Miss My Sweden

Hej

Vi mår utmärkt. Seglar med god fart! Snart ska vi avnjuta Dorado med soya och lime. Igår blev det Wahoo anrätat på samma sätt.

Hälsningar
Olof

Nu lämnar vi Galapagos efter några underbara dagar och följer vindarna till Marquesas.

/Kristina och Olof, Emil, Lovisa och Gustaf

Runt niotiden kom en snabb motorbåt och hämtade upp oss på båten. Båtens fartresurser var stora, den hade två stycken utombordare på vardera 140 hk. När den drog på dundrade det så man ville ha öronproppar. Vi var snart uppe i ett bra stycke över 20 knop och liksom svävade upp och ner över dyningen . Vi gjorde denna utflykt tillsammans med våra franska vänner på båtarna Maha Papou och Gadjo Dilo. De har barn i samma åldrar som våra och de leker bra tillsammans även om man som vuxen inser svårigheterna att inte kunna varandras språk. Men det fungerar ändå, vem behöver ett verbalt språk när man har händer och fötter. Ibland blir det rena charaderna, allt för att kommunicera och ha roligt tillsammans.

Efter att ha forsat fram över havet i kanske en halvtimme så stannar båten plötsligt upp. Kaptenen på vår båt har sett en Manta (djävulsrocka) ligga i vattenytan. Den är ca 4 meter mellan vingspetsarna, helt svart på ovansidan och vit på undersidan. Efter lite övertalning av Philippe, ger kaptenen sitt samtycke till att simma med rockan. Alla vuxna drar på sig snorklingsutrustning och plumsar i en efter en. Olof kom i sent men jag åkte i ännu senare. Tog i allt vad jag kunde för att simma i kapp, men det var två meter dyning och mitt ute till havs, och jag var inte beredd på ansträngningen som det innebar. Kunde se att de andra simmade med Mantan. Olof var nästan framme och jag bestämde mig för att simma rakt mot dem istället. Det fanns i min tanke att kanske kunna genskjuta dem och få en glimt av rockan.  När jag var ganska nära stoppade jag ner huvudet med mask och snorkel. Efter en liten stund fick jag en chock. Ett stort svart vitt djur med långa vingar simmade nästan på mig.

 Huvudet var format som en liggande vikingahjälm fast med ögon längst ut på hornen och hornen var mer avrundande och fina. Det vita lakanet med en rund ring i var så nära att jag hade kunnat ta tag i det. Allt gick väldigt fort och Mantan vek av och försvann. När vi åter var uppe i båten, var stämningen på topp och kaptenen berättade att han hade lagt båten så att rockan bara hade en väg att gå och det var framåt, dvs rakt på mig. Upplevelsen var speciell, märkvärdig men även skrämmande. Det var ett så stort djur och man själv är så liten.

Nästa stop var ”Los Tuneles” och det var inte helt enkelt att komma in, höga vågor, rev och luriga strömmar. Vi fick ta på oss flytvästar (även de vuxna, barnen hade redan sina egna) och sedan började färden in genom bränningarna. Dels gasade han som en tok så att han surfade in på vågorna, dels girade han och stod stilla för att vänta in rätt tillfälle. Väl inne i området häpnade vi alla. Det var så vackert. Lavaströmmarna hade skapat ett eget landskap, som en labyrint med små öar, kanaler och broar. På dessa växte de typiska kaktusarna för Galapagos. Dels en med platta utväxter och dels den som liknar en ”High Chaparall” med sina raka pelare. Vi möttes av en ö där pingviner, sjölejon och fåglar stod helt lugna trots att vi bara var någon meter från dem. Vid ett annat ställe gick vi riktigt nära två blåfotade sulor som stod tätt intill varandra och på en klippavsats under dem låg ett sjölejon och tog igen sig.

Till slut la vi till och kunde gå iland. Vi hade missat att ta med skor så det blev lite av en strapats att gå på dessa hårda, spetsiga och varma klippor av lava. Men vi fick se en jättestor havssköldpadda simma. Strax efter detta fick vi snorkla på samma ställe, det var kallt och Gustaf var inte alls med på noterna. Han tyckte det var för kallt och sikten var inte så bra. Men vi andra stack iväg och snorklade. Undervattensmiljön var fantastisk och mycket speciell. Det fanns mycket lite djur men lavan hade på sin väg ner i havet skapat kanaler, små pooler, grottor och andra märkliga formationer. Allt präglas av djupa svarta och gråa nyanser av torkad och hård lava.

Vi tog oss så småningom ut genom bränningarna igen. Vår kapten körde aktivt med motorerna för att parera farten i vågorna. Vi skulle nu förflytta oss ett litet stycke längs med kusten till en plats där vi bl.a. skulle kunna få snorkla med haj! Väl framme så drog alla på sig sin snorkelutrustning men så fort Gustaf kom i vattnet så ville han upp igen. Lou (från Gadjo Dilo) reagerade på samma sätt och det slutade med att jag var kvar i båten med de små medan Olof, Emil och Lovisa simmade i väg mot grottorna. Vi fick smörgåsar och dricka, allt var toppen och för att vara helt ärlig, tyckte jag också det var kallt i vattnet. Våra franska vänner hade våtdräkter så de slapp frysa.

När de kom tillbaka glittrade deras ögon och leendena var stora. Då visade guiden att precis vid båten fanns en jättestor havssköldpadda. Lovisa och Olof simmade ner och över den. Det blev lite av en euforisk stämning, då den var över 1,5 meter stor och verkade helt orädd. Den åt framför deras ögon och rörde sig tillslut försiktigt bort. Strax innan hade Emil, Lovisa och Olof snorklat och kikat in i en grotta där ett par dryga metern långa White tip reef sharks (revhaj) vilade. Vilken dag! /Kristina

Galapagos är inte bara djur och häftiga naturupplevelser, utan det finns även otroliga stränder. Dessutom är skillnaden mellan hög- och lågvatten stor, så när det är lågvatten kan man gå på kilometerlånga sandstränder. Det är varmt mitt på dagen men ”kallt” på seneftermiddagen och natten. Vi har till och med tagit fram små filtar för att inte frysa. Men som sagt,  mitt på dagen är det varmt (30 grader), och denna dag skulle vi ha picknick på stranden. Vi skulle mötas kl. 12 vid en rastplats precis vid ingången till naturreservatet. Det skulle finnas en grill där, men vi hade inget att grilla och var för trötta för att skaffa något, så jag hade förberett kyckling och couscous.
Vi bestämde oss för att gå. Det är viktigt att röra på sig när man har chansen, men det visade sig vara en rejäl vandring, säkert mer än 6 km. När vi gick ut på stranden den sista biten och såg alla så kändes det skönt. Birk och Temoe kom springande och sista biten gick fort.
Väl framme bjöd Jean Philippe oss på öl, det var jättegott. De kämpade med att få grillen tänd. Det fläktade skönt vid bordet men det gjorde det inte lättare att få igång grillen. De andra hade fått tag i Wahoo (god matfisk som vi ännu inte lyckats fånga själva) som grillades tillslut. Det var fisk till oss alla och den serverades med salt, soja och lime. Philippe berättade att man ska ha färsk ingefära till och visade oss hur man åt fisk i Marquesas. Där är fisk en stor del av huvudmålet och tillbehören äts vid sidan om. Vi åt med händerna och fisken smakade gudomligt.

Barnen lekte i sanden och badade i vågorna. Vi vuxna blev bjudna på hemmagjord passionsfruktsrom. Passionsfrukt finns i massor här och de kostar nästan ingenting (12 st för 1 dollar). Vi pratade mycket och höjdpunkten var när Philippe berättade om första gången han red. Han körde mycket motorcykel hemma och hade kommit till bondgården med gott självförtroende. Han och hans kompis trodde inte det kunde vara märkvärdigare att rida än köra motorcykel, så de ville ha ”lite kräm” i hästarna och det fick de. Philippe ramlade av efter att ha försökt att stoppa sin häst som reste sig och kastade av honom. Nästa gång åkte han av i farten. Han berättade detta både i ord och charader. Alla skrattade och vi gav honom namnen på de lugna hästarna, som vissa av oss hade på utflykten till vulkanen. De skulle nämligen göra samma utflykt som vi gjorde.

Tiden sprang iväg och vakten från nationalparken upplyste oss om att vi var tvungna att röra på oss. Det beställdes två taxi (pickuper) och flaken fylldes av barn och vuxna. Vi stannade till på en bar och tog en öl, sedan bar det av i jollen ut till Miss My. Mörkret var kompakt och efter en stunds navigerande mellan reven med jollen såg vi åter de välkända juleljusen som lyser upp vår sittbrunn när det är mörkt. Juleljusen fick vi medskickade från Sverige för att sätta upp i båten när vi skulle fira jul, men när vi tog ner julpyntet efter julfirandet på Atlanten, tyckte vi de var så fina så de fick sitta kvar. /Kristina

I dag är det dags att göra en utflykt på hästryggen upp till Sierra Negra, världens näst största aktiva vulkan. Alla var lite spända och kvällen innan avfärd pratades det vitt och brett om hur det skulle vara att rida. Lovisa och jag delade glatt med oss av våra erfarenheter och frågorna var många. Var finns startknappen? Hur gör man för att stanna? Får vi galoppera, rida fort och kommer det bli svårt? Vad ska vi ha på oss, hur ser sadeln ut och kommer det att vara stora hästar? Vi hade dessutom sett tre unga killar till häst komma ridande i full galopp på eftermiddagen, när vi gick hem från stranden.
De som hade skött logistiken och bokningen av utfärden var våra vänner Maria och Jo på Felice. De är alltid positiva och skrattet är aldrig långt borta. De får saker att hända, har fart och ger intryck av att vara extremt samspelta och organiserade. Kanske är det en följd av att ha tre barn ombord, där den äldste är fem år (Birk) och sedan blir de bara yngre. Den yngsta är strax över ett år. Helt otroligt, två blöjbarn i besättningen och vi som gnäller ibland och tycker det är jobbigt med våra.  Birk och Gustaf kommer jättebra överens och har blivit goda kompisar. 

 Birk och Gustaf fick egna hästar, Billie satt framför Maria på hennes häst och lille Mikkel skulle få sitta i vår bärstol på Jo´s rygg.  Det var inte självklart att Gustaf skulle få en egen häst men organisatörerna tyckte det skulle gå bra och Gustaf ville så gärna rida själv. Birk skulle även han ha en egen häst. Per och Elisabeth från Oda, var också med. Per hade aldrig ridit förut men Elisabet hade ridit desto mer när hon var yngre.

Vi hämtades upp kl. 8.00 och fick åka en minibuss upp till Nationalparkens början. När vi kom dit stod alla hästarna och väntade på oss uppe på en gräsbeklädd kulle. Vi gick dit med muntra steg. Barnen hälsade på hästarna och sedan delades hästarna ut till oss. Emils häst heter Castanio, Lovisas Simba, Gustaf Tanjento, Olofs Tomate och min Negro. Vi red i ett par timmar längs en stig som förde oss upp till vulkanens krater. Det var spännande och barnen älskade det. När vi väl kommit upp till ett rastställe fick vi lämna ifrån oss hästarna. Vi gick fram till kanten av kratern och det var mäktigt, världens näst största aktiva vulkan. Den har en diameter på 10 km och senaste utbrottet var 2005. Vi kunde se den ”nya” lavan ligga som en svart tunga ner från ena sidan. Vi var rätt trötta och hungriga. Barnen började på sina matsäckar men då sa vår guide Carlos att vi hade en vandring kvar,  innan det var dags att äta.

Carlos var för övrigt den som först tog sig upp till vulkankratern vid det senaste utbrottet och filmade det. Filmen ska finnas på Youtube för den som är intresserad (sök: Sierra Negra Eruption 2005).

Vandringen gick genom ett märkligt landskap som skapats av vulkanutbrotten. Den svarta stenen glittrade, kaktusarna som bara finns här på Galapagos blommade, de gula vackra blommorna påminde om gula rosor. Tydligen har de en extremt kort livstid och vi hade tur som fick se dem. När vi kom fram till slutet av vandringen var utsikten magnifik. Vi såg ända bort till där Isabela smalnar av och havet syns på båda sidor. Isabela ser ut som en stövel ungefär eller en känga och precis där skaftet gick upp kan man se havet på båda sidor. Vi såg även de fyra andra vulkanerna på ön.

Nu var det dags att äta upp den väl tilltagna matsäcken, två smörgåsar, frukt, efterrättskex, vatten och festis.  Alla var hungriga och åt  med god aptit. På vägen tillbaka fick vi sätta ner handen i en spricka i marken och känna värmen som steg upp från vulkanen. Först trodde vi inte på Carlos, men efter att ha testat på andra ställen där jordytan inte var varm,  var det bara att inse att vi verkligen kände värmen från jordens inre. Det pirrade lite i magen när vi insåg vad det innebar. Vulkanen var verkligen aktiv och den kunde få utbrott. Det finns dock en forskningsstation där man mäter aktiviteten i vulkanen för att kunna förutspå nästa utbrott.

Vi gick tillbaka till våra hästar för att rida hem. På vägen hittade vi Guava, en frukt som är gråaktig på utsidan och rosa på insidan. Den är inte så söt men smakar jättegott. Resan hem gick inte lika smidigt då det lutade nedåt. Hästarna skulle hålla balansen bland sten och gyttja. Min häst satte sig nästa på rumpan.
När vi var framme fick vi höra att barnen, som hade fått ett litet försprång,  hade satt av i full fart när de närmade sig slutet av färden. Emil hade till och med galopperat medan de andra travade i full fart. Det blev till slut lite läskigt för de minsta och Per hade blockerat vägen med sin häst för att få dem att stanna upp.  Allt slutade lyckligt och alla var  toppennöjda med utflykten och höll med om att detta måste vi göra om på Marquesas, där man också (enligt rykte) kan hyra hästar.
Med ömma ben och rumpor gick vi och la oss på kvällen efter en av de finaste utflykter vi gjort sedan vi lämnade Sverige.  /Kristina

I dag var målet en uppfödningsstation för Galopagos jättesköldpaddor. Tanken var att göra det tillsammans med tre andra barnbåtar, en norsk och två franska men vi kom iväg lite tidigare än beräknat och valde att gå i förväg.
Först gick vi genom den lilla byn som heter Villamil, det finns ett fint litet torg i mitten av byn, grusvägarna kantas av små kafeer och restauranger, en och annan liten affär och bar. Det är en väldigt trivsam och gemytlig by, alla är vänliga och hjälpsamma. När vi går vid sidan av vägen är det inte bara en gång vi säger ”hola”, utan upprepade gånger. Värmen är slående, solen skiner från en klarblå himmel och vi tänker sakta att vi kunde ha väntat en timme till så hade solen inte stekt lika starkt. Men nu är vi här och har sett fram emot denna promenad. När husen tar slut så ser vi havet och stranden, vågorna rullar in och vi beundrar utsikten.
Det är nu dags att vika av in på en stig. Det är väl skyltat och vi går in på en anlagd stig med trädplank att gå på. Vid en bro stannar vi, den är täckt av leguaner, de är ganska små, några decimeter långa men endå respektingivande. Barnen börjar gå och föser liksom leguanerna framför sig men tillslut ser Olof till att lösa situationen. Vi går alla på rad sakta utmed ena kanten så att de kan gå över till andra kanten utan att skrämmas. Det fungerar och snart står vi en bit in på bron med alla leguaner bakom oss. Då pekar Emil ner i den lilla sjön vi går över, där finns stora havs leguaner av en storlek som definitivt inger respekt och de påminner mig om en gammal usel skräckis ”Godzilla”. De ligger helt stilla och ser mindre och mindre läskiga ut, till slut kan man till och med tycka de är ganska gulliga. Vi går vidare, ser en häger och en ankliknande fågel med röd fläck under under näbben. Har senare förstått att det är halsen som är röd och när de ska imponera på sina honor så blåser de upp den till en röd påse.
Vi går genom en ”skog” med ett träd som är giftigt, både den vita saften i stammen och grenarna och frukten som ser ut som små söta äpplen. Dessa äpplen äter de vuxna jätte sköldpaddorna. Vi ser olika sorters finkar, en med lång näbb och en annan med kraftigare kortare näbb. Vi ser även en vacker liten knallgul fågel som kvittrar vackert och följer med oss en bra bit (förmodligen även detta en sorts fink). Det facinerar mig hur nära man kommer fåglarna här utan att de flyger iväg, de verkar inte lika rädda som hemma.
När vi kommer fram till uppfödningsstationen möts vi av en inhägnad med jättestora sköldpaddor, säkert över en meter i diametern på skalet och de går sävligt fram. Tittar nyfiktet på en och undrar vad som är så speciellt. Vid nästa hägn finns de som bara är några år gamla de är ca 3 dm i diametern på skalet och där hör vi en svensk röst. Det är Björn från sverige och Fredrik från Danmark. Vi börjar samspråka och det visar sig att de har sin båt liggande i Santa Cruz och är här några dagar för att upptäcka denna ö. De ska vidare till Pitcairn, Gambier och sedan vidare till Tahiti med ytterligare fyra norrmän som besättning. Vi pratade glatt en stund och lovade att hålla kontakten. Så många är vi inte från Sverige som ska vidare till Franska Polynesien.
Här träffade vi även resten av gänget, de hade tagit taxi hit och skulle gå tillbaka så de var lite före oss och vi belutade att eventuellt träffas senare på puben nere vid stranden. Vi valde att gå vidare för att se hela uppfödningen och såg massor av sköldpaddor i olika storlekar. Vi gick även in i museet som var jättefint och lärorikt. De stackars djuren har verkligen inte goda odds att överleva sina första dagar om inte uppfödningsstationen tog hand om dem, deras narturliga (onaturliga) fiender är alltför många.
Innan vi påbörjade vandringen åter så gick vi vidare ett par hundra meter längs med vägen och fann då en liten sjö där sex flamingos stod med huvuderna i vattnet och åt. På Bonaire såg vi betydligt fler men det var roligt att se dem så orädda. Barnen åt sina äpplen och sedan bar det av hemåt.
När vi kom tillbaka till byn började det redan mörkna och vi bestämde oss för att gå direkt till jollen. Det är alltid ett äventyr att ta sig ut till båten från jollebryggan. Det finns gott om rev och sandbankar att ta hänsyn till, flera har gått på och förstört sina propellrar och i mörker är det lite svårare men i kväll var havet totalt platt och helt overkligt vackert. /Kristina

När man korsar ekvatorn ska man döpas. Det vet alla, även barnen. Neptun, havsguden döper besättningen under de mest vidriga omständigheter. Det brukar vara en ganska förnedrande ceremoni som involverar fiskrens och havsvatten. Vi valde ett annat sätt att fira denna händelse.
Dagen innan fick Olof lägga sig i sittbrunnen, raklång på rygg med plastfolie som täckte ansiktet. Vi tog fram vårt gips ur medicinlådan. Med insikten att vi kommer i alla fall aldrig våga gipsa någon trasig lem och som barnen glatt påpekade -”det kan ju mormor ta med när hon besöker oss nästa gång”. Med en skål vatten och en sax började vi täcka ansiktet med gips, kronan hade vi skapat i papp innan och den täcktes nu också med gips. Efter en timme var masken torr och klar att lyftas från Olofs ansikte. Vi byggde även en treudd med hjälp av en gammal rostig barnhåv som gjort sitt. Den böjdes till raskt så att den fick tre ”horn” och lindades in i gips. Allt skulle torka i 24 timmar innan de kunde målas.
Nästa steg var att skapa klädesdräkten. En gammal vit t-shirt klipptes om till ett storts linne med remsor längst ner och vi hittade ett par gamla kalsonger som kunde dekoreras. Barnen började med stor kreativitet skapa fiskar i tyg och sy på, det blev tång i olika färger och tygtuschpennorna användes flitigt. Gustaf var extra stolt över en bläckfisk han skapat i blått tyg, klippt ut armarna (även om det bara blev sju stycken) och målat ett skräckinjagande ansikte. Han sydde själv fast den med nål och tråd. Vi kämpade länge och väl och hade himla roligt när denna skapelse växte fram.
Dagen efter åkte alla färger fram, glitterklister och penslar. Lovisa satte igång med masken och Emil med treudden. Gustaf hjälpte gladeligen Emil med den stora penseln, men han var kanske inte lika glad. Masken blev fantastiskt fin, där neptun fick ett ansikte skimrande i guld, med skägg av olika nyanser av gult, orange och rött och en krona som lyste gult med silvriga detaljer. Treudden blev eldigt orange och röd, glittrande i silver. Riktiga konstverk!

Vi korsade ekvatorn vi nio tiden på morgonen så då firade vi i bubbel och skålade glatt i sittbrunnen. Neptun kom senare på eftermiddagen och steg fram från fören på båten. Han var verkligen stilig! Gustaf blev nog både lite förvånad och kanske till och med rädd när Neptun kom och skulle döpa alla på akterspegeln. Vatten åkte fram och sedan började högtidligt döpningscermonin. Alla döptes och slutligen dök Olof upp för att bli döpt, då hade Neptun försvunnit så Gustaf fick bli ”ställföreträdande” och hälla vattnet i huvuduet på honom.

Neptuns mask hänger nu på hedersplatsen i salongen och treudden i rufftaket som påminnelse om den stora dagen då vi alla seglade över ekvatorn och döptes högtidligt!

Att komma bort från Panama City var det bästa vi gjort på länge. Efter en dag med motorgång kunde vi på seneftermiddagen ankra bredvid våra vänner på Oda i sundet mellan Mogo Mogo och Isla Chapera. Stranden framför oss var fantastisk och vi tackade gladeligen ja till inbjudan om grillning på stranden. Vi hade haft fiskelycka på vägen hit, både makrill och tonfisk, som vi med glädje delade med oss av. Med ris, sallad och citronsås blev fisken inlagd i folie en delikatess. Solen gick ner snabbt och då kom myggen. Det var bara unga manliga mygg så de stack inte men de envisades med att försöka äta upp vår mat. Emil höll på att bli tokig, dansade en ilsk bli-av-med-myggen-dans, men gav till slut upp och på Pers inrådan såg dem som krydda på fisken. Vi hade det urmysigt, pratade skrattade och åt gott.

Dagarna här försvann i snabb takt, vi hade skola, arbetade med båten, snorklade och badade från den fantastiska stranden. Olof var nu sjuk och hade feber och barnen drabbades en efter en men humöret var det inget fel på. Olof bytte olja i backslaget och fixade autopiloten.

En dag stack vi ut med jollen till revet utanför, ankrade och plumsade i. Världen under ytan slutar aldrig att fascinera. Det första vi ser är en stor revirfisk som har en fyrkantig form, med en hängande ryggfena, mörk med märkliga ränder mot ögonen. Den ser ut lite som en stående plattfisk och har grävt sig en grop som den bevakar. Kommer man för nära så gör den utfall mot en. Den är ca 50 cm lång så den inger en viss respekt. Emil drar mig i armen och pekar, där står en magnifik pappegojfisk och tittar på oss. Den är bort emot en meter lång och en halvmeter hög, alldeles blå, snabbt försvinner den och vi är mållösa. När vi fortsätter ser vi ballongfiskar i massor, enorma sjöstjärnor och massor av annan fisk men de stora rockorna som Per berättade om är inte kvar. Glada och trötta kravlar vi oss upp på jollen till slut för att åka hem och äta middag.

Stranden här är underbar, vit korallstrand som vittnar om många pappegojfiskars idéelt arbete (ätande och bajsande). När det är lågvatten är stranden jättestor och ett landskap av berg och stenar kommer fram. De har slipats av havet, dess invånare och bildat sin egen naturliga skönhet. Vi satte oss och tittade på alla snäckor, satt alldeles stilla, plötsligt började marken röra på sig och snäckorna flyttade på sig. Det kryllade av olika sorters eremitkräftor som stulit snäckornas skal. Lovisa och Gustaf var därefter mycket försiktiga med var de satte fötterna när vi fortsatte vår upptäcktsfärd. Uppe vid mangroveträdens kant fanns det en massa hål i sanden med små kullar bredvid, satt man stilla och väntade kunde man efter en liten stund få se en klo, sedan ett rödaktigt ben och vips så kom det upp en landkrabba. De fanns i olika storlekar,de största kommer fram på kvällen när mörkret lagt sig. Det fick vi erfara när vi grillade, då blev det en smärre överraskning när man lyste på fötterna efter att det kittlat lite. Dessa var större än en näve i kroppen och kunde säkert ha blivit en del av vår måltid men deras klor är ganska avskäckande så vi lät bli.

Vi snorklade även denna gång och då fick vi se stingrockorna, vi såg även deras stjärtfena med en tagg längst ut ligga i sanden så det gällde att se var man satte fötterna på botten. Lovisa skrek till av förskräckelse när hon överraskades av en stor rocka som väckts från botten. Den lyfte precis under henne och skakade av sig sanden bara en decimeter från hennes mage. Förstår att hon blev lite överraskad, men den simmade snabbt därifrån.

När vi väl lättade ankar för att segla vidare mot Galapagos var vi glada över att ha tagit beslutet att stanna här några dagar…

Hej,

Vi ankrade för två timmar sedan i Villamil, Isabela. Fem myndighetspersoner har redan avlagt visit. Allt avlöpte väl. De tog med sig en suspekt apelsin (!) från båten och var sin (oöppnad) öl, som vi bjöd på. Ett sjölejon ligger och har det bra på grannbåtens badbrygga … Det här lovar gott. /Olof

22/4 kl. 08.50 (lokal tid)
pos. N 01 45  W 084 28

Efter att ha gått för motor i ganska precis fyra dygn över ett vindfattigt hav kan vi nu åter segla!
Under sennatten kom vinden successivt åter och vred åt syd. Vi hade väntat på detta efter att ha studerat våra gribfiler (datorgenererade vindförutsikter över ett egenvalt område var som helst på jorden). Vinden skulle så småningom vrida från sydväst mot syd ju längre söderöver, västvart vi kom. Den skulle även öka från nivåer där den endast krusade vattenytan.

Vi seglar bidevind och kan gå rakt mot Galapagos på kurs 240 grader. Det blåser.  Storen sitter uppe med ett rev, full stagfock (vi kallar det nya, mindre, inre förseglet så) och en något inrullad genua. Farten ligger på bortåt fem knop. Det verkar som om den envisa motströmmen börja klinga av!

Från att ha levt i en värld som inte har rört sig nämnvärt men präglats av motorns dova bullrande i bakgrunden befinner vi oss nu i ständig lutning på mellan 15 och 20 grader. Till detta kommer rörelsen upp och ned över vågorna. Men det är tyst! Oändligt skönt att istället för motorbullret kunna lyssna på det strömmande vattnets porlande runt båten. En viss omställning är det dock. Nygamla muskler väcks till liv. Den gode Al (en av våra line handlers i Panamakanalen) menade att det är fin träning för bålstabilteten, detta att vara ute och segla på en krängande båt. Jag kan bara instämma.
Nu är det tid för en liten sovstund efter frukost för mig.
Olof