Till Martinique kom jag den 11 januari, en timma försenad på förmiddagen. Vi hade bestämt att jag skulle ändra min biljett eftersom genuarullen skulle bytas den 10 och ingen vill stressa iväg till St Vincent, som ursprunglig biljett var beställd till.
Det var inga problem att få tag på en taxi på flygplatsen. Supervisorn för taxi tilldelade mig en bil. Fast taxa till le Marin och spänningen steg under en krokig färd genom underbart lummiga och gröna dalar och små byar och ett blått hav utanför. Kändes lite overkligt – tänk att jag är här och snart kommer att få träffa barnen.
På Flygplatsen försökte jag ringa båten men då fungerade inte min mobil. Hur jag än försökte ställa in mottagare fick jag ingen kontakt. Till slut i taxin sände jag ett SMS och då ringde Emil. Han hade hört ett pling och trodde det var mormor. Skönt, så slapp jag leta.
Och där stod de, allesammans vid vägkanten, leende och sommarklädda. Jätteroligt och ett stort kramkalas blev det . Och där låg båten majistätiskt vid kajen. Det var högt att klättra upp i fören för det var högvatten men efter viss möda kom jag upp och tänkte hur skall det här gå, att klättra varje dag blir inte lätt. Men jag behövde inte oroa mig. Olof fixade ett trappsteg från ingenstans som underlättade klättringen framöver.
Jag hade mönstrat på båten på riktigt för första gången. I Las Palmas bodde vi på hotell och det är ju inte riktigt samma sak. Packningen, mjuk resväska, var till bristningsgränsen fylld med livets nödvändigheter, som kaviar, saltlakris och presenter inkl myggnät, handdukar och lakan. Likaså beställningar som bl.a 3 st glasrutor 4,5 kg, ett tangentbord, öljetter osv. Vikten låg på gränsen till övervikt både för resväskan och handbagaget. Själv reste jag mycket lätt och det lilla skåpet i båten räckte gott till allt, tom till att stuva undan kudde och lakan på dagarna.
På kvällen åt vi välkomstmiddag ute på en mysig restaurang i Marinan med utsikt över alla ”hundratals” segelbåtar i alla storlekar (de flesta mycket stora och flotta). Menyn bestod av kokta musslor i grädde, gott kött med delikata tillbehör och ett glas rött och dricka till barnen. Det kändes förväntansfullt och jättemysigt.
Diamansklippan, snorkling och grillfest på stranden – Inne i marinan kunde man inte bada, så efter att ha införskaffat snorkelutrustning och lite andra förnödenheter i byn förflyttade vi oss till Petite Anse D´Arlet, där vi ankrade och tillbringade några underbara dagar. Med oss följde även båten Elin.
— På vägen till Petite Anse gick vi förbi Diamant Rock, ett märkligt ”sjömärke” som stack upp ur havet, en stor karg och brant stenklump utan bebyggelse med bara lite gröna buskar och knappast någon plats att ankra på. Men under en period på tidigt 1800 tal var denna klippa befäst, bestyckad och under brittisk kontroll, trots att Martinique var under franskt styre. Brittiska flottan orsakade stora problem för franska fartyg som seglade till Martinique. Detta förargade i allra högsta grad Napoleon, som var gift med Josephine, som i sin tur var född och uppvuxen på Martinique. Han sände Amiral Villeneuve till Martinique som fritog klippan och drev bort britterna. Men då britterna fortfarande kontrollerade de stora haven, var Napoleon missnöjd att Villeneuve inte hade åstadkommit mer utan sände honom ut igen för att kriga mot britterna. Detta resulterade i det stora slaget vid Trafalgar, där Lord Nelson besegrades och dog. —
Sanden på stranden är vit och varm och vid kanten av stranden växer träd som ger skugga. Det är 30 grader i solen och 27 grader i vattnet. Det är solskyddsfaktor 50 som gäller. På stranden ligger kokospalmens frukter, stora som fotbollar. Den lilla pittoreska byn börjar alldeles vid stranden och består av en huvudgata med små söta hus målade i glada färger och en kyrka, Det finns ett litet bageri, en speceriaffär, postkontor, souverniraffär och ett apotek. På stranden under några kokospalmer ligger en liten restaurang som säljer kaffe, dricka och kakor och sandwich och där man också kan beställa mat om man så vill.
På morgonen när man satt i sittbrunnen och lite sömnigt åt sin smörgås och drack sitt kaffe kunde det helt plötsligt titta upp ett litet huvud vid båten. Det var en sköldpadda som andades morgonluft. Under vattnet såg man den stora skölden. Stor uppståndelse i båten och kameran fram. Det visade sig att det fanns gott om sköldpaddor som simmade i viken och gärna runt båten, riktigt exotiskt. En dag dök Olof och Kalle ner i vattnet för att filma de exotiska djuren.
I vattnet finns också ett litet rev, där jag för första gången kunde träna snorkling. Det var helt fantastiskt. Jag började försiktigt med glasögonen för att vänja mig vi känslan. Satte sedan på snorkeln och kunde andas under vattnet. Kände trycket och suset mot öronen och glömde snart bort tiden när jag tittade in i fiskarnas och sjöborrarnas fantastiska värld. Ibland blev jag för ivrig och glömde att jag andades i snorkeln när jag följe efter någon fisk och fick munnen full av saltvatten i stället för luft. Frustande kom jag upp till ytan och slet av mig utrustningen. Vattnet är mycket saltare här än hemma och det är ingenting man vill ha ner i magen, inte heller i ögonen som svider rejält.
Barnen hade skola på stranden på förmiddagarna och vi åt medhavd matsäck till lunch. På kvällen tändes en grill och vi grillade alla på stranden. Olofs köttbit levde dock ett eget liv och ville inte ligga kvar på tallriken utan fick sköljas av tre gånger från sand innan den tröttnade och låg kvar. En ung fransk ensamseglare, som heter Edward, anslöt sig till oss och bjöd på ett glas rom. Det var en jättetrevlig och mysig kväll.
Dagen därpå förflöt på samma sätt och på kvällen hade vi åter fest på stranden men denna gång anslöt sig även en fransk familj på fem personer till kalaset. Emil hade fått följa med Edward för att fiska under eftermiddagen och de hade lyckats få en hummer som Edward kokat. Den bjöds på festen och var jättegod. Barnen, som var 7 st, lekte kull bland träden. Deras glada skratt klingade. Kvällen slutade långt efter solnedgången och var mycket trevlig och gemytlig.
Till nästa vik – Efter några dagar i denna underbara vik ville vi pröva ny snorkling och fortsatte sakta till nästa vik (inkl Elin), där vi tog oss till revet med jollarnas hjälp. Nu kom även mina simfötter på. Det här revet var mycket större och visade en undervattensvärld med fler sorters koraller bla skorstensliknande koraller där det bodde fiskar inuti. Där fanns också bläckfiskar, många fler sorters färgglada fiskar och fiskstim. Helt fascinerande. Jollen, som var en viloplats mellan simturer och dykningar, var för de andra vuxna och barnen inte så svår att ta sin upp i, men för mig syntes den oövervinnerlig. Tills Kristina kom på att lägga ett rep om jollen med öglor i att trampa på, som en trappa, då kom även jag upp för den höga kanten. När det var dags att åka hem till Miss My tog Emil mig på släp bakom Elins lilla jolle och körde baklänges hem. Det var som att sitta i en Jaccussi, riktigt härligt. En oförglömlig dag.
Fort De France – Fort de France är huvudstaden på Martinique och vi ankrade i viken framför den långa strandpromenaden med det stora fortet på höger sida och stadens centrum på vänster sida. Vid stranden finns en stor fin träbrygga med förtöjningsplats för jollar och i anslutning därtill en stor lekplats för barn, Vi ville naturligtvis upptäcka staden och med stor entusiasm och förväntan tog vi oss in för att gå på upptäcktsfärd. På Turistbyrån fick vi broschyrer och tips. Vi vandrade runt i staden, insöp atmosfären och bekantade oss med omgivningarna. Vi letade också upp den stora fruktmarknaden, som inte bara sålde frukt utan även lokala specialiteter samt kryddor, blommor och lokalinspirerade kläder samt naturligtvis också turistpynt. Fisk- och köttmarknaden var tyvärr över då klockan var för mycket.
Det finns små specialiserade affärer och stora varuhus, billiga matbutiker, där man kunde bunkra och diverseaffärer där man kunde finna bra-ha-prylar och som i alla större städer exklusiva märkesaffärer om man så vill. Och så en mängd av olika restauranger.
Det var en brokig blandning av mycket och man kände av storstadspulsen på gott och ont när man satt på den bilfria huvudgatan med en glass och en kopp kaffe och betraktade det brokiga folklivet.
Sista dagen före avfärd tog Emma och Kristina dramaten till matbutiken för att fylla förråden innan avfärd till St Lucia. Själv inhandlade jag en hopfällbar strandstol för att sitta lite bekvämare under de långa dagarna på stranden.
ST Lucia – Efter några intensiva dagar i Fort de France bar det iväg mot St Lucia. Vi hade en underbar dagssegling, med lagom vind och solsken. Kristina halade och hissade segel på däck medan Olof navigerade och styrde båten. Jag kom med glada tillrop och barnen hade skola en stund som vanligt innan de gjorde mig sällskap i sittbrunnen. Hela dagen seglade vi och framemot sen eftermiddag kom vi fram till Rodney Bay där vi ankrade i bukten. Snart kom även båten Elin. Strandremsan i bukten är ungefär en mil lång. Marinan som ligger väl skyddad i en inre liten bukt nås via en kanal och det tog en stund att ta sig in med jollen.
Hela marinområdet är fullt med båtar i olika storlekar och sorter och båtarna ligger på rad sorterade efter storlek. De minsta segelbåtarna ligger längst in och de stora utanför. Motoryachterna ligger vid en pir för sig. Vid sidan finns även ett varvsområde för fritidsbåtar. Runt den lilla bukten ligger villor och radhus i lummiga trådgårdar. Överallt myllrar det av aktivitet. Snabba racerbåtar dyker oväntat upp, en lokal fruktbåt ropar ut frukt till försäljning, en fiskebåt tuffar förbi osv Alla hejar och är vänliga.
Det behövde tvättas, så efter ett par dagar på redden flyttade vi in i Marinan för att få tillgång till lite bekvämligheter, som en tvättmaskin och duschar. Det blev stortvätt och tvättlinor spändes upp runt båten för att torka kläderna. Där fanns även en sötvattenspool till barnens stora förtjusning och ett stort dusch- och omklädningsrum. Inne i marinan träffade vi Ingvar, Inger och lilla Linnea på Viktory.
Marinan har ett trevligt litet affärsområde med små butiker och restauranger. Vill man ha större utbud får man åka jolle till ett nybyggt område med shoppingcenter längre in i bukten. De närmaste dagarna bekantade vi oss med byn och en dag hade Emil, Lovisa och jag en dag för oss själva, då vi ”gjorde byn” med lite shopping av shorts, glasögon, en sköldpadda i keramik till Gustaf samt lite småsaker och mat till kvällen. Vi avslutade med en stor härlig glass på byns kafe. Jättemysigt.
En kväll var vi bjudna att grilla hos Ingvar och Inger på Viktory och hade en mycket mysig kväll på deras jättetrevliga segelbåt. Emma, Kalle, Maya och Love var också med.
— En dag besökte vi Pigeon Island. På norra sidan om bukten ligger Pigeon Island, som från början var Brittiska flottans bas i området men som idag är ett naturreservat under St. Lucia National Trust. I parken finns ruiner av ett fort, sjukhus, sovbaracker och lagerhus som minner om den aktiva tiden. ”Byggnaderna” ligger i en stor vacker park. Det finns även ett utsiktstorn som man kan gå/klättra upp i och få en storslagen utsikt över Rodney Bay och ön. I parken finns picknickbord som man kan vila och äta vid och vid havet en vit strand med en jollebrygga och en liten restaurang. Utflykten varade hela dagen och var mycket trevlig.–
Vi hade några jättefina dagar i St lucia, en vänlig och trevlig by, men alltför snart närmade sig dagen för avfärd och man fick kämpa för att inte krisa ihop. Det hade ju gått så jättebra och varit så roligt. Vart hade alla dagarna tagit vägen. En tröst var att det säkert kommer fler tillfällen och fler platser att resa till snart igen.
Olof beställde taxi i marinan och tidigt på morgonen var det dags att ge sig av. Stort kramkalas och med tungt hjärta åkte jag med taxin till flygplatsen för hemfärd. Hemfärden gick utan missöden och jag checkade ut i Gatwich i London för att byta flygplats till Heathrow för vidare färd till Göteborg.
Men först väntade frukost i Gatwick med Roger, Karin, Julia och lilla Emilia, som skulle åka ner till Grenada för att mönstra på efter mig. Jag väckte dem tidigt på morgonen på hotellet och efter att de checkat in sitt bagage kunde vi avnjuta frukosten i lugn och ro.
Väl hemma i Göteborg var det full vinter med snöstorm. De hade ingen kulvert till byggnaden på Landvetter utan man fick gå av på plattan. Jag steg ur planet i öppna sandaler, sommarbyxor och en tunn sommarjacka, på en hal stege och ner på marken i 5 cm snö. Det var riktigt kallt. Knut väntade med vinterkappa och tjocka skor men det var fortfarande riktigt kallt. /Marianne
En kommentar till Mönstring i Le Marin – Reseberättelse från Marianne