Sainte-Anne ligger några få sjömil utanför Le Marin på Martiniques sydöstra kust, det är en liten fiskeby med en fantastisk paradisstrand. Den är långgrund med klart turkost vatten. Cocospalmer, fikus och hibiskusträd ger skugga från solens starka strålar. Sanden är ljus, nästan vit och finkornig. Vi låg precis vid en lång smal träbåt som förmodligen hade blivit pensionerad för längesedan och på andra sidan fanns en liten allt i allo affär som sålde badleksaker, saronger och hyrde ut olika ”flytetyg”, små katamaraner, kajaker etc.
Skolan skedde på stranden, rasterna innebar att svalka sig i havet och fruktfika på handdukarna med sand som krydda. När skolan var slut låg vi alla mer eller mindre i vattnet, det är 27 grader varmt i vattnet och solen steker från klarblå himmel.
Just denna dag hade vi sagt att vi skull grilla på stranden innan solen gick ner, så efter lunch fyllde vi hela jollen och åkte tillbaka till stranden. Vi packade ner vår lilla grill, kol och kött som vi hade i frysen. Det åkte även ner en presenning som skydd mot de tillfälliga oväder (squallar) som kom och gick. Dessa innebar vind, men framför allt rejält med regn som vi vill skydda oss mot. Tänkte att vi kunde göra ett tillfälligt vindskydd som hemma i skogen, fast här mellan palmerna och inte granarna. Förutom alla tillbehör till en grillkväll hade vi självklart med oss badkläder, strandleksaker, handdukar, snorklar, etc.
Vi blev lite överraskade när vi kom in och vi var de enda som tagit med oss allt med en gång. Emma och Kalle tänkte åka ut senare och hämta – de drog vinstlotten!
När vi tittade upp mot himlen var den klarblå, men längre bort hade den skiftat färg till kolsvart. Linjen var mycket stark mellan det mörka djupt svarta och det klara himmelsblåa. Vi visste alla vad det innebar, det var inte första gången. Dessa mörka oväder kommer in på kvällen, dumpar sitt innehåll, tar tag i allt som ligger löst och vinden är kraftig. Men den sveper vanligtvis över ganska snabbt.
Vi skyndade oss att skydda våra saker, lastade över allt i Elins jolle och fick nu nytta av presenningen som vi la över hela kalaset. Den räckte gott och väl, kanterna la vi ner under jollen så att den inte skulle blåsa bort. Sedan bar det av ner i vattnet för att vänta in regnet. Vi låg där, skrattade hjärtligt och pratade om överseglingen, fortsättningen på våra resor och var alla överens om – ”i detta läge” hade ingen lust att fortsätta genom Panama kanalen. Vi skulle alla ”översomra” i Västindien och gå kanske tillbaka till Europa nästa år, efter att ha gjort Cuba, Virgin Islands och Dominikanska republiken. Det var så härligt att låta alla förväntningar om stilla havet rinna av en, all stress om att hinna med och ”båtmek” som måste göras. Bara vara här och nu, vi var överens om att vi skulle utforska Martinique vidare, gå in i fler vikar kanske gå upp till Fort du France eller St. Pierre. Allt fick ta den tid det tog… det var tid att börja njuta!
Någon grillning blev det inte, regnet började till slut ösa ner och vinden ven i träden. Vi låg kvar i vattnet med den lilla näsan ovanför ytan, vattnet var nu varmare än uppe på land så ingen ville gå upp. Det tog lång tid och många försök innan vi huttrande kom ner i våra jollar för att åka hem till värmen. Vi hade även en tävling att bedöma, det finaste sandslottet. En efterlängtad liten förpackning av Pringles chips var belöningen. Tjejerna vann men delade självklart med sig av godsakerna.
Våta, kalla och lyckliga åkte vi hem till oss i våra jollar, det blev stekt kött istället för grillat och Emma gjorde underbara pommesfrites!