Vi trivs verkligen här, det är billigt (ingen hamnavgift), solen skiner och alla är trevliga. Staden Cascais är en förort till Lissabon och det går jättesmidigt att ta sig in dit om man vill. Men annars har den sin egen charm. Sekelskifthusen och den lilla befästningen ger en märklig kontrast till den turistanpassning som finns. Alla små gränder är täckta av fina buskar av bouganvilea och hibiskus. Alla pratar engelska, de flesta restaurangernas menyer står på flera språk, men det går ändå inte till överdrift som på många andra turistiska ställen. Kyparna pratar just bara engelska och portugisiska. Det finns inga inkastare. Det är en turistort för turister med stor plånbok och det finns gott om golfbanor. Två stränder finns, de är fina och inte speciellt långgrunda. Ska man till Lissabon kan vi varmt rekommendera att man bor i denna söta lilla stad och får både lugnet, baden och möjlighet att enkelt ta sig in till Lissabon. Och en sak har jag lärt mig, hit ska vi resa igen, för Lissabon har satt varma spår i mitt hjärta.
Vi har lyckats med en helt otrolig sak som säkert varje gröngöling råkar ut för eller som man lär sig att leva med även om man är erfaren. En eftermiddag när vi skulle sova så steg en genomträngande doft ut från vår förpik. Först trodde barnen att det var toan som inte så sällan avger olika dofter (den ligger precis innan vår förpik), allt från ”ja ni vet vad” till citron, äpple, granbarr, vårviol och syrener. Det sista är favoriten som vi kommer att fortsätta med.
Men det luktade mer som något ruttnande sallad med en efter doft av smutsigt salt vatten, det fanns även inslag av dy i denna odör. Vi försökte vädra ut men det var svårt, Olof la en bok över hålet ner till ankarboxen och sedan åkte dynan på. Denna natt gick det ganska bra och lukten försvann nästan. Frid tänkte vi och konstaterade att ankarboxen måste tvättas någon gång i en snar framtid. Nästa natt var odören betydligt skarpare, nu luktade det verkligen ruttet, som den där salladen man glömde längst inne i kylskåpet en vecka. Dylukten hade nu en distinkt lukt av gammalt skitigt saltvatten med rester av tång och ruttet sjögräs. Det hjälpte inte att vädra, utan nu lades en hopvikt strandmadrass (ca 10 cm högt) plus dyna ovanpå. Ingen fick öppna ankarboxen. Gucket hade dessutom täppt igen dräneringen så vi kunde inte pumpa ut skiten. Nu får vi lägga ut all kätting och sedan tvätta ut, när vi nu får tid med detta. Tredje natten har vi nästan glömt doften, det kanske har minskat eller så har vi liksom kapslat in det. Vilket som, så drömmer vi inte mardrömmar om grönsakszombies längre. /Kristina