Miss My Sweden

Vi tog tåget in till Lissabon. Det är som att åka från Haninge med pendeltåget in till Stockholms central, det tar ca en halv timme, fast utsikten är desto vackrare. Tåget går vid vattnet och utsikten är fenomenal. Väl framme bestämde vi oss för att åka till det stora Akvariet som byggdes inför världsutställningen år 2000. Det ligger i ett område med flera museer, köpcentra och restauranger precis utanför stadens östra sida. Området heter Vasco da Gama – ganska passande, och det är söndag, vilket innebär att inte mycket är öppet inne i den gamla staden. Ett gäng poliser kom till undsättning, då även turistbyrån var stängd. De berättade gladeligen att man kunde åka buss ut till hållplatsen ”Oriente” och det var garanterat öppet. Han var så pratglad, verkade som han gillade både att få prata engelska och att vara turistguide. Han passade gladeligen på att  även tala om andra ställen man bör se i Lissabons centrala delar (så som Belém, borgen, gamla östra stadsdelarna etc.). Barnen höll sig på avstånd. Efter det tidigare mötet med spansk polis så har respekten för dessa uniformer ökat avsevärt.

Akvariet var något verkligen i världsklass, inte överdrivet utan verkligen värt både pengar och tiden. Vi såg först en temporär utställning med sköldpaddor och sedan huvudutställningen. Det som slog oss var miljöerna som var så välgjorda och med ett så detaljrikt marint liv att fiskar och djur verkligen verkade trivas. Det kändes inte som djurplågeri, vilket jag är extremt känslig för, utan även växtlivet frodades och de små djuren,som levande korall, anemoner, små kräftdjur etc. fanns liksom med naturligt överallt. Det var verkligen som att sätta ner huvudet under vattenytan och hälsa på i en ny värld. Barnen älskade det och var helt fascinerade, vi tänkte att detta kunde vara en bra början inför framtiden. De har nämligen blivit oerhört fascinerade av havet och dess invånare, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att det faktiskt är vår ”trädgårds tomt” nu för tiden. Men detta kan även vara skrämmande, de läser om exempelvis hajar och då kommer frågan hela tiden. ”Finns det haj här?”, lite tjatigt då det inte är förknippat med helt positiva känslor.

Nu kunde de se hajar simma bland andra fiskar och se att de minsann inte åt upp alla eller tog en tugga, inte ens i den enorma solfisken som låg som en stor klump med små fenor, stilla i vattnet. Dessa kan förresten bli 3 m långa och väga 2 ton, de ligger vid ytan och finns ute i atlanten. Prata om fiskfärs om man skulle stöta på en sådan, eller ståldragspel kanske.

Det blev en lång dag och inte förrän på kvällen kom vi ut från akvariet, alla var trötta och jätte hungriga. Vi gav med oss, fest skulle det var – barnen fick Mc Donalds – men när vi väl kom till köpcentrats restaurangdel, så fanns det även andra snabbmats- restauranger där. Besvärligt att välja men alla fick tillslut den mat de ville ha. Gustaf och Lovisa åt mat från det stora Mèt, Emil åt från Pizza Hut och vi andra tog barbecue. När vi väl satt i jollen hem så var klockan sent, becksvart, inga lanternor på båten och nattbrisen hade kommit in. Sängen och sömnen var mycket välkomnande. /Kristina

Vi vaknade i lugn och ro denna morgon, fortfarande lite sega och trötta efter gårdagens äventyr i vågorna. Emil såg till att hålla Gustaf sysselsatt i akterruffen, de såg bland annat en film. Tårtan var stor, mycket grädde, sylt och frukt och fint garnerad med blommor och text i choklad. Mitt i tårtan stod siffran 5 och lyste. Vi plockade fram presenterna vi sprungit runt och letat efter. Tillslut med Emmas hjälp hittade vi två affärer med allt möjligt (basarer) och i dessa fann vi; ett litet sjörövarskepp, doktorssaker för att operera en kropp med organ som gick att ta ut, en uppblåsbar vattenskoter att leka i vattnet med och några bilar som fanns i tidigare gömmor. Han blev överlycklig och sjörövarskeppet fick följa med i sängen på kvällen. Vi åt som vanligt tills vi storknade och sjöng ”Ja må han leva”. Olof läste upp hälsningarna som kommit på mailen och vi var alla glada.

I viken ligger även Salsa med familj och rätt som det var så kom en gummijolle farande, hela familjen hade varit på stranden och sprungit, och var nu på väg tillbaka till båten.  Det blev ett glatt återseende, Gustaf visade stolt upp sitt sjörövarskepp och talade högt och tydligt om att ”nu är jag 5 år”, bara ett år yngre än Love” (pojken på båten Elin). De (Salsa) skulle åka vidare till Madeira dagen därpå, skulle nu stuva och förbereda avfärden tidigt morgonen därpå.

Det var eftermiddag när vi kom upp i sittbrunnen och tittade ut ordentligt. Vi funderade på att anstränga oss och få ner jollen men det lockade inte. Då kom en gummijolle puttrande igen. I den satt Staffan och lille Andreas som höll en liten inslagen present i handen. Gissa om glädjen blev stor när Gustaf fick komma upp och ta emot denna gåva. Innanför pappret låg fyra småbilar som länge, envist och väl genomtänkt hade plockats ur billådan hemma i båten. Gustaf sken som en sol och Andreas var stolt som en tupp.

Det blåste så pass mycket att vi struntade att ta ner jollen, den skulle bli ett tråkigt vindfång när vi i så fall skulle vinschade ner den från däck. Det blev en mysig eftermiddag och kväll i stället – vi var bara lata, barnen lekte och vi läste.  Olof läser boken om Allan (100 åringen som gick ut genom fönstret och försvann). Själv läser jag Brobyggarna av Jan Guillou. Det är skönt att koppla av och läsa något annat än pilotböcker och reseskildringar. På kvällskvisten blev det lite rastlöst. Det kom lite frågor om Portugal som land och varför vi inte läst i Geografiboken på ett tag. Boken åkte fram och vi hade högläsning, Emil och Lovisa turades om. Intresset var stort och nyfikenheten hög, snart kom en ny bok fram som vi lånat av Tina på Caminante. Det var en bok om upptäcktsresande, upptäcktsfärder, handel och transporter. Barnen läste och sög in allt som stod. Portugal är ju en nation med många upptäcktsresande och alla utgick de från Lissabon. Alla somnade och hade stora förväntningar på morgondagen då vi skall göra en utflykt in till Lissabon. /Kristina

Oron har varit hög inför denna avresa. Dåligt väder eller ingen vind, flera i gänget väntar besök vid specifika datum och lågtrycket Nadine har påverkat avfärden. Vi valde in i det sista att stanna ytterligare en natt, trots att planen var att gå på kvällen. Caminante gick på kvällen men vi stannade kvar, sista inputen vi fick var att det skulle bli vindstilla eller mycket lite vind under natten. Vi orkade inte en hel natt med handstyrning och motorgång. Dessutom gillar vi inte att gå på kvällen, det stör alla rutiner vi har ombord, vila och nattvakter. Vi gick i stället på morgonen dagen därpå i lugn och ro. Vi hissade mesanen och sen var det dags för storseglet men så helt plötsligt sa det plufs, seglet gled ner igen. Fallhaken hade gått sönder. Under mycket svordomar fick Olof ge sig upp i masten och dra ner fallet. Vi hittade en ny hake och fick tillslut upp seglet.

Det blev en fin segling, dock lite skumpigt. Allt eftersom vi kom ut till havs så ökade vinden och havets vågor. Det var främst dyning men den arbetade upp sig och blev hög. Högre än vad vi landkrabbor i besättningen upplevt, men det blev aldrig skrämmande. Fort gick det och vi surfade på vågorna. Under natten fick Olof det besvärligt men då tog han ner mesanen och hade bara genuan uppe, hon gick stadigt igen. En gång var vi uppe i 13 knop när vi svävade på vågtoppen,  annars låg farten mellan 6 till 9 knop med bara genuan uppe.

Under natten  var det min tur att drabbas av den magsjuka som Olof haft några dagar tidigare. Först trodde vi det var den sedvanliga sjösjukan som blivit värr,e men när febern kom tillsammans med en sprängande huvudvärk så var det bara att kapitulera i kojen. Vi visste ju att det värsta skulle vara över efter ett dygn.

Men när Olof tittat ytterligare en gång på vädret och kommit fram till att en blöt natt i tvättmaskinen med kraften av en kuling, inte kändes särskilt lockande för oss, så var lättnaden enorm. Vi begav oss de 70 sjömilen in till kusten och angjorde Cascais utanför Lissabon klockan fem på morgonen i mörker. Allt gick jättebra och efter en öl i sittbrunnen gick vi och la oss nöjda som kissekatter. /Kristina

Gustaf har en förmåga att skapa trevliga små tillfällen för umgänge och denna gång skulle vi göra pubbesök. Vi åkte ut till Caminante för att diskutera vädret och blev kvar, drickandes vin och rom & cola. Emma var också där med barnen så snart var det full rulle bland de små. De lekte och stod i allihopa. Vi fick då reda på att det hänt ett missöde hemma hos S/Y Elin som innefattade diesel och dålig lukt, så övriga familjen hade tagit sin tillflykt till Caminante. När vi kom åkte Emma gladeligen med Olof för att se hur Kalle mådde och stannade där för att hjälpa till. Barnen var kvar hos oss andra och lekte glatt. Det var sagt att vi alla skulle ta oss in och dricka en öl tillsammans i och med att det var planerad avgång i morgon. När allt kom omkring så blev det Tina, Gustaf, Olof och jag med hela barnaskaran som begav oss inåt land.

Vi gick runt och hittade tillslut en liten pub inne bland gränderna som såg trevlig ut, Tina frågade försynt om det gick bra att komma in med alla barnen och de sken upp och sa självklart. Vi satte oss vid tre bord, vuxna, stora barn och små barn. Alla barn fick läsk med tilltugg och vi vuxna fick öl, tilltugg och carpirinha (rårom och lime). Olof blev frisk, stämningen var hög och ”lill” Gustaf dansade med Karin under diskolampan. Vilket gäng vi var, helt surrealistiskt och så overkligt att man kunde inte annat än njuta. Dagis med fritidsinslag var på pub i Baiona – Spanien.  Hemma skulle detta vara helt otänkbart men här kändes det bara toppen.  /Kristina

Det har varit kallt, regnat och blåst i flera dagar så vi har alla legat kvar på våra ankringsplatser. Första natten brallade det i ordentligt och vi fick lite eller ingen sömn. Men som tur är så börjar vi lita på vårt ankringssystem, det håller och vi känner oss ganska lugna, men den portabla GPSens ankringlarm är på för säkerhetskull. Lite dramatiskt blev det dock på dagen. Killarna var inne för att köpa fiskegrejor och annat ”jox” till båtarna och vi andra skulle in till lekparken för att barnen skulle få springa av sig. Olof hade lagt ut lite extra kätting, i byarna ökade vindstyrkan och snart började det bli obehagligt. Vi låg oroväckande nära Caminante tyckte jag, oron växte i magtrakten och jag stack över till Tina.  Hon lugnade mig och sa att det ser alltid närmare ut än vad det är och våra ankare sitter bra.

Väl tillbaka på båten ökade oron i alla fall, förmodligen för att jag var så handfallen och insåg mina begränsningar. Vi har inte det lättaste systemet när det gäller att ankra, med rem som ska flyttas (vilket alltid ligger på av säkerhetsskäl fick jag reda på senare), motorn ska startas, båten flyttas och slutligen göras en bedömning om en ny bra ankringsplats mellan alla dessa båtar. Bara tanken gjorde mig vimmelkantig. Har inte kommit till den delen i kursen om båten ännu. Har inte ens lagt till vid brygga ännu så att manövrera båten i stark vind och ankra, det ligger långt framme och än så länge utanför min horisont. Så vad gör vi nu, Olof skulle ha mobilen på men min var urladdad på pengar (kontant kort). Vi har inte internet så det går inte att fylla på. Walkietalkien fungerade inte, ingen svarade. Emil kom upp med satellittelefonen och den fungerade, hurra – men då visade det sig att Olofs mobil var avstängd. Det var bara att vänta. Affärerna stängde ju för siesta, så de borde komma.

När de väl kom flyttade Olof båten och Gustaf la ut mer kätting, allt var i sin ordning men det satte sig en liten tagg i mitt inre, en känsla av otillräcklighet som byggde på brist på kunskap. Detta nya liv som kräver så mycket och jag som har så mycket kvar att lära. Under dessa dagar var vi flera ombord som hade hemlängtan på kvällarna. Kanske var det bristen på sol och värme, eller att vi varit borta ett tag, eller att vi bara en stund var trötta på detta enkla liv. Dagarna fylldes med mer disk, matlagning, städning, tvätt, hitta möjlighet att duscha, slänga skräp, köpa mat, mecka, laga saker som gått sönder, fixa, än de små äventyr vi pratat om så mycket och försökt att göra på vägen.  Det kanske inte var så konstigt att vi saknade våra familjer, skolkamrater, lärare och vänner där hemma. Men även saknade varmt vatten, diskmaskin, tvättmaskin, Hemköp i Sköndal m.m.

Resan började bli en transport och kanarieöarna hägrade. För mig var Kanarieöarna ett delmål i resan och det kändes alldeles för tidigt. Ville vara kvar, dra ut på resan, uppleva mer och se mer. Dessutom hade mitt självförtroende sjunkit, det var så mycket jag inte kunde och så lite som jag kunde bidra med, även om Olof ideligen bekräftade och bedyrade min vikt i guld så kändes det inte som denna värld var något jag bemästrade. Det är inte lätt att ha haft en tillvaro som man kan hantera, orientera sig i och är en självklarhet, och nu hamnar i en tillvaro som är så främmande och där man är så beroende av någon annans kunskap och färdigheter. Uppdelningen blir total och kan inte vara annat, min del är ”hushållet”, barnen och dess utbildning. Olofs är framförandet av båten, utrustningen ombord och navigation. Vi måste tillbaka till vårt ”skolschema” för mig, nyckeln ligger i att fortsätta kämpa i denna intensiva skola, att komma upp på en bra nivå, målet är att kunna hantera båten själv tryggt och säkert.

Olof råkade även utför maginfluensa, vilket kanske bidrog till sinnesstämningen. Han hade magknip, feber och kräktes. Under ett dygn var det som värst och sen satt det kvar ett bra tag efteråt. /Kristina

I dag är det Olofs stora dag, han fyller 45 år och det ska firas på gammalt traditionellt sätt, så som vi alltid firar. Vi hade tidigare varit runt i Boira och letat efter present till honom, inte lätt vill jag lova. Det fanns mest prylaffärer och vi vill ju inte ha mer saker ombord. Men tillslut hittade vi en gris , som höll ett hjärta där det stod ”I love you” och en röd plast mugg med ett handtag som såg ut som ett hjärta. Nu fick han sin egen mugg att dricka kaffe i och grisarna är ett intern skämt som vi haft länge att vi är familjen gris.Det var ifrån början ett barnprogram men här ute till sjöss passar det ganska bra, med en båt utan dusch och varmvatten…. Tänker inte gå in mer på detaljer. På morgonen gick vi alltså upp tidigt, gjorde en chokladtårta som innehöll grädde, sylt och aprikoser och med lakritsgodis som dekoration (trodde det var saltlakrits, tji fick vi). En fyra och femma var självklart på tårtan och de lyste fint i mörkret. Vi dukade och tog fram presenterna. Det fanns även några hemmagjorda. Sedan blev det sång och tårtätande tills alla mådde illa.

Det var mer eller mindre vindstilla så det blev motorgång till Baiona, som var vårt nästa stopp. Solen sken och det blev  fina två timmar. Vi hade bestämt oss för att gå in i marinan Baiona Puerto Deportiva. Dels för att kunna fortsätta fira Olofs födelsedag och få det lite bekvämt och dels för att tvätta vårt enorma tvättberg som nu fyllde hela biblioteket bakom navigationsbordet. Tidigare luktade det lite avgasångor inne i detta utrymme, som ska vara en koj mer är förråd, men det har nu ersatts av ett tvättförråd, som påkallade ett omhändertagande.  Vi gick som sagt in och la oss långsides.  En kort, satt och lite butter man kom med bestämda steg ner för bryggan. Olof var den som mötte honom först när han hjälpte oss att förtöja. Olof frågade om pris per natt och efter ett kort samtal i radion sa han på staplande spanskengelska 43 €. Det var solklart över budget så Olof tittade på mig och jag försökte på stapplanade engelsspanskfranska fråga om vi kunde stanna för att tvätta. Attetyden blev avsevärt bättre när vi fram och tillbaka försökte prata om tvätt. Det var rena rama charaden och hade några andra sett oss hade de skrattat gott. Han visade stor respekt och gav oss tre timmar, fri tillgång till vatten och el. Dessutom tre passerkort så vi även kunde duscha, vilket vi förstod  långt senare, då duscharna låg utanför området. Våra charader var dock inte tillräckligt bra, för han menade att det fanns en kemtvätt utanför där man kunde lämna in kläderna för en smärre förmögenhet. Dessutom var denna stängd då det var siesta (som löpte under dessa hela tre timmar vi fått). Det var bara att traska tillbaka till båten och tvätta för hand, vi hade ju fått fri tillgång till vatten och gasolåtgången skulle ju ändå bli billigare än kemtvätten.

Vi slet verkligen och jag förstår nu varför tvättmaskinen var en revolutionerande produkt för kvinnorna och startskottet för den kvinnliga frigörelsen. Fy farao för att vara slav under kokande vatten, tvättmedel och dessa eviga sköljningar. Olof fick minsann slita lika hårt och efter tre timmar var vi klara med i alla fall hälften av tvätten. Alla lakan och stora plagg åkte tillbaka i påsar igen och stuvades in i biblioteket. Ett exta pluss i kanten var att däcket var tvättat och saltet ett minne blott, vattentankarna var fulla och vi var mycket nöjda med vår insats. Någon gång mitt i tvätten kom en stackars hamnkille förbi, stannade till, tittade i sina papper men efter att jag gett honom en strängblick, tittade den stackaren ner i marken och gick snabbt förbi. Ingen
stör en kvinna i tvätten!

Efter ankring i bukten åkte vi in med jollen och skulle äta födelsedagsmiddag. Vi gick runt i myllret och söp in atmosfären. Detta var staden där Columbus utgick ifrån när han skulle segla till den ”nya värden”, eller vad han trodde var Indien. Det skulle finnas en kopia på hans skepp och ett museum, men skeppet var på reparation och tillbaka i mars och där försvann även museet. Bakom strandpromenaden finns hus från medeltiden välbevarade med smala gränder och små restauranger eller pubar överallt. Tecken och statyer som visar på stoltheten över sin historia, symboler för vetenskap och upptäcktsresande till främmande kontinenter kan du hitta på flera ställen.
Vi gick där men upptäckte snart ”några små” svårigheter. Vi förstod inget på menyerna, restaurangerna var tomma och vi kunde inte göra oss förstådda. Det var bara att leka charader igen. Vi skrattade gott och till vår stora glädje hittade Lovisa en meny på engelska kombinerat med spanska. Intensivkurs i kulenariska språket och vips visste vi lite mer. Vi landade efter ytterligare promenad tillbaka på denna restaurang. När vi satte oss ner visade det sig att de inte serverade middag förrän kl. 20. 30, men så kom hovmästaren springande och vi fick sätta oss ner i alla fall.  Alla pustade ut, vi var vrålhungriga. så när vi fick menyerna i våra händer var vi lättade över att på Olofs födelsedag veta vad vi beställde. . Barnen ville ha pizza sedan tidigare och vi vuxna tappas till förrätt. Sedan kom det in en liten gasolgrill och vi fick grilla vårt eget kött.  Till detta fick vi hemmagjord pommes frites. Vi åt tills vi storknade och tog in mer och mer …. Vi fick en chock när notan kom in och han bara hade  uppgivit en och en halv rätt istället för två (en rätt var för två personer). Vi förtjänade helt klart en glass var som efterrätt medan vi strosade lugnt ner för strandpromenaden. Nu var det liv och rörelse i alla restauranger och vi bara njöt av denna underbara kväll. Olof vill hälsa alla och tacka för gratulationerna på födelsedagen, det värmde att läsa dessa från er alla.  /Kristina

Nu har vi tagit oss till en liten strand som ligger i Ria de Vigo. Det är den tredje stranden i raden av tre ut mot infarten till Rian. Tror att den heter Ensenada De Barra. Men är inte riktigt säker. Vi har ankrat inne i viken. Båten Litturina ligger där och de har en son i Emils ålder som heter Oliver. Emil har sett fram emot att få träffa någon i sin egen ålder, så detta är en stor dag. Det dröjde inte länge förrän det knackade i skrovet, och där var en pojke i en plastkajak. Lyckan var stor när han gick ombord. Rundtur i båten och ett evigt småtjattrande. Underbart att höra deras glada små röster medan de gick igenom båten och dess utrustning i detalj. Allt skulle jämföras och diskuteras.  Men glädjen och en spänning av förväntan hängde i luften.

Vi fortsatte arbeta med att få i jollen i vattnet för att kunna ta oss in. När allt var klart hoppade vi alla i och tog kajaken på släp. Det var vågor, en ny upplevelse vid ilandstigning. Olof styrde in mot land och stängde av motorn för tidigt. Han tänkte att vågen skulle få ta oss in, men i själva verket kom en annan våg bakifrån, som vi skulle glidit in på med motorns hjälp . Det blev stor uppståndelse och vi fick snabbt hjälp att dra in jollen för hand. Vi fick då höra att två jollar slagit runt. Puuu, ännu en lärdom att ta med sig i bagaget.

Vi hade blivit förvarnade att detta var en nudiststrand men tänkte inte så mycket på detta till att börja med. Vi la oss på sanden och kopplade av och barnen sprang direkt ut och lekte i vågorna och de små lekte vid strandkanten. Snart blev det ganska påtagligt att vi var de som stack ut och var annorlunda. Flera tittade på oss som om det var vi som inte platsade in och självklart berodde det på bikinis och badbyxor. På strandstråket vid vattnet gick det nakna människor i alla former. Rätt som det var kom två små bulldoggar och förstörde stämningen…. Emma berättade att en hade varit framme och kissat på hennes plastpåse, något sorts revirbeteende och nu tog Gustaf upp kampen för att visa dessa små plågoandar sin plats. Ut med armarna som när man leker apa, röt högt och sprang fram mot hundarna. Först tittade de förvånat på honom men sedan när det hela upprepades med flaxande armar och blottade tänder, så sprang de gnyende tillbaka till husse som låg under en parasoll.  De var efter detta inte lika närgångna, utan studerade oss på avstånd. Kanske undrade de vilken konstig hund som förändrades så snabbt till att bli en snäll människa.

Vågorna var lockande och man kunde inte låta bli att bodysurfa. Kraften var häftig när man låg, väntade in dessa fina vågor och sedan simmade med i full fart framåt och surfa med i en hisnande fart. Emil försökte sig på att simma med en bräda men det var svårt i början, han hade ju aldrig gjort det förut. Oliver kom snabbt till undsättning och visade hur man gjorde. Det var fortfarande svårt att få till det och många blåmärken blev det. Lovisa och Emma lekte i vågorna, som slog dem till marken ibland men de var snabbt uppe igen. Prata om gymnastiklektion, det var jobbigt att hoppa, stå emot och simma med.

På kvällen hade vi knytkalas på Caminante och vilket knytis det blev. Massor av god mat, kryddiga köttfärsspett, dijonsenap marinerat kött, chorizokorv, stekta grönsaker, pasta sallad, grönsallad, tonfiskröra med ris och äpplepaj med vispgrädde till efterrätt. Allt sköljdes ner med mycket vin, öl och spanskt brännvin. Det klassiska vinet heter Don Simon och kostar 10 kr litern, ölen varierar men vanligt är san Miguel, men flera av oss tycker även mycket om en sorts läskeblask,  lättöl blandat med citronläsk. Det blev mycket trevliga historier medan barnen lekte kull i denna ”något större båt”. Vi var alltså fyra familjer, vilket innebär åtta vuxna och nio barn. Helt otroligt, där satt vi i en båt, i en vik, i Spanien, ett helt gäng svenskar, drack, åt och hade det förträffligt trevligt i nya vänners lag. /Kristina

Nu var det dags att göra en ordentlig utflykt. Gustaf och Tina med familj på Caminante hade gjort samma utflykt dagen innan och  vi hade fått busstidtabell och lånat en guidebok av dem. Vi fick skjuts av dem in till stranden och med ryggsäckar på ryggen var vi redo för äventyr. Självklart blev vi sena, vilket är en klassiker i vår familj. Denna gång var det pojkarna i familjen som absolut måst skölja sanden från sina fötter och torka dem innan skorna åkte på. Vi stressade och kom fram till vad vi trodde var busshållplatsen, ca 5 minuter innan avgång men det visade sig vara tokigt. Efter ett tag kom en vänlig själ ut från lokala puben och försökte tala om för oss, att bussen gick från det centrala torget och  inte kom förrän om en timme. Det tog en stund att reda ut allt, då vi inte kunde någon spanska och han ingen engelska. Men med hjälp av händer, fötter och lite franskengelskspanska så förstod vi varandra. Vi hittade både turistbyrån och busshållplatsen.

Väl inne på bussen åkte den med en hiskelig fart på smågatorna, som slingrade sig upp och ner för bergen utmed vattnet. En otrolig vacker väg med odlingar av citroner, apelsiner och mycket vindruvor vid sidan om vägen. Tyvärr mådde vi kanske inte så bra, trots att vi satt längst fram. Lovisa kräktes lite snyggt i en plastpåse, vilket ingen märkte förrän vi skulle gå av och påsen skulle slängas. Bussen tog ca 1 timme. Väl framme gick vi mot Santiago de Compostella. Målet var självklart katedralen som många vallfärdar till, där Aposteln St. James är begravd. Historiens vindslag känns tydligt i denna stad. De små gränderna med den gamla arkitekturen, blandat med klosterbyggnader och kyrkor går man inte förbi oberörd. Vi åt vår matsäck framför kyrkan Mastiro de San Martinio Pinario från 1500 talet. Åt glass i gränderna och tillslut kom vi fram till den magiska Cathedralen. Romarna började bygga en Cathedral här 1075 och sedan har den byggds om och byggts till under åren som gått. Vi läser om medeltiden i skolan, om bland annat kyrkor och kloster, vilket gav situationen ett annat skimmer. Vi tände ljus, vilket i praktiken innebar att lägga en peng i en automat så tändes en ljusdiod (säkert ledlampor) inne i ett inglasat utrymme. Inte vad vi tänkt oss, den moderna tekniken har letat sig in även här. Prakten var enorm, stämningen hög och det kändes högtidligt att få vara här.

Efter besöket fortsatte vi att strosa i gränderna, tittade lite i affärerna och satte oss slutligen på ett utekafé vid en park i utkanten av orådet. Barnen fick fruktdricka med krossad is och vi drack kaffe. Sedan bar det av till universitetet och vi såg en massa bokaffärer på vägen. Mitt i mot universitetet satte vi oss ner och åt middag, i form av matiga smörgåsar och barnen åt hamburgare eller en smörgås med hamburgare.  De tyckte om dem i alla fall trots att det var både ost och skinka utöver hamburgaren i brödet.  Sen var det dags att ta bussen hem. Denna gång tog vi direktbussen, så det var en mycket behagligare resa hem.  /Kristina

Att leva på en båt är ganska stillasittande. Man rör sig visserligen men inte så att hjärtat får arbeta. Jag har alltid drömt om att få jogga barfota på en strand, det jag gjorde en gång för länge sedan när jag bodde i San Diego.  Nu fanns verkligen ett tillfälle, varmt och en fin strand. De andra tjejerna tyckte det var en bra ide. Den som vaknade först skulle hämta upp de andra och sedan var det bara att ta en runda. Efteråt kunde vi bada och sedan åka hem igen.

Emma var först ut och åkte runt och hämtade oss andra. Vi var alla i olika form, sprang olika fort och långt men samlades till slut efter joggningen. Emma visade oss andra ett litet program för våra slappa magar, ryggar och rumpor. Efter att ha gjort övningarna tillsammans var vi ganska möra och åkte hem till våra båtar. Känslan av att vara duktig satt i flera dagar i form av en konstant träningsvärk på ställen där man inte trodde det fanns muskler.  Detta var verkligen värt att upprepas, det var underbart, att få jogga i denna miljö med sanden som suger i benen och utsikten över havet. Solen hade precis gått upp så det var lagom temperatur i luften. /Kristina

Vi ligger i en ”lagun” med en lång sandstrand och den lilla lokala semesterorten heter Boiro. Vi ligger jättebra här, solen skiner och efter skolan åker vi alla in till stranden, som är vidsträckt och härlig. Det är bad och lek i sanden med hela gänget. Vi som ligger här är Caminante, Elin, Salsa och vi. Barnen leker tillsammans, gräver hål i sanden, går till lekpark och snorklar. Det är långgrunt och med tidvattnets inverkan blir skillnaderna ganska stora. När det är lågvatten kan det till och med vara lite trixigt att gå in med jollarna, medan när det är högvatten, är det alldeles lagom djupt intill stranden. Vattnet är ca 18 – 20 grader varmt, vilket är för kallt för olof, men vi andra badar med en viss ansträngning medan barnen verkar tycka att det är ”skönt” och kan ligga i länge. På kvällarna äter vi middagar hos varandra. Vi landar oftast hemma oss Caminante. Det blir en form av knytis där alla tar med sig något att bidraga med, vi dricker vin och pratar en massa strunt. Sent blir det och efter ett par dagar är vi, kort sagt, lite slitna men samtidigt är det ju så trevligt.

Vi äter lite annorlunda här än hemma, mycket mera grönsaker i alla de former. Grönsakerna är så mycket billigare här och även om de är svåra att lagra så verkar det ändå vara lättare med de spanska grönsakerna än de svenska. Kanske är de inte lika kylda eller så är de mera lokala och har inte transporterats så långt. Inte vet jag men gott är det. Vi har lärt oss att använda exempelvis Zucchini, gröna tomater, olika typer av kål och bönor. Här finns ju även paprika (fast mycket större och billigare än hemma), gurkor som liknar inläggningsgurkor där hemma, färsk spenat och alla former av sallad. Klassikern som barnen gillar är att steka upp Zucchini, gröna tomater, paprika, purjolök och vitlök, lägga dessa ovan på ett täcke av färsk spenat. Till detta kan man ha chorizo korv eller kött och pasta eller ris.

Att handla är Lovisas och min favorit, att gå in i mataffärer och se på de lokala läckerheterna. Vi kan gå länge och titta, försöka lista ut vad det är och test att köpa nya saker. I Boiro finns det flera mataffärer och lokala handlare som säljer frukt och grönt.  Mest fascinerande är kött- och fiskdiskarna. I köttdisken kan man köpa en hel seranoskinka i olika ”årgångar” dvs. finhetsgrad. Jag skulle vilja köpa en men vi är inte riktigt mogna för detta ännu, Lovisa tycker att klöven ser äcklig ut. I fiskdisken kan man hitta fisk i alla färger och storlekar, vi fastnar alltid och tittar lite extra. Det finns små tonfiskar som vi själva hoppas kunna fiska upp någon gång (med de nya drag vi köpt). Att handla med Lovisa är alltid ett nöje, hon hjälper till att hämta och att bära. Vi går och småpratar om vad vi ska köpa och tillaga. /Kristina