(7/9) Christmas Island

Chistmas Island en positiv överraskning

Christmas Island ligger mitt ute i Indiska Oceanen och ligger endast 500 km söder om Jakarta. Ön är inte mer än 135 km2 och där bor ca 2000 invånader (plus ett stort antal flyktingar i stängda flyktingläger). Ön är till större delen indelat i olika naturreservat och är känt för sina röda krabbor som migrerar till havet i November och sina stora unika fågelkolonier. Ön tillhör Australien och ingår i ett gemensamt styre av både Christmas Island och Cocos Keeling. Klimatet är tropiskt och naturen består mest av regnskog. Invånarna kommer främst från Australien, Malaysia och Kina. Huvudorten heter Flying Fish Cove, här finns hamnen och bojar att hyra. Det bryts fortfarande fosfat på ön även om det inte sker i samma utsträckning som förr. Fosfatbrytningen och turismen är den huvudsakliga inkomsten för ön. 2001 kom det en enorm flyktingström till ön. På ett år kom det mer flyktingar än det fanns invånare och flera kom i dåliga båtar under hemska förhållanden. De gick på grund på reven och många människor dog. I dag har Australien ändrat reglerna och stängt sina gränser för flyktingar. De flesta har transporterats bort från Christmas Island men det finns ca 1000 flykting kvar i lägren. Det innebär att även tillfällig personal som sköter om dessa anläggningar, bor på ön.

Kontrollen med hjälp av krigsfartyg och flygplan är mycket noggrann och när vi seglade till Christmas Island blev vi uppropade flera gånger på VHFén av både militära fartyg och kustbevakningens patrullerande flygplan. Tanken är att båtar med flyktingar ska mötas och fås att vända om innan de når Australiskt territorialvatten. På så vis anser den Australiska administrationen att de inte bär något ansvar för flyktingarna. Men Australien har naturligtvis fått mycket kritik för detta agerande och det är uppenbart att deras förhållningssätt är mycket tveksamt. Sjölagen dikterar tydligt att man till sjöss alltid har en skyldighet att undsätta nödställda och detta oberoende av var de befinner sig. Under vår tid på ön hörde vi många berätteser från olika personer om flyktingsituationen och meningarna om hur det hela skulle skötas gick naturligtvis isär. Många var dock väldigt kritiska mot den Australiensiska regeringen, både den förra som tog emot flyktingarna med öppna armar utan restriktioner och den nya som fullständigt har stängt gränserna.

Underbara människor…

Under vår visstelse på Christmas Island mötte vi bara snälla och hjälpsamma människor. Det är faktiskt i särklass den ”mjukaste och varmaste” ö vi varit på. Mitt första möte med deras självklara genorisitet var när vi handlade, vi handlade minimalt (det är otroligt dyrt även om allt finns att köpa) men ändå blev det en hel del. När kassarna var packade stod en äldre dam kvar och väntade tills vi var helt klara och då frågade hon som det mest självklara i värden om hon skulle hjälpa oss att bära varorna hem. Lite generat kom det tafatt ur min mun ”nej tack – barnen får bära”. Hon bara log och gick ut. Detta är bara ett exempel, senare blev vi erbjudna lift, bärhjälp igen, erbjudande om att låna bil. Olof jagade Internet och när han frågade i en liten butik med el-/elektronikprylar blev han kompis med ägaren som loggade in vår IPAD på sitt WiFi. Så enkelt löstes bristen på Internet! I fortsättningen gick vi till butiken när vi skulle kontrollera mail, väder m.m. Ägaren berättade att han inte skulle stänga av nätet så vi kunde använda det även om butiken var stängd. Vänligheten vi mötte tog aldrig slut.

En dag när vi var på väg tillbaka, Lovisa och jag, efter att ha tagit en promenad, stoppade en man oss och sa att hans vän gärna ville prata med oss. Han pekade på två kvinnor som låg under betongbryggan i skuggan. Vi klättrade ner, gick fram och presenterade oss. Den ena började prata svenska, hon hette Mikaela och hade bott utomlands de senaste 10 åren . Hon var sjuksköteska och arbetade för SOS international. Hon och Sten (från Sydafrika) arbetade på flyktiförläggningen. Efter att vi pratat en lång stund, frågade de om vi sett ön ännu. Vi hade inte hunnit med att hyra bil då det inte fanns några lediga. De skrattade glatt, berättade att de var lediga dagen därpå och med glädje ville visa oss ön. Efter lunch skulle passa alla, så det bestämdes direkt på plats.

Dagen innan hade vi gjort en liten vandring i ”Territory day park”, upp på berget genom regnskogen nära viken. Det var fantastiskt att se alla fåglar på så nära håll, det var Golden Bosun med sina långa gulaktiga stjärtfjädrar, Rödfotad sula med den starkt blåa näbben, Brun sula som har både blåaktig näbb och fötter och fregattfåglar . Många fågelarter är endemiska för ChristmasIsland d.v.s. de existerar bara där. Det är inte för inte som Christmas Island ibland kallas för ”Indiska Oceanens Galapagos” Vi hade turen att få se små dunbollar till ungar i olika storlekar och de var så söta. Vägen slingrade sig genom regnskogen upp förbi Smiths Point och Tai Jin House (Andministativ byggnad från sekelskiftet) och går över till en allt brantare stig.

Vi åt vår medhavda matsäck på toppen vid Territory day park sportsground med utsikt över havet och Flying Fish Cove nedanför oss där vi kunde se Miss My och de andra båtarna för ankar, liksom svävande över korallen i det kristallklara vattnet. Vi gjorde det sedan enkelt för oss och följde bilvägen tillbaka ner till viken, en längre sträcka men mindre brant än den som gick genom regnskogen. När vi hade promenerat ett stycke och även hunnit med en liten paus vid en lekplats med vidunderlig utsikt över Indiska Oceanen så upptäcker vi att vi glömt kikaren på rastplatsen där vi åt vår picknick. Inte bra!!! Olof började genast springa tillbaka men han inte speciellt långt innan en bil stannade och den kvinnliga föraren ropade på oss. Vi förstod först ingenting, men så sa hon något om kikare , rastplats och glömt. Olof sprang snabbt över till bilen och det visade sig att hon sett oss på rastplatsen och senare funnit kikaren, så hon tog med den för att se om hon hittade oss på vägen. Otroligt …

Utflykt, vi får se vad det blir…

Vi hade ingen aning om vad vi skulle förvänta oss av bilfärden på ön och det skulle bli spännande att se hur dagen utvecklade sig. Vi hade skola först och åt en stadig lunch. Vi reste med lite packning, bara lite mellanmål och kaffe. Mikaela och Sten kom i en sjusitsig Toyota och vi hoppade in. Bilen var en av flera som personalen på flyktingförläggningen använder såväl i tjänsten som privat. Sten visade sig kunna mycket om ön, vilket var lärorikt. Under denna dag fick vi se en strand där vågorna stoppades av stora ”lime stone” klippor, vi badade i underkläderna då vi glömt badkläder (trodde inte det gick att bada), Rocky point där vi fick se sulor häcka och vågorna bryta upp genom bergen och över kanten så att skummet hamnar på oss. Vi besökte the grotto, en grotta där man kan bada. Vi stannade till vid Golf Course lookout och besökte det gamla kasinot (Christmas Island Resort) som nu är ett halvdant hotell och bostäder för tillfällig personal vid flyktingförläggningarn.

På vägen till South Point Temple så stannade vi för att plocka pumpor, men det visade sig att någon hunnit före, det fanns en pumpa och den fick vi ta med oss hem. Templet var ett taoistiskt (kineskt) tempel och det blev lite skola för barnen. Sten berättade även mycket om fosfatbrytningen och krabborna. Vi hade redan sett de röda men inte de stora blå. Det måste vi ordna sa Sten, vi åker och letar i kväll efter bion. Vi hade blivit medbjudna på utebion som låg en bit bort från hamnen. En stor filmduk under myriader av stjärnor på himlen ovanför. En himmel som vid horisonten förenades med det oändliga havet som vi såg om vi lät blicken vandra bortom filmduken. En oslagbar plats för en utebiograf! Filmen var en scienfiction vuxen action och det slutade med att Olof och Emil gick på bio medan vi andra tittade på film hemma. På kvällen när bion var slut möttes vi åter på stranden för vidare färd ut på ön för att söka finna de berömda krabborna.

Röda krabbor och Robber krabbor

Christmas Island hyser den rikligaste och mest varierade population av landkrabbor i världen. På ön finns 20 olika sorters landkrabbor. Kanske är det den Röda krabban som är mest känd och den är endemisk för Christmas Island. Landkrabborna har inte några naturliga fiender förutom varandra. De är dessutom heliga för malaysierna som tror att de är deras förfäder. Krabborna är fridlysta och höga böter utgår om man dödar en av misstag (1000 USD). Det finns varningsskyltar överallt längs vägen, där det står att man måste ge krabborna rätt till väg och köra sakta så att man inte kör på dem. Varje löv på vägen försökte Sten missa för han kunde inte se i farten om det var en krabba eller ett löv.

Över 10 miljoner röda krabbor lever på ön och är öns nationalsymbol. De är landkrabbor som lever i regnskogen men en gång om året vandrar de ner mot havet för att lägga sina ägg. Tänk er 10 miljoner krabbor på vandring, vi har hört historier om att dessa går rätt igenom hus, över motorcyklar och bilar. Vissa vägar stängs av, en får gå ut och soppa bort krabborna från vägen för att bilen ska kunna komma fram. Marken täcks bokstavligen talat av röda krabbor när migrationen sker i November. Vi såg inte detta men fick se några av dessa rackare i alla fall. Men den krabba verkligen fångade vårt intresse var Robber Crab.

Robber Crabs är giganten bland krabborna, eller krabbornas kung. De äter allt, både kött, frukt och grönt. De är blå, lila, bruna, svarta och rödaktiga. Det finns ca 2000 Robber crabs på ön och de är naturligtvis som övriga landkrabbor fridlysta. Varje gång någon kör på en av dessa fina stora krabbor ritas ett rött märke på vägen och skalet får ligga kvar med ett rött kors på ryggen. De räknas och skrivs upp på en stor svart tavla nere i hamnen. De kan bli över 50 cm långa och mellan 50 till 70 år gamla. De är världens största landkrabba, de är otroliga klättrare och gillar att stjäla främmande saker som de tycker ser spännande ut.

Vi hörde en historia som bekräftades från flera håll, att ett plan hade kraschat under invationen av ön (andra världskriget) och när man väl hittade planet fanns kläderna snyggt kvar, orörda men besättningen var borta. Inte ett ben fanns kvar bara en massa robber crabs. Malaysierna anser dessa vara heliga för de ”äter upp” deras döda… och därigenom lever förfäderna kvar i krabborna.
Vi fick tillslut se dem, efter ett antal telefonsamtal lyckades de spåra upp ett ställe vid Kasinot där flera höll hus, det är lätt för dem att hitta mat på ett sådant ställe, dvs matrester. Större krabbor har jag aldrig sätt, de ser nästan ut som jättestora humrar med stora framklor. De rör sig snabbt och smidigt och är otroligt vackra. Sten varnade när Gustaf och Mikaela klappade en på skalet att de lätt kan knipsa av en finger, så det gällde att vara försiktig men samtidigt visade de inga tecken på aggression.

Snorkling och Gustaf upptäcker värden under ytan igen

Precis där vi låg med båten fanns ett underbart rev som sträckte sig en bra bit bort mot stranden. Vattnet var klart, korallen välmående och fiskar fanns i alla regnbågens färger. Vi fick aldrig nog av att snorkla och då främst Lovisa och jag. Vi såg jättemusslor i glittrande grönt och blått, vi såg stora stimm med revfiskar i alla möjliga färger. Korallen var formad som solfjädrar, hjärnor, vita buskar, mjuka rosa händer osv. ”Vägarna” under ytan var inte alltid givna, ibland var det strömt så det var inte alltid så enkelt men det gör ju bara att det blir roligare. Förändringarna vid ytan skapar nya färger, fiskarna söker sig till strömmande vatten och det gäller att inte tappa orienteringen.
Gustaf var rolig, han stoppade ner huvudet med masken för ögonen och blev så fashinerad att han plumsade i, nästa steg var att stoppa snorkeln i munnen på honom och när han upptäckte att han kunde vara nere hur länge som helst genom att andas genom snorkeln så fick vi aldrig upp honom igen. Vi fuskade lite och hade lagt bröd i en påse med hål i som vi skakade. Då kommer det fisk vill jag lova!! Gustaf var galen och drog ner huvudet för långt då och då när han ville komma närmare fiskarna. Tillslut var han bokstavligen blå och måste upp i jollen för att värma sig. Han var så glad och det var så roligt att kunna dela med mig av denna nya värld. Lovisa snorklade också med Gustaf men till slut blev det för kallt och strömt, dessutom var han så trött att han inte visste var han skulle ta vägen. När vi kom in i båten skulle han absolut se filmen Rädda Nemo igen…

Vi börjar bli som en liten familj

Under tiden vi var på Christmas Island lärde vi känna varandra bättre, vi var nu ett antal båtar som seglade samma väg och visste att vi skulle ses mer på nya platser, i nya länder. Det Engelska paret Anne och Paul på Seventh Heaven, Jurgen, Gabi, Jan och Tara på Voyager, Göran och Gudrun på Anniara och så vårt bandit gäng. Vi träffades, åt tillsammans inne på stranden, pratade och diskuterarde. Vissa hjälpte varandra, hade nytta av varandras kunskaper och försökte underlätta för varadra. Vi bjöd Sten och Mikaela på middag, vilket var ett äventyr i sig. Ingen av dem hade varit på en segelbåt, ingen hade åkt jolle och Sten kunde dessutom inte simma. Det var en påminnese om att det vi gör är lite knasigt och något som inte är alldeles normalt. Det blev köttfärsås och spagetti med rövin. En kväll blev Emil hämtad i jolle av Anne & Paul som tog med honom till utebion. Lovisa och jag tog promenader. Vi kopplade av, trivdes här och fick en vardag. Vi hade inte några problem att fylla tiden i väntan på Voyager som anlände fyra dagar efter oss. De hade gjort en noggrann inspektion av hela riggen när de kom tillbaka till Darwin och kunde konstatera att allt var i sin ordning.
Efter en vecka på denna vänliga ö var det dags att fortsätta. Vi skulle ta oss an skuttet till Cocos Keeling en sträcka på drygt 500 sjömil. Vi räknade med en rask etapp med stadig vind från sydost och en gynnsam ström som skulle ge oss en extra knuff.