Tänk en hand mot din när du sover som tyngst och du blir väckt för att få se något du längtat efter i nästan en månad, det fick jag uppleva den 1 Januari 2013. Yrvaken förflyttdes mina fötter framåt, i handen fanns en rykande kopp med kaffe och tankarna var dimmiga av sömn, men utanför syntes siluetten av land. Det var ingen hägring utan tro det eller ej, det var faktiskt land. Den känslan kommer alltid att etsa sig fast i mitt minne, denna långa färd och nu var vi framme. Olof hade pratat om att förra gången han var här så kände han lukten av land när man närmade sig, vi kände inga dofter men det spelar ingen roll, glädjen var inte mindre för det.
Vi hade på slutet kämpat lite för att komma in på Nyårsafton men lyckades inge vidare, utan saktade i stället ner farten för att komma in på morgonen i ljuset. När vi som vanligt på morgonen pratade med Elin var det med en viss munterhet, de hade nämligen seglat om oss under natten och låg nu före oss när vi gick in i Cul-de-sac du Marin på Martniques sydöstra kust. Vi seglade nära kusten och såg först en lång strandremsa med massor av båtar ankrade, det var ST-Anne och sedan gick vi vidare för motor in i bukten, vid första anblicken såg det ut att vara hundratals båtar som låg ankrade inne i Le Marin men som vanligt stämmer sällan första intrycket. Men många båtar var det, vi gick in och ankrade nära stranden.
Picknicken på standen, med kalla öl och skrapet vi hade kvar i våra föråd var enastående – ÄNTLIGEN FAST MARK UNDER FÖTTERNA!!. Barnen märkte inte ens att stranden slutade där vattnet började och gyttjan mellan tårna var det ingen som klagade över denna dag. Vi gladde oss att vara framme efter 27 dygn till sjöss. Seglingen över hade varit strålande vi kunde inte fått det bättre. Vi hade inga hårda vindar, inget regn, inga squalls, bara stitje i ett dygn (då vi tog ner seglen och sov), stadigt gungande hade båten seglat med bara några få segel ändringar, men vi var ändå trötta efter alla nattvakter i sittbrunnen och ingen hel natts sömn på så länge. Men när vi satt där på våra filtar var vi alla överens om att segla kommer vi aldrig göra igen och någon form av ocean kommer vi definitivit inte korsa det närmaste. Det blir att segla hem till våren eller övervintra någonstans här i Caribien eller varför inte segla runt sälja båten och flyga hem. Ingen av oss ville röra oss ur fläcken, vi bara skrattade, pratade, såg oss omkring och söp in atmosfären. Vi var här och vi hade tagit oss över det stora blå.
Den lilla stranden delade vi även med en stängd restaurang och några lokala som arbetade med en stor motorbåt i alla konstens färger. Bredvid den lång en träbåt med smalt skrov, mast och pinnar som kunde tolkas som åror (visade sig senare att de satt på dessa utanför båten för att häva krängningen när den fick fart med vind i seglen) även denna båt var målad i starka färger. Kalle som så allid har ögen med sig och en hjälpande hand, upptäckte att de hade problem med motorn. Han tog sig dit, frågade om de behövde hjälp, fick i gång motorn efter ett kort besök i den egna båten för att hämta verktyg. Tacksamheten var stor när motorn startade som en klocka.
Det märktes att det var dagen efter nyår, staden sov, båtarna var ”öde” och mycket få människor var ute. Det låg ett sorts lugn över platsen, som om allt och alla slumrade och det var precis vad vi behövde. Alla ville bara sova, sova och sova…
Le Marin är en grön dal med Mangeroveträd som växer överallt vid vattenbrynet. Det finns inga stränder inne i bukten utan bara grönska. En en bit upp från vattenbrynet finns Coccos Palmer, Palm träd, Bananträd, stora buskliknande träd med Hibiskus, bougainvillia och Allamanda. Den strand vi hittade var förmodligen en mer eller mindre skapad strand för att bilden av västindien skulle vara fulländad när man la till i viken. Det är en liten ort som helt är uppbyggd kring marinan som är den centrala punkten. Här gå det att få allt gjort när det gäller båten, det finns segelmakare, riggare, en mägnd affärer etc. Detta var även en av anledningarna till varför vi valde denna plats som vår första hamn, vi hade bla. en rulle (rullen för genuan) att byta som var sliten och slut.
Den lilla staden har haft en stark tillväxt då den har blivit en knutpunkt för charterbåtar och då främst Katamaraner som fransmännen älskar. Det lilla centrumet är uppdelat och utslängt bland de små dalgångarna, anpassat efter vegetationen och mycket charmigt. En ort som tog tid att lära känna men en plats jag varmt kommer att återvända till i mina minnen.
Martnique är en fransk ö, fortfarande en del av frankrike och EU. Det är en märklig känsla att plocka upp sina EURO igen, borta – men ändå hemma. Att kunna franska (vilket olof kan) är en stor fördel och man får ett annat bemötande bara man försöker prata lite. De flesta kan engelska men kan ha ett visst motstånd till att prata detta, man bör ge sig in i ett försök att tala lite franska, då ger de snabbt upp och går över till engelska, förmodligen för att de står definitivt inte ut med att höra hur man misshandlar deras stolthet. Lägger man dessutom på sig en större grad av stolhet över sig själv än vad man är van vid (vi skulle kalla det nonchanlans hemma) så kommer de bahandla en med en vänlig respekt.