Vi letade i våra förråd och pratade om vad vi hade som kunde var byborna till nytta. En av våra vänner, ensamseglaren Umberto, som vid en tidigare jordenruntsegling tillbringade sju år i Stilla Havet, kom över till oss och berättade. Han sa bara, ”de har inget, så allt som ni inte behöver, samla ihop det och åk in”. ”Förr eller senare kommer ordet att vandra i byn och de som behöver kommer”. Han berättade att när han kom till ön förra gången, för drygt tio år sedan, lade han upp sakerna inne i hamnen på ett provisoriskt bord och väntade. När det började mörkna var alla saker borta och med sig till båten hade han frukt, grillat kött, kyckling, ägg, bakverk och allt han kunde önska sig. Dessutom hade han fått en hel by som vänner.
Denne man är verkligen originell. Ensam på sin båt men ändå så social och omtänksam. Vi träffade honom första gången i Bonaire, där han låg med sin båt vid en boj bredvid oss. Olof pratade med honom en hel del. Han berättade att han hade passerat Panamakanalen över trettio gånger (en gång i egen båt) och om vi skulle vara där samtidigt hjälpte han oss gärna. Han berättade historia efter historia, hur det är att arbeta som journalist på en lokal tidning på den lilla ön Niue mellan Cook Island och Tonga. Hur man kan höra pistolskotten ibland, när man ligger på the Flats i Colón. Vilka vikar man inte får missa. Hur det är att bli inbjuden och äta middag hos en familj i Tonga. Att fisken är bäst att äta rå (helt färsk) för då får du både näringsämnen och vätska. Det går att fortsätta i evighet. Han är outtömlig på berättelser och frikostig att dela med sig av tips och råd men är samtidigt ödmjuk och tränger sig inte på.
När vi kom in till Bay of Virgins var det självklart Emil som uppmärksammade oss på att han låg intill oss på ankarplatsen och det dröjde inte länge efter att ankaret åkt i som ”mannen med det stora leendet” kom upp i sittbrunnen och vinkade. Nästa dag fick vi besök. En karikatyr på en långseglare men denna gång utan skägg. Den gråaktiga stora vita t-shirten, urtvättade shorts och självklart barfota. Våra egna kläder börjar mer och mer se detsamma ut efter tvättar där allt blandas och med tvättmedel med mycket klor i. Saltvattnet sätter också sina spår och allt blir till slut slitet och grått. Han är späd, men smidigt muskulös och ansiktet är fårat efter många år till sjöss. Men ögonen, det är det första som fastnar i ens minne, de är varma och generösa. Han har alltid ett leende på läpparna och en sorts mjukhet som får en att vilja hjälpa till. I famnen fanns en påse med frukt som han fått från vänner iland.
”Det blev för mycket”, sa han. ”Ni behöver nog lite efter den långa resan över” och sedan börjar samtalet om Fatu Hiva och övriga Marquesas. Han berättar om sina vänner på Fatu Hiva och hur de skämmer bort honom. Han har problem med sin generator och frågar försynt om hjälp och Olof lovar att försöka (senare blir det i praktiken Per på Oda som hjälper honom, för Olof får ett migränanfall.) När jag senare står och tvättar, kommer han över med sin (mycket enkla) tvättmaskin, lika ödmjukt och föreslår att jag ska använda den istället, ”så blir det lite lättare”. ”Så länge det bara är små plagg fungerar det utmärkt, då slipper du knåda och skölja ur”. ”Den drar nästan ingen ström och vatten finns det ju gott om här på ön”.
Någon dag senare får vi låna pilot böcker. Sedan kommer tips om vem som vill ha fiskegrejer. Det kommer en stor chokladkaka som han fått med sig och inte orkar äta upp. Vi försöker bidra så gott som det går och Olof ger honom väderrapporter. Det blir många samtal om ditten och datten.
Han är nu på väg till Tonga där han tänker slå sig till ro. Han har redan tillbringat många månader där och berättar gärna om ur fint där är. Vi ser fram emot att besöka honom när vi själva kommer dit senare i år. /Kristina