Miss My Sweden

Den 2 augusti 2015 kommer vi åter till Slagsta Marina. Det är då
på dagen tre år sedan vi påbörjade vår världsomsegling.

Olof, Kristina, Emil, Lovisa & Gustaf

Seglingen från Cocos Keeling till Rodriguez blev en relativt raskt avverkad etapp. Det tog oss två veckor att segla de 2000 sjömilen.
När vi tidigt på morgonen närmade oss Port Mathurin, huvudorten på Rodriguez tilltog vinden. Det var inte helt enkelt att komma in, hitta rätt och strömmen var stark. Våra sjökort stämde inte överens men vi hittade in till slut. Voyager som vi anlände samtidigt med hade inga sjökort och följde oss hack i häl. Vi hade under hela etappen från Cocos Keeling befunnit oss på ”VHF-avstånd” från varandra och vi hade kontakt mellan båtarna över radio flera gånger om dagen. Det är kul att ha sällskap och någon att prata med, havet blir inte så stort och ensamt. På lite större avstånd hade vi andra segelbåtar med vilka vi dagligen hade kontakt över kortvåg på vårt ”Southern Cross Net”

När vi hade snirklat oss in till Port Mathurin fick vi ankra i hamnbassängen. Hela kajen var upptagen av det fartyg som på tidtabell går mellan Mauritius och Rodriguez. Detta var något vi redan kände till men vi visste även att fartyget snart skulle avgå och att vi då skulle kunna lägga Miss My långsides vid kajen. Ganska omgående fick vi hela ”klareringsgänget” ombord, alla var trevliga och hjälpsamma. Som vanligt var det massor av papper som skulle fyllas i, stämplas och tjänstemannen från ”Health Department” ville inspektera Miss My. Denna gång var tjänstemannen mycket petig med att få reda på allt vi hade för att ta död på skadeinsekter, alldeles för lite enligt hans egen åsikt men han var förvånad men dock mycket nöjd med att inte hitta några insekter ombord. När inklareringen var avklarad kom tröttheten över oss. Vi hade svårt att prata riktigt och det var som om kroppen inte lydde oss längre. Att se sig själv på däck, fixa med skoten och göra i ordning jollen men upptäcka tio minuter senare att rumpan inte lyft sig från sittbrunnssoffan var en smula skrämmande erfarenhet. Jan, Juergen och Tara lovade att köpa lite färska matvaror till oss i land och beordrade oss i säng. Dagen bara försvann men senare när de kom med en liten tygväska fylld med läckerheter, blev det snabbt rörelse ombord igen. Vi hade egentligen inte haft färska grönsaker och frukt ombord sedan maten vi handlat en och en halv månad tidigare i Darwin hade tagit slut. Lite hade vi kunnat komplettera med på Christmas Island men på Cocos Keeling hade priserna varit så skyhöga på färsk mat att t.o.m. Olof hade resignerat När vi anlände till Rodriguez hade vi en liten skalk med ost kvar, lite smör men annars var det konserver ris, pasta m.m. som gällde.

Vi bestämde oss för att brygga the och ha en ”plockmiddag”, ur tygväskan kom det fram; färsk baguette, vindruvor, äpplen, tomater, morötter och kål. Vi skar upp allt la det på skärbrädan och i en skål. Vi tog själva upp smör, ostskalken och gjord en en tonfiskröra. Skratten rullade runt bordet när vi förde de färska delikatesserna mot våra munnar, aldrig hade en morot varit så knaprig, en vindruva så söt och ljuvlig, en tomat så saftig och syrlig, en baguettbit med smör så underbart krispig . Vi glufsade i oss och njöt, allt sköljdes ner med gott the som var sötat med honung och en sked torrmjölk. Vi tittade kort på en film, eller vad? Barnen tittade i alla fall på film, ”tror jag”…

Rodriguez, som Mauritius var för tjugo år sedan

Flera hade sagt oss att Rodriguez var en fin ö, ”om ni måste välja två öar så ta Rodriguez och Réunion”, Mauritius är inte lika trevligt. Samtidigt hade vi fått höra att det är bra att proviantera på Mauritius, billigt och bra utbud. Så grundplanen blev att uppleva Rodriguez under några dagar och sedan fortsätta till Mauritius för att i huvudsak proviantera och sedan gå vidare mot Réunion. Vi hamnade dock i ett dilemma, World ARC hade bokat upp hela marinan i Port Louis (Mauritius) och även gjort detsamma i Port Réunion. Så vi var inte välkomna fören den fjärde november till Réunion och då skulle vi få ligga i fiskehamnen, och i Port Louis fanns inte heller möjlighet att få plats än på ett bra tag. Resultatet blev att vi låg kvar längre på Rodriguez och började förbereda båten där istället. Men det innebar inte någon sorg då vi blev förälskade i ön, dess hjälpsamme hamnkapten och vänliga människor.
När fartyget lämnat hamnen var vi segelbåtar välkomna att lägga oss långsides vid kajen Det var underbart att kunna gå iland enkelt och inte behöva använda jollen. Det första vi gjorde var att springa iväg till marknaden för att köpa färska grönsaker, det var lördag och marknadsdag. Vilket äventyr, det fanns ett överflöd av det vi saknat så länge, enda hindret var språket och valutan. Olof fick agera tolk, franska är inte min starka sida. De påstår att engelska är det officiella språket här men de borde ha lagt till att det endast används i administrativa sammanhang. Annars sker all konversation på Franska eller Creol som är en ”version” av Franska. Det tog även tid att få kläm på hur mycket valutan var värd. Men vi gick i alla fall från marknaden med våra ”drabanter” fulla med frukt och grönt. Nästa steg var mataffären, tyvärr var vi inte tillräckligt snabba, de för oss mest intressanta hyllorna gapade tomma. Vi fick dock tag i leverpastej på konserv som vi saknat mycket. Det var inte så svårt att förstå att fartyget kommit med färskvaror och att de gått åt fort. Men vi var glada ändå, nu skulle vi leva på färska grönsaker.

”Att långsegla är att arbeta på exotiska platser”, sa Paul och log. Det stämmer mycket väl, vi arbetar nog mer eller mindre halva vår vakna tid, antingen med skolan, ta hand om allt praktiskt, planera, hålla sig uppdaterad och sköta om båten. De flesta långseglare har en lista, vissa har en längre andra har en kortare men de flesta arbetar med sina båtar. Båtarna slits oerhört, saker går sönder och saker måste bytas innan de går sönder. Det gäller att vara påhittig och hitta lösningar, temporära lösningar blir ofta permanenta och kreativiteten har inga gränser. Att hela tiden ha kontroll över skicket på sin båt är ”a och o”, annars är risken stor att det händer tråkiga överraskningar till sjöss. Vi har dessutom barn ombord och måste vara ännu noggrannare. Men det gör även vårt liv mycket levande, allt vi gör har betydelse och påverkar direkt våra liv på ett sätt som är mycket påtagligt. Ett exempel är, på resan till Rodriguez gick upphängningen till vår gasspis sönder. Den tre år gamla spisen från en välkänd tillverkare satte sig helt enkelt och ville inte vara med längre. Det var en av de båda ”tappar” på vilken spisen hänger (och ”gungar”) som hade nötts av. Vi fick montera ner spisen och i sittbrunnen plocka isär den och sedan skapa en provisorisk lösning montera ner den och göra en temporär lösning. Efter några timmar kunde vi hänga tillbaka spisen och laga vår middag. Vi visste att arbetet behövde göras om men hade då ingen bra permanent lösning. Om vi inte hade kunnat lösa problemet, kanske haft sjögång som omöjliggjort dylikt arbete så skulle vår mathållning ha blivit minst sagt ”spartansk”.

Alltså började arbetet med båten direkt, AISen fungerade inte och behövde felsökas och eventuellt försöka lagas, kortvågsradion är instabil och fungerar inte alltid som den ska och måste ses över, sittbrunnslocken var spruckna och vi ville göra nya sådana (marineplywood hade vi köpt i Darwin), textilier som blivit blöta i saltvatten skulle tvättas, kläderna lämnas in till tvätt, frysen frostas av och tvättas ur, impellern till dieselmotorn skulle bytas och det var även dags för olje- och filterbyte. Det två första dagarna blev arbetsdagar och sedan skulle vi belöna oss själva med att hyra bil och se ön. Barnen hade skola som vanligt på förmiddagen och efter lunch kunde de åka skateboard, spela fotboll och leka på kajen. De flesta vuxna på båtarna vid kajen var omtyckta lekkamrater och hade sitt ”barnasinne” kvar. Det krävdes inte mycket av barnen för att locka bort dem från arbetet med sina båtar.

Det låg ett härligt gäng båtar vid kajen, bl.a. den svenska båten Anniara med Göran och Gudrun, den tyska båten Voyager med Juergen, Jan och Gabi och Tara (besättning) som vi haft sällskap med sedan Darwin, Norvik från Ungern med Thomas och Jamie ombord och Seventh Heaven från England med Paul och Anne. Senare kom det in några fler båtar som la sig för ankar bl.a. en Italiensk, en Amerikansk och en Australiensisk båt. Vi umgicks och det var sällan tyst på kajen, alla försökte arbeta med sitt och däremellan roa sig genom att samtala en stund eller spela boll med våra barn. Det blev en hel del musik, gitarrspel och åkande av skateboard.

Port Maturin- en färggrann oas

Den lilla staden Port Mathurin är en liten guldklimp med sina färgglada hus, vänliga människor och sin underbara marknad. Olof och jag stal ibland lite tid och gick en promenad tillsammans på tu man hand, som förr i tiden. Vi flanerade och njöt och kände oss privilegierade att få uppleva denna levande plats så långt borta från allfartsvägarna. Återigen slogs vi av det faktum hur ofta det har varit de ”otippade” korten, de platser vi egentligen inte har sett fram emot allra mest som har gett oss de finaste minnena. Vart vi gick så hälsade man, ”bonjour” och folk log. Emil fick i uppgift att på morgnarna kila iväg till bageriet för att köpa baguetter. De var så färska att smöret smälte när vi bredde dem till frukost. Vi lärde oss att hitta de butiker vi behövde, när vi skulle köpa strängar till våra gitarrer trodde vi detta var omöjligt. Men Jamie visade oss snabbt till ett ”hål i väggen” som en kines ägde, det visade sig vara som att komma in i en annan värld. Där fanns grejer överallt, hängandes i taket, på väggarna, i förvaringsboxar, i bokhyllor och lådor. Han vände sig om och rotade, sedan kom en låda fram med gitarrsträngar av olika kvalitet och sort. Vi häpnade! Före oss i kön var en man som köpte en (1) rakhyvel. På Voyager hade ”invertern” som omvandlar batterispänningen i båten till 220 V gått sönder men hos denne Kines kunde de köpa en ny! Vi pratade en stund med ägaren och han berättade att han hade en kusin i Sverige som var Svensk(!) mästare i Judo. ”Vi tar över världen” skrattade han och det kan vi skriva under på. Överallt vi har varit i världen så har vi mött affärsdrivande kineser.

Gammal skranglig pickup och landsköldpaddor

Vi på Miss My och Voyager hyrde var sin ”pickup” i en mataffär, skrev våra namn i liggaren och fick nycklarna. En anställd följde med i en av bilarna för att visa var bensinmacken låg, vi tankade, släppte av mannen och sedan bar det av.

Rodriguez är en bergig vulkanö, med mycket höga ”kullar” och skarpa dalgångar. Bilarna hade sett sina bästa dagar (fick oss att tänka på pärlan vi hyrde på Bonaire), ingen styrservo eller om den möjligen bara var trasig och det tog en stund för Olof att vänja sig men snart glömde vi de uppenbara bristerna och allt kändes med ens alldeles normalt. Vägarna var mycket fina, men det fanns ingen vägren så det gällde att se upp. Vid sidan av vägen gick skolbarn, hundar, kossor, getter och motorcyklarna verkade ha egna regler. Vi tog det lugnt och njöt av naturen med dess böljande grönska och färggranna blommande buskar. Min egen favorit bouganvillas fanns i mängder, stora buskar i starka färger. Målet med resan var ”Francois Leguat-Giant tortoise and cave reserve”. Det är en unik ravin där stora landsköldpaddor skulle få leva fritt och föröka sig. Förr fanns dessa sköldpaddor i överflöd på ö. Det skrivs om att det på slutet av 1600-talet skulle ha funnits över hundra tusen ”Giant Tortoise” på ön. De jagades friskt av besättningarna på forna tiders segelfartyg, som fyllde på sina förråd på Rodriguez. Ganska snabbt var de utdöda. I dag har man med hjälp från ön Madagaskar kunnat åter inplantera Aldabra sköldpaddor och har nu över 2000 exemplar i sitt reservat, Canyon Tiyel. De har även lyckats föda upp Radiated Sköldpaddor och har nu över 1200 nyfödda sköldpaddor i sin ”barnkammare”

Det var en fantastisk upplevelse att komma nära dessa stora sköldpaddor i dess sanna miljö. Vi matade dem och fick klappa dem. Vi kliade dem under hakan och sedan följde de efter en för att få mer. Dessa stora sköldpaddor ser verkligen gamla ut, som något från dinosauriernas tid. Oavsett om de var små eller stora, så såg de gamla och trötta ut men samtidigt gav de intryck av att vara enormt snälla och fredliga. Vi gick sakta genom ravinen under det att guiden berättade om de olika riktigt gamla sköldpaddornas historia. Två som vi fick träffa var över 100 år gamla och Gustaf fick rida på den ena.
Vi Satte oss alla ner och de kom fram till oss för att bli klappade men det gällde att ha tålamod, för fort gick det inte. Trots den mycket stillsamma framfarten var de otroligt envisa och vissa hade bestämt sig för att söka lyckan utanför ravinen. Trots säkert 50 trappor upp ur ravinen, klättrade de sakta upp, trappsteg för trappsteg, tills de kom ut ur ravinen. Till slut gav personalen upp och de slutade att bära ner dem i ravinen igen och satte istället en speciell ”färgdutt” på deras skal för att hålla isär dem och så fick de skapa en ny koloni utanför ravinen. De förökar sig och nu finns en koloni på över tjugo stycken utanför ravinens trygghet. Kanske kan det bli lite som i gamla tider – sköldpaddorna tar över ön.

Det fanns även en annan sorts sköldpaddor som var mindre och hade mycket vackra skal, dessa heter ”Radiated” sköldpaddor och jagades förut just för sina vackra mönstrade skal. De sköldpaddor var lite mera fartfyllda och rörde faktiskt på benen när Gustaf tog upp en för att undersöka den närmare. I Naturreservatet finns också fladdermössarter som är utrotningshotade. Där finns ”Fruit Bats” som är endemic för ön och ”Golden Brown Bat” som tidigare försvann från ön men som man nu har lyckats ”återinplantera”. Höjdpunkten var när vi på nära håll i ett träd såg en av dessa gulliga och lurviga krabater. Den hängde som de brukar med benen i ett fast grepp om en gren och med huvudet neråt. Plötsligt började den klättra runt och vända på sig för att sedan kissa men tyvärr vände den tillbaka lite för tidigt och fick ”sista droppen” rakt i ansiktet. Den ruskade förargat på sig och rynkade hela ansiktet. Det var tydligen inte så mysigt, verkade den tycka.

Vandringen slutade i en grotta, vilket för oss kanske inte var det märkvärdigaste vi sett. Det fanns gott om stalaktiter och stalagmiter. Vi gick tillsammans med en grupp kvinnor från Réunion som pratade franska. Detta språk var guidens första språk. När han ibland gick över till att guida på engelska var det bara med ett fåtal meningar och ingen av oss från Voyager eller Miss My förstod någonting. Det blev lite lustigt att höra damerna skratta och kommentera och sedan gick han över och sa bara en mening på engelska för att sedan le åt tanterna och fortsätta på Franska. Olof begrep möjligen lite grann av den snabba Franskan och försökte översätta guiden berättade bara vad han såg i de intressanta former som naturen hade skapat i stenen och det var allt från Påven, Elefanter och palats… Efter en liten stund slutade Olof att översätta. Vi upplevde det ganska tramsigt.

Efter besöket åkte vi till öns största kyrka. Den var gigantisk och mycket speciell i det att den var byggd av frivilliga och att man hade använt korall vid bygget.

Till slut efter att ha tagit oss över bergen på öns mitt kunde vi ”rulla ner” mot kusten på andra sidan ön. Vi fann en fantastisk strand. Snabbt åkte skorna av och fikat kom fram. Tårna grävde sig ner i sanden och för andra grävdes hela kroppen ner, tills bara huvudet syntes. Gustaf skrattade tills strandlopporna började bita honom och han flög upp. Jan hyrde tillsammans med Emil en surfingbräda. Det var svårt att hitta ”rätt bräda och segel” fick vi höra, de hade inte ett tillräckligt litet segel. Kanske personen inte hade tillräckligt med tålamod och envishet för att klara uppdraget, men Jan hade kul i alla fall och snart testade även Tara. Lovisa plockade snäckor och badade i vågorna. Egentligen ville alla Kitesurfa men det var tyvärr för lite vind. Vi bestämde att skjuta på detta och se om vi kunde göra det senare i veckan.

Vi hade fått lov att lämna tillbaka bilarna kl. 09.00 dagen därpå. Göran och Gudrun som valt att hyra bil själva dagen efter oss kom tillbaka på morgonen till bryggan och var ganska sura. De skulle ha fått bilen klockan åtta men de som hyrt den hade inte kommit tillbaka med bilen. Olof frågade var de hyrt någonstans, det var vår bil de hyrt. Men strax, efter att Olof kilat och lämnat nyckeln till uthyraren var även Göran och Gudrun på väg ut på vägarna.
Jamie hyrde motorcykel och de gjorde Jan och Juergen också. Barnen fick åka bakom Jamie på kajen fram och tillbaka, lyckan var gjord. Emil skulle få testa själv men det höll på att sluta med att cykeln hamnade i vattnet. Jamie släppte bromsen och iväg for cykeln, utan Emil men han blev rätt chockad. Ryktet gick fort och en man skrek i bakgrunden längre bort på kajen. Det var uthyraren som blivit ditkallad och gav Jamie en utskällning på Franska som dock ingen förstod.

Vi hade också en grillkväll på kajen. Vi fick flytta stockar att sitta på och konstruera en grill men långseglare kan om de vill. Alla tog med sig något att äta men Thomas, Jamie och Tara fixade fisken. Jag hade utlovat potatisgratäng, andra tog med ost och kex. Snart hade vi fest som varade långt efter solnedgången. Alla trivdes, pratade och delade med sig av sina historier.

Tiden gick fort och snart var det dags för ett nytt fartyg med förnödenheter. Alla måste bort från kajen. Seglarna blev tvungna att även lämna själva hamnbassängen för att fartyget skulle få plats att vända runt därinne innan det förtöjde vid kaj. När det låg väl förtöjt vid kajen kunde vi komma in igen och ankra för att dagen efter, när fartyget avgått, återigen kunna gå och lägga oss långsides vid kaj.

Vi kom i alla fall in till mataffären i tid denna gång och kunde proviantera det mesta vi behövde. Det var härligt att ha färsk hårdost igen, Brie och en liten bit grönmögelost. Konserver, torrmjölk etc. och vi unnade oss faktiskt en burk med glass. Lovisa och jag kånkade hem allt i våra två ”drabanter” och massor av påsar. Fram och tillbaka tills förråden var fyllda. Sedan var det dags för grönsaksmarknaden men nu fick Olof följa med. Vi behövde framför allt bärhjälp. Pamplemousse, de söta jättestora grapefrukterna stod högst på önskelistan. Förutom Pamplemousse fick vi även tag på ananas, apelsiner och äpplen även om de senare var dyra.

När vi fyllt båten med mat och gjort de flesta av arbetena på vår ”To do-lista” var vi redo för att segla vidare, denna gång till Mauritius, en ö vi egentligen inte såg fram emot att besöka…

The Cocos Keeling Islands består av 26 öar i en stor atoll. Vi ser fram emot att åter få uppleva en atoll igen efter alla vi sett i Pacific. Öarna skapades ursprungligen av vulkaner på havsbotten. Vulkanerna är sedan länge ”döda” och öarna har eroderats och sjunkit ner. De 26 öarna på Cocos Keeling omgärdar en lagun med ett vattendjup på inte mer än som mest ungefär tio meter. Längs med och mellan öarna finns korallrev.

Vi hade planerat vår ankomst till ”Cocos” till tidig morgon. Det var enkelt att finna vägen in i lagunen. Till skillnad från flera platser vi besökt i Pacific är revöppningen här bred och inte alls på samma sätt påverkad av ström. Voyager hade anlänt några timmar tidigare under mörker och valt att ankra i sjölä bakom Direction Island. Vi gick upp nära Voyager och vinkade till Jürgen, Gabi och Jan men fortsatte sedan för motor upp mot ankarplatsen bakom Direction Island.

Olof hade varit här som besättning på Miss My I 1987 och han hade berättat mycket om öarna och inte minst om deras ankomst till öarna. Även de hade nått ögruppen i mörker. Åke hade skickligt lotsat Miss My I in i lagunen. I fullmånens sken hade de funnit vägen in mellan reven och ankrat precis intill stranden vid Direction Island. God hjälp hade de fått den gången från Roger Järsäter på svenska Laurinkostern (L38:a) Lady Rosi. Han hade gett anvisningar först över amatörradion och sedan när de kom närmre över VHF’en.

Frågan var nu om Cocos Keeling skulle kunna leva upp till de förväntningar som Olof hade skapat hos oss (och hos sig själv). Detta var den enda atoll som Olof besökte under den årslånga seglatsen med Miss My I. Kanske skulle vi uppfatta platsen annorlunda efter att ha besökt så många underbara platser i Pacific?

Vi passerade flera båtar som låg för ankar och kunde så småningom själva ankra nära den långa sandstranden.  Vi fick en fin plats och hade nära till den fantastiska sandstranden och lite mer lä för passaden än de båtar som hade ankrat längre ut. Barnen flög av båten och plumsade i vattnet. Vattnet var otroligt transparent och hade den ”rätta” turkosa färgen. Stranden lockade ett par hundra meter bort och bakom denna vajade Kokospalmerna. Där fanns ett enkelt arrangemang med bord och bänkar under ett soltak där man kunde äta picknick, sitta och läsa eller skriva. Soltaket fungerade som regnsamlare. Eventuellt regn samlades upp och leddes ner i en stor tank. Det var fritt för var och en att utnyttja detta vatten för att t.ex. tvätta kläder eller bara skölja av sig efter att ha badat i havet. Det var dock naturligtvis inte tjänligt som dricksvatten. Ett par hängmattor satt uppspända i kokospalmer. På palmernas stammar satt skyltar med namn på segelbåtar som besökt Cocos Keeling före oss. Vi bestämde att en sådan skylt skulle vi göra, men det fick bli senare.

Vi var alla överväldigade av det turkosa vattnet, sanden och den öde stranden. Visst låg det båtar här med det störde oss inte. De flesta av dem kände vi sedan tidigare och sällskapet var bara trevligt, vi hade vänner omkring oss och att kunna dela paradiset med dessa är inte så tokigt 🙂
Dagen därpå var det dags att ta den lokala lilla färjan in till Bantam Village på Home Island, där det skulle finnas en liten mat affär och ett museum. Vi hade i all hast blivit informerade av Göran och Gudrun på Aniara att färjan skulle gå på morgonen, dock verkar tiden inte vara så viktig i detta hörn av världen och det blev en ganska lång väntan innan båten dök upp.

Det bor ca 800 personer i hela ögruppen. De flesta har malaysiskt ursprung och dessa bor just på Home Island. På West Island finns en mindre bosättning med i första hand människor från fastlandet Australien. Det är på West Island som ögruppens ”Administration” finns och det är även här som ögruppens småskaliga hotellverksamheter finns. När vi befann oss i Australien och hade tillgång till Internet gick vi in på den hemsida som Cocos Keeling har och blev då lite förskräckta. Det verkade som om man hade försökt exploatera ögruppen till någon sorts charterparadis men nu när vi befann oss här så insåg vi att massturismen inte alls har nått hit. Under vår tid på ”Cocos” såg vi inte många människor som inte bodde på öarna alternativt tagit sig dit på egen köl.
Cocos Keeling har en brokig historia. Ögruppen var länge obebodd och upptäcktes år 1609  av Captain William Keeling på East India Company. 1814 kom Captain John Clunies-Ross och bestämde sig för att här ville han slå sig ner med sin familj, han återkom 1925 men då hade Alexander Hare hunnit före, slagit sig ner och skapat ett litet privat harem av Malaysiska kvinnor i det lilla paradiset. Han hade börjat bygga upp sitt residens och konflikten var ett faktum. John och hans besättning startade sitt lilla krig för att ta kontroll över öarna, ”kvinnor och allt” och snart var det över. Hare isolerades på Prison Island, en sandö mellan Direction Island och Home Island, med några palmer som skydd mot solen.

William Keeling skapade sitt eget rike med Cocos Rupee som han betalade sina arbetare med. Självklart ägde han själv allt av värde på ön inklusive den enda mataffären. Han började plantera Kokospalmer, exporterade copra (torkad kokos) och denna produktion var stor på öarna fram till 1987.  Brist på sötvatten är ett vanligt problem på atoller, men inte på Cocos Keeling, där finns nämligen fickor av sötvatten i marken där regnvatten samlas. Även om systemet idag är moderniserat så kan man än idag se resterna av äldre grävda brunnar där man tog upp dricksvatten.

Vi hittade snart mataffären men allt var så dyrt att vi mest gick runt och gapade över priserna. Apelsiner och tomater fanns på vår önskelista men de var så orimligt dyra, många gånger dyrare än på fastlandet så dessa godsaker fick vi vackert vänta på ytterligare några veckor. Men picknick hade vi bestämt för dagen och inslag för denna hade vi tänkt handla i denna affär… Det blev bröd, lite ost och en burk med glass(!). Vi lyckades även komma över tornfisk på burk för att mätta barnens hungriga magar. Glassen kunde vi bara inte låta bli… Men oj… vad god glass! Självklart fick alla i sällskapet smaka och det var ett trevligt tillskott till picknicken.

Museet var stängt så när magarna var fulla, tog lekfullheten över. Gustafs färgglada hatt som han fått när vi var på Grenada blev snart en frisbee och den flög snart i luften mellan alla. En av oss fick vara i mitten med uppgift att försöka fånga den medan de andra kastade hatten mellan sig. Till slut tröttnade Gustaf och vi började promenera i stället. Snart kom vi fram till en paradisstrand av för oss sällan skådat slag, vi tittade på kartan och upptäckte att den hette Turtle beach. Den var långgrund med finast tänkbara sand och sträckte sig långt ut i atollens vatten. I den mån det transparenta vattnet hade någon färg så var det turkos. Under några palmer slängde vi av oss kläderna, hade inga badkläder med oss, så det fick bli i bad i underkläderna. Det gick inte att känna skillnaden på luften och vattnet, så varmt var vattnet. Vi njöt på ett sätt som inte hänt på länge och konstaterade att detta var en av de absolut finaste stränder vi någonsin sett.

Märkligt, men denna dag verkade verkligen alla vara lyckliga och lekfulla. Det var som om alla i sällskapet fått en säregen kraft och uppfinningsrikedom. När vi väntade på färjan tillbaka, var det någon som tog en kraftig förtöjningstamp i ena änden och en annan tog den andra änden, sedan blev det hopprepshoppning för hela slanten. Vuxna och barn sprang och hoppade. Personalen på färjan skrattade och till slut sa de ifrån att nu var det faktiskt dags att ge sig av.

Pirater på besök och födelsedagskalas gånger två

Tänk att fylla år på en plats som Cocos Keeling, är man vuxen är det bara ytterligare ett år till kassan men fyller man sju år är det annorlunda. Inga barn så långt ögat kan se och inga leksaksaffärer, tur att omgivningen är vuxna med barnasinnet kvar.

Först ut var Olof. Vi hade i Darwin smugglat in presenten som sedan gömts med mycket möda i akterruffens förvaring inne i svarta soppsäckar och underst med mycket annat skrot ovanpå. Tack, släktingar där hemma för att ni gjorde denna present möjlig. Emil har nämligen spelat gitarr ett tag nu och ville verkligen ha någon att spela med utan att behöva lämna över den lilla gitarren till varandra hela tiden. Olof blev firad som vanligt med tårta på sängen och med några små saker. När väl Gitarren kom fram var inga ögon torra, det blev verkligen den succé vi hoppats på. Han hade i smyg (trodde han ja) tittat på gitarrer men konstaterat att det var över vår budget men nu höll han i en fin stålsträngad klassisk gitarr. På eftermiddagen bjöds det på födelsedagskaffe med kanelbullar. Vi blev ett gott litet gäng ombord med våra nyfunna vänner Anne och Paul från engelska båten Seventh Heaven, Jürgen, Jan, Gabi och Tara från Voyager och Göran och Gudrun från Anniara – en glad samling, mysigt för ett födelsedagsbarn.

Näste man ut var ”lilleman”, vår store sjuåring, självklart blev han också firad på morgonen, med efterlängtad hemmagjord yoghurtglasstårta. Det blev presenter även denna gång och ”lilleman” fick bestämma vad vi skulle göra den dagen. Skolan skulle strykas förstås och dagen skulle tillbringas på stranden! Vi hade dock planerat en liten överraskning. Pirater var på väg till ön. Vi hade skattjakt med en äkta skattkarta och ätbara skatter. Det blev lekar och mycket skoj – trots att det inte fanns några jämnåriga i närheten. När solen gick ner, föll även ögonlocken ner som en rullgardin på Gustaf. John Blund kom tidigt den kvällen

När de andra badade försökte jag krampaktigt åstadkomma en skylt med båtens namn och någon form av utsmyckning. Tara hade gjort ett konstverk för Voyager, så självförtroendet var inte på topp men tillslut var den klar. Det blev inkarvat Miss My II och I, en grön ketchriggad L44:a och en vit enmastad L28:a, Miss My I, årtal och en My figur, allt tack vare Taras verktyg. Vi avslutade med att lacka den och hängde sedan upp den på en av kokospalmernas stammar. Nu hänger den faktiskt där som ett minne, tills vi kommer förbi nästa gång…

Olof prövade att snorkla vid Direction Islands sydöstra udde. Där finns en kanal i revet med kraftigt ingående ström. Det är spännande att ge sig ut i strömmen och sedan låta sig föras med in i atollen. Det går undan och det gäller att hålla ögonen öppna för att kunna ta in allt som spelas upp för näthinnan.  Han såg haj och massor av annan fisk.  När första ”åket” var över blev de upplockade av ”avbytare” i jollar som låg och väntade ett stycke in i lagunen. Sedan kördes de in till land för ett andra ”åk”.

Ett återkommande arbete/äventyr för besättningen på en båt som inte är utrustade med s.k. watermaker är att fylla vatten. På Cocos Keeling finns egentligen bara ett praktiskt (om man nu kan kalla det praktiskt…) alternativ, att ta jollen till Home Island. Sträckan dit är nästan två sjömil (3,5 km) så det gäller att man är utrustad med största möjliga antal dunkar annars blir det många vändor. Man kan även ta med sig dunkarna på färjan som går två gånger i veckan eller även göra som vi gjorde med Miss My I 1987 när vi helt sonika seglade tvärs över lagunen till West Island och fyllde våra dunkar vid bryggan som finns där.  Denna gång körde vi jolle och utnyttjade färjan. Utombordsmotorn krånglade, så Emil fick ge sig av i all hast med dunkarna till färjan. Olof och Lovisa kom efter med jollen. De råkade ut för en squall på vägen tillbaka och sökte skydd på Prison Island och fick krypa in under ett par kvarlämnade kitesurf”segel” för att rädda sig undan regnet.

Men ingen var ledsen för det, då fick de ju ursäkten att undersöka den lilla sandön med sina få palmer. Utanför ön i det grunda vattnet kunde de se flera små hajar och de hade verkligen haft en spännande vistelse både på land och i vattnet. Kan tillägga att det i dessa vatten inte finns några farliga hajar, bara små revhajar och dessutom gott om fisk som mat istället för fötter eller händer.

Vi stannade bara en vecka på Cocos Keeling. En för kort tid, det var vi alla överens om men vi hade en ocean att korsa och det kunde inte vänta. Men vi njöt under denna vecka. För barnen delades dagarna som vanligt upp i skola på förmiddagen och sedan fritid. Fritid som kunde omvandlas till olika sysslor såsom ”färskvattenkånkande”. Eftermiddagarna tillbringades med snorkling, bad, jollesegling men även med akvarellmålning eller gitarrspel (Emil) i sällskap med Tara på Voyager. Vi behövde inte ägna Miss My så mycket tid under vårt korta stopp på Cocos Keeling. Hon var nöjd med den vanliga översynen inför en längre etapp så jag och Olof fick mer tid än vanligt för varandra och våra vänner. Vi fick t.o.m. tid för en promenad på tu man hand runt ön, som förr i tiden 🙂 Vi lovade varandra att det skulle upprepas! En morgon dök jag i vattnet och simmade i land, satte mig på stranden och studerade krabbornas liv i vattenbrynet. Stackars djur, varje gång en våg kom så höll de sig krampaktigt fast i sanden, sedan sprang de så fort de kunde en bit och så upprepade historien sig. Det fanns massor av kräftor i olika storlekar både vanliga och eremitkräftor. Solen fortsatte upp på himlen och det var dags att simma tillbaka.

Den 26 september var vi redo att lätta ankar. Vädret såg ut att bli gynnsamt under den kommande veckan. Alla ombord kände nog ett stygn av vemod över att redan behöva lämna denna plats. Men det fanns ett faktum som kanske gjorde att beslutet om avfärd blev något enklare att fatta, ”the World ARC”. ”The World ARC” är en sorts regattasegling runt jorden. Varje år i januari påbörjas en sådan ”regatta” på St Lucia i Västindien för att sedan avslutas efter ett varv runt jorden på samma plats året efter i april. De deltagande båtarna ”återsamlas” vid ett stort antal ”resmål” runt jorden så också på Cocos Keeling. Resultatet av detta var att ankarplatsen bakom Direction Island några dagar efter vår ankomst fylldes på med ett trettiotal segelbåtar. Besättningarna tog mer eller mindre över de enkla arrangemangen i land och kvällarna var inte längre lika fridfulla som tidigare… När Olof på avseglingsdagens morgon åkte in med jollen tillsammans med Emil, Lovisa och Gustaf för att sätta upp vår ”minnesskylt” fann de att ett av borden inne vid stranden var fullt av kvarlämnade tomma vin-/spritflaskor, ölburkar och annat skräp. En sorglig syn som vi inte tidigare har sett på platser där seglare har mötts. Det är mycket möjligt att någon från båtarna tog hand om skräpet senare på dagen men för vår del så fick vi bara bekräftelse på vår uppfattning om att ”the World ARC” är ett gissel för oss ”vanliga långseglare”. Vi vill i alla fall inte bli sammanblandade med detta ”spektakel”.

En liten stund efter att vi hade lättat ankar och snirklat oss ut mellan de ankrade båtarna så fick vi besök av delfiner. Vi var fortfarande inne i lagunen på grunt vatten och tog det som en avskedshälsning från Cocos Keeling. Snart hade vi seglen hissade och kunde sätta kurs mot vårt nästa mål på färden, Rodriguez /Kristina

Chistmas Island en positiv överraskning

Christmas Island ligger mitt ute i Indiska Oceanen och ligger endast 500 km söder om Jakarta. Ön är inte mer än 135 km2 och där bor ca 2000 invånader (plus ett stort antal flyktingar i stängda flyktingläger). Ön är till större delen indelat i olika naturreservat och är känt för sina röda krabbor som migrerar till havet i November och sina stora unika fågelkolonier. Ön tillhör Australien och ingår i ett gemensamt styre av både Christmas Island och Cocos Keeling. Klimatet är tropiskt och naturen består mest av regnskog. Invånarna kommer främst från Australien, Malaysia och Kina. Huvudorten heter Flying Fish Cove, här finns hamnen och bojar att hyra. Det bryts fortfarande fosfat på ön även om det inte sker i samma utsträckning som förr. Fosfatbrytningen och turismen är den huvudsakliga inkomsten för ön. 2001 kom det en enorm flyktingström till ön. På ett år kom det mer flyktingar än det fanns invånare och flera kom i dåliga båtar under hemska förhållanden. De gick på grund på reven och många människor dog. I dag har Australien ändrat reglerna och stängt sina gränser för flyktingar. De flesta har transporterats bort från Christmas Island men det finns ca 1000 flykting kvar i lägren. Det innebär att även tillfällig personal som sköter om dessa anläggningar, bor på ön.

Kontrollen med hjälp av krigsfartyg och flygplan är mycket noggrann och när vi seglade till Christmas Island blev vi uppropade flera gånger på VHFén av både militära fartyg och kustbevakningens patrullerande flygplan. Tanken är att båtar med flyktingar ska mötas och fås att vända om innan de når Australiskt territorialvatten. På så vis anser den Australiska administrationen att de inte bär något ansvar för flyktingarna. Men Australien har naturligtvis fått mycket kritik för detta agerande och det är uppenbart att deras förhållningssätt är mycket tveksamt. Sjölagen dikterar tydligt att man till sjöss alltid har en skyldighet att undsätta nödställda och detta oberoende av var de befinner sig. Under vår tid på ön hörde vi många berätteser från olika personer om flyktingsituationen och meningarna om hur det hela skulle skötas gick naturligtvis isär. Många var dock väldigt kritiska mot den Australiensiska regeringen, både den förra som tog emot flyktingarna med öppna armar utan restriktioner och den nya som fullständigt har stängt gränserna.

Underbara människor…

Under vår visstelse på Christmas Island mötte vi bara snälla och hjälpsamma människor. Det är faktiskt i särklass den ”mjukaste och varmaste” ö vi varit på. Mitt första möte med deras självklara genorisitet var när vi handlade, vi handlade minimalt (det är otroligt dyrt även om allt finns att köpa) men ändå blev det en hel del. När kassarna var packade stod en äldre dam kvar och väntade tills vi var helt klara och då frågade hon som det mest självklara i värden om hon skulle hjälpa oss att bära varorna hem. Lite generat kom det tafatt ur min mun ”nej tack – barnen får bära”. Hon bara log och gick ut. Detta är bara ett exempel, senare blev vi erbjudna lift, bärhjälp igen, erbjudande om att låna bil. Olof jagade Internet och när han frågade i en liten butik med el-/elektronikprylar blev han kompis med ägaren som loggade in vår IPAD på sitt WiFi. Så enkelt löstes bristen på Internet! I fortsättningen gick vi till butiken när vi skulle kontrollera mail, väder m.m. Ägaren berättade att han inte skulle stänga av nätet så vi kunde använda det även om butiken var stängd. Vänligheten vi mötte tog aldrig slut.

En dag när vi var på väg tillbaka, Lovisa och jag, efter att ha tagit en promenad, stoppade en man oss och sa att hans vän gärna ville prata med oss. Han pekade på två kvinnor som låg under betongbryggan i skuggan. Vi klättrade ner, gick fram och presenterade oss. Den ena började prata svenska, hon hette Mikaela och hade bott utomlands de senaste 10 åren . Hon var sjuksköteska och arbetade för SOS international. Hon och Sten (från Sydafrika) arbetade på flyktiförläggningen. Efter att vi pratat en lång stund, frågade de om vi sett ön ännu. Vi hade inte hunnit med att hyra bil då det inte fanns några lediga. De skrattade glatt, berättade att de var lediga dagen därpå och med glädje ville visa oss ön. Efter lunch skulle passa alla, så det bestämdes direkt på plats.

Dagen innan hade vi gjort en liten vandring i ”Territory day park”, upp på berget genom regnskogen nära viken. Det var fantastiskt att se alla fåglar på så nära håll, det var Golden Bosun med sina långa gulaktiga stjärtfjädrar, Rödfotad sula med den starkt blåa näbben, Brun sula som har både blåaktig näbb och fötter och fregattfåglar . Många fågelarter är endemiska för ChristmasIsland d.v.s. de existerar bara där. Det är inte för inte som Christmas Island ibland kallas för ”Indiska Oceanens Galapagos” Vi hade turen att få se små dunbollar till ungar i olika storlekar och de var så söta. Vägen slingrade sig genom regnskogen upp förbi Smiths Point och Tai Jin House (Andministativ byggnad från sekelskiftet) och går över till en allt brantare stig.

Vi åt vår medhavda matsäck på toppen vid Territory day park sportsground med utsikt över havet och Flying Fish Cove nedanför oss där vi kunde se Miss My och de andra båtarna för ankar, liksom svävande över korallen i det kristallklara vattnet. Vi gjorde det sedan enkelt för oss och följde bilvägen tillbaka ner till viken, en längre sträcka men mindre brant än den som gick genom regnskogen. När vi hade promenerat ett stycke och även hunnit med en liten paus vid en lekplats med vidunderlig utsikt över Indiska Oceanen så upptäcker vi att vi glömt kikaren på rastplatsen där vi åt vår picknick. Inte bra!!! Olof började genast springa tillbaka men han inte speciellt långt innan en bil stannade och den kvinnliga föraren ropade på oss. Vi förstod först ingenting, men så sa hon något om kikare , rastplats och glömt. Olof sprang snabbt över till bilen och det visade sig att hon sett oss på rastplatsen och senare funnit kikaren, så hon tog med den för att se om hon hittade oss på vägen. Otroligt …

Utflykt, vi får se vad det blir…

Vi hade ingen aning om vad vi skulle förvänta oss av bilfärden på ön och det skulle bli spännande att se hur dagen utvecklade sig. Vi hade skola först och åt en stadig lunch. Vi reste med lite packning, bara lite mellanmål och kaffe. Mikaela och Sten kom i en sjusitsig Toyota och vi hoppade in. Bilen var en av flera som personalen på flyktingförläggningen använder såväl i tjänsten som privat. Sten visade sig kunna mycket om ön, vilket var lärorikt. Under denna dag fick vi se en strand där vågorna stoppades av stora ”lime stone” klippor, vi badade i underkläderna då vi glömt badkläder (trodde inte det gick att bada), Rocky point där vi fick se sulor häcka och vågorna bryta upp genom bergen och över kanten så att skummet hamnar på oss. Vi besökte the grotto, en grotta där man kan bada. Vi stannade till vid Golf Course lookout och besökte det gamla kasinot (Christmas Island Resort) som nu är ett halvdant hotell och bostäder för tillfällig personal vid flyktingförläggningarn.

På vägen till South Point Temple så stannade vi för att plocka pumpor, men det visade sig att någon hunnit före, det fanns en pumpa och den fick vi ta med oss hem. Templet var ett taoistiskt (kineskt) tempel och det blev lite skola för barnen. Sten berättade även mycket om fosfatbrytningen och krabborna. Vi hade redan sett de röda men inte de stora blå. Det måste vi ordna sa Sten, vi åker och letar i kväll efter bion. Vi hade blivit medbjudna på utebion som låg en bit bort från hamnen. En stor filmduk under myriader av stjärnor på himlen ovanför. En himmel som vid horisonten förenades med det oändliga havet som vi såg om vi lät blicken vandra bortom filmduken. En oslagbar plats för en utebiograf! Filmen var en scienfiction vuxen action och det slutade med att Olof och Emil gick på bio medan vi andra tittade på film hemma. På kvällen när bion var slut möttes vi åter på stranden för vidare färd ut på ön för att söka finna de berömda krabborna.

Röda krabbor och Robber krabbor

Christmas Island hyser den rikligaste och mest varierade population av landkrabbor i världen. På ön finns 20 olika sorters landkrabbor. Kanske är det den Röda krabban som är mest känd och den är endemisk för Christmas Island. Landkrabborna har inte några naturliga fiender förutom varandra. De är dessutom heliga för malaysierna som tror att de är deras förfäder. Krabborna är fridlysta och höga böter utgår om man dödar en av misstag (1000 USD). Det finns varningsskyltar överallt längs vägen, där det står att man måste ge krabborna rätt till väg och köra sakta så att man inte kör på dem. Varje löv på vägen försökte Sten missa för han kunde inte se i farten om det var en krabba eller ett löv.

Över 10 miljoner röda krabbor lever på ön och är öns nationalsymbol. De är landkrabbor som lever i regnskogen men en gång om året vandrar de ner mot havet för att lägga sina ägg. Tänk er 10 miljoner krabbor på vandring, vi har hört historier om att dessa går rätt igenom hus, över motorcyklar och bilar. Vissa vägar stängs av, en får gå ut och soppa bort krabborna från vägen för att bilen ska kunna komma fram. Marken täcks bokstavligen talat av röda krabbor när migrationen sker i November. Vi såg inte detta men fick se några av dessa rackare i alla fall. Men den krabba verkligen fångade vårt intresse var Robber Crab.

Robber Crabs är giganten bland krabborna, eller krabbornas kung. De äter allt, både kött, frukt och grönt. De är blå, lila, bruna, svarta och rödaktiga. Det finns ca 2000 Robber crabs på ön och de är naturligtvis som övriga landkrabbor fridlysta. Varje gång någon kör på en av dessa fina stora krabbor ritas ett rött märke på vägen och skalet får ligga kvar med ett rött kors på ryggen. De räknas och skrivs upp på en stor svart tavla nere i hamnen. De kan bli över 50 cm långa och mellan 50 till 70 år gamla. De är världens största landkrabba, de är otroliga klättrare och gillar att stjäla främmande saker som de tycker ser spännande ut.

Vi hörde en historia som bekräftades från flera håll, att ett plan hade kraschat under invationen av ön (andra världskriget) och när man väl hittade planet fanns kläderna snyggt kvar, orörda men besättningen var borta. Inte ett ben fanns kvar bara en massa robber crabs. Malaysierna anser dessa vara heliga för de ”äter upp” deras döda… och därigenom lever förfäderna kvar i krabborna.
Vi fick tillslut se dem, efter ett antal telefonsamtal lyckades de spåra upp ett ställe vid Kasinot där flera höll hus, det är lätt för dem att hitta mat på ett sådant ställe, dvs matrester. Större krabbor har jag aldrig sätt, de ser nästan ut som jättestora humrar med stora framklor. De rör sig snabbt och smidigt och är otroligt vackra. Sten varnade när Gustaf och Mikaela klappade en på skalet att de lätt kan knipsa av en finger, så det gällde att vara försiktig men samtidigt visade de inga tecken på aggression.

Snorkling och Gustaf upptäcker värden under ytan igen

Precis där vi låg med båten fanns ett underbart rev som sträckte sig en bra bit bort mot stranden. Vattnet var klart, korallen välmående och fiskar fanns i alla regnbågens färger. Vi fick aldrig nog av att snorkla och då främst Lovisa och jag. Vi såg jättemusslor i glittrande grönt och blått, vi såg stora stimm med revfiskar i alla möjliga färger. Korallen var formad som solfjädrar, hjärnor, vita buskar, mjuka rosa händer osv. ”Vägarna” under ytan var inte alltid givna, ibland var det strömt så det var inte alltid så enkelt men det gör ju bara att det blir roligare. Förändringarna vid ytan skapar nya färger, fiskarna söker sig till strömmande vatten och det gäller att inte tappa orienteringen.
Gustaf var rolig, han stoppade ner huvudet med masken för ögonen och blev så fashinerad att han plumsade i, nästa steg var att stoppa snorkeln i munnen på honom och när han upptäckte att han kunde vara nere hur länge som helst genom att andas genom snorkeln så fick vi aldrig upp honom igen. Vi fuskade lite och hade lagt bröd i en påse med hål i som vi skakade. Då kommer det fisk vill jag lova!! Gustaf var galen och drog ner huvudet för långt då och då när han ville komma närmare fiskarna. Tillslut var han bokstavligen blå och måste upp i jollen för att värma sig. Han var så glad och det var så roligt att kunna dela med mig av denna nya värld. Lovisa snorklade också med Gustaf men till slut blev det för kallt och strömt, dessutom var han så trött att han inte visste var han skulle ta vägen. När vi kom in i båten skulle han absolut se filmen Rädda Nemo igen…

Vi börjar bli som en liten familj

Under tiden vi var på Christmas Island lärde vi känna varandra bättre, vi var nu ett antal båtar som seglade samma väg och visste att vi skulle ses mer på nya platser, i nya länder. Det Engelska paret Anne och Paul på Seventh Heaven, Jurgen, Gabi, Jan och Tara på Voyager, Göran och Gudrun på Anniara och så vårt bandit gäng. Vi träffades, åt tillsammans inne på stranden, pratade och diskuterarde. Vissa hjälpte varandra, hade nytta av varandras kunskaper och försökte underlätta för varadra. Vi bjöd Sten och Mikaela på middag, vilket var ett äventyr i sig. Ingen av dem hade varit på en segelbåt, ingen hade åkt jolle och Sten kunde dessutom inte simma. Det var en påminnese om att det vi gör är lite knasigt och något som inte är alldeles normalt. Det blev köttfärsås och spagetti med rövin. En kväll blev Emil hämtad i jolle av Anne & Paul som tog med honom till utebion. Lovisa och jag tog promenader. Vi kopplade av, trivdes här och fick en vardag. Vi hade inte några problem att fylla tiden i väntan på Voyager som anlände fyra dagar efter oss. De hade gjort en noggrann inspektion av hela riggen när de kom tillbaka till Darwin och kunde konstatera att allt var i sin ordning.
Efter en vecka på denna vänliga ö var det dags att fortsätta. Vi skulle ta oss an skuttet till Cocos Keeling en sträcka på drygt 500 sjömil. Vi räknade med en rask etapp med stadig vind från sydost och en gynnsam ström som skulle ge oss en extra knuff.

Fyrhjulsdrift med tält på taket och körkort från Niue

Vi vaknade innan klockan ringde, ingen sov speciellt bra, alla var spända och förväntningarna var höga på det äventyr som skulle börja. Det är torsdag och vi ska i väg på campingäventyr i Litchfield och Kakadu National Park. Vi har hyrt en fyrhjulsdriven Toyota med ett tält som man fäller ut på en platta på taket. HImla smart, tältet sitter ihop med en platta som viks ut till hälften utanför bilen och stöds upp av en stege, ovanpå finns tältet i en ställning som fälls upp när man drar ner den övre plattan med stegen. Oj, detta lät konstigt och krångligt men faktum är att det tar bara två minuter att sätta upp tältet för fem personer på taket och platsen under blir en ypperlig plats att sitta med små campingstolar och äta eller dricka en öl på kvällskvisten. Företaget vi hyrde av heter Wicked Campers, vilket betyder lite ”vrickat” eller ”häftigt”.

En liten anekdot är att när vi skulle boka bilen visade det sig att vi inte kunde finna Olofs körkort. Han blev förstås tokbesviken, hade sett fram emot att få köra 4WD på vägar ute i bushen, över stock och sten, men som det såg ut nu så skulle bara jag få köra. Själv tyckte jag inte heller det kändes så lockande att vara den enda som fick köra… på ”fel” sida av vägen, 4WD på terängvägar mitt ute i bushen med hela familjen i bagaget. Ingen lyckad situation alls, men båda bet i hop, log ett tillgjort leende och sa betryggande till den andre, – ”Det löser sig, nu får vi gilla läget!”
När Olof tittade en sista gång i sin plånbok så hittade han ett annat körkort, från ett annat land i en annan tid. Vi log ett stort leende och körkortet åkte ner i min plånbok, passen åkte också ner i väskan för säkerhets skull.

Körkortet var från en ö som heter Niue, som ligger mellan Cook Islands och Tonga (Pacific Islands) När vi skulle hyra bilpå Niue var Olof tvungen att ha ett lokalt körkort. På polisstationen fick han i sällskap med Staffan från ”Salsa” presentera sitt svenska körkort (som ännu inte försvunnit) och pass. Strax promenerade de ut med var sitt nytt tjusigt körkort utfärdat på Niue. Körkorten är jätte fina, ser ut som riktiga körkort, alla uppgifter finns med och samma grund utförande. Men med den stora skillnaden att texten är gul och bakgrunden är en lagun med palmer. Körkortet som vi trodde skulle bli ett roligt minne kom nu till pass, det var inget problem att skriva in Olof så att han kunde köra bilen, en kostnad på 10 dollar som alla får betala för förare nummer två och några glada kommentarer sedan var det nästan klart. Föga hade Olof anat att detta körkort skulle komma att ”rädda honom” – något som skulle komma att upprepas…..

Besättningarna från tyska Voyager och svenska Anniara hyrde även de fyrhjulsdrivna bilar med tält på taket. Även om vårt tält skulle rymma fem så beslöt vi att ta med oss ett av våra tält. Emil deklarerade nämligen att han ville sova för sig själv i sitt eget tält. I bilhyran ingick ett litet gasolkök, talrikar, bestick och muggar för fem. Allt lät toppen! Förutom att de ville ha en ”bond”, säkerhet på 5000 dollar som vi skulle få tillbaka om bilen inte hade fått några skador när vi lämnade tillbaka den. Men vi hade inte mycket till val, så det var bara att blunda och hoppas på det bästa. De lovade dock att små stenskott och repor inte skulle innebära att pengar skulle dras från vår ”bond”..

Det tog en hel dag att packa. Fem dagar i ”out back” för fem personer. Mat för hela resan. Humöret var dock på topp, vi campade ju i Nya Zeeland och nu fick vi nytta av alla de investeringar vi gjorde där. Det var stolar, tält, liggunderlag, sovsäckar, extra gasolkök, bärbara 12v kylen och mängder av smarta små saker. På kvällen bar det av in till Darwin Yacht Club för att planera det sista inför resan, vi hade kartor och hade läst på om platser. Vi blev ett stort gäng som samlades, Jurgen, Jan, Gabi och Tara från Voyager, Göran och Gudrun från Anniara och så hela rövargänget från vår båt. Vilken samling, alla med olika förutsättningar och intressen, men det gick bra och vi fick i hop en grovplan över hur vi skulle köra och vad vi ville se. Vi kom även överens om att det var en plan som kunde ändras, kanske var den lite ”optimistisk” för vår del, hade svårt att se hur vi skulle kunna hinna med allt …

Avresedag – Litchfield National Park och Wangi Falls

Trötta och glada gick vi upp tidigt för att kunna köra in allt med jollen till land – i Fannie Bay är man tvungen att ligga långt från land, ca 1 sjömil då det råder stora tidvattensskillnader, ca 7 meter – , två vänder trodde vi att det skulle bli. Vi fyllde jollen och såg ut över havet, det blåste och gick vågor. Typiskt, detta blir inte lätt och mycket riktigt, allt blev vått och alla blev våta. Gudrun vaktade våra saker när vi duschade varmt och länge, sköljde upp de saltvåta kläderna och njöt av att värmen kom tillbaka i våra kroppar. En kopp kaffe efteråt gjorde susen och sedan var humöret på topp. Det blev en stunds väntan, besök på en mataffär och snurrande efter gas till ”köken” och kontanter men sen bar det iväg.

Vägen till Lichfield National Park kantades av röd jord som yrde runt hjulen när underlaget omvandlades till en räfflig tvättbräda, tack vare att bilen var 4wd och anpassad för detta blev resan förhållandevis bekväm. Utmed vägen såg vi mänder av termitstackar på en till tre meters höjd i olika formationer, de såg ibland ut som djur, människor och slott. Fantasin flödade och vi sa vilka figurer vi såg. Marken är röd, täckt med torrt högt gräs som inte sällan är bortbränt. Träden är främst de vita nakna Eukalyptusträden och högt gräs. Vi spejar efter kängurur, wallabies och krokodiler men ser inga. Slutdestinationen för i dag är Wangi falls.Wangi Falls är ett vattenfall eller egentligen två vattenfall bredvid varandra. Det går att bada i den naturliga poolen och intill kan man göra en kortare vandring i Monsunregnskog.

Vi tog våra badkläder och läste på informationsskylten att det var säkert att bada, inga saltvattenskrokodiler eller sötvattenskrokodiler i vattenfallet. Men det finns inga garantier, framför allt gäller deta sötvattenskrockodiler, men de är inte agressiva på samma sätt som ”saltisarna” som de kallas här, de tycker inte om människor och ser oss inte som föda. Under monsunperioden kommer saltvattenskrokodilhanarna upp genom floderna för att söka nya revir och föda. De är extremt aggresiva och ser definitivt människor som föda. Innan området öppnas för turister sätter de ut fällor och kontrollerar noga att det inte finns några hungriga ”saltisar”.

Vi gick en promenad och fick se massor av flygande hundar (en sorts fladdermöss) och uppleva en helt annan natur, den kallas för Monsunregnskog, och är tät och frodig. Här finns palmer, ormbunkar, lijaner blandat med höga träd som sträcker upp sina kronor i skyn och hindrar solljuset att närma sig marken. Det var en gång gammal regnskog som anpassat sig till nya förutsättningar i form av regn- respektive torrperioder. Vi tog oss en simtur i vattenfallets pool och njöt av det kalla, friska sötvattnet. Vet inte hur länge sedan vi badade i en naturlig sötvattens pool, det kändes som första gången!
Att hitta en plats att campa visade sig vara svårare än vi trodde. De två som var utmärkta på vår karta var fulla men på den som det krävdes 4wd för att komma till, fanns en stor plats utanför campingen som vi bestämde oss för att använda.

Alla tre bilarna fick plats och känslan av vildmark var påtaglig. Det tog en stund att få upp tälten, det var ju första gången. Sedan åt vi taccos sittandes på våra stolar. Markens röda jord var torr och yrde varje gång vi rörde oss, ”smutsiga var vi allihopa, allihopa, ja med och du med…”.
Vi satt hela gänget i en ring, pratade, åt chips, drack öl och Tara tog fram gitarren. Vilken kväll, det blev snabbt kolsvart och alla satt där under stjärnorna. När det var dags att gå till kojs låg Gustaf, jag och Lovisa och lyssnade till Taras sång och musik medan sömnen tog överhand. Natten blev dock en överraskning, det blåste rejält och det var kallt. Sömnen blev kort, det var trångt, med en propeller (Gustaf som kanske bearbetade dagens intryck i sömnen) i sängen och vi vaknade trötta på morgonen men dock förväntansfulla på nästa dags äventyr.

Lite kort om Litchfield National park. Parken är 1500 kvadratkilometer stor och blev slutligen nationalpark 1986. Marken har stor betydelse för Aborginerna med heliga berg och alla sötvattenspoler. Parken är namngiven efter Frederick Henry Lichfield som var medlem i en expedition till området. Under 75 år var detta ett center för brytning av koppar och tenn.

Dag två – Florence Falls och fisksoppa runt lägerelden

Vi började dagen med en kort vandring (3,2 km en väg) till Florence falls. Vägen kantades av en bäck eller en liten flod, små vattenfall och naturliga pooler av sötvatten. Det var en väl arrangerad asfalterad gång väg (förmodligen asfalterad för att inte försvinna under regnperioden). Runt oss fanns eukalyptusträd, palmer av olika slag, gräset var högt och det fanns även buskar. Det påminde om monsunskogen vi såg dagen innan men här fanns även fåglar av alla slag, vi såg falkar, rödvingad pappegoja och kackaduer mfl. När vi var framme möttes vi av andra turister som åkt hit med bil, vi ångrade att vi inte hade badat i en av de tidigare sten poolerna. Men nu var det som det var, av med kläderna, på med bikinin och ta sig samman för att kliva ner. Det är kallt men mycket uppfriskande.

När vi gick tillbaka, hade Jurgen och Gustaf ett så intensivt samtal (på engelska) att de gick vilse. Gustaf hade sin favorit skjorta på sig med massor av hajar och fick därför smeknamet Sharkie, av Jurgen. Jurgen i sin tur fick av Sharkie smeknamnet Hamburger då han kommer från Hamburg . Det är otroligt vad tre månader i en nyazealändsk skola kan göra, Gustaf har lärt sig att obekymrat konversera på engelska på ett sätt som vi inte kunde drömma om.

Resten av denna dag kantades av bilkörning och tankning. Vi planerade att tanka på ett ställe utmärkt på kartan, precis på gränsen till Kakadu National park. För det första missade vi stället och fick köra tillbaka, för att då upptäcka att stället var stängt och inte hade någon bensin. Det var bara att åka tillbaka till Palm Springs, sjuttio kilometer i motsatt riktning och hoppas på att soppan skulle räcka. Det gjorde den med ett par liter tillgodo. Vi åt smörgåsar till lunch i bilen och skyndade tillbaka, sista biten visste vi skulle vara svårare och vi var tvugna att vara framme innan det blev mörk. Det blev en kamp mot klockan men väl framme vid Guloms falls, kunde vi slappna av. Voyager gänget hade tagit en bra plats på Campingen och denna gång fanns även möjligheten att göra upp eld. Emil, Jan, Gustaf och Tara satte igång med en gång. Camping platsen var enkel, grov och rött damm i massor.Faciliteterna var dock fräscha, varmvatten i duscharna och toapapper på toaletterna. Allt blir brun rött och smutsigt, naturen är precis bakom knuten och det känns verkligen som om vi är i ”outback”. När som helst skulle vi kunna se krokodiler, wollabies eller dingos. Kakaduerna skrek i skyn och flera små grön röda pappegojor (redwinged parot) satt och åt i trädet bredvid tälten.

Vi hade för mycket fisk i frysen och två stora fileér åkte med i kylväskan (som gick på 12 v) , nu var de upptinade och måste ätas upp. Det blev fiskgryta till alla som vill ha, vi blev sex vuxna och tre barn, men att försöka få ihop så mycket mat på spritkök var en utmaning. Det blev att koka fisken i cocoscreme och lägga över det i en stor rostfri skål som Tara och Gabbie kom med sedan fick vi i omgångar koka grönsakerna och tillslut blev det klart. Fisken blev lite för hårt kokt med annars blev det bra. Alla var njöda och glada, maten gick åt till sista droppen och vi åt vid den öppna elden. Grytan är en av våar favoriter, Mahi Mahii, Tonfisk, coccoscreme, lök, vitlök, tomat, röd currypasta, citron och salt.

Emil fick nu testa att bo i eget tält och han satte upp det bredvid Taras tält. Han var lyrisk, att få sin eget rum att bestämma över, dessutom kunna bestämma själv när han skulle gå och lägga sig i stället för att behöva visa hänsyn till andra. Han tog sitt liggunderlag och sovsäck under armen och gick bort till sitt ”revir”. Han satt länge vid elden och pratade, lyssnade på Taras gitarrspel och var ”vuxen”. Vi andra klättrade upp för stegen, läste en sida och lät sömnen ta överhand.

Dag tre – Gonlum falls, Yellow River med båtfärd och krokodiler

Det är toppen med tält på taket, det går så fort att packa ihop allt och vi behöver inte känna oss som bromsklossar. Normalt tar det mycket längre tid för oss att bli klara än alla andra. Vi tog en promenad till vattenfallet och vandrade upp på stigen för att nå upp till toppen. Det var en brant stig, som ringlade sig över sten och grus. Vissa ställen var det ren klättring, men inget var speciellt svårt och sträckan var förvånandsvärt kort. Målet var toppen på vattenfallet där det fanns naturliga sten basänger. Det gick att bada och se på utsikten över landskapet nedanför. Det var uppfriskande och utsikten var fantastisk. Tara och Emil stack iväg och klättrade ännu högre, till andra pooler och vi såg små siluetter mot himlen när de stod högst uppe på berget.

Vi bestämde oss för att åka direkt till Yellow River medan Voyager gänget tog vägen förbi ytterligare ett vattenfall som heter Manuck. Utmed vägen såg vi hur det brann i skogen på flera ställen, vi letade efter djurlivet vi visste fanns där men som vi inte såg. Göran och Gudrun hade redan lyckats se buffel och känguru. Jan och Tara hade sett en sötvattenskrokodil, medan vi bara hade sett en död buffel och några hästar. Hästarna som vi trodde (inte barnen) var tama fick vi senare veta var vilda, Brumby hästar.

Vi deltog i turen som startade klockan 16.30, den var ”svindyr” men flera hade sagt att den var värd varenda penny. Turen var på två timmar och vi skulle inte komma tillbaka fören efter solen gått ner. Morgon och kvälls turerna var de turerna där det fanns störst chans att se mycket djurliv. Olof hade dessutom gjort en tur i båt på denna flod 1987 då i sällskap med Åke på Miss My så han ville absolut att vi tillsammans skulle göra det nu 27 år senare.

Båtturen var ett riktigt äventyr och alla var överlyckliga, vi såg mängder av fåglar, allt från Kungsfiskare, Blacknecked stork, Australian Dater, Royal Spoonbill till White bellied Sea Eagle. Höjd punkten var två stolta örnar, förmodligen ett par, som satt på en gren i ett högt träd precis vid flodbanken. Deras kritvita magar blänkte i solen och när en av dem sträckte ut sina vingar för att jaga bort en inkräktare, såg vi den imponerande och grasiösa flykten som startade i skyn. Snart var han tillbaka igen, skakade på sig, fällde in vingarna och återgick till posen som luftens herre. På fältet bortanför floden på andra sidan såg vi en dingo komma springande och sedan lyfte fåglar i massor, förmodligen var han ute efter en gås till middag, vi kunde inte se resultatet, men vi såg honom inte igen så kanske hade han tur. Dingon är det enda rovdjur som finns på land, det är en gulbrun hund som ser helt harmlös ut, den jagar i grupper och inte i flock så därför är det inte ovanligt att man kan ha turen att se en enskild dingo vara ute och jaga. Saltvattenskrokodiler såg vi många, närmare bestämt 13 stycken. Den största var en best på runt fem meter. De ser verkligen farliga ut med sina tänder på utsidan av käken och kraftiga bakben. De kan springa 60 km i timmen, inte långa sträckor men det räcker för den att få tag i sitt byte och dra ner det i vattnet.

Barnen var helt tagna och facinerade av resan, ögonen gick i kors och utroppen var många. Det var svårt att sitta i sina stolar, för alla ville ju komma nära och få se så mycket som möjligt. Gustaf stod ut, han var den yngsta som var med på båten och med charmen på topp lyckades han pakera sig längst fram på båten där det var bäst utsikt. Där satt ett Australienskt par som han började konversera med, de tyckte han var jätte gullig och försäkrade mig att han fick med glädje stå hos dem. Men tre personer från Italen som satt på andra sidan gången var inte lika roade. En dam i sällskapet utsmyckad som en julgran med kikare tyckte definitivt inte barn hade på denna resa att göra. Efter en del ganska tråkiga kommentarer kom Gustaf tillbaka och ville att jag skulle följa med fram. Jag i min enfald trodde det var Australiensarna som inte uppskattade att ha honom vid sig, men ytterligare en gång försäkrade de att det bara var roligt. Då kom några tråkiga kommentarer från julgranen och denna gång blev det en ganska hård ordväxning, för nu hade det Australienska paret fått nog. Sedan blev det tyst och Gustaf fick stå kvar. Han berättade hela vårt livs historia och hade svårt att slita sig från sina nyfunna vänner.

Flodbåten åkte sakta upp för floden, utmed dess stränder fanns , mangroveträd och stora fält av gräs som övergick i en matta av rosa vattenliljor. Guiden berättade att allt gräs vi såg hade flytande rötter vilket innebar att det såg ut som gräsängar men om man fick för sig att gå på det skulle vattnet omsluta en direkt. Hon berättade även att vattenliljornas blad var så starka och täta att aborginerna använde dem för att samla vatten i. Dess frön var som små nötter som kunde ätas om man nu vågade ge sig ut i vattnet. Aborginerna hade sina egna knep, dels rörde de vid vattenytan på ett speciellt sätt för att skrämma i väg ”saltisarna”, dels gjorde de enkla kanoter av torkkad bark som rymde en person så att de kunde ta sig ut och fiska och hämta annat ätbart. Under regnperioden kunde vatten nivån höjas ca 7 -8 meter och gräset följe liksom med. Naturen här var fantastisk anpassat efter både regn och torrare perioder, ett lanskap vi aldrig sätt tidigare. När solen började gå ner, speglade sig träden och buskarna sig i vattnet som var stilla, det var tilloch med svårt att se var vattnet började och land startade, varenda detalj i trädkronorna syndes i spegeln på vattnet – helt otroligt vackert.

Slutligen när solen gick ner så sprängdes himlen upp i en grand final, alla världens nyanser av rött, organge och gult medan träden speglade sig i vattnet. Vi var så glada och tacksamma för att få uppleva detta. När båten var på väg in till kaj stack det upp ett huvud med lömska ögon, en uppenbart irriterad krokodil, förmodligen hungrig. Han stittade stinkt in i våra ögon, sedan skönk han ner i djupet och försvann, inte en bubbla, inte en rörelse på vattenytan som talade om att han varit där. Riktigt obehagligt, hur nära har de varit oss tidigare utan att vi märkt det, sköt som en pil genom våra huvud.

Vilse i pannkakan

Campingplatsen var som de andra trevliga, enkla och dammiga. Bilen och våra kläder började nu få en rödbrun nyjans men vi stortrivdes. Där fanns en stort enplanshus med varma duschar, toaletter och diskställ. Lovisa, Gustaf och jag smet iväg för att duscha och det var en bit att gå, vi tänkte inte så mycket på att natten är kolsvarta och pannlamporna ger ett begränsat ljusfält. Vi hade inga problem att hitta till duschstället och njöt länge och väl, kanske lite väl länge. När vi var färdiga var vi ensamma och det var mörkt. Vi gick ut ur huset på samma ställe som vi gick in men i själva verket gick vi ut på andra sidan. Det såg precis likadant ut och vid första anblicken såg allt ut som det skulle. Vi började gå men ganska snart började vi ifrågasätta om vi gått rätt. Mörkret var kompakt och vår pannlampa lyste upp marginellt marken framför oss, vi kände inte igen vegetationen och började söka efter en väg.

Till slut hittade vi en och på båda sidor fanns avtagsvägar. Men inte någon som vi kännde igen, det fanns massor av husbilar, husvagnar och tält. Lovisa kommenterade att det var för mycket av allt, och nu kom insikten att vi var på en helt annan campingplats. Vi vände oss om för att gå tillbaka men möttes av en skylt ”varning för krokodiler”, vi vågade inte gå in på den stigen. Vi fortsatte, en obehagskänsla började infinna sig, det var inte lyckat att gå på upptäcktsfärd i mörkret när det kryllade av krokodiler i floden inte långt härifrån. Men tillslut var vi överens om att vi kände igen oss, trots att även här fans en skylt med varning för krokodiler gick vi in på stigen. Med hjärtat i halsgropen, såg vi det bekanta ljuset från duschanläggningen. När vi väl kom dit mötte vi ett ungt par som frågade om min man hette Olof, för han hade letat efter oss, de pekade in i mörkret och satte oss på rätt väg. Efter en stund hörde vi Taras lockropp, ett rop som hörs långt och vi pustade ut, äntligen hemma igen. Måste dock erkänna att jag var ganska chockad, paniken hade inte varit långt borta och lättnaden att vara tillbaka var enorm.

Dagen därpå gav Gudrun mig bekräftelse på att det var lätt att gå vilse hon höll på att göra det samma genom att gå ut på andra sidan duschanläggningen, allt var så likt. Men i hennes fall var det ljust och hon insåg snabbt vad som höll på att hända.

Dag 4 – kultur, rock målningar, wollabies (små kängrur) och mänger av Kakaduer.

Vi besökte Warradjan Aborginal Cultur Center på morgonen, det var ett mycket fint och informativt litet museum där vi alla fick en god insyn i Aborginernas liv och seder. Men även om det var väldigt intressant att se hur de levde förr, så kvarstår frågan fortfarande, hur lever de nu? Det vi sett hitills har varit mest tragiskt. Utslagna och alkoholpåverkade Aborginer som sitter i grupper under träden i skuggan i städerna. Kanske behöver man åka in i Arnhem land för att få se en annan sida. Aborginerna har verkligen utstått mycket förnedring och förtryck. Barn har stulits och rövats bort för att sättas i kristna skolor och för att” civiliceras”. Män har använts för att sköta det tunga arbetet att driva boskap, rida in hästar och sköta hushåll. De fick inget betalt mer än möjligtvis mat att äta. De användes för att jaga bufflar, som var ett farligt yrke, även detta utan betalning. Kanske berodde det delvis på att Aborginerna var ett vandrande folk, som inte såg betydelsen av ägandet. De var som en del av naturen och ansåg sig fått i uppgift att sköta om och bevara sina omgivningar. Deras seder och kunskaper gick i arv via sånger och berättelser, de hade inget skriftspråk. klippmålningar var ett sätt att bevara minnen, de målades direkt med ockrafärger på klipporna och de var heliga, andra kunde måla över dem men det var inte tillåtet att ta bort dem.

Nästa mål var klippmålningarna i Nourlangie Rock. När vi kom fram fick vi veta att Jurgen ännu inte var frisk från sin magåkomma han fått dagen innan, han såg blek ut och valde att stanna medan vi andra gick vandringen för att se målningarna. Solen stod högt på himlen och det började bli riktigt varmt. Efter en stund började Lovisa beklaga sig för att hon inte mådde bra, hennes panna var het och ögonen glansiga. Vi hade redan gått en bit så hon följde tappert med men vi tog det försiktigt. Målningarna var gjorda av Aborginerna i området och var mycket gamla. Tillsammans med det vi lärt oss på museet och genom att betrakta grottmålningarna och läsa informationen som gavs så fick vi alla en större förståelse för hur livet had tett sig innan engleskmännen kommit. Aboriginerna hade lärt sig att leva i denna för oss så kärva natur, vördnade den och såg sig själva som en förlängning av den. Deras traditioner och kunskaper fördes vidare i generationer genom berättelser och sånger.

Väl tillbaka vid bilarna så beslöt vi för att gå skilda vägar under resten av utfärden Besättningen på Voyager ville fortsätta till Ubirr medan Anniara och vi på Miss My började återfärden mot Darwin. Vi bestämde oss för en lite mer bekväm Camping sista natten. Det blev Mary River Park som är privat och ligger utanför Kakadu national park. När vi åkte upp på vägen till campingen möttes vi av en hel flock av wallabies med ungar, det var i skymningen och alla var överlyckliga. Tältet åkte upp fort och sedan sprang vi till de närmst duscharna, Olof tog en liten promenad och sedan var det dags för middag. Det fanns en gemensam plats med stekhäll, vatten och kylmöjligheter. Vi lagade en festmåltid på lammkotletterna som var kvar. Vi avslutade kvällen framför en liten lägereld, drack en öl och åt chips.

Följande dag skulle vi lämna tillbaka bilarna i Darwin. Göran och Gudrun fällde ihop tältet på taket efter frukost och gav sig av hemåt före oss. Vi tog det lite lugnare och gick på upptäcktsfärd efter frukost. Campingen låg precis vid Mary River och det gick att hyra små båtar för att själva åka ut på floden och se på krokodiler. Det kostade bara 70 dollar för en båt i tre timmar, prisvärt, men vi hade sett tillräkligt av de läskiga dinusaurierna. Fakum är att sakta smög sig rädslan in i mig och det fanns inte längre något intresse att komma nära dessa ”dödsmaskiner”. Vi blev istället faschinerade av alla kakaduor som ”duschade” i den stora vattenspridaren. Det var en stor flock med bortåt hundra individer som lekte i vattnet. Vilket skådespel!

Hemfärden gick smidigt, trots alla långa transporter på vägen. Långtradare i Sverige är måhända långa men de kan inte jämföras med de ”road trains” som trafikerar vägarna i Australien. Jag vet inte hur mycket längre de är men de är lååååånga. Vi fick lite bråttom på slutet och dessutom var vi inte längre lika pigga på att sätta ner fötterna i vattnet och vada ut 200 meter till jollen. Det var självklart lågvatten när vi skulle ut med alla saker och då får man traska och vada. Innan hade vi inte brytt oss så mycket men nu med saltvattenskrokodiler färskt på näthinnan kändes det inte lika muntert längre. Beslutet att flytta båten dagen därpå till ankringsplatsen utanför marinan var inte svårt att ta.
Dagen efter läste vi i tidningen om en man som hade blivit tagen av en krokodil. Det hade skett vid den bro över Adelaide River som vi passerat föregående dag. Kanske stod mannen och fiskade vid strandbanken när vi passerade uppe på bron. Det var mannens fru som stod ett stycke längre bort från vattnet som hade larmat om händelsen. Senare samma eftermiddag hade polisen lyckats lokalisera krokodilen, dödat den och man kunde konstatera att rester efter mannen fanns i bestens mage…..

Sista chansen och paket från sverige

Vi flyttade båten och kunde konstatera att vi låg tusen gånger bättre på den nya platsen. Det var underbart, äntligen kunde vi få något gjort på båten. Nu gällde det att göra allt som vi visste behövdes och köpa det som fattades ombord. Vindrodret Wilma behövde kärlek, en spricka måste svetsas och delar skulle bytas för att få bort glapp. Locken till våra sittbrunnsbänkar måste bytas, de är nu så ruttna att det börjar bli farligt och Olof snurrade runt i Darwins industriområde och lyckades köpa marinplywood. Vi hann inte med att byta locken men nu hade vi i alla fall material för att göra det. Vår nya jolle måste lämnas in då den läcker luft vid en av ventilerna (mycket irriterande). Impellern på motorn ska bytas och även oljan och filter bytas. Riggen ska gås igenom. Vår AIS beter sig underligt och behöver felsökas liksom även vår kortvågsradio som har fått ett eget liv som inte stämmer överens med vårt, Stänkskydd ska lagas, segelkapell lagas. Satelittelefonen behöver uppdateras. Vi blev också tvugna att dra en ny sladd inne i masten då vi hade fått ett brott på kabeln till ankarlanternan i masttoppen. Det visade sig bli ett irriterande tidskrävande arbete då det var mycket svårt att lirka igenom den nya. Vi får se vad som blir kvar på listan till nästa hamn.
Utöver detta ska det gamla vanliga göras, köpa mat för två månader som ska stuvas. Laga mat som ska frysas in. Barnen ska ha skola och få en vettig fritid. Vatten och diesel ska fyllas. Gasen ska fyllas och tvätt ska tvättas. Båten ska städas och göras sjöduglig. Rutt ska läggas och väder ska utvärderas.

Mitt i allt händer dock även roliga saker, vi hinner med att ha skola på Darwins Museum and Art Gallery of Northern Territory och får ”uppleva” orkanen Tracy som drabbade och raserade stora delar av Darwin i Jultid 1974. Man får gå in i ett slutet mörkt rum och där lyssna på en ljudinspelning som gjordes från någon plats i Darwin när orkanen passerade. Det är en skrämmande och närmast fysisk upplevelse. Dånet från vinden tillsammans med ljudet från bråte i rörelse och gnissel från metall och byggnadsmaterial som förvrids. Efter besöket på museet besöker vi kvällsmarknaden nära vattnet. Marknaden är speciell då även de lokala går dit för att umgås och äta en bit tillsammans. Där finns stånd med massor av mat, hantverk, målningar och massor av uppträdanden. Olof lärde sig att snärta högt med en läderpiska inför publik och Emil grät av lycka när vi hittade en riktig outback hatt i läder (ser ut som en riktig cowboy hatt). Vi kom tillbaka till bryggan där jollen låg precis när solen gick ner över vågbrytaren.

En annan höjdpunkt var när vi öppnade paketet som skickats hemifrån. Det var Mormor, Farmor & Farfar och Inger som var änglarna från himmelriket denna dag. De är svårt att beskriva glädjen att få känna sig ihågkommen av er därhemma när vi är så långt borta. Nya böcker kom fram, pyssel, filmer, små minnessaker från sverige och nya läroböcker. Alla slet och rev i sakerna, tårarna var inte långt borta när böckerna på svenska kom fram. Nya böcker att läsa istället för de gamla. Emil tittade länge på sina skinande nya matterböcker och ville med en gång kasta de gamla åt sidan. Vi pratade mycket om minnen från sverige, släktingar och tittade på gamla foton. Det blev även disskusioner om var vi ville bo, göra och hur livet skulle te sig när vi kommer hem. Inga stora städer, det var vi överens om. En hund ville vi ha, problemet var bara att alla ville ha olika hundar. Men Jurgen och Jan kom senare med en lösning som vi alla kunde enas om, en vit schäfer. Vi ville bo vid havet, inte för stort men med stor tomt. Vi fick inte arbeta mer än nödvändigt för barnen ville behålla den täta kontakten inom familjen, inte komma hem till ett tomt hus… Drömma kan man alltid göra.

På förmiddagen den 25 Augusti går vi in till tankbryggan och bunkrar diesel och fyller våra vattentankar och några extra dunkar med färskvatten. Med ca 800 liter diesel och drygt 1000 liter vatten ombord går vi åter ut och ankrar. Vi gör de sista förberedelserna inför avgång och äter sedan lunch. Sedan är det dags att lätta ankar. Vi har bestämt att gå samtidigt med våra vänner på Voyager. Vi passerar några grundbankar. Vinden är svag och vi sätter endast storsegel och fortsätter tuffa på för motor. Vi har strömmen emot oss så till en början går det långsamt men vi vet att ”det vänder” men att vi sannolikt kommer påverkas av tidvattensströmmar åt olika håll under de närmaste dagarna innan vi kommer ut på djupt vatten i Indiska Oceanen. Vi har 1500 sjömil till Christmas Island och räknar med att det ska ta oss ungefär 12 dagar.

Denna gång är vi dock överoptimistiska. Vinden förblir svag under hela etappen och periodvis väljer vi även att gå för motor. Först efter 14 dygn kan vi knyta fast vid en boj i Flying Fish Cove på Christmas Island. Resan blev dock behaglig med ofta minimal sjögång och vackert väder. Det enda orosmolnet under denna segling rörde våra vänner på Voyager. Redan ett dygn ut från Darwin hörde de oroande ljud någonstans uppe i riggen. De fattar beslutet att vända om och gå tillbaka mot Darwin och undersöka vad orsaken till ljudet var. Vid tillfället seglar vi faktiskt med god fart i fin vind och det känns sorgligt att se dem vända om och för motor stånga sig mot sjögången i riktning mot Darwin. Vi lider med dem och känner oss sorgsna över att skiljas från våra följeslagare här ute på havet. Vi önskar dem lycka till och erbjuder oss även att slå följe med dem tillbaka men de avböjer och vi ser dem försvinna akteröver. Vi hoppas innerligt att det inte är något allvarligt och att de snart ska vara på väg igen och att vi ska återses på Christmas Island.

Enligt Position Report/Marianne

Färden upp längs Barriärrevet fortsätter

När vi lämnade Lizard Island visste vi att det skulle dröja länge innan vi åter kunde njuta av fina bad. Man badar helt enkelt inte längs med norra delarna av Stora Barriärrevet. Orsaken är inte förekomsten av farliga hajar eller giftiga fiskar. Nej orsaken är att man inte vill bli middag åt en saltvattenskrokodil! Detta faktum var något människor vi mött sedan vi kom till Cairns hade fortsatt berätta för oss. Senast på Lizard Island hade lokala seglare berättat skräckhistorier om dessa effektiva predatorer. Vi hade sällskap med Göran och Gudrun (svenska båten Anniara) hela etappen upp längst Australiens öde kust. Det var skönt att få sällskap och inte vara helt ensama om olyckan skulle vara framme.

Flinders Island

Morgonen efter att vi lämnade Lizard Island ankrade vi vid en liten sandudde/strand på Flinders Island. Tjugosju år tidigare låg här ett antal räktrålare för ankar nu låg vi ensamma här tillsammans med Göran och Gudrun på Anniara. Det var med viss nervositet som jollen kom i sjön. Fanns här krokodiler? Kanske blev vi sporrade av att se en öppen båt med lokala sportfiskare dra upp sin båt på stranden för att ta en promenad. Vi packade en väska med lite fika och for in till stranden. Göran och Gudrun hade hunnit lite före oss och stod redan på stranden. Lättade över att tryggt ha nått land promenerade vi längs med stranden men ändå på behörigt avstånd från vattenbrynet. Man ska inte komma närmare än fem meter har man sagt oss! Snart avlöstes stranden av gles mangrove och vår vaksamhet skärptes. Krokodilerna trivs i mangrove. Men vi kände oss ändå inte särskilt bekymrade, sällskapet i fiskebåten hade ju promenerat här…. Vi fikade, plockade snäckor och njöt av utsikten in mot fastlandet. Känslan av att vara i obebyggda trakter var påtaglig.

På kvällen träffades vi och spelade ”fia med knuff” fast med engelska regler. Emil och Lovisa hade ansträngt sig och gjort en kladdkaka som vi alla åt tillsammans. Spelet är roligt, vi spelar i lag och alla kan medverka. Vi gick till kojs med magarna fulla och ny energi.

En dag med omväxlande segling

Den 26 juli i gryningen lämnade vi Flinders Island. Målet var att gå till Margaret Bay. En sträcka på 160 M. Anniara hade gått ett par timmar före oss men med målet inställt på Morris Island. Dagen inleddes med svag vind och vi tuffade på för motor. Efter några timmar kom vinden från sydost och ökade successivt och snart slörade vi fram i fin fart. Under eftermiddagen då land värmts upp av solen ökade vinden ytterligare och vred mer på ost. Vi tog in rev i storen och rullade in på genuan. När vi närmade oss Morris Island var vinden uppe i 25 – 30 knop. Vid det laget seglade vi jämsides med Anniara. Beslutet att gå in och ankra i sjölä bakom Morris Island var inte svårt att fatta!

Morris Island

Morris Island är en låg ö utan egentlig vegetation. Där finns dock ett litet antal kokospalmer som utgör ett fint ”sjömärke”. När vi ankrade var det lågvatten och vi hade en låg sandbarriär framför oss som hindrade sjön men när vattnet närmade sig högvatten på kvällen ”sjönk” sandbarriären framför oss ner och Miss My började röra sig i den lätta sjögång som letade sig över den ”sjunkna” vågbrytaren. Vinden fick det att vina i riggen. Vi sov gott under natten. Följande morgon hade vinden bedarrat något. Vi pratade med Anniara över VHF’en och beslöt oss för att avvakta något. Vi åt lunch och sedan lättade vi ankar med målet inställt på Margaret Bay. Vi fick fin segling hela dagen och den följande natten. Redan klockan sju nästa morgon kunde vi ankra några hundra meter utanför en inbjudande sandstrand i Margaret Bay.

Vi blev kvar två nätter på denna vackra men också ”vilda” plats. Vinden blåste frisk över norra delarna av Barriärrevet men vi låg tryggt för ankar i lä för både vind och sjö. Vi ville avvakta något svagare vindar för att sedan i ett ”skutt” ta oss upp mot Escape River som ligger strax söder om Cape York, Australiens nordöstra udde. Ingen av oss kände för att ta sig i land så vi stannade ombord. Vi njöt av utsikten. Försökte med kikarens hjälp finna någon krokodil i vattenbrynet. Kunde dock inte finna någon. Kanske skulle vi behöva ta oss in i flodmynningen ett stycke västerut längre in i Margaret Bay för att kunna finna någon av dessa bestar. Barnen hade naturligtvis skola som vanligt.

Själv passade jag på att tillverka ett nytt motorfäste för dieselmotorns teleflexkabel som löper mellan reglaget i sittbrunnen och motorn. Det gamla hade spruckit (igen) vilket orsakade en ”svampig” kontroll av varvtalet på motorn. Bättre att reparera innan det alldeles lossnade. Vid ett tillfälle kunde vi på avstånd se en segelbåt passera vår ankarplats på väg norrut. Det var den ena av två segelbåtar (möjligen var det samma båt vi såg vid två tillfällen) förutom Anniara som vi såg till sjöss under hela sträckan mellan Cairns och Cape York. Sträckan är ungefär 500 sjömil vilket kan jämföra med avståndet mellan Stockholm och trakterna av Cuxhafen vid Elbes mynning i Nordsjön. Det säger en del om hur ”remote” och ”outback” seglingen längs med norra delarna av Stora Barriärrevet är.

Mot Escape River

Tidigt på morgonen, vid tvåtiden den 30 Juli lämnade vi Margaret Bay. Våra väderfiler talade om 15 – 20 knops vind från sydost vilket lovade gott. Vilken dag vi fick! Fantastisk segling i lagom vind, medström och till på köpet lätt sjögång. Det kunde inte bli bättre. När vi närmade oss Escape River blev vi passerade av ett par räktrålare. Vi letade efter mynningen till floden med kikaren. Vi visste inte riktigt vad vi kunde vänta oss när vi skulle ta oss in i floden.

Strax utanför grundar det nämligen upp betänkligt och vi skulle passera ett område med endast några få meters djup. Detta i kombination med ström och sjögång skulle kunna skapa besvärliga vågor. Det var anledningen till att jag hade velat vänta in en dag med svagare vindar för att ta oss in här. Vi behöll genuan uppe och kunde segla ett stycke in i floden. Så småningom fick vi dock rulla in den och starta motorn. Vi passerade den pärlodling utanför vilken vi hade legat för ankar 1987 med Miss My (I) men valde den här gången att fortsätta något längre upp i floden. Anniara hade vi framför oss och vi disskuterade vägval över VHF’en. Våra digitala sjökort hade vi begränsad nytta av men vi hade en skiss över floden i vår seglingsbeskrivning över området (Alan Lucas). Det fanns ett grund i floden som vi skulle passera på väg mot vår planerade ankarplats. Vi gick långsamt, långsamt fram och jämförde vad vi såg med skissen i boken. Så småningom var vi överens om att vi måste ha passerat grundet och satte kurs mot den östra flodbanken. Klockan tre på eftermiddagen släpper vi ankaret knappt hundra meter från vattenbrynet. Det är alldeles stilla. Inte en vindkåre, inte några vågor. Perfekt skyddat. Vi sitter stilla på däck och bara njuter en stund av denna plats. Plötsligt hör och ser Lovisa och jag ett plask nära mangroveträdens rötter vid strandkanten. Det är av en annan sort än de vi brukar se efter fiskar. Vi är båda övertygade om att det var en krokodil som orsakade plasket.

Även följande dag ser väderutsikterna lovande ut så vi stannar endast en natt på denna fantastiskt vackra och samtidigt ödsliga ankarplats i floden.

Vi ser vår första krokodil och rundar sedan Cape York

Efter frukost den sista Juli stävar vi ut ur Escape River. Vi har ”räknat på tidvattnet” för att passera genom den smala kanalen Albany Passage mellan fastlandet och Albany Island strax söder om Cape York vid ”slack vatten”, d.v.s. när strömmen vänder och är nära noll. Om man slarvar med dessa beräkningar kan man få problem. Motströmmen kan vara så stark att man helt enkelt inte gör någon framfart. Men det är värre att passera när medströmmen är maximal. Då kan man alldeles förlora manöverförmågan. Vi hade dock gjort vår läxa väl och passerade kort efter att strömmen vänt till vår fördel. Vi länsade igenom sundet i god fart med endast genuan. Solen sken från en klarblå himmel. Hela besättningen var på däck och spejade efter krokodiler längs med båda sidor av ”kanalen”. Här och var avbröts mangroven av fina små sandstränder.

Jag anade en mörk skepnad på en av dessa ett stycke förut på babords sida och bad Lovisa titta efter i kikaren. Ivrigt förde hon kikaren till ögonen och snart trummade hon med benen i däcket och ropade ”krokodil, krokodil!!!!” Och visst var det en krokodil som låg där på stranden och värmde upp sig i förmiddagssolen. Kikaren gick runt och alla var vi lika upphetsade. Vår första krokodil var siktad! Snart var vi ute ur Albanny Passage, farten gick ner något men humöret var gott.

Vi passerade strax Cape York och jag berättade (åter… barnen skojar om mig och mina anekdoter från förr….) om hur det var när Åke och jag passeade här. Åke spelade mig ett spratt den gången. Åke stod till rors och jag befann mig i fören och höll utkik. Vad jag inte visste var att Åke hade beslutat att ”ta en genväg”. Vi gick igenom ett smalt sund mellan två öar strax norr om Cape York. Denna gång tog vi det säkra före det osäkra och rundade de bägge öarna innan vi kunde gira västerut. Det var en milstolpe som passerades i och med att vi rundade Cape York. Vi befann oss nu norr om hela det väldiga Australien och var på god väg att lämna Stilla Havet bakom oss. Framför oss väntade så småningom Indiska Oceanen men först skulle vi korsa Arafura sjön och Timor sjön. Förra gången ankrade vi med Miss My (I) utanför Horn Island i Torres Strait men denna gång valde vi att istället segla till det lilla samhället Seisa ett litet stycke söderut på den västra sidan av Cape York Penninsula. Vi lyckades behålla medströmmen hela vägen till Seisa och kunde njuta av en rask segling över ett slätt hav. I och med att vi rundade Cape York så befann vi oss nämligen på läsidan av Cape York Penninsula (den rådande vindriktningen denna årstid är någonstans mellan syd och ost. Inga vågor alltså till skillnad från på motsatta sidan av halvön.

Seisa

Seisa visade sig vara ett sömnigt litet samhälle. Här finns en camping, bensinmack, en matvaruaffär, en liten ”Yacht Club”. Inte särskilt många bor i Seisa men här rådde ändå en del aktivitet. Här finns en kaj som regelbundet frekventeras av en liten fraktbåt. En personfärja går mellan Seisa och Thursday Island i Torres Strait. På campingen kunde vi duscha och tvätta kläder. Vi studerade camparna och kunde konstatera att de alla körde jeepliknande fyrhjulsdrivna bilar. När vi såg tälten började vi smida planer för framtiden… Tältutrustning har vi ombord….
Vi behövde fylla upp lite mera vatten, det är varmt och havet är inte rätt plats att bada i om man inte vill bli krokodilmat. Vi såg en minnessten över en ung man som blivit middag efter att ha ”plumsats”, men det är inget nytt för oss som långseglare. Att ramla i från båten är det ”dödstraff” på, det får bara inte ske. Nu hade vi bara ytterligare en anledning till att låta bli. Så vi fick ta omaket att transportera vatten dunkarna på drabanterna från campingen till stranden där jollen låg. Kristina, Lovisa och Gustaf var kvar på stranden och väntade. Då dök det upp en liten fiskebåt med en besättning, de visade glatt sin fångst och en av dem berättade medan han visade sina regnbågshumrar att han dök ner och sköt dem med sin ”speargun”. Gustaf fick hålla i dem och han fortsatte berätta om hummern, hur de levde och vad det var han såg. Snart var vi alla samlade igen, vatten i jollen och trevligt sällskap. Vi började samtala och ganska snart berättade vi att det var vår två års dag idag. Kan ni tänka er vi har varit ute i 2 hela år!!! Han gav med en gång tillbaka hummern i Gustafs armar och sa ”då ska ni behålla denna och fira!, tio minuter i salt vatten och sedan klar att äta” Vi alla tappade hakan och tackade, ännu ett oväntat och trevligt möte i världens ände.
Vi var bjudna över till Gudrun och Göran på Anniara på middag. Sena blev vi och med en hummer i en stor kastrull ännu inte tillagad. Vi åt den med dillmajonäs som efterrätt, det var en bra avslutning på hennes underbara järpar, koktpotatis och rövinssås. Efter spelade vi fia, vilket är barnens favorit…konstaterade ytterligar en gång att vi skulle försöka skapa ett eget spel för att ha på miss my. Det är så mycket roligare att spela i lag och med engleska regler, ”gott you once, got you twice”, ”Easy Docy” och spelet utgång skiftar snabbt.

Vi stannade bara två nätter i Seisa. Vi kände starkt att vi ville komma vidare. Vårt nästa mål var Darwin , huvudorten i ”the Northern Territory”. Där skulle vi göra ett längre uppehåll och förbereda oss och båten för att korsa Indiska Oceanen, en sträcka på nästan sex tusen sjömil. Vi skulle också undersöka möjligheten att campa och besöka bl.a. Kakadu National Park.

Lizard Island

Vi kom in till Lizard Island vi femtiden på eftermiddagen, seglingen från Cairns var påfrestande och vi var alla trötta. Nattseglingen i fartygsleden innaför bariärrevet visade sig vara mer påfrestande än vad vi trodde. Det var mycket fartygstrafik, blåste regält och mycket kust navigering. Olof valde att inte väcka mig utan tog ett sextimmars pass själv, han var helt slut, när jag vaknade och kom upp på morgonkvisten. Själv kunde jag inte sova speciellt bra heller, då båten krängde och rullade i medvinden. Så vi beslutade att aldring mer rucka på vakterna!
Efter att att ankaret låg på botten, åkte jollen i vattnet. Göra och Gudrun hade talat om över radion att vi var välkomna in till stranden för att ta en öl och ”ljuga” tillsammans med besättningarna från de andra båtarna som låg i viken. Det var mest Australiensare så det var både bra och roligt att åka in för att kunna få reda på lite information och råd om vidare segling utmed kusten. Men så ville inte ödet, utombordaren ville inte starta. Vi har haft mer eller mindre problem med den sedan vi lämnade Nya Zeeland. Förmodligen har det fuktiga klimatet i Opua gett den en dödsstöt. Mekandet fortsätter… Så istället för att åka in till land drack vi var sin kall öl i sittbrunnen, glömde motorn för en stund och lät sömnen svepa över oss tidigt istället.

Vandring och vilse som vanligt…

Barnen hade skola som vanligt på förmiddagen medan Olof lekte mekaniker. Vi hörde ramsorna komma stötvis, det gällde att arbeta tyst, flytta sig när en oljig man stack ner huvudet för att leta efter verktyg och ge en hälpande hand om så behövdes. Tillslut var skolan slut, utombordaren fungerade och lunchpastan låg i våra mager. Vi hade packat en liten matsäck med kaffe, engerikakor, frukt och vatten. Vi skulle in till land och gå på upptäcktsfärd. Vi tänkte bara gå en liten promenad till kvarlämningarna av ett hus där en familj bott i slutet av artonhundratalet. Problemet för dem var dock att platsen var helig mark för de aborigner som bodde i området. Mamman, barnen och en tjänarinna flydde till havs i en egentillverkad flytande farkost där de omkom av törst då de drev bort från land.
Vi lyckades dock inte finna denna plats, gick som vanligt fel någonstans på vägen, stigen delade sig och vi gick åt fel håll. Det blev en vandring i stället för en kort promenad. Naturen var kanske inte det vackraste vi sett och alla ödlor som skulle finnas, såg vi inte röken av. Några månader tidigare hade en orkan dragit över ön och orsakat oerhörda skador, det lyxhotell som ligger på ön var totalt raserat och överallt låg nerblåsta träd. Den lokala naturskyddsorganisationen hade dessutom passat på att bränn upp det som var kvar för att påskyda återväxten. Vackert var det inte men annorlunda. Efter ett tag var vi frame vid flygplatsen och kunde där förstå var vi befann oss. Vi såg dessutom ödlor, äntligen.
Humöret var på topp ,trots att vi var varma och svettiga. En skylt visade vägen ner till ”The Blue Lagoon” och det kunde vi ju inte missa. Lagunen var helt fantastisk, omringad av rev och korall. Sandstranden var ljus och sanden varm, vattnet var helt enkelt oemotståndligt. Kläderna åkte av, Lovisa och jag sprang ner i vattnet och njöt av det friska vattnet som omslöt våra kroppar. Vågorna var lagom höga och rädslan för krokodiler och vithajar försvann i fjärran. I brist på handdukar fick vinden och solen torka våra kroppar innan vi slutligen tog på oss kläderna och fortsatte vandringen hemåt.

Väl tillbaka på landningsbanan valde vi att gå längst med den för att hitta till boningen som vi skulle gått till från början. Vi mötte då en vakt eller ranger på en fyrhjuling som gärna stannade för en pratstund. Han berättade att vi inte behövde oroa oss för flygplan förän i morgon bitti. Flygplatsen användes knappt nu när hotellet förstörts. Normalt kom och gick fem plan (små proppellerplan) om dagen. De arbetade hårt med röjningsarbete och återuppbyggnaden och beräknade vara klara till nästa säsong men nu var allt stängt. Vi fick gärna titta om vi ville. Bungalows hade lyfts av sina grunder och det låg bråte överallt. Han berättade även att de normalt bränner marken var tredje år för att inte vegetationen ska ta över och skapa ett helt annat landskap. Nu passade de dock på när mycket ändå förstörts av orkanen.
Väl tillbaka vid båten var vi trötta och efter ett nytt dopp vid båten var det dags för mat och sedan i säng. Olof gjorde en liten avstickare in till stranden på kvällen och träffade de andra seglarna. Han har blivit en god socialminister.

Födelsedag i Cooks fotspår

Lovisa fick precis som hon önskat sig, pannkakstårtan var varm och alla sjöng för henne. Det blev lite trångt när alla våra rumpor skulle in i förpiken men det är som det ska vara. Hon fick bland annat lite nya kläder, bikini och en fin bomerang som hon hade önskat sig. Den klassiska godispåsen fanns med och i den fanns naturligtvis lakrits. När tårtan var slut kom frågan om vad hon vill göra på sin dag och svaret visste vi alla, vandra.
Det gick att vandra samma väg som James Cook gjorde när han kämpade för att hitta en väg ut till öppet vatten, ut ur den yttre revbarriären. Han gick i land, vandrade upp på den högsta punkten, som idag heter ”Cooks lookout” och lyckades identifiera tre öppningar ut ur revet. Tillslut hittade han rätt och den revöppningen blev även den uppkallad efter honom.

Vi vadrade upp till toppen tillsammans med Göran och Gudrun. Det tog sin tid och lutningen var emellanåt ganska påfrestande , men med många pauser gick det bra. Väl uppe på toppen var det värt all svett och ihärdigt arbete. Utsikten var otrolig, vi såg hela ön och revbandet utanför. Passagerna ut genom revet ut till öppet vatten syntes tydligt, vi stod länge och tänkte på vår vän ”Cook” och hans äventyr. Att inte veta, att vara den som själv ritar sjökorten, testa och segla vidare mot en okänd framtid. Det är något annat än vad vi håller på med.

Skola på stranden och oväntat besök

Vi åkte in tidigt för en heldag på stranden innan det var dags att ge sig av igen. Biologi – att fördjupa sig ytterligare i människans organ var roligt. Vi satt vid ett lite bord, i skuggan under ett träd och hade hela stranden för oss själva. Det gick jättebra, tiden gick fort och när värmen kom på allvar var vi klara. Barnen byggde koja på stranden och lekte ”vatu”, de la cocos blad som tak och flätade väggar. Precis som i Vanuatu, de ville även borsta golvet i hyddan så att det skulle vara fint, lite svårt när marken består av hårt packad sand och löv, det tar liksom aldrig slut. En annan liten konstig detalj, var vatten pistolerna som de bar som vapen för att försvara sig med. Vad jag vet fanns inga vapen på Vanuatu men barnen skakar på huvudet åt mig och säger att de behöver ju skydda sig mot eventuella infödingar som ska döda dem. I barnens lekar går det ju att blanda och ge…

Vi snorklade på revet vid stranden men inser att vi nog är rätt mätta vid det här laget, vi har sett så mycket . Det var fint men kallt och barnen gick upp snabbt. Snart var det dagst att bege sig ut till båten för att göra det sista innan avgång. Väl uppe på däck började barnen skrika, haj, brugd, gigantisk fisk – alla hade sin egen version av vad de såg i vattnet. Tidigare hade vi sett så kallade ”bajsfiskar” (de äter diret ur toa-avloppet…), de är fyrkantiga och simmar på snedden med en av vinklarna uppåt ytan (ibland ovan ytan), de är vita med starkt brandgula ränder. Vi har sett dem i många vatten men aldrig så stora som här, deras sida är 40-50 cm och de slåss om maten. Men den fisken vi såg nu var grotesk, ca två meter lång, 1 meter bred och 1 meter hög. Såg ut som en gigantisk matfisk med en enorm mun som den ibland öppnade. Vi matade den med bröd, men den var så saktfärdig så att de andra fiskarna han före. Dess rörelser var långsamma, som en simmande degklump. Det var förmodligen en Giant Cod vi såg. De som finns i viken lär vara nästan ”tama”.

Vi seglar i Miss My’s kölvatten norrut längs med Stora Barriärrevet.

Den 4 augusti 1987 lämnade Miss MY (I) Cairns med Åke Somnell och mig ombord. Vi hade då varit på väg en dryg månad sedan vi lämnade Brisbane där jag hade mönstrat på. Några dagar tidigare hade vi vinkat av Åkes hustru Birgit som nu var åter i Sverige. Tills nu hade vi alltså varit tre ombord och vi hade njutit av all den goda mat som Birgit trollade fram i det lilla pentryt. Nu var det bara Åke och jag kvar ombord. Äventyret började på allvar!

Många av de platser vi har besökt sedan vi lämnade Sverige för två år sedan besökte Åke och Birgit i sin Miss My i mitten på åttiotalet under sin världsomsegling och inte sällan har vi haft känslan av att segla i deras kölvatten. I och med att vi nu lämnar Cairns så kommer vi under flera månader framöver besöka platser som även jag har sett förut då jag seglade ombord på Miss My.

Det är med en underlig känsla i magen vi styr ut från Cairns och så småningom sätter segel och kurs norrut. Det är nästan på dagen 27 år sedan Åke och jag gjorde detsamma då i Miss My (I) en L 28:a ritad av Arvid Laurin och byggd av Åke. Nu i en L 44 i stål som vi döpt till Miss My II, även hon ritad av Arvid Laurin.
En av de saker som har förändrats under de 27 år som har gått är de hjälpmedel som långseglaren har för att navigera. 1987 befann man sig fortfarande i ”pre-GPS eran”. Det var en himmelsvid skillnad att navigera på den tiden jämfört med nu. Idag har varenda långseglare ett antal gps’er ombord med tillhörande digitala sjökortssystem ombord i form av plottrar och datorer. Till detta har de flesta s.k. AIS mottagare och ofta även sändare vilket gör att de i sina datorer, plottrar visuellt kan se fartyg och fritidsbåtar. Har man sändaren så kan även fartygen se den lilla segelbåten på sina skärmar. Majoriteten av långseglarna idag är även utrustade med radar. Ombord på Miss My(I) hade vi en s.k. SATNAV vilket var föregångaren till GPS’en. SATNAVEN använde även den sateliter för att beräkna vår position men den var inte på långa vägar lika exakt och gav inte kontinuerlig uppdatering av position grundad på sateliter utan räknade mellan de s.k. ”fixen” ”död räkning”. Det är enkelt att förstå att kraven som ställdes på navigatören innan den moderna tekniken invaderade långseglarens båt var av ett annat slag….

När vi seglade upp längs med Barriärrevet de 500 sjömilen upp till Cape York 1987 så delade vi upp sträckan i långa dagsetapper. Vi lättade ofta ankar före gryningen och seglade till sent på eftermiddagen. Det innebar långa dagar med ständig koncentration på navigationen.

När vi nu lämnade Cairns strax före lunch den 19/7 så hade vi beslutat att gå direkt mot Lizard Island, en sträcka på ungefär 140 sjömil. Lovisa skulle fylla år ett par dagar senare och vi tyckte det skulle vara ett lämpligt ställe att fira henne på. På kvällskvisten passerade vi strax öster om Low Island, den plats vid vilken vi ankrade med Miss My (I) 1987. Vi kunde se ljusen från flera räktrålare som låg för ankar i sjölä bakom ön. Men vi fortsatte färden mellan reven norrut. Vi passerade Endeavour Reef. Det var på detta rev som James Cook den 10 juni 1770 gick på med sin Endeavour. Cooks färd kunde ha tagit slut här men besättningen dumpade 50 ton utrustning och lyckades få skeppet flott och sedan kunde de ta sig in i en flodmynning (Endeavour River) torrsätta och sedan reparera fartyget och så småningom fortsätta färden. Platsen där Endeavour reparerades heter idag Cook Town. Under andra hälften av 1800-talet fann man guld i närheten av Cooktown. Staden upplevde då sin ”storhetstid”. Idag är befolkningen i staden bara en bråkdel av vad den var en gång i tiden. Cook Town är den sista ”bosättningen” med någon service längs med kusten upp till Australiens nordöstra udde Cape York.

Förra gången jag seglade här gjorde vi ett minnesvärt stopp i Cooktown men denna gång seglade vi förbi.
På eftermiddagen den 20 Juli släppte vi ankaret på tre meters djup bakom Lizard Island.

Mot Australien

Tänk att man kan vara så lycklig över att komma i hamn. Denna gång känns det verkligen som en seger av stora mått. Seglingen hit var en av de mest varierande och utmanande på flera plan. Ingen av oss ville ut på denna resa, ingen såg framemot att segla till Australien. Det var för tidigt, vi ville inte släppa taget, att resa till Australien var som att börja segla hemåt. Det var svårt att ta farväl från ett område som vi blivit så fästa vid, ett liv som vi aldrig kommer återkomma till. MIssförstå mig inte, länderna vi har framför oss är både intressanta och spånnande, seglingarna utmanande och det ska bli underbart att slutligen kunna återse platser vi varit på tidigare. Men vi kommer bara besöka ”civilicerade” platser som är en del av ”västvärden”, de platser vi lämnar bakom oss har lyckats behålla delar av sin unika kultur och levnadsätt, trots påverkan av oss i västerlandet.

Vi drog verkligen på det oundvikliga så länge vi kunde, stannade i Port Villa och njöt, hittade alla ursäkter för att stanna. Vi undersökte arbetsmöjlighet i Australien för att kunna stanna hela säsongen i området, var nära att slå följe med den tyska båten Voyager till Nya Guinea, allt för att få en liten stund till utanför västvärden men insåg tillslut att det inte var någon idé att förhala ”avskedet”. Vi tog tjuren vid hornen och hissade segel, inte i något idealiskt väderfönster men det spelade ingen roll, vi behövde ge oss av.

Första dagarna bjöd på snabb och skumpig segling med vågor från alla håll och 25 – 30 knops vind. Första dygnet gjorde vi 170 sjömil vilket inte är så tokigt. Lovisa och Jag hamnade som vanligt i kojen med väl utprövad och fungerande utrustning, en spann respektive en degbunke (lätt att hänga upp på ryggdynan i sitt handtag). Till slut lade sig vågorna och avlöstes av rullande dyning, sakta avtog vinden.

Skolan började, vilket alla uppskattade, Olof för att han fick sova mer, barnen för att det faktiskt är kul att lära sig något och själv var jag tvungen att skärpa mig. Vi hade fysik och kemi ett par dagar, tog igen det som var kvar i boken vi har och kompleterade med att diskutera frågorna i förhållande till båten. Det är kul att ha ellära ombord, diskutera olika sätt att få energi, vart den tar vägen och hur man kan hushålla med den. Vi var nere och tittade på slutna kretsar, undersökte varför det var glapp i vissa lampor, pratade solceller och vindsnurror. Vi lärde oss om olika energikällor på vår jord, växhusefekten, återvinning och olika material. När vi var färdiga gick vi över till att arbeta med svenska, de arbetade med att dialoger, roliga historier, vi läste en biografi om en flicka som bodde på en sopphög i utkanten av Mexico City och svarade på kluriga frågor om texten för att träna på läsförståelse. De arbetade självständigt i sina ord- och gramatik böcker. Vi fick en härlig blandning och när det var svårt att skriva för att båten rörde sig för mycket så läste vi och svarade muntligt på frågor. När det blev lättare arbetade de mer i sina böcker med uppgifter och skrev sina texter. Vi hade skola i princip hela resan på förmiddagen och eftermiddagen var fri för att göra andra saker. Alla läste, tittade på film, lyssnade på böcker och vi läste högt på kvällarna. Emil slukar kriminalare som om de vore kanelbullar, medan lovisa hellre ser på film eller lyssnar på ljudböcker.

Den femte dagen firade vi! Vi bakade kanelbullar och det var ett äventyr i sig. Tänk er att baka i ett rum som rör sig från sida till sida, nu ljuger jag, ibland stannade rummet i en fas av lutning. Barnen turades om att kavla ut deg på salongsbordet, mjöl yrde i luften, smör hamnade på bordskanten, kanel röken var tät och socker fanns överallt. Men goda bullar blev det, en del jäste i våra magar men de flesta hamnade på plåten i ugnen. Till middag den dagen blev det nyfångad Mahi Mahi (guldmakrill) med gräddig citronsås och potatis. Prata om att magarna var välfyllda den kvällen.

Fisket var roligt, vi hade ansträngt oss mycket för att få fisk. Vi behövde maten och alla var engagerade. I början misströstade vi, en liten tonfisk fastnade på kroken och Emil skulle försöka dra upp den. Tyvärr öppnade den sitt gap, satsade allt på ett kort och snärtade till med sjärtfenan. Emil var inte berädd och den lossnade med ett öppet leende, vände i luften och slank ner i vattnet igen. Vi hörde många svordommar när pojkens stela rygg försvann ner för nergångstrappan. Men det dröjde inte så många dagar förens vi fick ett rejält napp, det är märkligt vilken glädje ett raslande ljud från en vinsch kan skapa. Alla skriker högljutt ”vi har fisk, Fisk, fisk!!!” och alla vet var de ska göra. Fram med handskar, selar, flytvästar, rommen, knivarna och kameran. Det var en gigant denna gång så Olof fick äran att ta upp den. Vi fiskar med hjälp av en lina som hänger bakom båten, så när det är dags att för hand dra in fiskten för att sedan lyfta (kasta) upp den på däck, krävs det kraft likväl som teknik. Olof har tagit upp ett antal vid det här laget och även om fisken är på ca 10 kg, 135 cm lång. så kommer den upp. Mitt jobb är att rensa och filea fisken för att sedan lägga ner den i frysen.

Nästa fisk som tyckte om vårt färgglada drag som föreställer en bläckfisk, var en tonfisk. Vilken syn, äntligen en tonfisk, det var länge sedan sist. Först sa Olof att det var en liten en, men vi var inte mindre glada för det. Alla började tala om hur den skulle tillagas. Det dröjde dock inte länge förän vi i frågasatte honom och han sig själv, linan gick rakt ner i djupet och olof höll på att åka med. ”Det är som om fisken drar iväg med mig, i stället för tvärt om”. Vi tog ner seglen och sänkte därigenom farten för att underlätta att få in denna tonfisk till båtsidan, hanskarna byttes till svetshandskarna och sedan började det hårda arbetet att hala in lina. Tillslut var den så nära att vi kunde se den vid ytan. Gud vad den var vacker, sin blänkande blåa spolformade kropp, de gula små trekanterna på ryggen och fenorna som lyste brandgula under vattnet. Vi hade fått en baddare till ”yellow fine tuna”, den finaste tonfisken, på kroken. Men hur skulle vi få upp den? Emil insisterade på att ta upp hugg kroken vi aldrig använt (tyckte den var för liten), men denna gång kom den till nytta. Med ett ordentligt kraft skrik, lyckades Olof med all sin kraft i ben, armar och rygg, kasta besten ombord. En lina spändes snabbt runt skärtfenana och säkrades runt vinschen. Seden kunde vi inte låta bli att bara stirra, strirra och strirra. Det blev tyst, ingen sa något, fisken var enorm, den största tonfisk vi sätt. Mått band åkte fram, 130 cm lång och 80 cm i omkrets. Vad kan en sådan här fisk väga? kanske 20 – 30 kg, vi vet inte för vi har ingen våg men att rensa och filéa denna fisk liknade mera slakt än att filéa en fisk. Vi delade upp den i lagom bitar som motsvarar ungefär en middag till oss fem, det blev 17 paket ner i frysen (+ ett paket för dagens middag). Nu var frysen full med fisk!

När vi närmade oss Cairns blev det tydligt att vi var tvugna att besluta om vi skulle hålla igen på farten för att inte komma in på helgen. Att gå in på helgen innebär en övertidsersättning till ”hälsovårdsmyndigheten” som ska kontrollera båten vid inklarering. Vi blev varnade att det skulle bli dubbelt så dyrt att gå in på helgen och beslutade därför att försöka sakta ner för att komma in på måndag. Det är inte lätt att ”fissegla” när båten vill något annat. Vi fick ett par ganska obekväma dagar ombord men vi fick i alla fall testa det tredje revet i storen som vi ännu aldrig behövt pröva tidigare och det fungerade toppen. Sista dagarna ökade vinden igen och efter att vi hade passerat öppningen in genom Barriärrevet blåste det friskt från syd med 25-30 knop. Med andra ord slutade resan som den började!

Väl inne i marinan blev vi väl omhändetagna, Gudrun och Göran på Anniara vinkade glatt när vi för motor gick förbi där de låg för ankar och när vi kom in i marinan stod Per från den norska båten Oda på bryggan med en stor svensk flagga och välkomnade oss. Det var skönt att ha någon som visade oss platsen och tog emot tamparna. Vi var ganska mosiga och fruktansvärt trötta. Det dröjde inte länge förän vi fick besök från hälsovårdsmyndigheten och sedan strax efter kom tullen. Alla var jättetrevliga och genomgången av båten var inte hälften så nogrann som vi hade befarat att den skulle bli. Jag fick öppna några skåp och vi blev av med de få grönsaker vi hade kvar. Mannen från ”hälsovårdsmyndigheten” uppmanade mig att laga mat till barnen och använda det som fanns i kylen och sedan skulle han ta det av pannbiffen som blev över. De åt upp de sista morrötterna och gurkbiten, pasta och pannbiff och drack saft till under tiden som jag fyllde i papper och visade honom våra föråd. Olof tog hand om två jättetrevliga tulltjänstemän, de plomberade en del av vår medicin i en låda men i övrigt pratade de mest fiske!

Till slut när de gick skrattade vi och gladde oss åt att längst ner under all fisk fanns fyra fina köttbitar som togs upp för tining. Olof och barnen stack iväg för att köpa potatis och grönsaker, snart hade vi en potatisgratäng i ugnen och det luktade underbart. Vi åt och njöt, höjde våra glas och firade att en ny resa börjat, vi var stolta för att ha tagit steget och äntligen var framme, tryggt förtöjda i hamn!

Cairns – alldeses lagom

Cairns är en stad vi hört att man inte ska stanna i, den ska vara tråkig och inte speciellt charmig, dock en bra utgångspunkt för att se Barriärrevet. Så våra förväntningar var låga, men vilken trevlig överrasktning vi fick. Vi alla gillar denna lilla stad som för oss är så stor att vi går vilse och måste ha en karta. Barnen fascineras över alla stoppljus, små parker och den fina stranpromenaden. Det finns en fin konstgjord strand med en stor pool där barnen badar och vi äter picknick i parken bredvid. Det finns färdiga barbeque platser där man kan grilla, steka eller värma mat. Picknick bord och omklädesrum, allt är snyggt och välkomnande för alla att använda.
Det finns affärer, restauranger och cafeer överallt. Stora väl sorterade mataffärer, till och med en affär med svenska delikatesser så som kaviar, knäckebröd och lakrits. Lekpark finns för de små och möjligheter att gå på egna äventyr för de större. Alla är vänliga, trevliga och hjälpsamma.
Marinan är fin och bekväm, dock rätt dyr, men det finns inte ett uns av snobbism eller tråkig attityd som vi mötte i bland annat Nya Zeeland. Konstnadsläget är i jämförelse med NZ eller möjligen något lägre och utbudet av reservdelar och yrkesmän är vad vi kan bedömma bättre. Vår främre skylight måste lagas efter att ett gångjärn gått sönder och det var inga problem att hitta ett företag som kunde hjälpa oss med detta. Detta bådar gott för tiden framöver!
Arbetet började direkt efter ankomst, vi har fått rutin på vad som krävs för att vi snabbt ska komma i ordning på en ny plats. Vatten ska fyllas, tvätt ska tvättas, Däcksytan anpassas efter landliv, mat skall inköpas, arbetslista för underhåll och reperationer ska skrivas och båten ska städadas. Slutligen ska det sovas!

Picknick i det gröna och bad i saltvattenspool

Mitt inne i centrala Cairns finns en park utmed havspromenaden och där finns en stor poolanläggning med saltvattenspooler.Den ligger ett stenkast ifrån stadens centrum och det gäller att handuken ligger åt rätt håll så att utsikten blir havet, annars syns affärerna, folkmyllret och vägarna. Området är riktigt fint, de har verkligen försökt ge kännslan av ett område för rekration och avkoppling. Hit kommer alla och slår sig ner för att äta sin lunch, bada, sola, grilla eller bara sitta och umgås. Grsmattorna övergår i konstgjord strand som leder ut i poolen. Det finns planterade träd för skugga, offentliga toaletter och omklädnings rum. Dessutom picknickbord och grillar som vem som helst får använda.
Vi gjorde som de boende – tog med oss picknick, badkläder och grillade vår tornfisk på den elektriska grillen. Det var fullt med folk och alla var på gott humör och det luktade grillat kött, korv, fisk och fågel. De mer avancerade hade med sig en bärbar fritös för att få sina pommes frittes i den rätta knapriga formen. Vi skrattade för oss själva när vi åt vår köpta potatissallad och den grillade tonfisken. Tillslut tröttnade vi och åt tonfisken som vi ofta gör, i tunna råa skivor med färskriven ingerfära och tariakisås. Det är en höjdare, den smällter i munnen och det går knappt att sluta äta.
Barnen badar och leker i sanden. Själv lägger jag mig tillrätta och kopplar av med en bok. Det dröjer inte länge förän Olof påminner mig om att gå i väg för att köpa födelsedagspresenter till Lovisa. Det gäller att ta chansen när den kommer. Vi stannar till solen går ner och njuter av att bara koppla av.
Vi återkom till denna plats ett antal gånger under vår vistelse i Cairns, barnen hade skola på picknickborden och badade i pauserna. Vi lärde känna många trevliga människor och blev som vanligt fast längre än vad det var tänkt men till slut bar det av. Vi valde då att gå direkt till Lizard Island och där skulle vi möta upp Anniara igen som gått ca en vecka före oss men beslutat sig för att dagsegla och ta det lugnt. Lovisa hade önskat att få fira sin födelsedag på en plats där vi kunde bada, snorkla och kanske komma iland för att vandra och absolut inte till havs. Lizard Island skulle komma att uppfylla alla hennes önskemål.