Miss My Sweden

Skulpturparken ligger lite norr om St. George’s. Vi förtöjde vid en boj i viken norr om Dragon Bay. Vi delade in oss i två grupper, för att de små inte kunde följa med. Vi som var kvar gjorde lunch, ugnspannkakor med sylt. När alla hade ätit var det vår tur, Roger, Emil och jag själv. Olof blev jollevakt. Det är en fantastisk dag med otroligt klart vatten. Först snorklade vi runt och såg statyerna nästan med en gång. De stod i en ring och materialet var sådant att korallerna skulle trivas, de hade börjat växa på vissa ställen och statyerna kunde därför se lite läskiga ut. Varje ansikte var unikt och ibland växte det något på hakan, armen eller på huvudet. Vilken häftig idé, både hjälpa naturen men även skapa en intressant värd för oss andra som inte vet så mycket om livet under havet. Det fanns även en parkbänk och längre bort låg statyerna ner på botten. Det var inte bara statyerna som var intressanta utan även själva miljön som valts för skulpturparken. Här fanns gott om korall och djur som var nya för oss och andra som var bekanta för oss sedan tidigare, hjärnkorall, fingrar, urnor, anemoner, papegojfiskar och all möjlig annan revfisk. Höjdpunkten för mig var när två meterlånga bläckfiskar stod stilla i vattnet framför mig. Efter en stund gick jag upp till ytan för att få med mig Roger och Emil, när de väl kom hade de självklart tagit till flykten men när vi simmade lite längre bort hittade vi ett helt stim i stället, visserligen mycket mindre men det var häftigt ändå. /Kristina

Dags att flytta på sig, vi är nog alla lite trötta på Prickly Bay och ville se något annat.  Vi ger oss av till Clarkes Court Bay och ankrar i en liten skyddad vik med bara fyra andra båtar som sällskap. Det ligger ett litet rev precis bredvid, ingen tid att förlora, ner med snorklingsutrustning i jollen och så bar det av till revet för att snorkla innan det blev för mörkt. Roger fick vara hemma på båten med de små medan vi andra gav oss av.

Att snorkla är alltid lika fascinerande. Det är som att besöka en annan värld, en värld man känner så lite till. Detta rev var delvis dött men det fanns ändå mycket att se, koraller i olika formationer, stora ”hjärnor”, trumpetliknande grönaktiga långa ”fingrar” och fiskar i alla möjliga färger. När vi dyker ner syns färgerna bättre och lägger man sig helt stilla kommer det fiskar från olika håll. Vi kunde inte stanna speciellt länge för mörkret knackade på dörren.

Nästa dag på morgonen, bär det av till en strand vi spanat in dagen innan på väg mot ankarplatsen. Stranden är inte särskilt lång, kanske ett par hundra meter. Det är uppenbart att den i någon mening är privat. Besättningen på en fransk båt har dock berättat att allmänheten har rätt att vistas på alla Grenadas stränder. Det är därför vi ”törs” dra upp jollen på denna ”mönsterstrand” med sin fina sand. Angränsande till stranden finns en anlagd park. Hängmattor finns uppspända mellan kokospalmerna. I ena änden av stranden finns en liten hamn. Två vattenskotrar är parkerade vid bryggan under sina solskydd. I andra änden av stranden finns en stor byggnad med terrass och panoramautsikt ut över havet. Tack vare palmerna i parken kan vi få lite skugga där vi sitter längst upp på stranden. Att beträda själva parken skulle genast innebära att vi skulle bli avhysta av vakterna som mycket diskret ”patrullerar” området. Som det nu är har vi hälsat på dem på avstånd och vi känner att vår närvaro är accepterad.
Skolan gick inte speciellt bra denna dag, det är svårt att upprätta en bra skola när det är så mycket annat som distraherar och drar en bort från arbetet. Vi fick sitta ganska länge för att komma igenom det som stod i planeringen. Vi hade samhällskunskap denna morgon.  I det lilla sundet vi hade framför stranden blåste det friskt.

Vi kunde se hur en liten katamaran (Hobie cat) med två personer ombord kämpade för att ta sig fram mot vinden. Plötsligt ropar Roger, ”De har kapsejsat”. Olof och Roger var ute på några minuter och hjälpte till. Olof plockade upp paret, som hade seglat katamaranen,  i vår jolle och Roger seglade tillbaka deras katamaran till hotellet/stranden där de bodde. Det festliga var att Roger bara några dagar tidigare hade hört sig för om möjligheten att hyra en liknande katamaran för ett par timmar. Strax kom personal från hotellet i en liten motorbåt och de två pensionärerna kunde gå över i den. När väl Roger seglat in katamaranen med Olof i vår jolle som följebåt till hotellet Phare Bleu resort så blev de bjudna på ett par öl som tack för hjälpen av pensionärsparet som visade sig vara engelsmän.

På stranden började vi bli hungriga, så Karin och Olof (som nu kommit tillbaka) åkte till båten för att fixa picknicklunch och när de kom tillbaka med goda äggsmörgåsar med kaviar, var alla nöjda och glada. Det blev härliga bad och vi hittade jättefina snäckor som vi sparade och tog med hem. När det var dags att packa ihop våra saker för att åka hem fick vi besök på stranden av, som vi förstod det, föreståndarinnan på ön. Vi fick en trevlig pratstund. Hon berättade att ön mycket riktigt var privat men bekräftade även att det var helt i sin ordning att vi utnyttjade stranden. Hon gav oss tips om vad vi kunde se på Grenada och önskade oss en trevlig fortsatt vistelse.

Idag vet vi att ägaren till ön är ”ägaren”/vd’n på företaget ”Cap Gemini” När vi packat ihop allt stack vi över till Phare Bleu Marina för att titta på ett före detta svenskt fyrskepp, som tagit sig hela vägen hit. Mycket märkligt att se, inte bara för att det var första gången för oss som vi såg ett fyrskepp utan naturligtvis för att det var svenskt, svensk text fanns fortfarande att läsa ombord. Det fanns mycket bra information om fyrskeppets bakgrund. Dess namn var ursprungligen ”Västra Banken” och det hade fungerat som fyrskepp i Bottenhavet, utanför Gävle. Nu användes  den bl.a. som marinans kontor. De gamla hytterna hade byggts om till toaletter och duschutrymmen. På övre däck finns en fin restaurang. /Kristina

Nu var det dags att handla igen, det är inte alltid så enkelt. Vissa affärer är ”mindre dyra” men där saknas ofta åtråvärda varor som fryst kött, leverpastej, salami, grovt mjöl, knäckebröd m.m. Andra affärer är dyrare men har allt. Nu när vi är så många ombord och dessutom tidigare haft gäster så började förråden verkligen att sina. Vi hade bestämt tidigare att åka och handla tillsammans med besättningen på Salsa. En taxi haffade vi på marinan och så bar det av till Spice Mall. Två fulla vagnar blev det. Karin var chockad över all mat vi köpte, hur noga vi övervägde vilka varor vi skulle ha och prisjämförelserna vi hela tiden gjorde. Drabanterna räckte inte långt. Det blev även en mängd påsar som skulle knös in i minibussen (där ledig plats fanns).

Väl hemma blev chauffören sur för han inte fick dricks. Vi hade kommit överens om ett fast pris och vi insåg att han tagit ut ett ockerpris. Trots det blev han alltså besviken och visade det tydligt då vi tömde bilen. Då och då hördes svordomar och han skakade på huvudet. Vi bara väntade på att han skulle lägga sig på alla fyra, banka i marken och skrika ut sin ilska. Precis som en treåring som inte får som han vill när har försöker lura till sig godis. Staffan hade varit supertydlig att om han ville vänta på oss då vi handlade så var det upp till honom men vi skulle inte betala mer än det fasta pris vi hade kommit överens om.

När väl vi kört ut alla varor till båten kommer nästa arbete. Alla varor ska tvättas, torkas och stuvas. I praktiken tar detta timmar och Karin var till stor hjälp. Hon tvättade frukt och grönsaker, Dessa viras sedan en och en in i papper och läggs på sin plats. Frukten läggs i nät- förvaring som vi har fästade i taket inne i båten. Där ruttnar de sällan utan torkas i värmen. Alla etiketter tas bort från konserver och andra varor för att inte få in ohyra i båten. Burkarna tvättas, torkas och på varje burk eller konserv skrivs vad de innehåller.  Alla övriga förpackningar torkas av och hälls delvis i andra plastburkar/förpackningar som vi har ombord. Vi höll på i timmar och blev ändå inte riktigt klara. Salsa kontaktade oss på VHF’en och frågade om vi ville äta pizza i land på restaurangen helt nära Prickly Bay Marina och gissa vad glada alla blev. Vi orkade helt enkelt inte ställa oss och laga mat. Pizzan var toppen och i bakgrunden hördes livemusik från scenen. /Kristina

Nu gällde det för oss att komma upp och vara effektiva, allt måste klaffa när nio personer ska upp ur sina kojer, äta frukost och komma i väg i tid. Det mesta hade vi som tur var packat föregående kväll. Bärstolen och bilstolen stod på däck och väntade. Ryggsäckar åkte fram och matsäckar packades. Det blev två vändor för Olof och en liten extra tur bara med mig. Ibland behöver vi prata ostört och då får man ta tillfällena i akt. Taxin kom i tid och efter att ha packat in allt bar det av.

Vår guide är kunnig och berättar allt han kan om Grenada, våra frågor haglar och han svarar men han uppmärksammar också oss på små detaljer under resans gång. Det kan vara kanelträd, fikonbuskar eller ett eukalyptusträd som planterats på ett underligt ställe. Vi lär oss att det nästan inte finns någon brottslighet på Grenada.  Guiden pekar mot en vit byggnad högt uppe på en kulle och berättar att det är fängelset. Där finns 250 celler och ca 100 är upptagna. Vi konstaterar att på denna ö har i alla fall fångarna en fin utsikt. Han fortsätter att berätta om samhällets uppbyggnad. Det finns en liten mängd riktigt förmögna, en del av dem har under koloniseringen åkt till England för att arbeta och sedan kommit tillbaka med försörjningen säkrad för all framtid.

Större delen av Grenadas befolkning  tillhör en medelklass som har det ganska bra och en mycket liten del lever utanför samhället. Det finns inget socialt skyddsnät och skatten är låg (obefintlig). Det finns dock ett starkt socialt ansvar gentemot varandra, vilket han betonar. Det är självklart att familj och vänner hjälper varandra. Skolorna är mycket bra och analfabetismen är låg.  Grenada är känd för sina odlingar av muskotnöt och har en tredjedel av världsproduktionen. De har även odlingar av andra kryddor såsom kanel, kryddnejlikor och ingefära.  Kakao är även en exportvara och det produceras lokal mörk choklad. Människorna här är ärliga, hjälpsamma och vänliga. Det finns en sorts brittisk hövlighet inbyggd i kulturen som är mycket behaglig.
Guiden stannade bilen vid en utsiktsplats, vi gick alla ur och en trappa förde oss upp på ett hustak. Utsikten var magnifik. Nedanför oss sträckte sig en dal med grönska och vid vattnet låg St. George’s med alla pastellfärger på tak och väggar. Havet kunde skönjas långt där nere, med sina kornblå nyanser som ibland övergick i grönt. Foton togs i mängder och alla ville ha familjebilder med denna bakgrund. Vi hjälptes alla åt att ta bilderna.
Nästa stop var naturreservatet Grand Etang. Redan innan vår guide hade parkerat bilen började han tuta för att signalera vår ankomst. Det fanns höga träd nära och ett träräcke som räckte upp till midjan skilde avsatsen där vi stod från regnskogen i dalen. Guiden fortsatte göra ljud ifrån sig, han kallade på aporna. Det är så kallade ”Noon Apes” eller Nunnemarkatta som de heter på svenska. Det dröjde inte länge innan det knakade till inne i skogen och snart såg vi de första aporna, som sökte sig upp mot oss. Vi får reda på att det är bara hannarna som kommer och äter, de lagrar maten i kinderna för att senare dela med sig till sina honor. Prata om söta. Dessa långhåriga apor är svarta eller mörkbruna med vit päls på magen och insidan av armarna. Svansen är lång, hårig och används av aporna när de svingar sig mellan grenarna i träden. Deras söta ansikten är mörka, nästan blåaktiga och hårlösa. De stora ögonen är fyllda av nyfikenhet och när en av guiderna föreslår att apan ska få klättra upp på mitt huvud stiger spänningen. Han lockar med bananer och apan klättrar upp. Väl sittandes uppe på mitt huvud får den bananen och hoppar snabbt tillbaka igen till räcket och sedan upp i träden. Andreas, fem år, som sitter på räcket blir liksom i vägen och aporna klättrar helt enkelt över honom. Till slut blir en apa lite irriterad och nafsar till honom på axeln. Ingen fara, Andreas hoppar ner en stund men klättrar snart upp igen. Vi är alla fascinerade av dessa vilda djur som är så vackra.

Nästa stopp var vid vandringsleden till ”The Seven sisters waterfall”, det kändes lite pirrigt med tanke på att Julia, tre år, skulle bäras i bärstolen och Emilia, tre månader, i baby selen. Vandringen var inte speciellt svår för oss andra som bara hade våra ben och fötter att hålla reda på. Vandringsleden var väl tillrättalagd och inte som den lilla vandring vi tidigare gjort på Martinique. Till och med de små klarade det galant. Stigen var tydlig och välhållen. Det fanns uppbyggda steg på flera ställen och naturliga steg med stenar på andra. Det var rätt så geggigt, vått och halt på sina ställen.  Men solen sken och träden gav trevlig skugga. Vägen till vattenfallet gick större delen nerför, vilket i sin tur innebar att hemvägen var mera uppför. Olof och Roger gick tillsammans med barnen och hjälpte varandra om så behövdes. Det samma gjorde Karin och jag. Det är skönt att kunna få en stödjande hand i terrängen när det blir lite tuffare. Karin och Roger kämpade på och till slut var vi alla framme vid vattenfallet.

Av med kläderna, på med badkläder och hoppa i. Det var verkligen en upplevelse utöver det vanliga. Att simma in i detta fina stora vattenfall, där det knappt gick att andas för att luften var så mättad av vattendimma, strömmen var enormt stark bort ifrån fallet så det gällde verkligen att ta i och simma, sen var det bara att slappna av och hänga med, snart var vattnet grunt igen.  Alla hade vi sett vattenfall förut men ingen av oss hade simmat i ett. Dessutom att bara få simma i sötvatten var en trevlig upplevelse, vi som nuförtiden är vana vid saltvatten.
Lunch åt vi på en lokal lunchrestaurang i St. Andrew, Grenadas näst största stad. Det var en märklig upplevelse där vi fick äta typisk mat från Grenada och för att vara ärlig visste vi inte riktigt vad vi åt. Vi pekade på det som vi trodde var vanlig lasagne men den visade sig vara en fisklasagne men det gjorde inget för det var lika gott ändå. Utsikten över havet mot öster fick oss att minnas vår översegling hit till Karibien.
Med fulla magar bar det av till barnens favorit, chokladfabriken Belmont Estate, nära St. Patrick. Detta är ett stort gammalt plantage, där man från början odlade sockerbetor och hade ungefär 100 slavar arbetande. I dag är det en stor ”gård” som drivs ”ekologiskt”, där det odlas allt möjligt som kan ge naturligt skydd till kakaoplantorna. Det är främst bananer, mango och avokado. Genom att blanda upp känsliga kakao plantor med andra träd skapas ett naturligt skydd mot väder och vind. Området är dessutom mycket vackert med en smakfull trädgård och mycket blommor. En guide visade oss runt och berättade om gårdens och kakaons historia. Det fanns ett kakaoträd i trädgården, guiden lät oss smaka på fruktköttet som omger själva kakaobönan. Det vita fruktköttet smakade sött. Vi skulle inte tugga på själva bönan utan bara ”suga i” oss fruktköttet och sedan spotta ut dem. Han plockade även ner citroner som vi fick med oss. När vi var på väg tillbaka visade han en gigantiskt fjärilslarv som var färgsprakande, svart grundfärg med ett mönster av rött, gult och grönt.
Det mest intressanta med denna plats är inte själva skapandet av chokladkakorna (vilket barnen trodde det skulle handla om) utan mer att man får lära sig hur själva kakaon tillverkas. Vägen från frukt till färdig kakao. Frukten skördas för hand genom att man skär ner dem från träden med hjälp av en kniv som är fästad på en lång stång. Kvinnorna klyver frukten och tar ut bönorna. Skörden tas in och läggs i stora fyrkantiga träkärl. Dessa kärl täcks sedan med stora blad från bananplantor. I kärlen sker en jäsningsprocess som gör att bönorna utvecklar sin fina smak. När bönorna har fått jäsa i åtta dagar (rörs om och vänds dagligen) tas de fram och läggs ut på tork. Slutligen rostas bönorna. Vi fick smaka på Grenadas egen choklad, både 60%-ig  och 70%-ig och fick även pröva deras ”chokladthe” som var jättegott. Det påminde lite om vår glögg hemma i Sverige men var mera ”gräddig”.

Till slut var det dags för hemfärd. Klockan var mycket så det blev inget besök på någon romfabrik men alla var lika glada för det. Ett till stopp blev det dock, den gamla flygplatsen som var nerlagd sedan länge. På fältet stod två krigsflygplan tillverkade i den forna Sovjetunionen. De övergavs i samband med att den Castrostödda regeringen störtades 1983. Barnen tyckte det var jättespännande att leka i riktiga militärflygplan. Vi var hemma vid 19 tiden och var helt slut, störtade i säng ! /Kristina

Hej
Här är allt väl. Vi har ett nästan slätt hav. Solen skiner och vi gör mellan fem och sex knop. Bara Gustaf och jag har stigit upp. De övriga ligger och drar sig eller sover fortfarande. Ett litet stycke bort på vår styrbordssida ligger den norska segelbåten ”Oda” vars besättning Per och Elisabeth, vi lärde känna i Bonair. Lite längre fram ligger den Kanadensiska båten ”Our Adventure” med svenska Lotta ombord. Ytterligare längre fram ligger norska ”Free Spirit”. De sitnämnda går in till Cartagena i Colombia. Vi övriga går direkt till Panama. Vi skippar inledningsvis San Blas av tidsskäl. Om det dröjer innan vi får passera kanalen kan vi alltid gå tillbaka till San Blas. Besättningarna från dessa båtar slöt mangrannt upp till middag på en peruansk restaurang kvällen innan vi lämnade Bonair. Vi stannade till stängdags….
Kram från oss alla,  ( position: 13-07.00N / 070-49.00W, Wed, 20 Mar 2013 22:25:00 UTC )
Olof

Denna vik ligger sydväst om St. George och är väl skyddad från dyningen. Det finns en liten marina med restaurang, ett varv (med restaurang), bra tillbehörsbutiker, segelmakeri och en fin sandstrand med en liten ”Resort”. Detta är en populär ankringsplats och det var ca 80 båtar ankrade i viken. Efter lite letande hittade vi en bra plats med lagom avstånd till stranden. Det finns två små trevliga restauranger, ”Marina Tiki Bar and Restaurant” (Prickly Bay Marina). Deras pizzor är toppen, har trevlig live musik varje dag och varje torsdag är det ät för två och betala för en. ”The big fish” (Spice Island Marina) heter den andra restaurangen, den ligger trevligt på en terrass precis vid vattnet och jollebryggan.

Stranden är trevlig, med de klassiska fikusarna som ger skugga. Stranden är uppdelad i två delar, en som är offentlig för alla där även skuggan under träden är allmän och en som ligger inom ett hotellområde. Botten är finare vid hotellet och så länge man ligger på stranden och inte på gräset så är det helt ok att ligga där, men man får som sagt inte gå upp på hotellområdet, vilket är fullt förståeligt. Där finns det även en sötvattensdusch och ber man snällt så går det bra att duscha av sig. Den andra delen av stranden är fin sandstrand bara en liten bit ut och sedan är det mycket sjögräs eller skägg som barnen kallar det. Kanske inte så trevlig botten men å andra sidan kan det vara trevligare att ligga där då barnen kan springa fritt och det finns gott om skugga.

Vi väljer att ligga på den sida där hotellet ligger och alla njuter av solen, det salta badet och sällskapet. Karin arbetar hårt för att lära Gustaf att simma, det blir simtag i sanden, i vattnet och land. Först tränas armtag och sedan bentag. Gustaf kämpar hårt och lär sig grunderna snabbt men det är svårt att kontrollera rörelserna och kombinera dessa med varandra är stört omöjligt. Glad är han i alla fall, all denna uppmärksamhet och nu får även han ha skola som utlovats, ”Simskola”.

Olof åker snabbt in och börjar prata med segelmakeriet och riggfirman för att få en offert på en rulle på kutterstaget, nya segel, uv – skydd och reparation av de gamla seglen. Vi upptäckte till vår glädje att det var billigare här, segel var till och så billigt att det inte lönade sig att sy om våra gamla utan det kostade lika mycket att sy upp nya.

Det här verkar lovande. Vi känner starkt att vi vill ge Miss My en uppfräschning och segelföringen står högst i kurs, vi vill göra det enklare och mera effektivt. Dessutom är vi i stort behov av nya segel, kutterfocken är en förutsättning för att hon ska segla väl i halvvind till bidevind och utan detta segel så står vi lite på pottkanten. Att ha segel på rulle underlättar enormt och dessutom ha ett segel som kan fungera i hårdare vindar som stormsegel vore toppen. Vi fick ett förslag på två segel, ett som fungerar både som kutterfock och stormsegel (inrullat) och en större genua (något större än vår kutterfock idag) som går att spira ut i medvind. De drar dessutom fallet inne i masten istället för utanför som det ligger idag. Vi kommer även att sätta nya block långt in vid grabbräcket för att skota den lilla focken innanför vanten. Nu är det bara att kolla finanserna och låta riggfirman komma ut och mäta.

På kvällen har alla båtar en avstämning på radion och bestämmer alla detaljer kring utflykten som ska ske på måndag den 18 februari. Det blir hela kittet och två bilar, Karin och Roger har nu bestämt sig för att göra ett försök att åka med till allas stora glädje. Vi kommer att ha en egen bil och familjerna på Elin (med gäster) och Salsa delar på en bil. Det blir en heldag med vandring i regnskog till vattenfall, besöka vilda apor och chokladfabrik. Blir det tid över så tar vi romfabriken också, men om tiden blir knapp så skippar vi den.

Detta ska bli spännande!

Rullningarna är påfrestande och vi bestämmer oss för att följa Salsas exempel och gå in i ”The Grenada Yacht Club”. Det är en billig marina som kostar halva priset i förhållande till den ”lyxigare marinan mittemot”. Olof var inne och hörde sig för, vi skulle få en bra plats med goda möjligheter att komma in. Vi skulle till och med få hjälp av hamnkaptenen i gummijolle. Det gick bra att ligga med fören in och vi hölls på plats med hjälp av en boj i aktern.

Redan när vi gick in förstod vi att detta inte skulle bli lätt, det kom vindbyar med jämna mellanrum och helt plötsligt låg ytterligare en båt förtöjd på platsen bredvid där vi skulle in. Motorbåten var stor på ena sidan och segelbåten på andra sidan var jättefin. Det var omöjligt att fendra av ordentligt mot motorbåten och när den så kallade hjälpen från hamnkaptenen blev ett fiasko så var katastrofen nära. Olof manövrerade båten med bravur så vi klarade tilläggningen, men cirkusen var ett faktum och det var svårt att inte gå i motorbåtens sida då dess skyddslist gick ovan vårt mantåg. Inkompetent planering och en urusel hamn kapten som bara skapade förvirring.

Båten Salsa låg bara ett stenkast bort på bryggan och det var blyga barn som introducerades till varandra igen efter att inte ha träffas på länge. Salsa besättning består av Staffan och Elinor med barnen Erika och Andreas. Vi pratade på bryggan om att göra en utflykt tillsammans och se ön. De har redan pratat löst med Båten Elin (som också har gäster) om detta så vi kom överens om att höras på kvällen för att se om vi kunde göra detta alla tillsammans. När alla på Elin senare kom förbi på bryggan, såbestämdes att vi skulle höras dagen därpå efter att vi pratat ihop oss med Salsa.

Dagen gick snabbt, det var oerhört varmt ombord. Här i marinan stod luften stilla och vi gav oss av för att se om det gick att duscha. På vägen träffade vi en taxichaufför som började prata med oss om utflykter runt ön. Efter lite diskussioner fick vi erbjudande om två bilar för 170 US dollars per bil, sju timmars färd och vi skulle få se regnskog, ”seven sisters waterfall”, apor, chokladfabrik och romfabrik. Vi tog hans kort och sa att vi skulle återkomma efter vi pratat med de andra. Duscharna var ”skit” snuskiga och besvikna drog vi oss tillbaka till båten, lika svettiga som tidigare.

På kvällen kom Staffan, Elinor och Andreas över till oss, Erika var redan nere i salongen och gjorde armband med Lovisa. Andreas fann sig snabbt tillrätta med Gustaf och Julia i akterruffen, bilarna och bilbanan åkte fram och sen var det full rulle. Vi andra satte oss i sittbrunnen och började prata. Det var ett glatt återseende och vi pratade om allt som hänt sedan sist. Vi pratade om planer för framtiden och de berättade med glädje om deras tankar om framtiden. Salsa är den enda båten i ”svenskkolonin” som alltid sagt att de ska vidare genom Panamakanalen i år.

Vi lutar åt att göra detsamma men har sagt att vi tar beslutet efter att Karin och Roger åkt hem. Det är så upplyftande, inspirerande och fascinerande att höra någon som har en så klar och bestämd syn på hur de vill resa och vart. Allt lät helt plötsligt så enkelt, under resans gång har vi mer och mer diskuterat att vi vill vidare, men hur och vart vet vi inte. Samtalen med Staffan och Elenor inspirerade och gav god näring till dessa funderingar. Klockan rann i väg och snart var det sen kväll.  Roger tog köket i besiktning och börjat laga mat. Det luktar köttfärssås och spagetti.

Tillslut bestämde vi att föreslå måndag som utflyktsdag och att vi alla skulle hämtas upp från Prickly Bay Marina och att vi alla skulle höras på radino för att bestämma detaljerna. Gästerna lämnade båten och vi började äta, efter en stund tittar Emil på klockan och ser att den var över nio.

Oj då, stackarna på Salsa hade ju inte ätit – det var bara för Emil och Lovisa att springa dit och bjuda över dem till oss, vi hade mat för ett helt kompani!

Efter ytterligare en lång och härlig dag tillsammans vid hotellpoolen var det nu dags att ta farväl av hotelllivet och flytta in i vår båt och under en tid testa långseglarlivet istället.  Att komma ombord på vår skorv är inte alltid enkelt för ”landkrabbor”, speciellt om det dessutom rullar lika illa som på atlanten. Badbryggan som i lugnt vatten ligger stilla, rör sig nu kraftigt upp och ner. Det var ett litet äventyr att få upp allt och alla på båten, som tur var hade Olof och Roger varit där tidigare med en del packning. Denna ankringsplats är den rulligast jag varit med om och det var kanske inte den bästa dagen att ta ombord ny ”besättning”.

Julia fann sig direkt tillrätta, sprang bak till akterruffen och började leka med alla leksaker. Gustaf sprang hack i häl och snart är allt framrivet och leken i full gång.

Vi andra började packa undan, för att bereda plats för gästernas bagage. Vi bestämde gemensamt att de skulle ligga i salongen. Ett av stuvskåpen ovanför salongssoffan tömdes, plats i garderoben och badrummet skapades. Vagnen stuvades på däck och väskan åkte in bakom navigationsbordet. De hade varit smarta och packat alla sina saker i två ryggsäckar så de var enkla att stuva undan.

Rullningarna var konstanta och började ganska snabbt göra sig påminda hos våra gäster, så det var bara att ta fram sjösjuketabletter. Nu blev tillvaron lite lättare för de vuxna i alla fall. Lite frisk luft på det och allt känns mycket bättre.
När jag stod i köket kom plötsligt Julia springande, hon var vit och tittade på mig med förvånade ögon. Det dröjde inte mer än en sekund så kom en skur ur munnen, den landade på mina händer, jag fick tag i något – vet inte vad – men som kunde fång upp det värsta. Stakars lilla tjej, första dagen ombord och redan sjösjuk, dessutom på ankarplatsen. Men vi skojade och sa att så här kan det vara ibland till sjöss. Lovisa höll glatt med och berättade om våra enskilda spannar i olika färger. Vi har ju en viss erfarenhet av denna ”åkomma”. Hon var OK och efter en stund i mammas knä bar det av ner till leken igen.

Att ta sig upp på morgonen när man ska in till paradiset är inte svårt. Vi packar skolsaker, badkläder och allt annat som kan vara bra att ha när man ska spendera en hel dag vid poolen. Väl i jollen går det undan, blöta men glada når vi fram till jolleparkeringens brygga. Bryggan ligger ungefär halvvägs in på den långa stranden. Denna brygga används både av oss långseglare och de lokala, färggranna taxibåtar som slussar turister mellan enorma kryssningsbåtar (en i taget!) och stranden. Emil bekantar sig snabbt med en av taxichaufförerna, båtarna har stora motorer och detta är hans passion. Mannen ser väldigt ung ut och det är roligt att småtitta på hur de konverserar på engelska. När Olof pratar med honom så visade det sig att han är fembarnsfar och fyrtiofem år gammal. Förvånad konstaterar jag att han inte ser ut att vara mer än en dag över tjugofem, kanske är livet på sätt och vis snällare här, takten är en annan, stressen är låg och människorna verkar må bra.

Turisterna från kryssningsbåtarna är ofta i övre medelåldern, lite genomskinliga och går med tunga steg fram till en solstol där de sjunker ihop i en hög under en väl placerad parasoll. I nästa steg kommer en drink eller öl från ingenstans och hamnar på deras lilla bord. Alla har badskor eller ”flippflopps”, och ser allmänt lite ”för välmående” ut. Vi går förbi och småpratar om att kryssningslivet nog inte är något för oss. Olof skrattade och påminder mig om en diskussion vi haft hemma, där jag nämnde att det kanske kunde vara trevligt att åka på denna typ av semester. Då hade han bestämt avfärdat det. Jag kunde inte låta bli att föreslå, att det kanske fanns andra kryssningsbåtar mer inriktade på familjer, allt för att tafatt ta tillbaka min stolthet.

När vi kommer fram till hotellet går vi och möter Karin, Roger och barnen vid polen. Vi börjar med att bada. Efter detta är det skola i tre timmar, denna gång har vi samhällskunskap. Vi pratar om vad ett samhälle är, hur det är uppbyggt och varför vi har lagar och regler. Det blev också en del diskussioner om demokrati, allmänna val och vad som händer om man har det svårt i Sverige. Vi har en jättefin lärobok och vi läser i den, pratar, diskuterar och slutligen får de ett antal ämnen att välja mellan och skriva om. Emil valde att skriva slutet på en berättelse som fanns i boken, om en flicka vars pappa satt i fängelse. Lovisa skrev om vad som händer om man är under arton år och gör något olagligt.

Efter skolan badar barnen tillsammans i polen, det var härligt att se dem ligga under vattenfallet, i jacuzzin, simmandes på botten med cyklop eller bara simma runt och jaga varandra. Kusinerna har så roligt ihop och alla njuter verkligen. Lilla Emilia ligger snällt och sover på en solstol eller piper och får då lite mat. Om hon inte är nöjd tar Roger eller Karin på sig baby-selen och går runt med henne en stund och då somnar hon sött. Vilket snällt barn, har aldrig sett på maken, var det så det var?
Vi njuter verkligen av lugnet, stillheten och den vackra omgivningen. Karin och jag tar en öl och pratade vidare om ditten och datten. Gud vad härligt detta är, kunde inte låta bli att föreslå till Olof att vi kanske skulle ta in på hotell någon gång då och då. Ta liksom semester från vårt nuvarande liv, besöka det gamla ibland och bara koppla av.

Den 27 januari kom vi seglande in till Grenada, ett land och ö som vi skulle förälska oss i och stanna länge. Vi la oss mellan huvudstaden St. George och Grand Anse och släppte ner ankaret. Vi  kom hit direkt från St. Lucia för att vi skulle få besök och hela familjen var på helspänn. Spänningen steg i takt med att SMS-en kom, alla såg så mycket fram emot att få träffa Karin, Roger, Julia och Emilia. Lilla Emilia hade vi inte ens träffat, utan detta skulle bli första gången vi såg henne. När frågan kom, om vi orkade komma in och äta middag tillsammans med dem på kvällen så kom svaret från allas hjärtan – självklart!

Orosmolnen på himlen, som funnits under seglingen hit var många, att få ombord en treåring med hennes lilla syster på tre månader, hur skulle detta gå? Var ska de sova, salongen eller förpiken? Hur ska vi ordna det med sängplats åt lille Emilia? Kommer de att trivas med den enkla tillvaron ombord? Hur kommer det att gå med sjögången? Kommer vi att gå på varandra och bli galna? Nu skulle vi bli nio personer ombord, fyra vuxna och fem barn – Vilken cirkus! – men samtidigt kändes detta helt otroligt, roligt och spännande.

Det hann bli ganska sent innan vi var klara för avfärd mot land men till slut startade vi motorn för att åka in till deras hotell som lång på Grand Anses vackra strand (Grenada Resort). Plötsligt hördes ett pling i Olofs mobil, meddelandet löd; ”- Det är långa byxor och skjorta som gäller för män och för kvinnor räcker välvårdad klädsel, hoppas inte detta ställer till det för mycket”. Ups!, det var bara att vända jollen och åka tillbaka till ”moder skeppet”. Med bekymrad min börjar jakten på de försvunna kläderna. Var finns långa byxor? Äger vi några överhuvudtaget? Och det där med skjorta, hur ska vi lösa detta? Det är bara att tömma garderoben och börja rota. Olof hittar till slut ett par rena, svarta jeans och en kortärmad skjorta som vi hade glömt bort. Gustaf och Emil får också börja rota långt in i sina skåp. Till slut hittade vi de passande kläderna. Mjukisbyxorna och en kortärmad skjorta kommer Gustaf springande med.
Emil hittar till och med sin kavaj, visserligen något skrynklig men som nu kommer väl till användning. Leendet är stort och brett, ögonen lyser av triumf, han vägrade nämligen att lämna kavajen till mormor i Las Palmas trots mammas höga protester. Emil var så stilig, ögonen tårades när jag insåg att den lilla krabaten som vi hade med oss från Sverige nu är borta, han håller på att växa upp och bli stor.
Nu bär det av i full fart, vår kära lilla åtta hästare ylar när den pressar upp jollen i planing. Vinden viner och livet är härligt. Vi närmar oss jolle bryggan, som är enkel att lägga till vid, och går i land. Grand Anses strand är lång och otroligt vacker, kantad av små smakfulla hotell placerade i en härlig grönska. Det finns palmer och fikusträd som ger skugga mot den gassande solen. Vi går barfota i sanden, med skona i handen, väl påpälsade med byxor, skjortor, kavajer och klänningar. Vi måste se ganska komiska ut för omgivning, vars klädsel i huvudsak består av bikini, badbyxor och badskor.

På långt håll ser vi dem till slut, sittande på en solstol. De reser sig direkt och springer oss till mötes. Roger med Emilia på magen i en ”Babybjörn”. Det blir ett glatt möte med många kramar och skratt. Vi bubblar, hoppar, springer och dansar. Kameran kommer framme och mötet på stranden blir förevigat. När vi lugnat oss går vi in till hotellets poolområde för att bara ta det lugnt i skuggan och prata tills vi får skavsår i öronen.

För oss var poolområdet en tillbakablick in i en annan värld som kändes väldigt avlägsen. Solstolar och parasoller, stor pool med vattenfall, en liten bro och poolbaren nära till hands för ”refreshments”. Detta hotell är ovanligt smakfullt, med en väl uppväxt trädgård där alla träd finns som symboliserar Grenada och Karibien. Det är stora fikusträd i alla former, palmer, vackra vita klängväxter för att skydda från solen, mangoträd, bananträd, muskotnöt etc. Blommor finns överallt, färgerna var underbara och många. Hotellet ligger precis vid stranden och avgränsades bara av ett lågt vitt staket.

Middagen bjuds på i restaurangen, en buffé med alla tänkbara läckerheter och vi äter i massor. De färska grönsakerna står högst på listan. Alla vi som inte bor på hotellet äter som om vi aldrig sett en ”riktigt god” sallad förut och vräker på den italienska vinägretten. Det finns soppa och nybakat bröd. Till varmrätt finns det färsk friterad fisk, grillad marinerad kyckling med klyftpotatis och såser som är ljuvliga, speciellt den lokala tartarsåsen till fisken som åker ner i massor. När vi väl kommer fram till efterrätten så är vi så mätta att det nästan inte rymds något mer. Vi beter oss som vi inte ätit på en vecka, kanske är det delvis så, en god sallad har vi i alla fall inte ätit sedan Las Palmas.
Samtalen löper på, det ena ämnet efter det andra, vi skrattar mycket och när alla är mätta kommer en överraskning, Karin och Roger tar upp en ryggsäck, som får gå laget runt, alla stoppar ner sina händer och får upp små presenter. Det var saltlakrits, Marabou mjölkchoklad, tidningar, godisbilar (den ”mest sålda”), nallar och små kuvert vars innehåll senare kunde användas för att köpa sig något efterlängtat… /Kristina