Miss My Sweden

Nu har man nått den lilla staden Baiona. Olofs födelsedag firades ordentligt med godistårta på morgonen. Dagen ägnades sedan åt stortvätt och på kvällen fortsatte firandet på en liten mysig restaurang med god mat och vin, där jag fick kontakt.  Alla mår bra och hälsar. /Mamma Marianne

Nu ligger vi i Ria De Arousa, i en liten vik längst in. Byn heter Escarabote och vi ligger ankrade vid en underbar sandstrand. Det är bortåt trettigrader i luften, solen skiner och livet är underbart. Vi ligger fyra svenska båtar i viken, alla har barn och vi umgås dagligen. Igår kväll var vi inne på en liten pub inne i byn och tog en öl. Vi möttes av den enda svenska mannen som bodde i byn (sa han) och välkomnades varmt. Utanför puben låg en stor lekpark , barnen kunde springa löst , klättra och leka kull. Det var som ett helt fritis, kombinerat med dagis som var ute och lekte. Nio barn i åldrarna 4 till 11 år – de bokstavligen fyllde lekparken. Vi andra vuxna (8 st) satt och pratade glatt på uteserveringen, drickandes öl och åt jordnötter. I övrigt satt två spanjorer där, annars hade de inga mer gäster. Vi lämnade platsen efter tolv och åkte i mörkret hem i våra jollar.

Vi har skola på förmiddagen när det är svalt och framåt eftermiddagen åker vi in till stranden, badar, snorklar och leker i sanden. Skolan fungerar ovanligt bra och är ett trevligt inslag i vardagen. Vi försöker ha skola tre timmar om dagen, varje dag i veckan men ibland är det svårt att upprätthålla detta. Speciellt när vi är ute och seglar. Vi har kommit fram till att det bästa för oss är att ha ett ämne per dag och barnen får till viss del vara med att påverka ämnes val. Dessutom läser de och skriver dagbok varje dag utanför skoltid.

De senaste två dagarna har vi haft matte. Lovisa har dessutom tränat på klockan och tid medan Emil har tränat extra på obekanta och svårare ekvationer. När poletten ramlat ner i matte är det så kul att ingen vill sluta. Detta är fördelen med vår undervisning. Det är ju privatundervisning, med stor portion tålamod. Vi har tiden och kan låta kunskapen växa fram. I Dover började vi läsa om medeltiden och detta är mycket uppskattat, vi har läst högt och skrivit berättelser med inspiration från våra böcker. Vi kommer att fortsätta läsa om detta någon vecka till och sedan gå över till att läsa om solsystemet, planeter och stjärnbilder. I geografi har vi läst om länderna vi besöker och i svenska har vi läst texter om känslor och relationer och om dilemmor som man kan hamna i samt diskuterat olika sätt att bete sig.

Vi har arbetat mycket med vokaler och kommer nu att träna på svåra ord. I SO har vi pratat om skolan och meningen med att vi måste gå i skola, då även ombord på båten. Vi har haft skolråd och tagit fram regler för skoltiden och konsekvenser om man inte följer reglerna. Det blir nästan samma som i vanliga skolan, men också om det ska pratas eller om man vill få rast,  då ökar skoltiden och man får belöning om man arbetar bra. Exempel på konsekvenser är att man inte får vara med i undervisningen utan får arbeta i kapp alldeles själv, sitta i förpiken med extra uppgifter, få en tillsägelse och mista sitt lördagsgodis.

Vi har pratat om demokrati, republik och diktatur. Frågorna är så många och fördelen nu är att vi oftast har tid att svara på dem och väva in dem i undervisningen.  Vi diskuterar mycket, läster högt, skriver i skrivböcker, lyssnar på böcker och läser tyst. Försöker att variera undervisningen men här har vi en del utmaningar då vi inte har så mycket material som skolan har att använda. Här gäller det att vara kreativ,  men en så länge tycker barnen det är roligt att använda de fina läroböckerna vi har och skriva i sina skrivböcker. Kanske vi kan ha som uppgift att göra ett inlägg på denna sida någon dag.       /Kristina

Vi lämnade La Coruna för att ta oss vidare söderut mot ”Ria de Arousa”, en stor och djup vik (innanhav) där vi skulle stanna en vecka. Vindarna var så lätta att vi bestämde oss för att gå in för natten och ankra. Vi hamnade i en industrihamn, som i efterhand var en tveksam ankringsplats, men vi ville in.  Vid tvåtiden på natten vaknade vi av att en stor motorbåt hade lagt sig vid Caminante II och en mindre körde runt och lyste på oss andra. Det var inget tvivel om att det var någon form av myndighet.  Caminante II anropade oss på radion och vi fick reda på att Tullen varit där och informerat om att de borde ge sig av, men efter ett antal samtal med hamnen,  fick vi alla ligga kvar bara vi gav oss av på morgonen.  Lugnet la sig och vi kunde somna om, men det är alltid lite nervigt när man får dessa besök och mitt i natten dessutom. Tur att vi fortfarande är i Europa /Kristina

Vi lämnade Torquay tredje september, på sen eftermiddag mot Biscaya och kunde då konstatera att England var ett land vi ville tillbaka till. Vi har mött så mycket underbara, proffsiga och hjälpsamma människor.  Sista intrycket som pricken över i ét var Paul på tankstationen, hjälpsamheten personifierad. Med ett leende på läpparna, cyklade han iväg och handlade olja till oss, för han tyckte det skulle ta onödigt lång tid för oss att gå till den affären.  Vi låg glada kvar på pontonbryggan och förberedde det sista.  När vi gick ut ur hamnen stod våra nyblivna vänner från båten vi legat långsides med och vinkade glatt farväl.

Det var med en viss sorgsenhet och spändhet vi gick ut för att korsa detta beryktade hav. Fyra dygn tog det och vi hade slör (vinden snett bakifrån) hela tiden. Vindstyrkan varierade och periodvis gick vi med dubbel revad stor och bara lite genua ute.  När man har vinden på detta sätt är det svårt att bedöma exakt vindstyrka men fort gick det och Miss My tog sig fram som ett lokomotiv över vågorna och vi kände oss trygga i hennes vård. Vi var lite rädda att barnen skulle tycka det var läskigt men så var inte fallet. Även om det var stora vågor och det skvätte över lite vatten från vågtopparna, när de slog i sidan på båten så kände vi oss alla trygga i sittbrunnen.  Sjön påverkade oss lite olika men ingen mådde riktigt pyton utan det blev mycket UNO, och faktiskt även lite skola in emellan. När vi närmade oss land hade vi kontakt med Caminante II och familjen Hulte. De berättade att i La Corunia fanns det tre svenska barnbåtar och om vi bara kämpade på så skulle det bli välkomstfest när vi kom fram. Att närma sig den Spanska kusten var en märklig känsla. Vi var alla upprymda och konstaterade att : Vi hade klarat det!!! Och med livet i behåll !! Vi var nu i Spanien, vi hade tagit oss hit med vår egen båt, för egen maskin, en mycket märklig känsla – Helt overkligt. Att dessutom välkomnas av två gummibåtar med vuxna och barn som snabbt var uppe på båten var underbart. Kramar, bubblande prat och skratt haglade – vi fick hjälp att ankra och sedan var det bara att följa med. Vi pratade och berättade, barnen badade och vi fick reda på att tanken var att träffas på stranden för att äta lite och dricka lite vin.  Vi skulle skåla i Champagne och fira att vi lyckats ta oss alla till Spanien.

Vi åkte alla in till stranden (båtarna Caminante, Elin, Salsa och vi ), tände en brasa i sanden och skålade. Vi hade alla med oss något som vi kunde bjuda på, samtalet flöt glatt och skratten hördes över stranden. Detta tror jag är ganska unikt, vi satt där på stranden åtta vuxna och nio barn från Sverige alla ute på sin livs resa.  Sent när mörkret fallit, begav vi oss alla tillbaka till våra båtar.  Vi  tillhörde nog de tröttaste och sov mycket gott den natten.  Dagen efter träffades vi alla igen på stranden, vissa kom iväg tidigare än andra. Där låg vi tillsammans och kopplade av, småpratade medan barnen badade och lekte i sanden.  På övriga stranden fanns gyllenbruna spanjorskor och spanjorer.  Det var någon som skojade och sa att här ligger vi som en ”svensk sälkoloni”, det såg verkligen roligt ut. Vi nordbor med våra blonda kalufser tillsammans, utsträckta i sanden. / Kristina

I Natt har något magiskt hänt, ett naturfenomen som är helt fantastiskt. Vill betona att det hände och det var inte en dröm eller resultat av påverkan av något hallucinerande preparat. Vi gick för motor, havet låg stilla, ingen vind, det var under min nattvakt och klockan var kanske runt tolv eller närmare ett. När vi passerade Prowle Point och ljuset från fyren på udden hände det märkligast jag sätt. På ena sidan i ljuset av fyren hägrade det upp varelser med vita skrudar som dansade runt i ring ovan vattenytan. De hoppade och dansade runt i ring och försvann samtidigt som nya steg upp ur vattnet. Det var en mystisk stämning i luften och man blev totalt trollbunden av skönheten. När blicken svepte fram över fören på båten, var dimman kompakt över horisonten framför båten och när jag fortsatte att titta på styrbords sida blev jag totalt hänförd. Vattnet var vitt i olika nyanser, som vispad grädde och nyanserna var olika på ett sätt som skapade ett böljande intryck. Man ville ta på det, smaka och liksom känna på skönheten. Aldrig kunde jag föreställa mig att vatten kunde få en sådan karaktär och färg. Himlen liksom flöt ihop med detta gräddfärgade hav och mitt i allt, en starkt lysande fullmåne.  Helt plötsligt glittrade det i vattnet och fullmånens avbild tecknade sig på båtens sida.  Hela situationen var så hänförande att jag tappade tid och rum, fortsatte bara att styra på kursen och njöt av skådespelet. Olof dök upp i sittbrunnen men nu var vi förbi udden. Vi pratade lite och jag försökte förklara och visa men nu försvann det sakta. När vi lämnat udden bakom oss var denna märkliga skönhet borta.  Jag skulle ha girat och kursen var knasig så nu fick vi koncentrera oss på att komma tillbaka på kurs. Men detta kommer alltid förbli i mitt minne – Helt otroligt! / Kristina

Efter två dygn i en tvättmaskin, gick vi trötta in i Torquay – ”Englands riviera”. Vi kunde inte föreställa oss att det skulle bli svårt att få plats, men hamnen var full. Med en klump av besvikelse gick vi mot besöksbryggan för att fråga hamnkaptenen om de kunde trycka in oss någonstans, annars skulle vi få gå vidare till Brixton på andra sidan bukten. Helt plötsligt kom det springande ett par på bryggan och viftade med armarna. De visade tydligt att vi skulle följa med och vi vände om. Hamnkaptenen i gummibåt visade OK- tecken med tummen upp och följde efter. Snart visade de en plats, perfekt på bryggan där vi kunde ligga långsides. Det var trångt att gå in men hamnkaptenen försäkrade att han skulle hjälpa till och knuffa om så behövdes. Efter mycket ropade och viftande visade det sig att vi missförstått, vi skulle ligga långsides utanför deras båt – den lediga platsen tillhörde en fiskare. Efter några knuffar från hamnkaptens båt och hjälp med förtöjning satt vi tryggt fast långsides med deras 44 fotade stålbåt.

Det var ett jättetrevligt lite äldre par som sålt allt för att leva till sjöss. De var dock inte intresserade av värmen utan hade seglat mycket norr ut. Senast övervintrade de på Shetlandsöarna.  Tony och Caroline blev ett mysigt och trevligt sällskap, vi pratade mycket och skratten blev många. De delade med glädje med sig av sina erfarenheter och kunskap. Vi fick sjökort och vid ett tillfälle började vi prata om att vi skulle köpa en våtdräkt, snabbt och glatt sprang Tony ner och hämtade en våtdräkt som han sa att han inte skulle ha användning för längre. Vi erbjöd ersättning men det var inge aktuellt men så kom vi på att vi köpt en pilot om kanalen för mycket, vi erbjöd den i stället och det visade sig att Tony inte hade just denna pilot – alla blev nöjda och glada. Lilla Gustaf adopterade dem direkt och spenderade större delen av sin tid på deras båt. Han åt kakor och mjölk, lärde sig lite engelska ord och fick lära sig olika knopar men framförallt var det mysiga famnar att krypa in i och bara få gosa. / Kristina

Vi lämnar Dover och går för motor. Det ska blåsa från sydväst, vilket innebär mer eller mindre rakt föröver, så vi har förberett oss på en skumpig färd. Detta är inget drömläge men vi känner att vi måste vidare så långt västerut vi bara orkar.  Sjösjukan hägrar och Miss My går upp och ner och gungar från sida till sida. Ungefär som att leva i en tvättmaskin. Månen är nästan full och vi har ett fenomen som heter springflod. Det innebär att skillnaden mellan ebb och flod är ovanligt stor och då blir även strömmen starkare. Utanför Isle of Weight växte havet upp som om det kokade, krabbiga vågor från alla håll blandades med större vågor från sydväst, vinden låg på och vi hade medström. Dessutom var det mörkt, det blev faktiskt ganska obehagligt och skrämmande. Olof fick ta över och vi gick mer ut till havs. Till slut avtog havets vrede och det blev lugnare.
Senare passerade vi den beryktade udden Bill of Portland, i lugnt väder skulle man passera med 4 sjömil, i dåligt väder med minst 6 sjömil. Vi såg till att ha 8 sjömil emellan. Det var stark motström och då vi inte ville slösa på bränslet tog vi det lugnt , kanske i det lugnaste laget, trots 1200 varv på motorn stod vi i princip stilla. Det gick framåt med 1-2 knop ibland medan vi hela tiden upplevde att vi gick framåt med 5-6 knop. Barnen tyckte det var märkligt och när navigationsdatorn och GPSn slutade fungera blev vi alla ställda. Ingen fara dock men alla upplevde situationen som konstig, vi tog upp datorn i sittbrunnen och tittade på en film tillsammans i stället medan solen gick ner och Olof låg och sov. / Kristina

Motorn Fungerar!! Trots att den misshandlats av ett fiskenät fungerar den väl och vi kan ge oss av till Dover Castle som vi sett fram emot.  Dover slott är ett välbevarat slott, högt uppe ovan Dover med de branta vita kalkstensklipporna på sidorna,  som stupar ner i havet. Platsen har varit bebyggd sedan 900-talet. Under rommartiden byggdes ljustornet och en kyrka (som fortfarande finns välbevarat kvar), snart började en befästning växa fram och redan under Napoleons framfart grävdes gångar under befästningen för att skydda den strategiskt viktiga hamnstaden. Det är bara 30 km över till Frankrikes kust och kustbandet syns tydligt i klart väder. Under Henrik II växte det nuvarande slottet fram (ca 1300) och hade sin storhetstid. De underjordiska gångarna togs i bruk och byggdes om under andra världskriget. Det var här som kanalens beskydd skulle utformas och planeras. 1940 planerades och genomfördes en räddningsaktion här ifrån den så kallade Operation Dynamo, där 300000 allierande soldater räddades från stränderna i Dunkerque på den franska sidan.

Vi började med att gå ner i gångarna, det är 3 km gångar i kalkstensberget och man går en guidad tur som är otroligt välgjord. Det är en blandning av ljud, bilder, film och uppbyggd utställning. Tanken var att man skulleföras tillbaka i tiden i tanke och känsla. En officer i högtalare tillsammans med en guide på plats tog oss igenom utställningen. Ingen gick oberörd, inte vuxna och inte barnen. Det ”märkliga” var att inga bilder, varken rörliga eller stilla (foton) visade något grovt våld, inget blod eller död. Men ändå var situationen skrämmande och obehaglig. Det var verkliga bilder, röster och människor. Radioutrustningen stod framme och människor rörde sig. Fartyg sköt och varningssyrener hördes. Det är svårt att beskriva men budskapet gick verkligen fram om krigets oerhörda konsekvenser. Emils kommentar efteråt var att han aldrig ville spela ett krigsspel igen. Diskussionerna, samtalen och frågorna var många efteråt. Vi pratade mycket om kriget och dess verklighet i flera dagar efteråt. Hur var det att vara barn under kriget, var en evigt återkommande fråga.

Väl ute ur gångarna gick vi vidare upp till ”Riddarborgen”, Gustaf var i himmelriket. Detta slott är mycket välbevarat och utställningen här var anpassad för barn. Rummen var möblerade utifrån hur det såg ut på den tiden, det fanns detaljer som svärd och mantlar och i köket hängde det hela slaktade djur från taket (inte äkta dock). Det var verkligen som att förflytta sig tillbaka i tiden. När vi kom in i stora salen missade vi precis en kurs i ridderlighet som hölls av  riddaren Arthur. Vi fick dock sitta på golvet och se på medan de andra barnen lärde sig att fäktas med svärd och buga sig för konungen. Efter en liten stund kom Kung Henrik och skulle dubba sina nya riddare, alla (inkl. vi vuxna) fick gå ner på knä och lägga armarna på golvet och visa sin vördnad för kungen. När skådespelet var slut gick vi vidare och såg matsalen, kungens kammare, drottningens kammare och slutligen köket. Vi mötte drottningen och en vakt med en stor varghund. Allt var mycket inspirerande och välarrangerat.
Att besöka detta slott rekommenderar vi varmt, det var inte gratis, familjebiljett kostade 490 pund men det var värt varje penny. Vi trodde att bara en förmiddag skulle vara tillräckligt för besöket och hade inte med oss matsäck men det visade sig att man kunde lätt spendera en hel dag här.  Restauranger och kaféer var helt klart utanför vår budget så när vi gick hem var vi hungriga som vargar. Det blev Fish and chips på en liten restaurang på vägen hem. Barnen tycker detta är toppengott och alla åt med god aptit, en hel friterad torskfile per person med pommes frites och massor av majonnäs. Detta är något annat än fiskpinnarna hemma. /Kristina

Måndagen den 27 gick vi från Dunkerque i fint väder, vi seglade för första gången på länge och alla njöt. På morgonen hade barnen arbetat i sin svenskabok och diskuterat frågor kring känslor. Men när seglen kom upp så satt vi alla i sittbrunnen. Allt gick toppen, skuttet över kanalen gick bättre än vad vi föreställt oss och med gott självförtroende bestämde vi oss för att gå vidare till Brighton. Vinden bedarrade och jag gick och la mig för en tupplur innan nattpasset. Vaknade dock med ett brak, svårt att beskriva men propellern stannade och det lät fruktansvärt. Flög upp och Olof befarade direkt att vi fått något i propellern, eller i värsta fall att backslaget gått åt pipan. Vi drev med strömmen med 2 knop in mot Dovers hamninlopp, klockan närmade sig åtta och det skulle snart mörkna. Till slut var det bara att bita i det sura äpplet och anropa Dover Coast Guard för att bli bogserade in i hamn. Det är ganska skämmande att ligga, med i och för sig segel uppe, men strömmen driver båten i en riktning som man inte kan kontrollera. Att ha Dovers branta vita kalkstensklippor försvinna i mörkret gör inte mindre skrämmande.
Efter ett antal anrop och samtal så anropades Harbor control och snart såg vi ljusen från en liten bogserbåt komma i full fart mot oss, vi kände en enorm lättnad till att börja med – äntligen hjälp – samtidigt var det en ny situation som vi aldrig varit med om tidigare. Vi blev bogserade in i hamnen i full fart (7-8 knop) och Olof och jag såg på varandra och tänkte samma sak ”hur ska de få stopp på oss?” Dock var det inget att oroa sig för, de var så proffsiga, väntade in oss och la sig på vår sida. De förtöjde sig långsides och förde oss utan problem sista biten in i hamn, vi fick en plats långsides vid besöksbryggan precis under hamnkontoret. Men nu växte oron över kostnaden för kalaset. Olof fick äran att med alla våra pund och relevanta papper gå upp till hamnkontoret. När han kom tillbaka med ett leede och frågade efter en öl förstod jag att vi kommit lindrigt undan. Kostnaden för bogseringen blev 84£ plus hamnavgift på 22£. Prata om lättnad, ett glas vin och en öl och sen till kojs.
Vi hade på kvällen innan fått reda på det var förbjudet att dyka i hamnen, så det var med en viss försiktighet jag gled ner i det kalla vattnet för att kontrollera propellern på morgonen. Det var, ursäkta språket, svinkallt!
Olof fick gå ner istället med fötter och ögon, efter två dyk kom han upp – Fiskenät runt propellern och axeln – ner igen med kökskniv, men det var bara att konstatera, fram med dykarprylar. Olof gick upp för att berätta för hamnkontoret vad vi hittat och de lovade att se åt andra hållet medan vi arbetade. Olof slet i 30 minuter!(uppdelat i två perioder), minst under vattnet och med en bågfil som vapen att få bort nätet med. Nu ligger det på däck och vi diskuterar vad man kan skapa av nätet som minne av händelsen.
kanske någon har ett bra förslag?
/k

I går kväll hände något häftigt, vi hade ätit en god lördagsmys middag som Lovisa hade bestämt. Hon hade själv lagt ner en stor sötdricka (apelsin), chocken mcnuggets, vitlöksås och en tomatsås. Vi skulle ha baguetter och mamma fick sin gorgonzola, ner åkte även ett heltgäng franska tartan, chips, ostbågar och mycket godis med ursäkten att mamma och pappa behövde mer nattamat. Hon hade nämligen konstaterat att godis lådan var nästan tom. Jag lyckades slänga ner en stor burk med ravioli, kyckling, köttfärs ocnh lite korv. Roligt att inte vara den som plockade varor och Lovisa var så stor och stolt, dock blev hon mycket generad när två unga killar började prata med henne på franska. De gav henne komplimanger och så mycket förstod hon, röda skinder och ansiktet i mammas mage, nu fick mamma ta över. Trevlig liten pratstund på ett konstigt språk som ingen av oss förstod englofranskhollenska men det blev både leenden och skratt.
Efter vår delikata måltid spelade vi ”med andra ord” och helt plötsligt började det braka lös ordentligt, Emil var först ut och skrek – fyrverkerier!!
Vilket fyrverkeri vi fick skåda, himlen lystes upp i alla möjliga färger och formationer, på slutet (efter 30 min minst) så dök det upp formationer som liknade ringar och hjärtan, kanske tilloch med två namn. Detta var i särklass det mest påkostade fyrverkeri jag sett i mitt liv. Knallarna var så hög att gustaf fick hålla för ögonen och kompositionen var i världsklass. Det regnade ner ljus som händer på himlen, stora blommor med flera nyanser och färger, stjärnor vars armljus förändrades när de flödade sner för himelen till röda och blåa slut ljussken. Ormar i olika färger lyste upp nedre delen av skyn medan armar och händer av ljusken tog dem i sin famn. Helt enkelt ett otroligt vackert skådespel och vi satt på första parkett. När det var slut tryckte grannbåten på mistluren och snart följde en till.. Applåder till sjöss som hördes i natten.

/k