I dag är det dags att göra en utflykt på hästryggen upp till Sierra Negra, världens näst största aktiva vulkan. Alla var lite spända och kvällen innan avfärd pratades det vitt och brett om hur det skulle vara att rida. Lovisa och jag delade glatt med oss av våra erfarenheter och frågorna var många. Var finns startknappen? Hur gör man för att stanna? Får vi galoppera, rida fort och kommer det bli svårt? Vad ska vi ha på oss, hur ser sadeln ut och kommer det att vara stora hästar? Vi hade dessutom sett tre unga killar till häst komma ridande i full galopp på eftermiddagen, när vi gick hem från stranden.
De som hade skött logistiken och bokningen av utfärden var våra vänner Maria och Jo på Felice. De är alltid positiva och skrattet är aldrig långt borta. De får saker att hända, har fart och ger intryck av att vara extremt samspelta och organiserade. Kanske är det en följd av att ha tre barn ombord, där den äldste är fem år (Birk) och sedan blir de bara yngre. Den yngsta är strax över ett år. Helt otroligt, två blöjbarn i besättningen och vi som gnäller ibland och tycker det är jobbigt med våra. Birk och Gustaf kommer jättebra överens och har blivit goda kompisar.
Birk och Gustaf fick egna hästar, Billie satt framför Maria på hennes häst och lille Mikkel skulle få sitta i vår bärstol på Jo´s rygg. Det var inte självklart att Gustaf skulle få en egen häst men organisatörerna tyckte det skulle gå bra och Gustaf ville så gärna rida själv. Birk skulle även han ha en egen häst. Per och Elisabeth från Oda, var också med. Per hade aldrig ridit förut men Elisabet hade ridit desto mer när hon var yngre.
Vi hämtades upp kl. 8.00 och fick åka en minibuss upp till Nationalparkens början. När vi kom dit stod alla hästarna och väntade på oss uppe på en gräsbeklädd kulle. Vi gick dit med muntra steg. Barnen hälsade på hästarna och sedan delades hästarna ut till oss. Emils häst heter Castanio, Lovisas Simba, Gustaf Tanjento, Olofs Tomate och min Negro. Vi red i ett par timmar längs en stig som förde oss upp till vulkanens krater. Det var spännande och barnen älskade det. När vi väl kommit upp till ett rastställe fick vi lämna ifrån oss hästarna. Vi gick fram till kanten av kratern och det var mäktigt, världens näst största aktiva vulkan. Den har en diameter på 10 km och senaste utbrottet var 2005. Vi kunde se den ”nya” lavan ligga som en svart tunga ner från ena sidan. Vi var rätt trötta och hungriga. Barnen började på sina matsäckar men då sa vår guide Carlos att vi hade en vandring kvar, innan det var dags att äta.
Carlos var för övrigt den som först tog sig upp till vulkankratern vid det senaste utbrottet och filmade det. Filmen ska finnas på Youtube för den som är intresserad (sök: Sierra Negra Eruption 2005).
Vandringen gick genom ett märkligt landskap som skapats av vulkanutbrotten. Den svarta stenen glittrade, kaktusarna som bara finns här på Galapagos blommade, de gula vackra blommorna påminde om gula rosor. Tydligen har de en extremt kort livstid och vi hade tur som fick se dem. När vi kom fram till slutet av vandringen var utsikten magnifik. Vi såg ända bort till där Isabela smalnar av och havet syns på båda sidor. Isabela ser ut som en stövel ungefär eller en känga och precis där skaftet gick upp kan man se havet på båda sidor. Vi såg även de fyra andra vulkanerna på ön.
Nu var det dags att äta upp den väl tilltagna matsäcken, två smörgåsar, frukt, efterrättskex, vatten och festis. Alla var hungriga och åt med god aptit. På vägen tillbaka fick vi sätta ner handen i en spricka i marken och känna värmen som steg upp från vulkanen. Först trodde vi inte på Carlos, men efter att ha testat på andra ställen där jordytan inte var varm, var det bara att inse att vi verkligen kände värmen från jordens inre. Det pirrade lite i magen när vi insåg vad det innebar. Vulkanen var verkligen aktiv och den kunde få utbrott. Det finns dock en forskningsstation där man mäter aktiviteten i vulkanen för att kunna förutspå nästa utbrott.
Vi gick tillbaka till våra hästar för att rida hem. På vägen hittade vi Guava, en frukt som är gråaktig på utsidan och rosa på insidan. Den är inte så söt men smakar jättegott. Resan hem gick inte lika smidigt då det lutade nedåt. Hästarna skulle hålla balansen bland sten och gyttja. Min häst satte sig nästa på rumpan.
När vi var framme fick vi höra att barnen, som hade fått ett litet försprång, hade satt av i full fart när de närmade sig slutet av färden. Emil hade till och med galopperat medan de andra travade i full fart. Det blev till slut lite läskigt för de minsta och Per hade blockerat vägen med sin häst för att få dem att stanna upp. Allt slutade lyckligt och alla var toppennöjda med utflykten och höll med om att detta måste vi göra om på Marquesas, där man också (enligt rykte) kan hyra hästar.
Med ömma ben och rumpor gick vi och la oss på kvällen efter en av de finaste utflykter vi gjort sedan vi lämnade Sverige. /Kristina