Seglingen från Cocos Keeling till Rodriguez blev en relativt raskt avverkad etapp. Det tog oss två veckor att segla de 2000 sjömilen.
När vi tidigt på morgonen närmade oss Port Mathurin, huvudorten på Rodriguez tilltog vinden. Det var inte helt enkelt att komma in, hitta rätt och strömmen var stark. Våra sjökort stämde inte överens men vi hittade in till slut. Voyager som vi anlände samtidigt med hade inga sjökort och följde oss hack i häl. Vi hade under hela etappen från Cocos Keeling befunnit oss på ”VHF-avstånd” från varandra och vi hade kontakt mellan båtarna över radio flera gånger om dagen. Det är kul att ha sällskap och någon att prata med, havet blir inte så stort och ensamt. På lite större avstånd hade vi andra segelbåtar med vilka vi dagligen hade kontakt över kortvåg på vårt ”Southern Cross Net”
När vi hade snirklat oss in till Port Mathurin fick vi ankra i hamnbassängen. Hela kajen var upptagen av det fartyg som på tidtabell går mellan Mauritius och Rodriguez. Detta var något vi redan kände till men vi visste även att fartyget snart skulle avgå och att vi då skulle kunna lägga Miss My långsides vid kajen. Ganska omgående fick vi hela ”klareringsgänget” ombord, alla var trevliga och hjälpsamma. Som vanligt var det massor av papper som skulle fyllas i, stämplas och tjänstemannen från ”Health Department” ville inspektera Miss My. Denna gång var tjänstemannen mycket petig med att få reda på allt vi hade för att ta död på skadeinsekter, alldeles för lite enligt hans egen åsikt men han var förvånad men dock mycket nöjd med att inte hitta några insekter ombord. När inklareringen var avklarad kom tröttheten över oss. Vi hade svårt att prata riktigt och det var som om kroppen inte lydde oss längre. Att se sig själv på däck, fixa med skoten och göra i ordning jollen men upptäcka tio minuter senare att rumpan inte lyft sig från sittbrunnssoffan var en smula skrämmande erfarenhet. Jan, Juergen och Tara lovade att köpa lite färska matvaror till oss i land och beordrade oss i säng. Dagen bara försvann men senare när de kom med en liten tygväska fylld med läckerheter, blev det snabbt rörelse ombord igen. Vi hade egentligen inte haft färska grönsaker och frukt ombord sedan maten vi handlat en och en halv månad tidigare i Darwin hade tagit slut. Lite hade vi kunnat komplettera med på Christmas Island men på Cocos Keeling hade priserna varit så skyhöga på färsk mat att t.o.m. Olof hade resignerat När vi anlände till Rodriguez hade vi en liten skalk med ost kvar, lite smör men annars var det konserver ris, pasta m.m. som gällde.
Vi bestämde oss för att brygga the och ha en ”plockmiddag”, ur tygväskan kom det fram; färsk baguette, vindruvor, äpplen, tomater, morötter och kål. Vi skar upp allt la det på skärbrädan och i en skål. Vi tog själva upp smör, ostskalken och gjord en en tonfiskröra. Skratten rullade runt bordet när vi förde de färska delikatesserna mot våra munnar, aldrig hade en morot varit så knaprig, en vindruva så söt och ljuvlig, en tomat så saftig och syrlig, en baguettbit med smör så underbart krispig . Vi glufsade i oss och njöt, allt sköljdes ner med gott the som var sötat med honung och en sked torrmjölk. Vi tittade kort på en film, eller vad? Barnen tittade i alla fall på film, ”tror jag”…
Rodriguez, som Mauritius var för tjugo år sedan
Flera hade sagt oss att Rodriguez var en fin ö, ”om ni måste välja två öar så ta Rodriguez och Réunion”, Mauritius är inte lika trevligt. Samtidigt hade vi fått höra att det är bra att proviantera på Mauritius, billigt och bra utbud. Så grundplanen blev att uppleva Rodriguez under några dagar och sedan fortsätta till Mauritius för att i huvudsak proviantera och sedan gå vidare mot Réunion. Vi hamnade dock i ett dilemma, World ARC hade bokat upp hela marinan i Port Louis (Mauritius) och även gjort detsamma i Port Réunion. Så vi var inte välkomna fören den fjärde november till Réunion och då skulle vi få ligga i fiskehamnen, och i Port Louis fanns inte heller möjlighet att få plats än på ett bra tag. Resultatet blev att vi låg kvar längre på Rodriguez och började förbereda båten där istället. Men det innebar inte någon sorg då vi blev förälskade i ön, dess hjälpsamme hamnkapten och vänliga människor.
När fartyget lämnat hamnen var vi segelbåtar välkomna att lägga oss långsides vid kajen Det var underbart att kunna gå iland enkelt och inte behöva använda jollen. Det första vi gjorde var att springa iväg till marknaden för att köpa färska grönsaker, det var lördag och marknadsdag. Vilket äventyr, det fanns ett överflöd av det vi saknat så länge, enda hindret var språket och valutan. Olof fick agera tolk, franska är inte min starka sida. De påstår att engelska är det officiella språket här men de borde ha lagt till att det endast används i administrativa sammanhang. Annars sker all konversation på Franska eller Creol som är en ”version” av Franska. Det tog även tid att få kläm på hur mycket valutan var värd. Men vi gick i alla fall från marknaden med våra ”drabanter” fulla med frukt och grönt. Nästa steg var mataffären, tyvärr var vi inte tillräckligt snabba, de för oss mest intressanta hyllorna gapade tomma. Vi fick dock tag i leverpastej på konserv som vi saknat mycket. Det var inte så svårt att förstå att fartyget kommit med färskvaror och att de gått åt fort. Men vi var glada ändå, nu skulle vi leva på färska grönsaker.
”Att långsegla är att arbeta på exotiska platser”, sa Paul och log. Det stämmer mycket väl, vi arbetar nog mer eller mindre halva vår vakna tid, antingen med skolan, ta hand om allt praktiskt, planera, hålla sig uppdaterad och sköta om båten. De flesta långseglare har en lista, vissa har en längre andra har en kortare men de flesta arbetar med sina båtar. Båtarna slits oerhört, saker går sönder och saker måste bytas innan de går sönder. Det gäller att vara påhittig och hitta lösningar, temporära lösningar blir ofta permanenta och kreativiteten har inga gränser. Att hela tiden ha kontroll över skicket på sin båt är ”a och o”, annars är risken stor att det händer tråkiga överraskningar till sjöss. Vi har dessutom barn ombord och måste vara ännu noggrannare. Men det gör även vårt liv mycket levande, allt vi gör har betydelse och påverkar direkt våra liv på ett sätt som är mycket påtagligt. Ett exempel är, på resan till Rodriguez gick upphängningen till vår gasspis sönder. Den tre år gamla spisen från en välkänd tillverkare satte sig helt enkelt och ville inte vara med längre. Det var en av de båda ”tappar” på vilken spisen hänger (och ”gungar”) som hade nötts av. Vi fick montera ner spisen och i sittbrunnen plocka isär den och sedan skapa en provisorisk lösning montera ner den och göra en temporär lösning. Efter några timmar kunde vi hänga tillbaka spisen och laga vår middag. Vi visste att arbetet behövde göras om men hade då ingen bra permanent lösning. Om vi inte hade kunnat lösa problemet, kanske haft sjögång som omöjliggjort dylikt arbete så skulle vår mathållning ha blivit minst sagt ”spartansk”.
Alltså började arbetet med båten direkt, AISen fungerade inte och behövde felsökas och eventuellt försöka lagas, kortvågsradion är instabil och fungerar inte alltid som den ska och måste ses över, sittbrunnslocken var spruckna och vi ville göra nya sådana (marineplywood hade vi köpt i Darwin), textilier som blivit blöta i saltvatten skulle tvättas, kläderna lämnas in till tvätt, frysen frostas av och tvättas ur, impellern till dieselmotorn skulle bytas och det var även dags för olje- och filterbyte. Det två första dagarna blev arbetsdagar och sedan skulle vi belöna oss själva med att hyra bil och se ön. Barnen hade skola som vanligt på förmiddagen och efter lunch kunde de åka skateboard, spela fotboll och leka på kajen. De flesta vuxna på båtarna vid kajen var omtyckta lekkamrater och hade sitt ”barnasinne” kvar. Det krävdes inte mycket av barnen för att locka bort dem från arbetet med sina båtar.
Det låg ett härligt gäng båtar vid kajen, bl.a. den svenska båten Anniara med Göran och Gudrun, den tyska båten Voyager med Juergen, Jan och Gabi och Tara (besättning) som vi haft sällskap med sedan Darwin, Norvik från Ungern med Thomas och Jamie ombord och Seventh Heaven från England med Paul och Anne. Senare kom det in några fler båtar som la sig för ankar bl.a. en Italiensk, en Amerikansk och en Australiensisk båt. Vi umgicks och det var sällan tyst på kajen, alla försökte arbeta med sitt och däremellan roa sig genom att samtala en stund eller spela boll med våra barn. Det blev en hel del musik, gitarrspel och åkande av skateboard.
Port Maturin- en färggrann oas
Den lilla staden Port Mathurin är en liten guldklimp med sina färgglada hus, vänliga människor och sin underbara marknad. Olof och jag stal ibland lite tid och gick en promenad tillsammans på tu man hand, som förr i tiden. Vi flanerade och njöt och kände oss privilegierade att få uppleva denna levande plats så långt borta från allfartsvägarna. Återigen slogs vi av det faktum hur ofta det har varit de ”otippade” korten, de platser vi egentligen inte har sett fram emot allra mest som har gett oss de finaste minnena. Vart vi gick så hälsade man, ”bonjour” och folk log. Emil fick i uppgift att på morgnarna kila iväg till bageriet för att köpa baguetter. De var så färska att smöret smälte när vi bredde dem till frukost. Vi lärde oss att hitta de butiker vi behövde, när vi skulle köpa strängar till våra gitarrer trodde vi detta var omöjligt. Men Jamie visade oss snabbt till ett ”hål i väggen” som en kines ägde, det visade sig vara som att komma in i en annan värld. Där fanns grejer överallt, hängandes i taket, på väggarna, i förvaringsboxar, i bokhyllor och lådor. Han vände sig om och rotade, sedan kom en låda fram med gitarrsträngar av olika kvalitet och sort. Vi häpnade! Före oss i kön var en man som köpte en (1) rakhyvel. På Voyager hade ”invertern” som omvandlar batterispänningen i båten till 220 V gått sönder men hos denne Kines kunde de köpa en ny! Vi pratade en stund med ägaren och han berättade att han hade en kusin i Sverige som var Svensk(!) mästare i Judo. ”Vi tar över världen” skrattade han och det kan vi skriva under på. Överallt vi har varit i världen så har vi mött affärsdrivande kineser.
Gammal skranglig pickup och landsköldpaddor
Vi på Miss My och Voyager hyrde var sin ”pickup” i en mataffär, skrev våra namn i liggaren och fick nycklarna. En anställd följde med i en av bilarna för att visa var bensinmacken låg, vi tankade, släppte av mannen och sedan bar det av.
Rodriguez är en bergig vulkanö, med mycket höga ”kullar” och skarpa dalgångar. Bilarna hade sett sina bästa dagar (fick oss att tänka på pärlan vi hyrde på Bonaire), ingen styrservo eller om den möjligen bara var trasig och det tog en stund för Olof att vänja sig men snart glömde vi de uppenbara bristerna och allt kändes med ens alldeles normalt. Vägarna var mycket fina, men det fanns ingen vägren så det gällde att se upp. Vid sidan av vägen gick skolbarn, hundar, kossor, getter och motorcyklarna verkade ha egna regler. Vi tog det lugnt och njöt av naturen med dess böljande grönska och färggranna blommande buskar. Min egen favorit bouganvillas fanns i mängder, stora buskar i starka färger. Målet med resan var ”Francois Leguat-Giant tortoise and cave reserve”. Det är en unik ravin där stora landsköldpaddor skulle få leva fritt och föröka sig. Förr fanns dessa sköldpaddor i överflöd på ö. Det skrivs om att det på slutet av 1600-talet skulle ha funnits över hundra tusen ”Giant Tortoise” på ön. De jagades friskt av besättningarna på forna tiders segelfartyg, som fyllde på sina förråd på Rodriguez. Ganska snabbt var de utdöda. I dag har man med hjälp från ön Madagaskar kunnat åter inplantera Aldabra sköldpaddor och har nu över 2000 exemplar i sitt reservat, Canyon Tiyel. De har även lyckats föda upp Radiated Sköldpaddor och har nu över 1200 nyfödda sköldpaddor i sin ”barnkammare”
Det var en fantastisk upplevelse att komma nära dessa stora sköldpaddor i dess sanna miljö. Vi matade dem och fick klappa dem. Vi kliade dem under hakan och sedan följde de efter en för att få mer. Dessa stora sköldpaddor ser verkligen gamla ut, som något från dinosauriernas tid. Oavsett om de var små eller stora, så såg de gamla och trötta ut men samtidigt gav de intryck av att vara enormt snälla och fredliga. Vi gick sakta genom ravinen under det att guiden berättade om de olika riktigt gamla sköldpaddornas historia. Två som vi fick träffa var över 100 år gamla och Gustaf fick rida på den ena.
Vi Satte oss alla ner och de kom fram till oss för att bli klappade men det gällde att ha tålamod, för fort gick det inte. Trots den mycket stillsamma framfarten var de otroligt envisa och vissa hade bestämt sig för att söka lyckan utanför ravinen. Trots säkert 50 trappor upp ur ravinen, klättrade de sakta upp, trappsteg för trappsteg, tills de kom ut ur ravinen. Till slut gav personalen upp och de slutade att bära ner dem i ravinen igen och satte istället en speciell ”färgdutt” på deras skal för att hålla isär dem och så fick de skapa en ny koloni utanför ravinen. De förökar sig och nu finns en koloni på över tjugo stycken utanför ravinens trygghet. Kanske kan det bli lite som i gamla tider – sköldpaddorna tar över ön.
Det fanns även en annan sorts sköldpaddor som var mindre och hade mycket vackra skal, dessa heter ”Radiated” sköldpaddor och jagades förut just för sina vackra mönstrade skal. De sköldpaddor var lite mera fartfyllda och rörde faktiskt på benen när Gustaf tog upp en för att undersöka den närmare. I Naturreservatet finns också fladdermössarter som är utrotningshotade. Där finns ”Fruit Bats” som är endemic för ön och ”Golden Brown Bat” som tidigare försvann från ön men som man nu har lyckats ”återinplantera”. Höjdpunkten var när vi på nära håll i ett träd såg en av dessa gulliga och lurviga krabater. Den hängde som de brukar med benen i ett fast grepp om en gren och med huvudet neråt. Plötsligt började den klättra runt och vända på sig för att sedan kissa men tyvärr vände den tillbaka lite för tidigt och fick ”sista droppen” rakt i ansiktet. Den ruskade förargat på sig och rynkade hela ansiktet. Det var tydligen inte så mysigt, verkade den tycka.
Vandringen slutade i en grotta, vilket för oss kanske inte var det märkvärdigaste vi sett. Det fanns gott om stalaktiter och stalagmiter. Vi gick tillsammans med en grupp kvinnor från Réunion som pratade franska. Detta språk var guidens första språk. När han ibland gick över till att guida på engelska var det bara med ett fåtal meningar och ingen av oss från Voyager eller Miss My förstod någonting. Det blev lite lustigt att höra damerna skratta och kommentera och sedan gick han över och sa bara en mening på engelska för att sedan le åt tanterna och fortsätta på Franska. Olof begrep möjligen lite grann av den snabba Franskan och försökte översätta guiden berättade bara vad han såg i de intressanta former som naturen hade skapat i stenen och det var allt från Påven, Elefanter och palats… Efter en liten stund slutade Olof att översätta. Vi upplevde det ganska tramsigt.
Efter besöket åkte vi till öns största kyrka. Den var gigantisk och mycket speciell i det att den var byggd av frivilliga och att man hade använt korall vid bygget.
Till slut efter att ha tagit oss över bergen på öns mitt kunde vi ”rulla ner” mot kusten på andra sidan ön. Vi fann en fantastisk strand. Snabbt åkte skorna av och fikat kom fram. Tårna grävde sig ner i sanden och för andra grävdes hela kroppen ner, tills bara huvudet syntes. Gustaf skrattade tills strandlopporna började bita honom och han flög upp. Jan hyrde tillsammans med Emil en surfingbräda. Det var svårt att hitta ”rätt bräda och segel” fick vi höra, de hade inte ett tillräckligt litet segel. Kanske personen inte hade tillräckligt med tålamod och envishet för att klara uppdraget, men Jan hade kul i alla fall och snart testade även Tara. Lovisa plockade snäckor och badade i vågorna. Egentligen ville alla Kitesurfa men det var tyvärr för lite vind. Vi bestämde att skjuta på detta och se om vi kunde göra det senare i veckan.
Vi hade fått lov att lämna tillbaka bilarna kl. 09.00 dagen därpå. Göran och Gudrun som valt att hyra bil själva dagen efter oss kom tillbaka på morgonen till bryggan och var ganska sura. De skulle ha fått bilen klockan åtta men de som hyrt den hade inte kommit tillbaka med bilen. Olof frågade var de hyrt någonstans, det var vår bil de hyrt. Men strax, efter att Olof kilat och lämnat nyckeln till uthyraren var även Göran och Gudrun på väg ut på vägarna.
Jamie hyrde motorcykel och de gjorde Jan och Juergen också. Barnen fick åka bakom Jamie på kajen fram och tillbaka, lyckan var gjord. Emil skulle få testa själv men det höll på att sluta med att cykeln hamnade i vattnet. Jamie släppte bromsen och iväg for cykeln, utan Emil men han blev rätt chockad. Ryktet gick fort och en man skrek i bakgrunden längre bort på kajen. Det var uthyraren som blivit ditkallad och gav Jamie en utskällning på Franska som dock ingen förstod.
Vi hade också en grillkväll på kajen. Vi fick flytta stockar att sitta på och konstruera en grill men långseglare kan om de vill. Alla tog med sig något att äta men Thomas, Jamie och Tara fixade fisken. Jag hade utlovat potatisgratäng, andra tog med ost och kex. Snart hade vi fest som varade långt efter solnedgången. Alla trivdes, pratade och delade med sig av sina historier.
Tiden gick fort och snart var det dags för ett nytt fartyg med förnödenheter. Alla måste bort från kajen. Seglarna blev tvungna att även lämna själva hamnbassängen för att fartyget skulle få plats att vända runt därinne innan det förtöjde vid kaj. När det låg väl förtöjt vid kajen kunde vi komma in igen och ankra för att dagen efter, när fartyget avgått, återigen kunna gå och lägga oss långsides vid kaj.
Vi kom i alla fall in till mataffären i tid denna gång och kunde proviantera det mesta vi behövde. Det var härligt att ha färsk hårdost igen, Brie och en liten bit grönmögelost. Konserver, torrmjölk etc. och vi unnade oss faktiskt en burk med glass. Lovisa och jag kånkade hem allt i våra två ”drabanter” och massor av påsar. Fram och tillbaka tills förråden var fyllda. Sedan var det dags för grönsaksmarknaden men nu fick Olof följa med. Vi behövde framför allt bärhjälp. Pamplemousse, de söta jättestora grapefrukterna stod högst på önskelistan. Förutom Pamplemousse fick vi även tag på ananas, apelsiner och äpplen även om de senare var dyra.
När vi fyllt båten med mat och gjort de flesta av arbetena på vår ”To do-lista” var vi redo för att segla vidare, denna gång till Mauritius, en ö vi egentligen inte såg fram emot att besöka…