(10/7) Framme i Papeete, Tahiti

———————————————————————–

20/7 från mail

 

Hej på er,

Vi befinner oss sedan en dryg vecka på Tahiti. Prepositionen ”på” är tveksam då vi ju faktiskt bor på en båt som tack och lov inte befinner sig på land. Men vi är ju knappast heller ”i” Tahiti då Tahiti ju är en ö som tillhör Frankrike. Men att påstå att vi är i Frankrike känns alldeles absurt trots att man här talar franska.

Den första tiden låg Miss My förtöjd vid en av Marina Tainas bojar i gott sällskap med ett stort antal segelbåtar från en mängd olika länder. Men idag valde vi att försöka få en plats inne vid en brygga i marinan för att ge oss själva en smula ”lyx”. Av den franske hamnkaptenen anvisades vi en plats som innebar att vi närmast skulle fickparkera vår båt mellan två andra segelbåtar ett stycke in i marinan. Jag förklarade att vi har en båt som inte är den alldeles enklaste att manövrera i ”trånga miljöer”. Han lovade dock att han själv skulle assistera från sin gummibåt och marinans andra båt skulle finnas till hands för att ”knuffa” oss rätt om detta skulle behövas. Sagt och gjort, vi styrde in i marinan, 90 grader vänster och sedan stopp och så 90 grader vänster in på ”vår” plats. Det gick galant och vi kände oss sedan mycket nöjda med att för första gången på över tre månader (senast på atlantsidan av Panama i Shelter Bay Marina) vara väl förtöjda i en marina med möjlighet att gå iland utan att åka jolle.

Vi är alltså i hjärtat av Franska Polynesien och kan knappast själva tro att det är sant. Jag önskar jag kunde förmedla en bild av vårt liv men det är inte så enkelt. Vi lever ett liv som är så fjärran det där hemma men ändå lever vi i en vardag. Precis som hemma har vi en mängd vardagssysslor som måste utföras. Vi lagar mat, vi diskar, vi smutsar ner våra kläder och oss själva och behöver tvätta och tvätta oss, vi äter mängder med mat som måste inhandlas, vi förbrukar även en mängd vatten som på något sätt måste tas ombord. Vi har skola ombord för Emil, Lovisa och även i viss mån för Gustaf. Ibland behöver vi Internet. Och på något sätt har vi förflyttat oss till andra sidan av vårt jordklot. Många av dessa sysslor har vi ju alla men för oss är de så oändligt mycket mer tidskrävande nu.

När vi diskar måste vi värma vatten på gasolspisen, det finns inte något varmt vatten i kranen. Tvättar gör vi för hand om vi inte har tillgång till tvättmaskin. senast vi hade tillgång till tvättmaskin var för över två månader sedan på Galapagos. Senast vi kunde gå iland och få en varm dusch var i Shelter Bay Marina, Panama för drygt tre månader sedan (ca 8500 km avlägset). När vi har chansen så handlar vi STORA mängder mat, hygienartiklar m.m. Detta skedde senast i Panama (sex överfulla kundvagnar modell ICA Maxi) och sedan kunde vi komplettera något i Galapagos (men det finns inte mycket att handla på en ö med 1500 invånare) och sedan något mer på Hiva Oa i Marquesas en dryg månad senare. Våra vattentankar rymmer 1000 liter. Det kan tyckas mycket men betänk då att detta vatten ska räcka läääänge. Sedan vi lämnade Panama har vi konsekvent diskat i havsvatten (vi har en kran för havsvatten i köket) och sedan sköljt i färskvatten. Vi har då en dygnsförbrukning på ungefär tjugo liter!
Jag skulle tro att en familj på fem hemma i Sverige kan komma upp i en förbrukning på 1000 liter per dygn…. Våra vattentankar kan vi i bästa fall fylla med en slang då vi ligger i en marina/vid brygga annars måste vi fylla våra fem 20-liters dunkar iland och sedan köra ut dessa i jollen till båten och (m.h.a. hävertprincipen) tömma dessa i våra tankar. Det blir tio vändor iland och är ett drygt dagsverke. Internet hade vi senast tillgång till på Galapagos i början av maj. Nu höll jag på att glömma något. Vi har en båt att ta hand om. Miss My skänker oss trygghet i hamn, till ankars och till havs. Dag som natt men hon kräver sitt i form av underhåll och skötsel.

När vi skulle lämna atollen Ahé i Tuamotus och göra en ”kort” segling på ett dygn till grannatollen Rangiroa så visade det sig när jag kontrollerade motorn att kylvattnet i den hade ”försvunnit”. På något sätt hade det runnit ut och vi kunde inte starta motorn och naturligtvis inte lätta ankar. På radio ropade vi upp våra nyfunna vänner John och Rose ombord på engelska segelbåten Jayess III som precis som vi skulle gå mot Rangiroa och hade lättat ankar en halvtimme tidigare och berättade om våra problem. Utan ett uns av tvekan erbjöd sig John att de skulle vända om och hjälpa oss att felsöka vår motor. Mycket finkänsligt berättade John att han om det behövdes kunde plocka ner en motor i delar om det skulle behövas. Behöver jag säga att han inte behövde övertala mig för att ”få lov” att vända om. Tillsammans kunde vi senare samma eftermiddag konstatera att kylvattenpumpen läckte och att vattnet ”försvann” den vägen.
Vi var överens om att det klokaste var att vänta till Tahiti med att försöka byta till vår reservpump och tills vidare ha motorn under noggrann uppsikt när vi körde den och kontinuerligt fylla på vatten. Så fick det bli. Vi beslutade sedan att vi både skulle avgå mot Rangiroa följande dag vid elvatiden på förmiddagen för att komma till Rangiroa lagom till morgondagens lågvatten vid kl 08.00. Det är nämligen så att man måste anpassa ankomst till och avgång från dessa atoller till hög- eller lågvatten då strömmen i passagen in genom ringrevet är nära noll. Om man inte gör det så kan man råka ut för farliga ”stående vågor” som bildas då ström möter vågor och dyning. Strömmen i passet ut ur Rangiroa kan nå sex knop vilket är helt omöjligt att ta sig mot i en liten segelbåt även om räknar bort de hiskeliga vågor som bildas om denna ström möter vindvågor.

När jag följande morgon kontrollerade den senaste s.k. gribfilens (hämtad m.h.a  kortvågsradion) uppgifter om de vindar vi kunde förvänta oss på vägen mot Rangiroa blev jag en smula bekymrad. Vi skulle få en vindvridning från den ”normala” sydostliga riktningen till nordost och sedan ökande vind från norr och över på nordväst. Det skulle innebära att vi följande morgon skulle få frisk vind med vågor rätt i ryggen när vi skulle ta oss in igenom passagen genom ringrevet, ett ”nålsöga” på 100-150 meter. Det gällde verkligen att lyckas ”tajma” ankomsten till s.k. slackvatten då strömmen vänder från utgående till ingående. Under sennatten hade vi riktigt trist väder med kraftiga vindbyar på över 15 m/s åtföljda av ösregn. Det vore inte särskilt lyckat om en sådan squall skulle drabba oss precis när vi skulle gå in genom revet. Gryningen kom med vinvridning på nord men faktiskt något mindre dyster himmel. Vi pratade med Jayess III över radio och var överens om att göra ett försök att gå in genom passagen i revet och om det skulle visa sig vara omöjligt skulle vi gira babord, vända om och gå ut på djupt vatten igen.

Vi gick först. Jayess III låg kanske tusen meter bakom oss. I kikaren såg sjögången i passagen ut att vara ganska lindrig. Vi fortsatte, seglade men hade motorn igång för att kunna hjälpa till med denna. Emil hade i uppgift att kontrollera kylvattennivån och fylla på vid behov. När vi närmade oss öppningen i revet började vågorna bli besvärligare. De blev kortare och brantare och det var uppenbart att vi fortfarande hade motström, vi var lite för tidiga. Det blev lite av berg-och-dalbana. Plötsligt säger Kristina att farten går ner och att det är svårt att styra. Jag säger åt henne att hjälpa till med motorn. Vi tar oss igenom och efter att ha passerat där passagen är som smalast lugnar sig sjön plötsligt och vi kan pusta ut en smula.

Vi ropar upp Jayess III på radion och berättar om förhållandena men de har redan beslutat att ge upp försöket att ta sig in. De fortsätter istället direkt mot Tahiti två dygn bort. Vi beklagar detta men inser att de gör rätt. De har en mindre, lättare båt med mindre motor. Under den korta tid som vi har umgåtts med John och Rose sedan de kom till Ahé några dagar efter oss har vi förstått att de är mycket erfarna seglare. De är båda i sextioårsåldern och mycket sympatiska. Vi avslutar med att önska dem en god fortsatt segling mot Tahiti och hoppas att vi ska ses där när vi så småningom kommer dit. Just innan vi ska ankra får vi en riktig squall över oss med mycket kraftig vind och regn i en omfattning som sätter ned sikten avsevärt. Vi är tackasamma att den inte nådde oss en kvart tidigare då vi var på väg in genom ringrevet. Samtidigt tänker jag på John och Rose som inte kom in och nu kan se fram emot en blöt, blåsig segling ner mot Tahiti.

Det som jag beskrev här skedde inom loppet av mindre än ett par dygn. Från att bara vara en enkel segling till en grannatoll,  kom det att bli två ganska händelserika dygn. Motorn var plötsligt obrukbar på en plats där det bor några hundra människor. Inte någon verkstad ”i krokarna” precis. Felsökning gav att det inte var så illa som det skulle kunna ha varit. Puh!  När vi gick in genom ringrevet i Rangiroa var det inte under ideala förhållanden,  som vi skulle ha haft om vi kommit iväg från Ahé som planerat. Vi var tvungna att ta ett beslut om att försöka gå in eller fortsätta mot Tahiti. Vi valde det förstnämnda och det gick väl. Vad jag försöker beskriva med detta är att vi ofta hamnar i situationer då vi måste fatta snabba förhoppningsvis kloka beslut som faktiskt är viktiga och på ett högst påtagligt sätt påverkar vår tillvaro och i förlängning säkerhet.

När vi sedan kom till Tahiti inledde vi vistelsen här med arbete. Jag lyckades till slut byta den trasiga vattenpumpen på motorn. Kristina och Lovisa städade grundligt ur båten. Vi har fått mjölbaggar ombord och nu var det dags ”röka ut” dessa. De skurade och sprayade gift där de fann dessa små egentligen ganska ofarliga kryp. Det var också ett sätt att kontrollera att vi inte fått husdjur i form av kackerlackor ombord. De fann inte några! Vi har dock vid ett par tillfällen sett två sådana bevingade kryp modell större, ca 3-4 cm som sannolikt flugit ombord. Vi vill till varje pris slippa dessa otrevliga husdjur och har nu städat, sprayat och placerat ut olika sorts fällor (matstationer med gift) för att vara beredda om någon ändå skulle finnas ombord. Samtidigt som Kristina och Lovisa gjorde detta hade Emil i uppgift att tillsammans med Gustaf se till att i princip tvätta alla våra kläder, lakan, filtar, kuddar i marinans tvättmaskiner. De åkte fram och tillbaka mellan båten och marinan i jollen. Det blev tio stora maskiner. Gissa om det kändes lyxigt. Efter tre dagar var pumpen bytt, båten städad och kläderna tvättade!

I morgon skulle vi egentligen segla mot grannön Moorea men vi ska ha några dagar med blåsigt väder nu så när vi fick chansen att få en plats i marinan, så valde vi istället att stanna här på Tahiti. Vi ligger nu tryggt förtöjda och det är inte så dumt. Om det blåser 15-20 m/s så spelar det inte någon roll. Vi sover lika gott för det! Och vi ska duscha! Vi diskar i färskvatten, tvättar i tvättmaskiner utan att åka med tvätten i jollen. Barnen kan gå iland och leka utan att behöva bli körda i land. I marinan ligger bl.a. Engelsk/Australiska båten Sirius som vi höll på att driva på när vårt ankare släppte när vi låg på Hiva Oa, Marquesas. Ett originellt sätt att ”söka kontakt” men det fungerade. Föräldrarna Andrew och Caroline är trevliga och har två fina barn Cameron och Sofia som är i Lovisas ålder. Sofia och Lovisa har roligt tillsammans och nu börjar Lovisa också prata engelska och det är fantastiskt roligt att se henne börja komma över sin blygsel.

Nu är det dags att avsluta detta mail. Det är dags att gå och lägga sig. Klockan har med god marginal passerat midnatt och hela familjen sover sedan länge. Avslutningsvis vill jag säga att vi inte skulle vilja byta bort vår tillvaro för allt smör i Småland. Vi jobbar hårt för att vårt liv ska fungera och det finns tillfällen när jag är tröttare än jag någonsin var hemma men samtidigt finns tid för reflektion. Vi upplever fantastiska ögonblick tillsammans i familjen. Vi hjälps åt och är bokstavligt talat tillsammans dygnet runt och ibland är det påfrestande att få så otroligt lite tid för sig själv men det är samtidigt alldeles fantastiskt. Barnen har fått nya perspektiv på många sätt. Vatten kan vara en bristvara även i land. Det kanske inte är tjänligt. Maten kan ta slut ombord, och då är den SLUT för det finns inte någon affär att handla nytt i. När vi kom till Tahiti fick de äta gröna äpplen sen jag vet inte när. Det var uppskattat kan jag säga.
Det är trångt ombord. Sedan vi kom till Tahiti har jag och Kristina sovit i salongen då förpiken där vi normalt sover mer har liknat ett kombinerat förråd/verkstad. Ett par, tre meter bakom mig sover Emil som har flyttat in i ”biblioteket” bakom navigationsbordet. I akterruffen har Gustaf tagit över Lovisa koj och Lovisa har flyttat ner i Emils gamla koj. Denna ”rokad” som vi gjorde när vi låg i Ahé har varit lyckosam. Emil får en egen vrå och ordningen i akterruffen har blivit bättre….

Nu när vi ligger i marina har vi sagt att vi ska försöka vara lite mer av ”turister” för några dagar. Vi ska nypa oss i armarna och påminna oss om var vi är någonstans. Kanske hyr vi bil och gör en tur på ön. Vi ska besöka Gauginmuseét. På måndag ska vi fira Lovisas tioårsdag. Lite pyssel med båten kommer vi också  att ägna oss åt, förstås. Förberedelser inför den fortsatta seglatsen västerut. Sannolikt kommer vi inom en vecka gå vidare mot Huahine och Bora-Bora (franska öar) och sedan väntar Cook Island, Niue, Tonga och slutligen Fiji varifrån vi sedan vid lämplig tidpunkt (lämpligt s.k. väderfönster) i månadsskiftet oktober-november seglar mot Nya Zeeland och lämnar tropikerna bakom oss.

Många,  många hälsningar från oss alla,

Olof