Runt niotiden kom en snabb motorbåt och hämtade upp oss på båten. Båtens fartresurser var stora, den hade två stycken utombordare på vardera 140 hk. När den drog på dundrade det så man ville ha öronproppar. Vi var snart uppe i ett bra stycke över 20 knop och liksom svävade upp och ner över dyningen . Vi gjorde denna utflykt tillsammans med våra franska vänner på båtarna Maha Papou och Gadjo Dilo. De har barn i samma åldrar som våra och de leker bra tillsammans även om man som vuxen inser svårigheterna att inte kunna varandras språk. Men det fungerar ändå, vem behöver ett verbalt språk när man har händer och fötter. Ibland blir det rena charaderna, allt för att kommunicera och ha roligt tillsammans.
Efter att ha forsat fram över havet i kanske en halvtimme så stannar båten plötsligt upp. Kaptenen på vår båt har sett en Manta (djävulsrocka) ligga i vattenytan. Den är ca 4 meter mellan vingspetsarna, helt svart på ovansidan och vit på undersidan. Efter lite övertalning av Philippe, ger kaptenen sitt samtycke till att simma med rockan. Alla vuxna drar på sig snorklingsutrustning och plumsar i en efter en. Olof kom i sent men jag åkte i ännu senare. Tog i allt vad jag kunde för att simma i kapp, men det var två meter dyning och mitt ute till havs, och jag var inte beredd på ansträngningen som det innebar. Kunde se att de andra simmade med Mantan. Olof var nästan framme och jag bestämde mig för att simma rakt mot dem istället. Det fanns i min tanke att kanske kunna genskjuta dem och få en glimt av rockan. När jag var ganska nära stoppade jag ner huvudet med mask och snorkel. Efter en liten stund fick jag en chock. Ett stort svart vitt djur med långa vingar simmade nästan på mig.
Huvudet var format som en liggande vikingahjälm fast med ögon längst ut på hornen och hornen var mer avrundande och fina. Det vita lakanet med en rund ring i var så nära att jag hade kunnat ta tag i det. Allt gick väldigt fort och Mantan vek av och försvann. När vi åter var uppe i båten, var stämningen på topp och kaptenen berättade att han hade lagt båten så att rockan bara hade en väg att gå och det var framåt, dvs rakt på mig. Upplevelsen var speciell, märkvärdig men även skrämmande. Det var ett så stort djur och man själv är så liten.
Nästa stop var ”Los Tuneles” och det var inte helt enkelt att komma in, höga vågor, rev och luriga strömmar. Vi fick ta på oss flytvästar (även de vuxna, barnen hade redan sina egna) och sedan började färden in genom bränningarna. Dels gasade han som en tok så att han surfade in på vågorna, dels girade han och stod stilla för att vänta in rätt tillfälle. Väl inne i området häpnade vi alla. Det var så vackert. Lavaströmmarna hade skapat ett eget landskap, som en labyrint med små öar, kanaler och broar. På dessa växte de typiska kaktusarna för Galapagos. Dels en med platta utväxter och dels den som liknar en ”High Chaparall” med sina raka pelare. Vi möttes av en ö där pingviner, sjölejon och fåglar stod helt lugna trots att vi bara var någon meter från dem. Vid ett annat ställe gick vi riktigt nära två blåfotade sulor som stod tätt intill varandra och på en klippavsats under dem låg ett sjölejon och tog igen sig.
Till slut la vi till och kunde gå iland. Vi hade missat att ta med skor så det blev lite av en strapats att gå på dessa hårda, spetsiga och varma klippor av lava. Men vi fick se en jättestor havssköldpadda simma. Strax efter detta fick vi snorkla på samma ställe, det var kallt och Gustaf var inte alls med på noterna. Han tyckte det var för kallt och sikten var inte så bra. Men vi andra stack iväg och snorklade. Undervattensmiljön var fantastisk och mycket speciell. Det fanns mycket lite djur men lavan hade på sin väg ner i havet skapat kanaler, små pooler, grottor och andra märkliga formationer. Allt präglas av djupa svarta och gråa nyanser av torkad och hård lava.
Vi tog oss så småningom ut genom bränningarna igen. Vår kapten körde aktivt med motorerna för att parera farten i vågorna. Vi skulle nu förflytta oss ett litet stycke längs med kusten till en plats där vi bl.a. skulle kunna få snorkla med haj! Väl framme så drog alla på sig sin snorkelutrustning men så fort Gustaf kom i vattnet så ville han upp igen. Lou (från Gadjo Dilo) reagerade på samma sätt och det slutade med att jag var kvar i båten med de små medan Olof, Emil och Lovisa simmade i väg mot grottorna. Vi fick smörgåsar och dricka, allt var toppen och för att vara helt ärlig, tyckte jag också det var kallt i vattnet. Våra franska vänner hade våtdräkter så de slapp frysa.
När de kom tillbaka glittrade deras ögon och leendena var stora. Då visade guiden att precis vid båten fanns en jättestor havssköldpadda. Lovisa och Olof simmade ner och över den. Det blev lite av en euforisk stämning, då den var över 1,5 meter stor och verkade helt orädd. Den åt framför deras ögon och rörde sig tillslut försiktigt bort. Strax innan hade Emil, Lovisa och Olof snorklat och kikat in i en grotta där ett par dryga metern långa White tip reef sharks (revhaj) vilade. Vilken dag! /Kristina