(24/6) Tenukupara en by av kontraster mellan gammalt och nytt.

Vi beger oss in på förmiddagen till det lilla samhället Tenukupara och möts av en märklig ort, uppbyggd efter att ha förstörts flera gånger av olika cykloner. Vägen är av betongplattor och på en öppen plats i hamnen arbetar man febrilt med att göra små hus inför festligheterna i mitten av juli. Nationaldagsfirandet förbereds redan. Utmed huvudgatan finns posten, en liten matvaruaffär, kontor för Air Tahiti, en kiosk och vid första korsningen finns administrationen och polisstationen (ett litet rum på ca fem kvadratmeter). Det finns en vacker liten kyrka på sidogatan in till vänster och en skola mitt emot. De andra gatorna har små bostadshus, vissa är fina med fruktträd i trädgårdarna andra förfallna eller lagade med flätade palmblad. På höger sida finns mer av de fina små tomterna där trädgårdarna är uppvuxna med massor av blommor, som hibiskus, liljor och en speciell vit blomma som luktar underbart. Det finns bananträd, papaja och brödfrukt i trädgårdarna.
Vi vandrar runt planlöst och insuper atmosfären, folk hälsar glatt och en äldre flicka säger på ren engelska ”välkomna till Ahé”. Men det är något som fattas – barnen – det finns inga barn på gatorna. När vi läser på Administrationsbyggnadens anslagstavla tror vi oss förstå varför. De går i skola på de andra öarna i närheten. Olof läser ett anslag med namn, datum, födelsedatum och öar. Det är en lista över flygtider och destinationer.
När vi går vidare kommer en man fram till oss sittande på en trehjulig cykel. Han presenterar sig som Fidra och frågar om vi är intresserade av svarta pärlor. Han bjuder oss att sitta ner i hans trädgård och visar oss pärlor i alla de former och storlekar. Han har fyra vackra halsband, två korta med pärlor, ett långt med pärlor, rosa stenar och snäckskal och slutligen ett med en pärla som sitter fast på en åtta i utskuren polerad pärlemor.  Han la ut ett vitt linne och hällde ut pärlor i alla de former stora, små, jämt runda och ojämna. Färgen skilde sig från nästa gråvita till nästan helt svarta. De var otroligt vackra och vad vi läst så rekommenderar de att man köper direkt från pärlfarmarna i stället för att vänta till Tahiti, där pärlorna är mycket dyrare.
Vi hade inte pengar med oss, så vi kom överens om att återkomma dagen därpå. Olof passade på att prata med honom om Ahé, vad som fanns att se och om det gick att få göra ett studiebesök på en pärlfarm.  Han berättade att just dessa dagar var produktionen nere för att man skulle till Tahiti och lämna pärlorna (om vi förstod saken rätt) och få dem värderade. Han hade en pärlfarm som låg precis bredvid byn och pekade ut ett hus på pelare vid strandkanten som var hans. Vi tackade Fidra och lämnade byn i jollen.
Vi fortsatte längs med ringrevet österut bortom samhället. Här var stränderna ganska svårtillgängliga och vi fann först inte någon lämplig plats att landstiga på. Stränderna var inte lika fina och pärlodlingarna var många. Till slut hittade vi en plats som verkade fin, där fanns massor av kokosnötter och denna gång hade vi verktyg med oss för att öppna en. Så för första gången så öppnade Olof en kokosnöt, han tog bort ytterhöljet genom att använda hammaren och en minikofot, bände bort del efter del som tårtbitar från en rund tårta. När väl den hårda nöten visade sig hittade han snabbt det av de tre hålen som man kunde karva bort så att kokosvattnet kom rinnande. Vi hällde upp det i ett glas och drack, det smakar läskande av kokos och lite salt. Genom några små slag med hammaren knäcktes skalet och kokosen blottades, han karvade bort ordentliga bitar till oss alla och vi åt med glädje. /Kristina