(19/9) The Cocos Keeling Islands

The Cocos Keeling Islands består av 26 öar i en stor atoll. Vi ser fram emot att åter få uppleva en atoll igen efter alla vi sett i Pacific. Öarna skapades ursprungligen av vulkaner på havsbotten. Vulkanerna är sedan länge ”döda” och öarna har eroderats och sjunkit ner. De 26 öarna på Cocos Keeling omgärdar en lagun med ett vattendjup på inte mer än som mest ungefär tio meter. Längs med och mellan öarna finns korallrev.

Vi hade planerat vår ankomst till ”Cocos” till tidig morgon. Det var enkelt att finna vägen in i lagunen. Till skillnad från flera platser vi besökt i Pacific är revöppningen här bred och inte alls på samma sätt påverkad av ström. Voyager hade anlänt några timmar tidigare under mörker och valt att ankra i sjölä bakom Direction Island. Vi gick upp nära Voyager och vinkade till Jürgen, Gabi och Jan men fortsatte sedan för motor upp mot ankarplatsen bakom Direction Island.

Olof hade varit här som besättning på Miss My I 1987 och han hade berättat mycket om öarna och inte minst om deras ankomst till öarna. Även de hade nått ögruppen i mörker. Åke hade skickligt lotsat Miss My I in i lagunen. I fullmånens sken hade de funnit vägen in mellan reven och ankrat precis intill stranden vid Direction Island. God hjälp hade de fått den gången från Roger Järsäter på svenska Laurinkostern (L38:a) Lady Rosi. Han hade gett anvisningar först över amatörradion och sedan när de kom närmre över VHF’en.

Frågan var nu om Cocos Keeling skulle kunna leva upp till de förväntningar som Olof hade skapat hos oss (och hos sig själv). Detta var den enda atoll som Olof besökte under den årslånga seglatsen med Miss My I. Kanske skulle vi uppfatta platsen annorlunda efter att ha besökt så många underbara platser i Pacific?

Vi passerade flera båtar som låg för ankar och kunde så småningom själva ankra nära den långa sandstranden.  Vi fick en fin plats och hade nära till den fantastiska sandstranden och lite mer lä för passaden än de båtar som hade ankrat längre ut. Barnen flög av båten och plumsade i vattnet. Vattnet var otroligt transparent och hade den ”rätta” turkosa färgen. Stranden lockade ett par hundra meter bort och bakom denna vajade Kokospalmerna. Där fanns ett enkelt arrangemang med bord och bänkar under ett soltak där man kunde äta picknick, sitta och läsa eller skriva. Soltaket fungerade som regnsamlare. Eventuellt regn samlades upp och leddes ner i en stor tank. Det var fritt för var och en att utnyttja detta vatten för att t.ex. tvätta kläder eller bara skölja av sig efter att ha badat i havet. Det var dock naturligtvis inte tjänligt som dricksvatten. Ett par hängmattor satt uppspända i kokospalmer. På palmernas stammar satt skyltar med namn på segelbåtar som besökt Cocos Keeling före oss. Vi bestämde att en sådan skylt skulle vi göra, men det fick bli senare.

Vi var alla överväldigade av det turkosa vattnet, sanden och den öde stranden. Visst låg det båtar här med det störde oss inte. De flesta av dem kände vi sedan tidigare och sällskapet var bara trevligt, vi hade vänner omkring oss och att kunna dela paradiset med dessa är inte så tokigt 🙂
Dagen därpå var det dags att ta den lokala lilla färjan in till Bantam Village på Home Island, där det skulle finnas en liten mat affär och ett museum. Vi hade i all hast blivit informerade av Göran och Gudrun på Aniara att färjan skulle gå på morgonen, dock verkar tiden inte vara så viktig i detta hörn av världen och det blev en ganska lång väntan innan båten dök upp.

Det bor ca 800 personer i hela ögruppen. De flesta har malaysiskt ursprung och dessa bor just på Home Island. På West Island finns en mindre bosättning med i första hand människor från fastlandet Australien. Det är på West Island som ögruppens ”Administration” finns och det är även här som ögruppens småskaliga hotellverksamheter finns. När vi befann oss i Australien och hade tillgång till Internet gick vi in på den hemsida som Cocos Keeling har och blev då lite förskräckta. Det verkade som om man hade försökt exploatera ögruppen till någon sorts charterparadis men nu när vi befann oss här så insåg vi att massturismen inte alls har nått hit. Under vår tid på ”Cocos” såg vi inte många människor som inte bodde på öarna alternativt tagit sig dit på egen köl.
Cocos Keeling har en brokig historia. Ögruppen var länge obebodd och upptäcktes år 1609  av Captain William Keeling på East India Company. 1814 kom Captain John Clunies-Ross och bestämde sig för att här ville han slå sig ner med sin familj, han återkom 1925 men då hade Alexander Hare hunnit före, slagit sig ner och skapat ett litet privat harem av Malaysiska kvinnor i det lilla paradiset. Han hade börjat bygga upp sitt residens och konflikten var ett faktum. John och hans besättning startade sitt lilla krig för att ta kontroll över öarna, ”kvinnor och allt” och snart var det över. Hare isolerades på Prison Island, en sandö mellan Direction Island och Home Island, med några palmer som skydd mot solen.

William Keeling skapade sitt eget rike med Cocos Rupee som han betalade sina arbetare med. Självklart ägde han själv allt av värde på ön inklusive den enda mataffären. Han började plantera Kokospalmer, exporterade copra (torkad kokos) och denna produktion var stor på öarna fram till 1987.  Brist på sötvatten är ett vanligt problem på atoller, men inte på Cocos Keeling, där finns nämligen fickor av sötvatten i marken där regnvatten samlas. Även om systemet idag är moderniserat så kan man än idag se resterna av äldre grävda brunnar där man tog upp dricksvatten.

Vi hittade snart mataffären men allt var så dyrt att vi mest gick runt och gapade över priserna. Apelsiner och tomater fanns på vår önskelista men de var så orimligt dyra, många gånger dyrare än på fastlandet så dessa godsaker fick vi vackert vänta på ytterligare några veckor. Men picknick hade vi bestämt för dagen och inslag för denna hade vi tänkt handla i denna affär… Det blev bröd, lite ost och en burk med glass(!). Vi lyckades även komma över tornfisk på burk för att mätta barnens hungriga magar. Glassen kunde vi bara inte låta bli… Men oj… vad god glass! Självklart fick alla i sällskapet smaka och det var ett trevligt tillskott till picknicken.

Museet var stängt så när magarna var fulla, tog lekfullheten över. Gustafs färgglada hatt som han fått när vi var på Grenada blev snart en frisbee och den flög snart i luften mellan alla. En av oss fick vara i mitten med uppgift att försöka fånga den medan de andra kastade hatten mellan sig. Till slut tröttnade Gustaf och vi började promenera i stället. Snart kom vi fram till en paradisstrand av för oss sällan skådat slag, vi tittade på kartan och upptäckte att den hette Turtle beach. Den var långgrund med finast tänkbara sand och sträckte sig långt ut i atollens vatten. I den mån det transparenta vattnet hade någon färg så var det turkos. Under några palmer slängde vi av oss kläderna, hade inga badkläder med oss, så det fick bli i bad i underkläderna. Det gick inte att känna skillnaden på luften och vattnet, så varmt var vattnet. Vi njöt på ett sätt som inte hänt på länge och konstaterade att detta var en av de absolut finaste stränder vi någonsin sett.

Märkligt, men denna dag verkade verkligen alla vara lyckliga och lekfulla. Det var som om alla i sällskapet fått en säregen kraft och uppfinningsrikedom. När vi väntade på färjan tillbaka, var det någon som tog en kraftig förtöjningstamp i ena änden och en annan tog den andra änden, sedan blev det hopprepshoppning för hela slanten. Vuxna och barn sprang och hoppade. Personalen på färjan skrattade och till slut sa de ifrån att nu var det faktiskt dags att ge sig av.

Pirater på besök och födelsedagskalas gånger två

Tänk att fylla år på en plats som Cocos Keeling, är man vuxen är det bara ytterligare ett år till kassan men fyller man sju år är det annorlunda. Inga barn så långt ögat kan se och inga leksaksaffärer, tur att omgivningen är vuxna med barnasinnet kvar.

Först ut var Olof. Vi hade i Darwin smugglat in presenten som sedan gömts med mycket möda i akterruffens förvaring inne i svarta soppsäckar och underst med mycket annat skrot ovanpå. Tack, släktingar där hemma för att ni gjorde denna present möjlig. Emil har nämligen spelat gitarr ett tag nu och ville verkligen ha någon att spela med utan att behöva lämna över den lilla gitarren till varandra hela tiden. Olof blev firad som vanligt med tårta på sängen och med några små saker. När väl Gitarren kom fram var inga ögon torra, det blev verkligen den succé vi hoppats på. Han hade i smyg (trodde han ja) tittat på gitarrer men konstaterat att det var över vår budget men nu höll han i en fin stålsträngad klassisk gitarr. På eftermiddagen bjöds det på födelsedagskaffe med kanelbullar. Vi blev ett gott litet gäng ombord med våra nyfunna vänner Anne och Paul från engelska båten Seventh Heaven, Jürgen, Jan, Gabi och Tara från Voyager och Göran och Gudrun från Anniara – en glad samling, mysigt för ett födelsedagsbarn.

Näste man ut var ”lilleman”, vår store sjuåring, självklart blev han också firad på morgonen, med efterlängtad hemmagjord yoghurtglasstårta. Det blev presenter även denna gång och ”lilleman” fick bestämma vad vi skulle göra den dagen. Skolan skulle strykas förstås och dagen skulle tillbringas på stranden! Vi hade dock planerat en liten överraskning. Pirater var på väg till ön. Vi hade skattjakt med en äkta skattkarta och ätbara skatter. Det blev lekar och mycket skoj – trots att det inte fanns några jämnåriga i närheten. När solen gick ner, föll även ögonlocken ner som en rullgardin på Gustaf. John Blund kom tidigt den kvällen

När de andra badade försökte jag krampaktigt åstadkomma en skylt med båtens namn och någon form av utsmyckning. Tara hade gjort ett konstverk för Voyager, så självförtroendet var inte på topp men tillslut var den klar. Det blev inkarvat Miss My II och I, en grön ketchriggad L44:a och en vit enmastad L28:a, Miss My I, årtal och en My figur, allt tack vare Taras verktyg. Vi avslutade med att lacka den och hängde sedan upp den på en av kokospalmernas stammar. Nu hänger den faktiskt där som ett minne, tills vi kommer förbi nästa gång…

Olof prövade att snorkla vid Direction Islands sydöstra udde. Där finns en kanal i revet med kraftigt ingående ström. Det är spännande att ge sig ut i strömmen och sedan låta sig föras med in i atollen. Det går undan och det gäller att hålla ögonen öppna för att kunna ta in allt som spelas upp för näthinnan.  Han såg haj och massor av annan fisk.  När första ”åket” var över blev de upplockade av ”avbytare” i jollar som låg och väntade ett stycke in i lagunen. Sedan kördes de in till land för ett andra ”åk”.

Ett återkommande arbete/äventyr för besättningen på en båt som inte är utrustade med s.k. watermaker är att fylla vatten. På Cocos Keeling finns egentligen bara ett praktiskt (om man nu kan kalla det praktiskt…) alternativ, att ta jollen till Home Island. Sträckan dit är nästan två sjömil (3,5 km) så det gäller att man är utrustad med största möjliga antal dunkar annars blir det många vändor. Man kan även ta med sig dunkarna på färjan som går två gånger i veckan eller även göra som vi gjorde med Miss My I 1987 när vi helt sonika seglade tvärs över lagunen till West Island och fyllde våra dunkar vid bryggan som finns där.  Denna gång körde vi jolle och utnyttjade färjan. Utombordsmotorn krånglade, så Emil fick ge sig av i all hast med dunkarna till färjan. Olof och Lovisa kom efter med jollen. De råkade ut för en squall på vägen tillbaka och sökte skydd på Prison Island och fick krypa in under ett par kvarlämnade kitesurf”segel” för att rädda sig undan regnet.

Men ingen var ledsen för det, då fick de ju ursäkten att undersöka den lilla sandön med sina få palmer. Utanför ön i det grunda vattnet kunde de se flera små hajar och de hade verkligen haft en spännande vistelse både på land och i vattnet. Kan tillägga att det i dessa vatten inte finns några farliga hajar, bara små revhajar och dessutom gott om fisk som mat istället för fötter eller händer.

Vi stannade bara en vecka på Cocos Keeling. En för kort tid, det var vi alla överens om men vi hade en ocean att korsa och det kunde inte vänta. Men vi njöt under denna vecka. För barnen delades dagarna som vanligt upp i skola på förmiddagen och sedan fritid. Fritid som kunde omvandlas till olika sysslor såsom ”färskvattenkånkande”. Eftermiddagarna tillbringades med snorkling, bad, jollesegling men även med akvarellmålning eller gitarrspel (Emil) i sällskap med Tara på Voyager. Vi behövde inte ägna Miss My så mycket tid under vårt korta stopp på Cocos Keeling. Hon var nöjd med den vanliga översynen inför en längre etapp så jag och Olof fick mer tid än vanligt för varandra och våra vänner. Vi fick t.o.m. tid för en promenad på tu man hand runt ön, som förr i tiden 🙂 Vi lovade varandra att det skulle upprepas! En morgon dök jag i vattnet och simmade i land, satte mig på stranden och studerade krabbornas liv i vattenbrynet. Stackars djur, varje gång en våg kom så höll de sig krampaktigt fast i sanden, sedan sprang de så fort de kunde en bit och så upprepade historien sig. Det fanns massor av kräftor i olika storlekar både vanliga och eremitkräftor. Solen fortsatte upp på himlen och det var dags att simma tillbaka.

Den 26 september var vi redo att lätta ankar. Vädret såg ut att bli gynnsamt under den kommande veckan. Alla ombord kände nog ett stygn av vemod över att redan behöva lämna denna plats. Men det fanns ett faktum som kanske gjorde att beslutet om avfärd blev något enklare att fatta, ”the World ARC”. ”The World ARC” är en sorts regattasegling runt jorden. Varje år i januari påbörjas en sådan ”regatta” på St Lucia i Västindien för att sedan avslutas efter ett varv runt jorden på samma plats året efter i april. De deltagande båtarna ”återsamlas” vid ett stort antal ”resmål” runt jorden så också på Cocos Keeling. Resultatet av detta var att ankarplatsen bakom Direction Island några dagar efter vår ankomst fylldes på med ett trettiotal segelbåtar. Besättningarna tog mer eller mindre över de enkla arrangemangen i land och kvällarna var inte längre lika fridfulla som tidigare… När Olof på avseglingsdagens morgon åkte in med jollen tillsammans med Emil, Lovisa och Gustaf för att sätta upp vår ”minnesskylt” fann de att ett av borden inne vid stranden var fullt av kvarlämnade tomma vin-/spritflaskor, ölburkar och annat skräp. En sorglig syn som vi inte tidigare har sett på platser där seglare har mötts. Det är mycket möjligt att någon från båtarna tog hand om skräpet senare på dagen men för vår del så fick vi bara bekräftelse på vår uppfattning om att ”the World ARC” är ett gissel för oss ”vanliga långseglare”. Vi vill i alla fall inte bli sammanblandade med detta ”spektakel”.

En liten stund efter att vi hade lättat ankar och snirklat oss ut mellan de ankrade båtarna så fick vi besök av delfiner. Vi var fortfarande inne i lagunen på grunt vatten och tog det som en avskedshälsning från Cocos Keeling. Snart hade vi seglen hissade och kunde sätta kurs mot vårt nästa mål på färden, Rodriguez /Kristina