Vi lämnade Torquay tredje september, på sen eftermiddag mot Biscaya och kunde då konstatera att England var ett land vi ville tillbaka till. Vi har mött så mycket underbara, proffsiga och hjälpsamma människor. Sista intrycket som pricken över i ét var Paul på tankstationen, hjälpsamheten personifierad. Med ett leende på läpparna, cyklade han iväg och handlade olja till oss, för han tyckte det skulle ta onödigt lång tid för oss att gå till den affären. Vi låg glada kvar på pontonbryggan och förberedde det sista. När vi gick ut ur hamnen stod våra nyblivna vänner från båten vi legat långsides med och vinkade glatt farväl.
Det var med en viss sorgsenhet och spändhet vi gick ut för att korsa detta beryktade hav. Fyra dygn tog det och vi hade slör (vinden snett bakifrån) hela tiden. Vindstyrkan varierade och periodvis gick vi med dubbel revad stor och bara lite genua ute. När man har vinden på detta sätt är det svårt att bedöma exakt vindstyrka men fort gick det och Miss My tog sig fram som ett lokomotiv över vågorna och vi kände oss trygga i hennes vård. Vi var lite rädda att barnen skulle tycka det var läskigt men så var inte fallet. Även om det var stora vågor och det skvätte över lite vatten från vågtopparna, när de slog i sidan på båten så kände vi oss alla trygga i sittbrunnen. Sjön påverkade oss lite olika men ingen mådde riktigt pyton utan det blev mycket UNO, och faktiskt även lite skola in emellan. När vi närmade oss land hade vi kontakt med Caminante II och familjen Hulte. De berättade att i La Corunia fanns det tre svenska barnbåtar och om vi bara kämpade på så skulle det bli välkomstfest när vi kom fram. Att närma sig den Spanska kusten var en märklig känsla. Vi var alla upprymda och konstaterade att : Vi hade klarat det!!! Och med livet i behåll !! Vi var nu i Spanien, vi hade tagit oss hit med vår egen båt, för egen maskin, en mycket märklig känsla – Helt overkligt. Att dessutom välkomnas av två gummibåtar med vuxna och barn som snabbt var uppe på båten var underbart. Kramar, bubblande prat och skratt haglade – vi fick hjälp att ankra och sedan var det bara att följa med. Vi pratade och berättade, barnen badade och vi fick reda på att tanken var att träffas på stranden för att äta lite och dricka lite vin. Vi skulle skåla i Champagne och fira att vi lyckats ta oss alla till Spanien.
Vi åkte alla in till stranden (båtarna Caminante, Elin, Salsa och vi ), tände en brasa i sanden och skålade. Vi hade alla med oss något som vi kunde bjuda på, samtalet flöt glatt och skratten hördes över stranden. Detta tror jag är ganska unikt, vi satt där på stranden åtta vuxna och nio barn från Sverige alla ute på sin livs resa. Sent när mörkret fallit, begav vi oss alla tillbaka till våra båtar. Vi tillhörde nog de tröttaste och sov mycket gott den natten. Dagen efter träffades vi alla igen på stranden, vissa kom iväg tidigare än andra. Där låg vi tillsammans och kopplade av, småpratade medan barnen badade och lekte i sanden. På övriga stranden fanns gyllenbruna spanjorskor och spanjorer. Det var någon som skojade och sa att här ligger vi som en ”svensk sälkoloni”, det såg verkligen roligt ut. Vi nordbor med våra blonda kalufser tillsammans, utsträckta i sanden. / Kristina