Seglingen till Colon var den trevligaste seglingen på hela resan. Skolan flöt bra, alla kopplade av och tyckte det var härligt att vara ute på havet igen. Konstigt, men lugnet kommer ute till havs och alla slappnar av. Iland är det så mycket som ska fixas och upplevas, men ute på det blå är det bara båten och vinden som styr. Det var så härligt att se att även Olof slappnade av ordentligt. Han satt på akterdäck och läste en bra bok. Det har inte hänt sedan vi lämnade Sverige. Seglingen var toppen, härlig slör och vi hade fulla segel. Ibland var vi tvungna att gippa seglen till motsatta sida men annars flöt tiden fram. Väl framme i Colon beslutade vi snabbt att det var Shelter Bay Marina som gällde. Vi valde den säkra och bekväma vägen i stället för att ligga för ankar. Dessutom ville vi umgås mer med våra nyvunna norska bekanta. Detta var verkligen ett klokt beslut. Marinan hade en trevlig stämning, bra faciliteter och pool. Tvätta kunde man göra själv eller lämna in på området. Det fanns en gratis buss till shoppingområden som gick två gånger om dagen och en trevlig restaurang.
Att klarera in var inte det ”mest” effektiva vi varit med om och det så kallade ”Cruising Permit” har vi inte fått ännu trots att det gått över två veckor. Kanske har pengarna hittat en egen ficka. I detta land är det bra att ha kopior på allt. Det ska lämnas tre kopior till immigration, vid inklarering och utklarering och inga kopieringsmaskiner fungerar (i alla fall inte hos Immigration). Det är en himla administration och massor av papper. Vi anlitade ”Erik” som agent för kanalen och vi var inte ensamma om detta. Han rekommenderades högt och lågt. Visst var han billig och trevlig men vi kan inte rekommendera honom vidare. Om ni anlitar en agent, vilket vi definitivt rekommenderar, betala mera så att agenten gör allt åt er, inte bara det nödvändigaste för kanalen.
Vi har vänner som valde att inte använda agent och det visade sig bli en dyr historia. Vi slapp nämligen depositionen men den fick de betala. När vi tittade på vad vi hade fått betala och jämförde så betalade vi mindre, de skulle visserligen få tillbaka dispositionen men det kan ta upp till fyra månader efter att passagen är gjord. Dessutom verkade det som om de fick betala mer för linor och däck. Trist och de ångrade sig bittert.
Tiden i Shelter Bay var kantad av arbete för oss vuxna och lek för barnen. Vi trivdes dock enormt bra och träffade mycket trevliga människor. Båten fick sig ett rejält lyft; däcket blev målat benvitt med sand som halkskydd, sidorna spacklade och målade, kylvattenröret blev renoverat för att hålla katastrofen på avstånd, sjökort till plottern fixades (med hjälp av en grannbåt), båten tömdes på bråte och städades grundligt. Vi bunkrade i två omgångar, det blev fem kundvagnar sammanlagt och dessa stuvades.
Olof var iväg över natten som ”linehandler” på Felice, en norsk båt med tre barn. Den yngste är under året och den äldsta är fem år. Det är beundransvärt att ha tålamodet och kraften att klara denna miljö med så små barn. Olof var jätteglad när han kom hem. Det var verkligen värt tid och kraft för att få den kunskapen och erfarenheten. Han kunde berätta för mig och vi kunde känna ett visst lugn.
Vi grillade på fredagen och det blev oxfilé, en lyx som är fullt möjlig här. Färsk oxfilé kostar 24 dollar kilot. Kan ni tänka er att vi frossade. Per och Elisabeth gjorde på samma sätt men delade med sig till Björn och Alice på Lady Glion. Emil och Lovisa lekte glatt efter maten med de andra barnen. De körde bagage vagnarna som bilar och i kapp runt området. Det fanns barn i massor, både killar och tjejer i alla åldrar. /Kristina