till Raiatea och Tahaa men upplever samtidigt att vi inte riktigt har tid nog för detta. Vi vill inte bara göra små stopp, inga mer ambitioner om att bara stanna över natten, det fungerar inte något vidare för oss. Vår osäkerhet och problematisering beror nog på att vi i grunden inte vill lämna Huahine, vi trivs så bra här, alla är så trevliga och avslappnade och ön har mer att ge.
Efter skolan blir det ett besök inne på stranden medan Olof försöker få tag på vatten. Barnen badar, leker och spelar handboll på stranden. När solen nästan börjar gå ner dyker han upp igen och har lyckats få tag i vatten och kört ett par vändor med dunkarna. Vi har sagt att på kvällen ”gör vi ett försök” att lyfta ankaret och ge oss av men när kvällen väl kommer, är det kolsvart, ingen måne uppe (i och för sig inte någon överraskning) så vi går istället och lägger oss! Precis när vi ska somna så kommer Lovisa lullande, pratandes i sömnen. Hon vaknar till och mår pyton. Det visar sig att hon har nästan 40 graders feber! Nu finns absolut inte några frågetecken kvar längre. Vi blir kvar till dess hon har frisknat till.
Nästa dag har det blåst upp och vår ankarplats känns inte längre idealisk så vi väljer att flytta en liten bit bort. Vi lägger oss vid revet i stället och där ligger vi bra. Det blir en lugn dag ombord och alla är nöjda. Fallvindarna är så starka att det går vita gäss och ingen har någon lust att gå i land. Vi har kontakt med Salsa via mail och ser fram emot att se dem på Bora Bora.
Lovisas feber har gått ner följande morgon så jag och Lovisa planerar att ta jollen in till Fare på förmiddagen, handla lite och bara ha det mysigt tillsammans. På morgonen slår vi som vanligt på kortvågsradion och lyssnar på ”the Southern Cross Net”, denna gång checkar vi dessutom in på ”nätet”(talar om var vi befinner oss och att vi lyssnar), då hör vi en välbekant röst säga ”We wish traffic with Miss My after the Net”, det var Staffan på Salsa. Vi kunde inte tro våra öron när vi hörde att de låg på vår gamla ankringsplats nere vid sydspetsen, här på Huahine. Det var bara att ta upp ankaret och gå tillbaka men först skulle jag och Lovisa in och ”göra staden osäker en stund”.
Vi försöker förtvivlat komma härifrån, men Huahine håller sina armar stadigt runt oss och vi kommer inte iväg denna gång
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.