Tillbaka till Hiva Oa. Efter många samtal och diskussioner valde vi att gå tillbaka till Hiva Oa i stället för att gå till Nuku Hiva och fylla på våra lager före avgång till Tuamotus. Enligt pilotböckerna är färskvattnet i den vik på Nuku Hiva, som lockade oss, av tveksam kvalitet. Inget nämns om att det skulle vara otjänligt på Hiva Oa, så slutligen gav vi oss alltså av tillbaka till den ”underbara” vik vi några dagar tidigare ”flydde” från, för att fylla vatten och handla. Stället var lika trist som förra gången även om vi nu kunde ligga innanför vågbrytaren utan problem. Dyningen var dock besvärande och vi längtade tillbaka till Tahuata hela den tid vi var där. Så det var underbart när vi kunde lätta ankare (efter en del trassel med akterankaret, över vilket en stor fransk katamaran på morgonen hade ankrat) och ta oss tillbaka till Tahuata.
Väl tillbaka för ankar i den lilla viken njöt vi. Barnen åkte in till stranden och surfade med sina ”Body boards” på vågorna. Felice låg nu också för ankar i viken till Gustafs stora glädje och han fick äntligen leka med Birk igen. Gustaf har funnit nya krafter efter vår medicinering mot parasiter och mask och det syns verkligen en skillnad. Under vistelsen på Fatu hiva var han slö, ingen fart alls och sprang sällan. Hans aptit var dålig och vi kunde inte förstå varför. Nu förstår vi desto bättre. Kort efter att han fått denna medicin så har han vaknat till liv och är sig själv igen. Alla utom jag verkar ha fått nytt liv. Min mage är nämligen i uppror. Vi fick tips från Mia på norska katamaranen Blue Marble att det kunde vara Amöbor som var orsaken till mina magproblem. De hade själva råkat ut för detta på Galapagos och ätit en dundermedicin. De hade en kur kvar som de gav mig. Vi beslöt dock att vänta med denna tills vi är i Tuamotus. Ville inte bli utslagen på vägen dit, så det var bara att bita ihop. Det går lite upp och ner, ibland mår jag bra och ibland inte.
Alla trivdes, vi snorklade som vanligt med mantorna och en morgon med något helt annat djur – Delfiner. De kom in tidigt på morgonen i två grupper om ca fem och simmade mellan båtarna. Vi skyndade oss i vattnet, alla hittade dem (utom jag) och simmade med dem. Olof och barnen berättade att de hörde deras sång i vattnet och var överlyckliga. Den hårda jollen var även den i vattnet och barnen lekte, rodde och simmade i land. Vi hade självklart skola, vilket vi haft varje förmiddag på Tahuata och därefter var eftermiddagarna fulla med lek.
På kvällen var vi bjudna hem till Oda där Elisabeths födelsedag skulle firas, något vi fick reda på först när vi kom dit. Maria och jag fick snabbt improvisera och ett armband åkte fram som Desiré (konstnär på Fatu Hiva) gjort. För en kort stund blev vi lite ”trötta” för att ingen talat om att det var födelsedagskalas. Man vill ju verkligen kunna ge något även om det inte är så märkvärdigt. Det gäller att ta tillvara tillfällena att fira. Kvällen blev trevlig och skratten många. /Kristina