Att komma bort från Panama City var det bästa vi gjort på länge. Efter en dag med motorgång kunde vi på seneftermiddagen ankra bredvid våra vänner på Oda i sundet mellan Mogo Mogo och Isla Chapera. Stranden framför oss var fantastisk och vi tackade gladeligen ja till inbjudan om grillning på stranden. Vi hade haft fiskelycka på vägen hit, både makrill och tonfisk, som vi med glädje delade med oss av. Med ris, sallad och citronsås blev fisken inlagd i folie en delikatess. Solen gick ner snabbt och då kom myggen. Det var bara unga manliga mygg så de stack inte men de envisades med att försöka äta upp vår mat. Emil höll på att bli tokig, dansade en ilsk bli-av-med-myggen-dans, men gav till slut upp och på Pers inrådan såg dem som krydda på fisken. Vi hade det urmysigt, pratade skrattade och åt gott.
Dagarna här försvann i snabb takt, vi hade skola, arbetade med båten, snorklade och badade från den fantastiska stranden. Olof var nu sjuk och hade feber och barnen drabbades en efter en men humöret var det inget fel på. Olof bytte olja i backslaget och fixade autopiloten.
En dag stack vi ut med jollen till revet utanför, ankrade och plumsade i. Världen under ytan slutar aldrig att fascinera. Det första vi ser är en stor revirfisk som har en fyrkantig form, med en hängande ryggfena, mörk med märkliga ränder mot ögonen. Den ser ut lite som en stående plattfisk och har grävt sig en grop som den bevakar. Kommer man för nära så gör den utfall mot en. Den är ca 50 cm lång så den inger en viss respekt. Emil drar mig i armen och pekar, där står en magnifik pappegojfisk och tittar på oss. Den är bort emot en meter lång och en halvmeter hög, alldeles blå, snabbt försvinner den och vi är mållösa. När vi fortsätter ser vi ballongfiskar i massor, enorma sjöstjärnor och massor av annan fisk men de stora rockorna som Per berättade om är inte kvar. Glada och trötta kravlar vi oss upp på jollen till slut för att åka hem och äta middag.
Stranden här är underbar, vit korallstrand som vittnar om många pappegojfiskars idéelt arbete (ätande och bajsande). När det är lågvatten är stranden jättestor och ett landskap av berg och stenar kommer fram. De har slipats av havet, dess invånare och bildat sin egen naturliga skönhet. Vi satte oss och tittade på alla snäckor, satt alldeles stilla, plötsligt började marken röra på sig och snäckorna flyttade på sig. Det kryllade av olika sorters eremitkräftor som stulit snäckornas skal. Lovisa och Gustaf var därefter mycket försiktiga med var de satte fötterna när vi fortsatte vår upptäcktsfärd. Uppe vid mangroveträdens kant fanns det en massa hål i sanden med små kullar bredvid, satt man stilla och väntade kunde man efter en liten stund få se en klo, sedan ett rödaktigt ben och vips så kom det upp en landkrabba. De fanns i olika storlekar,de största kommer fram på kvällen när mörkret lagt sig. Det fick vi erfara när vi grillade, då blev det en smärre överraskning när man lyste på fötterna efter att det kittlat lite. Dessa var större än en näve i kroppen och kunde säkert ha blivit en del av vår måltid men deras klor är ganska avskäckande så vi lät bli.
Vi snorklade även denna gång och då fick vi se stingrockorna, vi såg även deras stjärtfena med en tagg längst ut ligga i sanden så det gällde att se var man satte fötterna på botten. Lovisa skrek till av förskräckelse när hon överraskades av en stor rocka som väckts från botten. Den lyfte precis under henne och skakade av sig sanden bara en decimeter från hennes mage. Förstår att hon blev lite överraskad, men den simmade snabbt därifrån.
När vi väl lättade ankar för att segla vidare mot Galapagos var vi glada över att ha tagit beslutet att stanna här några dagar…