Det har varit kallt, regnat och blåst i flera dagar så vi har alla legat kvar på våra ankringsplatser. Första natten brallade det i ordentligt och vi fick lite eller ingen sömn. Men som tur är så börjar vi lita på vårt ankringssystem, det håller och vi känner oss ganska lugna, men den portabla GPSens ankringlarm är på för säkerhetskull. Lite dramatiskt blev det dock på dagen. Killarna var inne för att köpa fiskegrejor och annat ”jox” till båtarna och vi andra skulle in till lekparken för att barnen skulle få springa av sig. Olof hade lagt ut lite extra kätting, i byarna ökade vindstyrkan och snart började det bli obehagligt. Vi låg oroväckande nära Caminante tyckte jag, oron växte i magtrakten och jag stack över till Tina. Hon lugnade mig och sa att det ser alltid närmare ut än vad det är och våra ankare sitter bra.
Väl tillbaka på båten ökade oron i alla fall, förmodligen för att jag var så handfallen och insåg mina begränsningar. Vi har inte det lättaste systemet när det gäller att ankra, med rem som ska flyttas (vilket alltid ligger på av säkerhetsskäl fick jag reda på senare), motorn ska startas, båten flyttas och slutligen göras en bedömning om en ny bra ankringsplats mellan alla dessa båtar. Bara tanken gjorde mig vimmelkantig. Har inte kommit till den delen i kursen om båten ännu. Har inte ens lagt till vid brygga ännu så att manövrera båten i stark vind och ankra, det ligger långt framme och än så länge utanför min horisont. Så vad gör vi nu, Olof skulle ha mobilen på men min var urladdad på pengar (kontant kort). Vi har inte internet så det går inte att fylla på. Walkietalkien fungerade inte, ingen svarade. Emil kom upp med satellittelefonen och den fungerade, hurra – men då visade det sig att Olofs mobil var avstängd. Det var bara att vänta. Affärerna stängde ju för siesta, så de borde komma.
När de väl kom flyttade Olof båten och Gustaf la ut mer kätting, allt var i sin ordning men det satte sig en liten tagg i mitt inre, en känsla av otillräcklighet som byggde på brist på kunskap. Detta nya liv som kräver så mycket och jag som har så mycket kvar att lära. Under dessa dagar var vi flera ombord som hade hemlängtan på kvällarna. Kanske var det bristen på sol och värme, eller att vi varit borta ett tag, eller att vi bara en stund var trötta på detta enkla liv. Dagarna fylldes med mer disk, matlagning, städning, tvätt, hitta möjlighet att duscha, slänga skräp, köpa mat, mecka, laga saker som gått sönder, fixa, än de små äventyr vi pratat om så mycket och försökt att göra på vägen. Det kanske inte var så konstigt att vi saknade våra familjer, skolkamrater, lärare och vänner där hemma. Men även saknade varmt vatten, diskmaskin, tvättmaskin, Hemköp i Sköndal m.m.
Resan började bli en transport och kanarieöarna hägrade. För mig var Kanarieöarna ett delmål i resan och det kändes alldeles för tidigt. Ville vara kvar, dra ut på resan, uppleva mer och se mer. Dessutom hade mitt självförtroende sjunkit, det var så mycket jag inte kunde och så lite som jag kunde bidra med, även om Olof ideligen bekräftade och bedyrade min vikt i guld så kändes det inte som denna värld var något jag bemästrade. Det är inte lätt att ha haft en tillvaro som man kan hantera, orientera sig i och är en självklarhet, och nu hamnar i en tillvaro som är så främmande och där man är så beroende av någon annans kunskap och färdigheter. Uppdelningen blir total och kan inte vara annat, min del är ”hushållet”, barnen och dess utbildning. Olofs är framförandet av båten, utrustningen ombord och navigation. Vi måste tillbaka till vårt ”skolschema” för mig, nyckeln ligger i att fortsätta kämpa i denna intensiva skola, att komma upp på en bra nivå, målet är att kunna hantera båten själv tryggt och säkert.
Olof råkade även utför maginfluensa, vilket kanske bidrog till sinnesstämningen. Han hade magknip, feber och kräktes. Under ett dygn var det som värst och sen satt det kvar ett bra tag efteråt. /Kristina