Miss My Sweden

Kl 20.00 (UTC) pos. N 03 18’7  W 082 11’4
Hej,
Vi befinner oss snart halvvägs mellan Panama och Galapagos. Vi går för motor. Havet krusas av den lätta vinden, men den räcker inte till för att vi ska kunna segla. Miss My vaggar litegrann hit och dit i en lätt dyning. Det är varmt, runt 30 grader i luften. Vårt ekolod säger att det är 28 grader i vattnet och det kan nog stämma. Under denna etapp passerar vi ekvatorn och sålunda också det område däromkring som präglas av lätta varierande vindar med inslag av våldsamma åskväder och skyfall. Ganska intressant faktiskt. Området kallas ”ekvatoriella konvergenszonen” Läs om det på t.ex. Wikipedia. Den gångna natten fick vi kraftigt regn med magnifika blixtar som lyste upp himlavalvet. Ingen slog ner nära oss men det gick inte att missta sig på kraften i dessa urladdningar.
Att vara på väg till Galapagos känns overkligt och jag har nog inte riktigt tagit in det själv ännu. Vi kommer att gå till ön Isabela, en av tre öar som man kan välja mellan. När vi väl är där kommer vi inte att kunna flytta båten inom ögruppen. Det har vi inte rätt till, då vi inte har betalat för ett speciellt ”cruising permit”. Men enligt färsk information som vi har, så finns fantastiskt mycket att uppleva redan på Isabela. Och vill vi se andra öar i ögruppen så kan vi följa med på organiserade turer för turister, något som vi kommer försöka göra.
Vi har det bra ombord. Jag själv har kvicknat till efter min förkylning. Vi äter gott. Barnen har skola på förmiddagen och det är roligt att se hur väl det fungerar. Det är Kristina som sköter undervisningen (med vissa hittills sällsynta undantag 🙂 ). För tillfället ligger hela besättningen i salongen och tittar på en film i datorn.
Vår fiskelina släpar sedvanligt efter båten. Vi har dock inte haft någon fiskelycka de senaste två dagarna. Kanske tar vi oss fram genom vattnet för långsamt. Det går ofta fortare när vi seglar. Fiskelycka hade man däremot häromdagen ombord på norska båten ”Oda” som ligger några dagar före oss på väg mot Isabela. De fångade en Sailfish som var 266 cm lång och vägde över 40 kilo!  /Olof

Här ute är det mycket märkligt väder, en stund hade vi god vind och gjorde god fart men sedan dog vinden och kvar blev lite dyning. Vi har nu gått för motor i två dygn, inge roligt. Det bullrar i båten och temperaturen ökar. En sak tackar jag dock Olof för varje dag – Han lyckades fixa autopiloten, hurra! Så nu är det Wilma och August som styr båten. Det är en stor lättnad att slippa stå vid rodret dygnet om. Nu, i denna stund, har vi ett oväder runt oss. Blixtrar och dunder som barnen säger, men det är också mycket regn. Det ska vara mycket vind i dessa oväder men det har vi inte upplevt ännu. Vinden ökar visserligen men inte i den takt som sagts att den ska göra. Vi har även motström på ca 1,5 knop, vilket gör sjön lite orolig. Det kommer att bli en spännande natt.

Vad händer annars hos oss här ute på haven? Skolan fungerar utmärkt nu för tiden, vi har arbetat med matte innan vi åkte och igår var det samhällskunskap och i dag har vi haft engelska. I samhällskunskapen har vi läst och diskuterat om demokrati kontra diktatur och hur Sverige styrs. Det har pratats mycket om hur och varför vi har politiker, ministrar och vad utskott egentligen är. De kan allt om varför vi röstar, vad riksdagen, regeringen och statsministern är och har för uppgift. I Engelskan fick Emil kämpa med en engelsk text i piloten om Galapagos. Lovisa testade en ny bok som hon gillade skarpt och Gustaf arbetade vidare med bokstäverna.

Vi har spelat kort i mängder, både 29an, målvakt och lagt passianser. Barnen leker och hittar på bus, det är så skönt att vakna från sin vilostund till skratten från barnen.  Olof  försöker hålla dem lugna men de har ju så roligt.

De hade fått tag vattensprutan som vi använder för att svalka oss och lekte krig på deck. Lovisa hade byggt upp ett fort av sittdynor för att skydda sig och Emil gjorde allt för att inta denna borg. Efter två omgångar påfyllning av vatten lyckades han inta borgen och alla var plaskvåta men glada.  /Kristina

Hej på er alla!
Det var länge sedan jag skrev känns det som. Passagen av kanalen gick fint. Men det var pirrigt. Inget fick gå snett och det är då man kan bli en smula nervös. Motorn gick som en klocka. Vi fick bra ”Advisors” (lotsar) och vår extra besättning, Staffan från båten Salsa, Björn från Lady Glijon och Al från USA som är besättningsma på Our Adventure fungerade bra tillsammans med oss. Anledningen till denna extra besättning är att man måste vara fyra vuxna ombord för att hantera en tross var i slussarna. En liten kul sak var att Al är passionerad cyklist och även tävlar på hög nivå. Han var nu 65 år gammal men såg ut som en mycket vältränad fyrtioåring! Han var läkare och hade varit involverad i USA’s olympiska kommité och då vid ett par tillfällen träffat självaste Lance Armstrong. Vi hade trevliga samtal om cykling och när vi skiljdes åt sa vi att vi skulle cykla tillsammans om/när vi skulle komma till Los Angeles där han bor. I’ve got spare bikes…
Efter kanalpassagen låg vi för ankar på Stilla Havs-sidan utanför Panama City under några dagar. Kristina blev förkyld med feber. Jag själv fick ont i ryggen och var riktigt mör. Trots det kämpade vi på. Handlade ytterligare mat, stora vattendunkar och annat som vi ansåg nödvändigt inför seglingen över Stilla Havet. Till slut kom vi iväg och det var en oerhörd lättnad att komma bort från köpcenter, taxibilsresor (dock billiga), vandringar runt runt för att finna saker vi hade fått för oss var viktiga. Trötta på att inte riktigt kunna göra oss förstådda då det inte alls är självklart att man talar engelska i Panama.
Vi skulle ta oss en dagsetapp söderut mot Las Perlas-arkipelagen. Det blev en fin tur. Vi fångade fyra kilosmakrillar, en tonfisk på 2-3 kilo, såg en mängd rockor hoppa högt upp ur vattnet. Plötsligt dök en val upp 10-15 meter vid sidan av båten. Den andades och dök igen. Ett ögonblick, så var den borta.
Vi låg för ankar i ett sund mellan Isla Chapera och Isla Mogo Mogo. Stannade fem dagar. Det skulle egentligen bli ett kortare stopp men kapten tog tillfället i akt att bli förkyld med feber. Stoppet inleddes trots det med diverse arbeten, oljebyte i backslag, ny kabeldragning för vår gamla autopilot som vi aldrig kunnat lita på. Förhoppningen var att om den fick nya fina kablar skulle den fungera bättre. Den kommande seglingen till Galapagos skulle sannolikt innebära mycket motorgång och då är vi beroende av en autopilot för att slippa handstyra dag & natt. När dessa arbeten var utförda, beordrades kapten vila!
Kristina och barnen snorklade på reven och såg en mängd fisk bl.a. Ballongfisk, färggranna Papegojfiskar på bortåt en meter, ”Triggerfish” och rockor. Stränderna var fantastiska och bara besökta av ett fåtal familjer, par från båtar som ankrat som vi.
Så var det dags att åter lätta ankar. Det var den 17/4 på morgonen. Vi fick strax fin vind och seglade sedan, bortsett från några timmar på eftermiddagen med motorgång, med god fart resten av dagen, kvällen och natten. Det kändes overkligt att periodvis se farten pendla runt 8 knop. Vi hjälptes fram av en kraftig sydgående sröm.
Nu på torsdag förmiddag 18/4 går vi för motor igen. Vinden är för svag för att göra någon vettig framfart utan motor trots att vi fortfarande hjälps framåt av den nu avtagande sydgående strömmen. Kursen är satt mot den Colombianska ön Malpelo som vi eventuellt kommer att runda i vår jakt på fin seglingsbar vind och medström.
Fiskelinan är utsläppt i ”skafferiet” som vi har runt båten. Igår fångade vi ett antal fina makrillar som nu ligger filéade i frysen, kanske kan vi få tonfisk idag? Det är slående hur fullt av liv detta havsområde är. Vi fångar fisk på löpande band, ser val, sköldpadda och idag även haj runt båten. Är det en försmak av det vi kommer få uppleva på Galapagos…?
/Olof

Seglingen till Colon var den trevligaste seglingen på hela resan. Skolan flöt bra, alla kopplade av och tyckte det var härligt att vara ute på havet igen. Konstigt, men lugnet kommer ute till havs och alla slappnar av. Iland är det så mycket som ska fixas och upplevas, men ute på det blå är det bara båten och vinden som styr. Det var så härligt att se att även Olof slappnade av ordentligt. Han satt på akterdäck och läste en bra bok. Det har inte hänt sedan vi lämnade Sverige. Seglingen var toppen, härlig slör och vi hade fulla segel. Ibland var vi tvungna att gippa seglen till motsatta sida men annars flöt tiden fram. Väl framme i Colon beslutade vi snabbt att det var Shelter Bay Marina som gällde. Vi valde den säkra och bekväma vägen i stället för att ligga för ankar. Dessutom ville vi umgås mer med våra nyvunna norska bekanta. Detta var verkligen ett klokt beslut. Marinan hade en trevlig stämning, bra faciliteter och pool. Tvätta kunde man göra själv eller lämna in på området. Det fanns en gratis buss till shoppingområden som gick två gånger om dagen och en trevlig restaurang.

Att klarera in var inte det ”mest” effektiva vi varit med om och det så kallade ”Cruising Permit” har vi inte fått ännu trots att det gått över två veckor. Kanske har pengarna hittat en egen ficka. I detta land är det bra att ha kopior på allt. Det ska lämnas tre kopior till immigration, vid inklarering och utklarering och inga kopieringsmaskiner fungerar (i alla fall inte hos Immigration). Det är en himla administration och massor av papper. Vi anlitade ”Erik” som agent för kanalen och vi var inte ensamma om detta. Han rekommenderades högt och lågt. Visst var han billig och trevlig men vi kan inte rekommendera honom vidare. Om ni anlitar en agent, vilket vi definitivt rekommenderar, betala mera så att agenten gör allt åt er, inte bara det nödvändigaste för kanalen.

Vi har vänner som valde att inte använda agent och det visade sig bli en dyr historia. Vi slapp nämligen depositionen men den fick de betala. När vi tittade på vad vi hade fått betala och jämförde så betalade vi mindre, de skulle visserligen få tillbaka dispositionen men det kan ta upp till fyra månader efter att passagen är gjord. Dessutom verkade det som om de fick betala mer för linor och däck. Trist och de ångrade sig bittert.

Tiden i Shelter Bay var kantad av arbete för oss vuxna och lek för barnen. Vi trivdes dock enormt bra och träffade mycket trevliga människor. Båten fick sig ett rejält lyft; däcket blev målat benvitt med sand som halkskydd, sidorna spacklade och målade, kylvattenröret blev renoverat för att hålla katastrofen på avstånd, sjökort till plottern fixades (med hjälp av en grannbåt), båten tömdes på bråte och städades grundligt. Vi bunkrade i två omgångar, det blev fem kundvagnar sammanlagt och dessa stuvades.
Olof var iväg över natten som ”linehandler” på Felice, en norsk båt med tre barn. Den yngste är under året och den äldsta är fem år. Det är beundransvärt att ha tålamodet och kraften att klara denna miljö med så små barn. Olof var jätteglad när han kom hem. Det var verkligen värt tid och kraft för att få den kunskapen och erfarenheten. Han kunde berätta för mig och vi kunde känna ett visst lugn.

Vi grillade på fredagen och det blev oxfilé, en lyx som är fullt möjlig här. Färsk oxfilé kostar 24 dollar kilot. Kan ni tänka er att vi frossade. Per och Elisabeth gjorde på samma sätt men delade med sig till Björn och Alice på Lady Glion. Emil och Lovisa lekte glatt efter maten med de andra barnen. De körde bagage vagnarna som bilar och i kapp runt området. Det fanns barn i massor, både killar och tjejer i alla åldrar. /Kristina

Under vistelsen umgicks vi en hel del med besättningen på Free Spirit, en härlig norsk båt med en trevlig besättning. Barnen lekte ofta tillsammans, på båtarna och i land. Free Spirit var för stor (76 fot) för att ligga vid boj och var tvungen att flytta sig in i marinan. Men det gjorde ingen större skillnad. Det gick fort att med jollen ta sig in i marinan.  Vi hade sällskap i poolen och gick senare till en lekpark. Lars serverade underbara milkshake och vi njöt i värmen. Vägen tillbaka var dock inte lika trevlig med skällande hundar i varje trädgård. Det blev faktiskt lite otäckt, tänk om någon skulle slita sig.
Marianne och jag tog vid ett tillfälle bilen till affären för att göra de sista inköpen. Det blev kaffe i kaféterian efteråt och trevligt samtal. Det var två familjer från början som seglade ut, men den andra familjen lämnade båten efter Atlantöverseglingen. Därefter hade de tagit med extra besättning och  nu  följer ett trevligt par med,  som heter Oskar (svensk) och Savanna (USA). De skulle följa med till Colombia, San Blas och slutligen till Panama.

Marianne och Lars skall lägga upp båten i Panama för att ta sig genom kanalen nästa säsong. Tråkigt tycker vi och det kommer att bli tomt när de har åkt. Både Olof och jag har haft mycket personliga samtal om tillsynes viktiga frågor och alltid fått en energisk och positiv respons. De har verkligen givit något som kommer att stanna i våra minnen och som de sa ”om det är meningen så kommer vi att ”synas igen”, någonstans i världen eller kanske i Oslo”.

När Marianne och jag hade druckit ut vårt kaffe, gått ut med vagnarna och fyllt bilen var det dags att starta bilen. Den var död!! Hade liksom inget liv alls. Uppenbarligen  var batterierna dåliga så vi behövde startkablar. Det var bara att ta hjälp av någon snäll man inom synhåll och snart var fler engagerade. Startkablar åkte fram från en annan truck, som var minst lika risig som vår, men ack inget gensvar. Vi la båda våra huvuden på sned och lyckades få skjuts till marinan med alla matvaror på hans flak. Det visade sig att han kände halva staden inklusive ägaren till uthyrningsfirman. Andra halvan var inte värd att känna sa han och skrattade gott. I varje gathörn hälsades och kommenterades det att vi åkte med. Vi skrattade med och var lyckliga för att få komma tillbaka till marinan.

När alla kassar stod på bryggan och han skulle starta bilen igen, hände ingenting. Nu var hans bil död och tyst. Pinsamt,  men Lars räddade situationen elegant med att låna ut sin mobil och ge bort en flaska fint vin.

Vi stannade tio dagar i Bonaire och när väderfönstret kom, var det dags att segla vidare. Vi var ett litet gäng som hade umgåtts. Vissa mer och andra mindre men sista kvällen träffades vi alla på en Peruansk restaurang, faktiskt den enda av sitt slag, och det blev långbord. Det var vi på Miss My, Marianne, Lars med Lilli och Noah på Free Spirit, Per och Elisabet på Oda och Marcel och Lotta på Our Adventure. Ett härligt gäng som älskade god mat och dryck. Vi satt och pratade långt efter stängningsdags. Nästa dag skulle vi segla tillsammans. Free Spirit skulle dock inte till Colon utan till Cartagena i Colombia. När vi hjälpte varandra till jollarna på nattakröken var alla vid gott mod, men insåg att någon tidig avgång på morgonen därpå skulle det nog inte bli . /Kristina

Utanför huvudorten ligger en liten ö som heter lilla Bonaire och där skulle det vara barnvänligt och bra snorkling. Min hand var fortfarande inte läkt ordentligt så min roll var att passa de små. Vi hade sällskap med Lars, Lilli och Noah plus Oskar och Savanna. Det var ett litet äventyr att ta sig över vågorna mot vinden till denna ö, att få med sig all utrustning och för att snorkla. Alla tyckte det var toppen även om de vuxna insåg att korallen var skadad av alla fötter som tidigare gått på den.

Gustaf och Lillie lekte i sanddynorna, det såg ut som teater. Leken gick ut på att Gustaf sköt Lilli, hon ramlade död ner i sanden, Gustaf försökte sedan med alla krafter återuppliva henne och rädda henne. Detta pågick om och om igen, leken fortskred och blev mer och mer dramatisk och detaljrik. Riktigt underhållande att titta på, lika bra som en pjäs på Dramaten.

I vattnet fanns revfisk i massor trots att revet var skadat. De vuxna dök ner djupare och kunde på det viset se mera men vi snorklade även mycket vid ytan kring båten. Djurlivet var fantastiskt. Själv fick jag hålla handen ovanför vattnet när huvudet var nere i det blå. Fiskarna var ibland lite väl närgångna. Kanske berodde det på att de såg oss som konkurrenter till maten, när de åt våra matrester eller när Olof skrapade skrovet. Han skrapade bort en havstulpan och när den föll var fiskarna där och slogs om den. De fanns i alla färger och former. Den roligaste såg ut som en ”kon” och det var helt otroligt att den kunde simma. Andra var stora som matfiskar, eller små men färggranna.

Emil blev antingen stungen av fiskar eller av en manet, när han simmade runt båten vid ett tillfälle. Han kom upp skrikande efter att ha simmat igenom ett fiskstim och hade små prickar över hela underarmarna.
Andra gången vi var ute med jollen gick vi upp längst kusten norrut och la till vid en av de många bojarna. Det blev lunch i jollen innan vi stack ner i djupet och denna gång kunde även jag vara med. Nu såg vi ett mycket rikare djurliv och mer levande korall i olika former. De var strutar, stora hjärnor, solfjädrar och små träd. Fiskar fanns det i mängder. Det var papegojfiskar i olika färger, trumpetfiskar, randiga och prickiga platta revfiskar, stora blåa fiskar och höjdpunkten, en stor stingrocka! Dessa maffiga plattfiskar med en fena som svans med en ”pinne” längst ut. Vi simmade försiktigt efter den och alla var exalterade. Det är fantastiskt att dyka ner och ligga alldeles stilla och bara försöka smälta in. Fiskarna bryr sig inte om dig utan fortsätter sin vardag, den otroliga färgprakten kommer fram och man känner sig verkligen som en besökare i en annan värld.

Vi märkte inte ens att det kom ett oväder med regn, stackars Olof satt uppe i jollen med Gustaf och försökte skydda sig. Tillslut var det dags att åka hem. Vi såg hur solen sakta gick ner över horisonten och färgade vattnet orange, rött och gult. Väl hemma igen var det mörkt. /Kristina

Tänk er att komma upp på morgonen med kaffet i handen och mötas av ett par pelikaner som sitter och tittar på dig med huvudet på sned och en påse under hakan. De tittar med nyfikna ögon där de sitter på en träjolle alldeles bredvid dig. När man då av förvåning tappar en liten bit av smörgåsen kommer det ett stim av småfisk upp till ytan och äter glatt av det du tappat. De ser ut som blåa smala skivor med gula ränder på, äter friskt och simmar sedan neråt igen. Det finns även lång smala fiskar som är ca tre decimeter långa som smaskar på godsaker som sitter fast på skrovet, vilket skapar härlig musik i våra öron. Botten syns tydligt från båten trots att det är sex till tio meter djupt och den skimrar i alla blåa och gröna nyanser. Man kan se konturerna av stenar, sand och massor av korall.

Vi ligger vid en boj precis utanför huvudorten Kralendijk tillsammans med den norska båten Free Spirit. Här får man inte ankra fritt utan är hänvisad till dessa bojar eller att gå in i marina. Klarera in här är bara trevligt, alla hälsar och pratar glatt. Vi måste dock visa upp oss för immigration, allihopa. Vi får tips om trevliga ställen att besöka och en karta över ön.Här skulle vi bara stanna ett par dagar för att sedan gå vidare till Curacao och Aruba, men ödet ville annorlunda. Vi trivdes så väl och ville inte segla härifrån. När det väl var dags fick vi ett så bra väderfönster att vi beslutade oss, tillsammans med två andra båtar (Oda och Our Adventure), att segla direkt till Colon (Panama Kanalen).

Bonaire är en märklig ö, en före detta Holländsk koloni, med ett förflutet inom slavhandel, salthandel, förvaring av fångar under Andra Världskriget och slutligen en ö som satsat på naturen tidigt. Det finns hårda regler för att skydda den unika marina miljön och på land finns ett stort naturreservat. Fåglar finns i massor, mest kända är den rosa flamingon och den lokala gulhövdade papegojan (Prikitchi). Men vi såg även storkar av olika slag och massor av annan sjöfågel. Barnen har aldrig varit intresserad av fåglar förut men nu tittades det i massor. Vi höll utkik, smög och höll oss tysta.

The Great Flamingo, var den fågel som skulle vara svårast att få en på bild. Den såg vi i massor och papegojan som skulle finnas i massor, den såg vi knappt. Lille Gustaf var i himmelen när vi såg den första illrosa flamingon stå i saltsjön med huvudet stolt i luften. Den hade en liten unge med sig som var vit i fjäderskruden och vi smög oss försiktigt fram för att få se dem tydligt. Det var fantastiskt att se dessa stolta fåglar med sina härligt rosa färger i olika nyanser på så nära håll. Färgen får den av sin föda och det är därför ungarna är mer eller mindre vita. Papegojan fick vi se på ett annat ställe, mer uppe i ”skogen” på väg  norrut.

Vegetationen här består mest av enorma ”High Chaparall”- kaktusar, Melon- kaktusar (som barnen skrattade mycket åt. När den blommar ser den ut som en stor fallos), Brasilien träd (buskliknande träd) och Gumbo-limbo träd. Mitt i denna torra och vilda natur såg vi iguaner i massor springande mellan träden. De var allt ifrån bruna, grå, gulaktiga till lila. Olof blev specialist på att köra vår hyrda ”truck” med flak. Den var gammal men passade väl in i den kärva omgivningen.

På våra utflykter fick vi se ett märkligt landskap med saltvattenssjöar, skogar av kaktusar blandat med gröna träd, en kustlinje mot Atlanten med kraftig sjö som sköljde över höga klippor, där skummet fyllde luften med vattenånga, så man knappt såg någonting alls. På andra sidan av ön som var skyddad fanns korallrev och dykare överallt.  Vi fick rensa en torkad flodbädd på sten för att kunna köra vidare till indian- (ursprungsbefolkningen) målningarna i en grotta. Vid nationalparkens ingång fanns ett fint skelett av en blåval och ett litet museum. Museet var alldeles lagom för barnen och mycket informativt. De fick läsa om djuren vi sett, men även om hur livet på ett plantage kunde te sig förr i världen. Från när de hade slavar till när slavarna blev fria och levde som avlönade. Det svåraste att förstå var,  hur deras villkor faktiskt blev sämre efter att slaveriet avskaffades. Arbetarna blev fria men fick det helt plötsligt mycket svårare att överleva. Ingen avlöning vid sjukdom, ålderdom eller annan orsak till avvikelse. De avlönades i huvudsak i mat och inte i pengar. Moraliskt blev det en svår nöt att knäcka, välmående kontra frihet, men vi kom alla fram till att slaveriet var grymt och omoraliskt oavsett graden av välmående.

Senare såg vi även slavfamiljernas bostäder i samband med saltutvinningen på sydkusten. Det var pyttehus där man knappt kunde stå upprätt i och hade stampat jordgolv, ingen dörr, ingen möjlighet att sitta eller utföra sina behov. De var ca 4 kvadratmeter stora och barnen var mycket upprörda.

På en annan av våra utflykter bar det av till sydkusten och där fanns en fantastisk vik som skyddades av korallrev. Det innebar att passaden var konstant med nästan inga vågor. En windsurfares paradis, det var hundratals personer ute i denna vik och surfade. Det såg helt fantastiskt ut, så lockande att Olof och Emil, spontant anmälde sig till en nybörjarkurs i grupp. Det roliga var att spontaniteten lönade sig.  Kursen började tio minuter senare och de var ensamma. Två timmars privatlektion och visst lärde de sig att windsurfa! Båda var stolta, blöta och trötta när det var över och tog glatt emot varsin ny t-shirt med tryck Bonaire Wind Surfing på.

-När vi åkte därifrån till picknickstället fick jag helt plötsligt en känsla av deja vy. Jag var på ett helt annat ställe i en annan tid, ute med mina kompisar, sittande i baksätet med surfingbrädorna på flaket i San Diego. Skratten ekade i takt med den höga musiken i högtalarna, det var varmt, torrt och soligt, snart syntes den blåa horisonten med de höga vågorna.-

Vägen tillbaka kantades av en strand som vette ut mot Atlanten och Karibien. Stranden var full av död korall och massor av sopor. Vi gick på stranden och skakade på huvudet. Det fanns plastflaskor i massor, ”flipp flopps” och trasiga prylar av alla de slag. Någon kreativ person hade gjort ett konstverk av alla ”flipp flopps” hängande på en gammal gren. Utmed vägen på andra sidan såg vi bassänger av saltvatten och flamingos som letade efter mat. Ju längre vi körde ju märkligare blev vattnet i dessa bassänger. Det ändrade färg, från att vara vanligt gråaktigt saltvatten till att bli ljusrosa med vitt saltskum och slutligen mörkrosa med saltskum på sidorna av bassängerna.  Än i dag utvinner Bonaire mycket salt som exporteras.

Slutligen passade vi på att handla i en av de stora affärerna, klockan var mycket men vi passade på när vi hade bil. När Lovisa och jag kom in försvann tröttheten snabbt. Vilken affär vi hamnat i, här fanns allt och inte bara det, det fanns allt vi saknat. Vi köpte tills vi inte kunde handla mer, leverpastej i massor, salt lakrits, knäckebröd är exempel på vad som åkte ner i kundvagnen. Väl hemma igen, efter att allt blivit stuvat, sjönk vi ihop i en hög. Alla sov som grisar denna natt och drömde om nya äventyr. /Kristina

Seglingen mellan Grenada och Bonaire, tog tre dygn. Vi gjorde god fart hela vägen och fick verkligen pröva våra nya segel.

Andra dagen ville vi ha fisk, och inom kort efter att draget låg i vattnet så blev det napp, ingen liten fisk heller, utan en sju kilos Dorado, Mai Mai eller Dolphin fish. Vi vet inte riktigt vad den heter, men det verkar som om en omtyckt fisk har olika namn beroende på var man fiskar upp den. Fisken är lång och tunn, med ett enormt huvud som är platt längst fram. Ser nästan ut som den simmat in i en vägg. Detta huvud har ett stort öga som tittar på en när den ligger på däck. Färgen förändras från blå och lila, till gul, brun och silver blå. Den var över en meter lång och den största fisk vi fångat hittills. Vi använder sprit som man häller in i gälarna för att ta död på fisken, den tuppar i alla fall av och det är lättare att rensa den.

I detta fall var det inte så trevligt att ta av huvudet på denna stora fisk med dess stora stirrande ögon. En kort sekund av okoncentration och olyckan var framme. Kniven slant i min hand och skar sig djupt in mellan tummen och pekfingret. Snabbt tog jag hårt tag med andra handen om såret för att det inte skulle blöda. Handskarna var rena som tur var.

Tankarna som löpte igenom mitt huvud var konstiga, det var som när man skar av lårbenet på kycklingen, nu blir det ingen snorkling, vad har jag gjort…..

När Olof frågade hur gör vi nu, då började rädslan komma, hur illa var det egentligen! Han fick mer eller mindre order om att hämta ”stripes”, kompresser, jod, tejp och gasbinda. Jag vägrade att flytta på mig från min plats vid rodret. Oron som fanns i hans ögon gick inte att missa, nu var det allvar. När vi tog bort handsken och såg hur djupt såret var, blev vi båda sorgsna. Fram med stripsen och lappa ihop såret så gott som det gick. Dränka kompresser i jod och på med dem, sedan tejpade vi ihop hela kalaset och slutligen lindade vi gasbindan. Det blev kojen för mig. När spänningen släppte, försvann all kraft och jag ville bara sova.

Under resten av resan fick Olof göra allt, min hand var obrukbar, vi förstod tidigt att nyckeln till god läkning var att absolut inte använda handen. Såret var djupt och behövde tid att läka ihop och stänga sig ordentligt. Vi var noga med att kontrollera så att handen inte svullnade, inte tummen heller, att smärtan inte ökade utan minskade och ingen rödfärg eller svart rand uppstod. Allt för att försäkra oss om att såret inte blivit infekterat.

När vi kom fram tog vi bort bandaget och la om såret med ny jod och bandage. Olof sa hela tiden, var glad att det inte är infekterat, och vi bör nog gå till läkaren för kontroll.

Till slut gick vi till läkarmottagningen vid sjukhuset. Vi blev ombedda att komma tillbaka klockan sex, men när vi stod där i receptionen kom en akutsköterska förbi, hon bad mig upprepa min historia och frågade sedan om hon fick ta en titt. Vi gick in i ett undersökningsrum och hon började vant ta bort gasbinda och kompresser. Hon berömde oss för hur vi hade hanterat skadan. Hon tvättade såret, log och berömde oss igen. Vilken lättnad, såret såg riktigt fint ut. Läkaren kunde inte göra något mer för oss, såret var rent och snyggt, ingen infektion och heller inget behov av penicillinsalva. Vi gick därifrån med lätta fötter, utan oro. Jag kunde till och med snorkla om såret sköttes ordentligt, dvs. tvättades med jod varje dag och med en skyddande kompress på. Efter ett par dagar var såret läkt och nu finns bara ett ärr kvar som vittnar om skadan. /Kristina

Att bestämma sig för att gå vidare var inte lätt, men när beslutet var tagit kändes det himla rätt. Vi ville förverkliga vår dröm, följa vår stjärna, vi måste i alla fall göra ett försök och ta oss vidare.  Många sa att vi var sent ute men vi var ense om att uppskatta det vi hinner se och inte gräma oss över det vi missar. Vi kommer ändå inte att kunna se allt, det vi missar får vi väl spara till nästa gång.

Tanken vi haft när vi kom fram till Martinique, att stanna i Karibien under orkan säsongen var inte längre ett alternativ, och inte heller att segla hemåt. Nu gällde det att göra det sista på båten, så att den var väl förberedd för Stilla havet.  Veckorna som följde var bara jobb och åter jobb men även trevliga möten med våra vänner som vi kommer att sakna .

Barnen lekte med sina kamrater och hade skola på förmiddagarna så gott det gick.  De återknöt snabbt kontakten med Lillie och Kajsa på Mirabella och hade det roligt tillsammans inne på stranden.  Efter att ha arbetat hårt under ett antal dagar frågade Kristina och PO från Maribelle om vi ville åka in och äta pizza. Besättningen på ”Sea you at sea” var också inne på marinan för att äta och vi satte oss alla vid samma bord. Det var underbart att få en paus i trevligt sällskap. Pizzorna var de bästa vi ätit i Karibien. Vi pratade mycket om resan som varit, framtiden och det blev många skratt.

Vi arbetade hårt och effektivt de veckor som vi låg i Prickley Bay och Clark Courts Bay. Det var förberedelser för ännu en ny rulle och ny segelhantering, nya block, skot och avlastare. Motorn fick sig en genomgång och vindrodrets glapp togs bort. Vi sydde kapell, solskydd och myggnät. Toaletten fick en rejäl översyn och en kran som var totalförstörd byttes. Det var tur att vi hittade felet och åtgärdade det annars kunde vi fått en läcka in i båten.  Lite rosthantering blev det också, det fanns ett hål i sittbrunnen som ledde ner till köket där vatten kom in när det regnade. Lite fix i motorrummet var också nödvändigt. Segelkapellet var tvungen att lagas, så det var bara att passa på medan storseglet var inne på lagning. Vi kontrollerade styrvajern och nödstyrningen. Det visade sig att den ena vajerlåset inte var i rostfritt så det var bara att byta. Mer fanns på listan och vi bara slet för att komma i väg så fort vi kunde.

Men även om det var mycket arbete så hade vi även många trevliga möten. Vi umgicks en del med våra vänner på Elin. Det blev födelsedagskalas på Hog Island, Maja fyllde 9 år och vi fikade länge på stranden. Lovisa hade arbetat hela förmiddagen tillsammans med Emil för att göra ett minne, hon fick foton (som skrivits ut på marinan) inramade med snäckor och glitter. Vi hittade en låda att lägga den i så att den inte skulle bli förstörd i jollefärden. Efter kalaset var det svårt att åka tillbaka till båten, vi ville liksom inte att tiden skulle ta slut, vi visste i bakhuvudet att snart var det dags att skiljas åt. Emma slängde ihop en underbar chili som vi åt i sittbrunnen. Det blev fler tillfällen innan vi skildes som vi kommer att minnas, Emma och jag åkte in och bunkrade en sista gång, åt en bit tillsammans, pratade mycket och blev rätt så sena. Kalle och Emil fanns oroliga på bryggan när vi kom tillbaka.  Ups, så det kan bli när man förenar nytta med nöje.

Tillslut var det dags att gå skilda vägar, det var ingen som hade torra ögon när vi såg Elin tuffa ut ur Prickly Bay för motor. Det kändes så märkligt att våra vägar skulle skiljas åt, vi hade ju följts åt hela vägen sedan Las Palmas, men vi var alla överens om att när våra äventyr var över och vi var hemma igen så skulle vi ses igen. Det skojades friskt om att vi skulle träffas på Bornholm nästa gång. Hela familjen var ledsen och det blev fotovisning på kvällen. Vi hade ju varit med om en hel del tillsammans och vi kunde med glädje säga att de blivit riktigt goda vänner. De kommer att bli saknade!

Vi behövde få till en liten semester och bestämde snabbt att gå in i Port Louis Marina i St. Georges. Humöret höjdes snabbt efter vi gått in, där fanns en fantastisk fint poolområde med solstolar blandat med vanliga bekväma utomhus fåtöljer.

Det dröjde inte länge efter ankomst förrän en liten bekant stod vid båten och sa ”- Hej!, vill ni leka” Det var Lillie, dottern till Marianne och Lars på Free Spirit. Marianne var med och det blev ett glatt återseende. Vi träffade dem på Porto Santo, där Emil fick låna deras vattenskoter. Snabbt stack barnen i väg och badade i poolen. Livet lekte och alla var glada. Marianne och jag pratade glatt och konstaterade att vi skulle vidare till Bonaire båda två och bestämde preliminärt att ha sällskap. På kvällen blev det ett ”par glas gott vin i deras sittbrunn” medan barnen såg på film och vi pratade glatt om ditten och datten.

Vi hade även turen att träffa Lars Hässler på båten Jennifer, det blev ett trevligt möte med många historier över en alkoläsk i vår sittbrunn. Han erbjöd oss att köpa en dykarkompressor för ett så bra pris att vi inte kunde tacka nej.  Så glada i hågen har vi nu en dykarkompressor undanstuvad bakom navigationsbordet, i vårt så kallade bibliotek. Den kommer att komma väl tillpass i Galapagos, där Olof ska dyka.

Kvällen före avfärd blev det ett restaurangbesök för att fira sista natten på Grenada. En ö vi verkligen hade kommit att uppskatta. Hit vill vi komma igen, på ena eller andra sättet. Maten var god och vi tog en pizza som ”dogybag” inför morgondagens avfärd. Vi slutade kvällen genom att ta ett ”natta” dopp i poolen, klockan var över tio och det var mörkt för längesedan. Det blev simtävlingar och alla var med. I månens sken gick vi tillbaka till båten, alla med sina tankar inför nästa etapp, nästa avstamp i vår resa. Nu fanns det ingen återvändo. Kristina

I dag skulle det ske. En rulle skulle monteras på vårt inre förstag. Redan på Martinique hade vi bytt ut vår gamla uttjänta rulle till förstaget. Vi hade då bytt till en fransk Profurl och då vi kände oss nöjda med denna så valde vi naturligtvis en likadan till det inre förstaget. Kostnaden för att låta sy upp nya segel hos det lokala segelmakeriet ”Turbulence” visade sig vara mycket fördelaktigt varför vi valde att även förnya Miss My’s garderob med ett s.k. stagsegel och en liten genua för den nya rullen. Det känns toppen att få uppgradera den gamla damen och jag tror hon njuter av att få moderniseras lite. Vi skulle få komma in och förtöja vid arbetskajen kl. 8.30 men båten som låg på vår blivande plats gav sig inte av förrän 9.30  så vi kom in vid 10 och arbetet kunde börja.

Hela dagen arbetade två personer ombord, det skulle dras ett fall genom masten, kutterstaget togs ner (behövde verkligen bytas) och allt förbereddes för att rullen skulle upp. De blev inte klara denna dag utan återkom vid nio tiden nästa dag. Vid tio var de klara och den ståtliga profilen var på plats. Allt gick väl och när Richard kom och tog måtten för de nya seglen en sista gång kändes allt toppen. Det går inte att komma ifrån att en så stor investering som det handlar om ger en del ”fjärilar i magen”. Till den dag man ser att allt är på plats och visar sig fungera som man har tänkt sig hyser man en viss oro. Att ligga vid kaj är inte särskilt bekvämt. Det blir varmare i båten då vinden inte på samma sätt kan ventilera båten som då man ligger till ankars.

Vi längtade alla ut till ankarplatsen. Skolverksamheten la vi ned denna dag. Svetten rann bokstavligen och matlagningen blev outhärdlig, alla hade nerverna på utsidan och det dröjde inte länge förrän de small. Alla bråkade med alla och restaurangen rakt över viken fick ett skådespel. Vi sprang upp och ner, den ene skrikande på den andre. Måste sett komiskt ut – kanske mer som ett hönshus där hönorna var allmänt arga, springande och skrikande. Tuppen förändrades med tiden från att vara mera av kjoltyg till att ha ”kallingar ” och skäggstubb. Till slut sänkte sig lugnet och tystnaden när barnen la sig, vi vuxna firade lite i sittbrunnen. Hittade en kall fanta och lite Absolut citron, blev en härligt läskande cocktail på nattkröken.

Emil hittade snabbt en grannbåt som också hade jobb att göra, något skulle svetsas på pulpiten. De hade hund som han gladeligen passade och sedan är det alltid roligt att prata engelska, det var en amerikansk båt med två mycket trevliga pensionärer ombord. De hade seglat från Kalifornien över Stilla havet och var  nu i Kariben. De verkade måttligt imponerade av strandlivet på Grenada men det kanske inte var så konstigt, Vad kan mäta sig med Stilla havets atoller? Lovisa och Gustaf fiskade krabbor som det fanns i massor, de hade blivit förvarnade att ta det försiktigt för att stenarna var hala och snäckorna vassa men vad gör det när man har roligt. De kämpade med att få bort snäckorna från stenarna slog sönder dem med en sten, kom springande så vi fick plocka isär snäckorna så att krabban skulle tycka det var jam-jam att äta. Lovisa grimaserade illa när hon såg hur det rörde sig i slemkroppen i snäckan, usch och sedan var det med en viss ansträngning betet sattes fast i klämman och fördes ner i vattnet. Gustaf hade hela tiden på sig sin flytväst trots värmen, de flyttade upp på bryggan och fortsatte fiska. Olof var framme med varnande ton och sa inte för nära kanten när ni sitter på knä, lägg er ner i stället.

Samtidigt som de lekte fyllde vi på vatten i våra tankar och när de var fulla började vi återställa. Det blev ett himla jobb då slangen blivit anfallen av en hel flock nästan genomskinliga, svagt gulfärgade myror. Kaos och rädsla för att få myror ombord. Plötsligt var Gustaf borta! En vän från finska båten Adele, som vi stått och pratat med sprang fortare än oss och hjälpte Gustaf upp. Lilleman hade ramlat med huvudet före ner i vattnet. Våt som en dränkt katt, gråtande med blodet rinnande fick vi upp honom på bryggan. Spontant riktades slangen mot honom, måste få bort blodet från armen och benet för att se hur farligt det var. Handen hade fått några rejäla sår och så skrapsår lite här och där. Ingen skada någon annanstans på kroppen. Flytvästen tog smällen och handen försökte han ta emot sig med. Han hade haft änglavakt! Och jag tänkte- tur att han alltid har flytväst.  Men när sedan vidden av vad som hänt klarnade för mig så växte klumpen i magen. Fram med sjukvårdssakerna och lägga om såren.

Gustaf grät naturligtvis men snart förstod vi att det inte i första hand handlade om fysisk smärta. Nej han var rädd för att hans solhatt hade blivit förstörd av att hamna i vattnet. Det var vid ett besök i huvudorten St. George’s dagen innan som Gustaf inne i en butik pekat ut en fantastiskt fin bredbrättad solhatt virkad i samma färger som Grenadas flagga, rött, gult och grönt. Den var verkligen fin och vi köpte den åt honom. Nu var han rädd att denna kära hatt blivit förstörd. Vi lugnade honom med att säga att den bara behövde sköljas i färskvatten och sedan torka så var den sedan som ny igen.

Chockad och ompysslad gick han ner med Lovisa för att titta på film i salongen. -Du får se hur mycket film du vill idag! Gustaf fick ett stort leende i ansiktet och la sig tillrätta bland kuddarna. Slutet gott, allting gott. /Kristina