Miss My Sweden

La Graciosa är en lite ö som ligger strax norr om Lanzarote. Den är täckt av småberg och framförallt sand. Vi hade från början tänkt gå direkt till Porto Rico, där vi till och med fått en bryggplats men vädret sa annorlunda. Det skulle blåsa upp på slutet av resan och vi ville undvika det, dessutom var vi lite brända av min tidigare sjösjuka (i alla fall jag). Vi hade beräknat att komma in vid 16 för att slippa ovädret men det gick för lusigt i början, med mycket motorgång. Vi försökte dessutom segla tidigt och i början var det för lite vind och från fel håll. Besvikelsen var stor, men på kvällen det andra dygnet kom vinden. Den ökade stadigt och slutade i ett busväder, precis utanför La Graciosa. Vi fick nog i alla fall två timmar med mycket vind, regn och dålig sikt. Det blev handstyrning och bara en liten bit av genuan ute men vi gjorde trotts detta god fart när vi rundade La Graciosas udde och kom in på ankringsplatsen. Vi var dyngsura och rätt trötta, det är fysiskt rätt krävande att segla i hård vind, och vi var tacksamma när Gustav hjälpte oss att hitta en fin ankringsplats i gyttret av båtar som låg i denna lilla vik.
Kalle och Patrik kom också över med sina jollar och sa hej, berättade om tiden som gått och att de hade hjälpt en båt som draggat rejält. Ägarna syntes inte till och deras jolle låg uppdragen på stranden. Dagen hade varit blåsig, rullig och det visade sig att flera av båtarna planerade att gå dagen därpå till Las Palmas. Gustav från Caminante II kom och erbjöd sig att ta med sig barnen till deras båt för att leka och så blev det, han hämtade även Oliver och Casandra. Emil och Oliver fick på det viset träffas, trots att Littorina skulle gå dagen därpå.

Lugnet sänkte sig på Miss My och vi tog varsin välförtjänt öl i salongen. Vi plockade undan i lugn och ro, tog fram mat och tillagade en underbar omelett på tomat, rödlök, Seranoskinka och vällagrad fårost. Lite tabasco, salt och peppar och måltiden var färdig. Ytterligare en öl åkte ner och sen fick vi skjuts över till Caminante II, vi drack en flaska medhavt vin och umgicks. De berättade om tiden som varit, de har ju varit på denna plats i över två veckor, det har varit mycket mekande på båtarna, saker som gått sönder och har lagats, men även besök inne i byn, snorkling, strandbesök och bad. Tina visade en karta över ön och berättade att det tog mellan 20 – 30 minuter att gå in till byn. Där fanns små mataffärer, internetkafé och en camping där man kan duscha. Det hade varit underbart väder fram till nu. Hon berättade att de får besök och ska stanna till slutet av oktober, vi diskuterade även risken med sydvästvindar och pratade om vikar på Lanzarote man kunde gå till för att få skydd.

På kvällen när vi kom hem tittade vi ytterligare på våra väderfiler och konstaterade att om vi ville segla hela vägen till Las Palmas måste vi gå i morgon annars fick vi vänta ytterligare minst en vecka på vind, vill vi gå tidigare blir det motorgång hela vägen och det hade vi inte lust med (innebär handstyrning för oss). Dessutom kostar det diesel.  Det fanns även risk för sydvästvindar och då gav ankarplatsen dåligt skydd och det skulle bli rulligt och att hålla på och flytta runt lockade inte heller. När vi stack ut näsan på morgonen efter en lång och skön natt i drömmarnas värd så regnade det. Inte hela tiden den dagen, men vädret var inte någon höjdare, vi hade skola och tittade på väderfilerna igen. Olof tog sig en simtur mellan båtarna och pratade med dem. Det hela slutade med att vi lättade ankare vid 16 tiden för att segla mot Las Palmas.  /Kristina

Hej mormor,

vi hade först planer på att gå tillsammans med  Ubuntu till Porto Rico men det blev ändrade planer. Vi tar oss till la Graciosa där alla andra svenskbåtar ligger. Vi har gått 35nm från Porto Santo och har ungefär 230nm kvar till la Graciosa! Kram/  Emil

Tänk er tanken; 40 knop – 85 hästkrafter under en 11 års pojkes rumpa, med vatten sprutande runt sig, hoppande över vågorna, liknande en raket mot himlen. Inte undra på att Emil var i himlen när erbjudandet kom att få åka vattenskoter!

Det hela började med att det var en tjej som ropade försiktigt på bryggan för att få min uppmärksamhet, hon var norska och hette Marianne. Hennes dotter hade inte lekt med jämnåriga på länge och som Marianne sa, var helt utom sig och ville leka. Vi hade redan Lilly och Anja nere i akterruffen, men det gick inte att låta den lilla flickan stå där, de hade ju tagit mod till sig att ta kontakt, så det var bara att bjuda dem ombord  och introducera Lilly som flickan hette till de andra.

Så ner i akterruffen kom ytterligare två små barn, det fanns en liten lillebror med också. Dessutom fick Marianne knö sig ner för att Lilly skulle känna sig trygg och komma över sin blygsel. Jag får erkänna att det var starkt av henne att komma ner i en främmande båt bland barn man inte riktigt förstod vad de sa, men lekens lust är stark, snart började de gemensamt botanisera bland leksakerna och leken var i full gång.

Marianne påminde mig om att jag skulle dricka kaffe i grannbåten Obuntu, som låg långsides utanför vår båt i brist på bra platser. Vinden blåste bort från bryggorna och det var inte aktuellt att gå in till en annan bryggplats förrän vädret lagt sig. Dessutom skulle en båt flytta sig och den platsen var som gjord för dem. Tanken var nu att barnen skulle leka i vår båt och vi skulle dricka kaffe i lugn och ro på den andra båten. Så nu när Marianne påminde mig,  så frågade jag, om det gick bra för henne att jag gick över och drack mitt kaffe, hon kunde komma efter när Lilly kände sig tryggare. Det gick bra och alla var glada. Det var gott kaffe och snart kom Marianne, det blev lite märkligt då jag glömt att berätta för Görgen och Natalie att hon blivit inbjuden till deras båt. Lite förvånade miner men sedan sattes det på mer kaffe och Natalie tog fram gitarren. Hon hade skrivit en låt om den ”gröna båten” till vår gästbok och vi hade insisterat tidigare att hon måste sjunga den för oss. Hennes stämma är klar, ren, ljuv och det är ett rent nöje att lyssna.  Låten handlade om händelser som vi upplevt och berättat. Olof och jag var så rörda och applåderna kom spontant från hela sällskapet.

Vi pratade allihopa ytterligare en stund men sen blev det trevliga abrupt avbrutet när vi insåg att hamnkontoret strax skulle stänga. Det måste ha varit ett märkligt möte för Marianne, komma ombord på en främmande båt, bli lämnad där själv, inbjuden på ytterligare en båt på kaffe, hamna mitt i diskussioner och sång. Sedan ett abrupt avslut, allt som om det var det självklaraste i världen. När vi gick sa hon till mig att Emil hade sett lite ensam ut. så hon hade erbjudit honom att komma över och köra deras vattenskoter, hon sa med ren glädje; ”-Han blev så glad!, hoppas det är ok med er?” Han måste självklart åka med en vuxen men hennes man Lars skulle säkert hjälpa till. Emil var verkligen i himmel riket när han senare gick bort för att få åka. Han kom lika fort tillbaka med tårar i ögonen. Det visade sig att Lars druckit ett glas vin och inte kunde ge sig ut i kväll. Emil var otröstlig, trots att vi sa att det skulle säkert bli av i morgon. Dagen därpå kom Lars med Lillie och hon lekte hos oss.

Mycket riktigt senare gick det bra men med villkoret att pappa körde med Emil. Jag fick mig ett gott skratt över Olofs förskräckta min och när han sa lite behärskat; ”-Visst! vi kommer bort om en stund när skolan är över”. Alla gick med för att beskåda äventyret. Emil var uppskruvad och pratade oavbrutet, som han alltid gör när han är glad och upprymd. De fick en snabb instruktion som i princip innebar, det finns bara gas, ingen broms och om ni lutar er åt fel håll i kurvorna så kommer skotern att kantra. Skulle detta hända får ni simma tillbaka med den. De skulle även gå ut mot inloppet i marinan för det går egentligen över den hastighet som är tillåtet i hamn. Först körde Olof lite försiktigt, men snart gick de upp i planing, full fart framåt. Fartsvallet var ordentligt runt skotern när det forsade fram, runt och fram och tillbaka. Lars blev otålig men så såg vi båda att det inte var Olof som körde utan Emil.  Lars blev glad och konstaterade förvånat att de måste ha bytt plats ute på vattnet. Emil körde som en glad och galen dåre, vid ett tillfälle höll de nästan på att välta men de redde självklart ut det. Efter en stund fick vi besök av hamnkaptenen som gruffade att man inte fick köra mer än absolut max 6 knop annars måste han kalla på sjöpolisen. Lars gav svar på tal, de hade minsann aldrig kört över 5, 5 – hamnkaptenen muttrade och gick. Man tjafsar uppenbart inte med en person som seglar en 76 fotare….. När de blöta ”pojkarna” kom in såg de ut som stolta tuppar, detta var en höjdare som Olof konstaterade efteråt. Emil hade en lyrisk blick och var lyckligare än på sin födelsedag. Denna dag kommer han att minnas för all framtid. /Kristina

14/10 Hej på er alla!  Snart framme i Porto Santo

Nu i gryningen ser vi siluetten av Porto Santo växa fram ur horisonten framför stäven på Miss My. Vi seglar för fulla segel (storsegel, mesan, kutterfock och genua) och farten ligger runt sex knop. Några hundra meter bakom oss seglar våra vänner på Ubuntu. Vi avgick samtidigt från Sines och har varit inom ett par tre sjömils avstånd från varandra under hela överseglingen. Det har varit en fin resa! Nu ska vi koka morgonkaffe och avnjuta en god frukost.

Många hälsningar från oss alla / Olof

Seglingen från Sines till Porto Santo gick delvis för motor men till större delar var det en fin segling. I alla fall är detta vad övriga medlemmar i besättningen har berättat för mig. För mig var det en resa i sjösjukans tecken. För er som aldrig har varit sjösjuk, ska jag utbringa en skål och säga, ge er aldrig ut till sjöss för då slipper ni denna åkomma.
Under de tre första dygnen gick min väg rakt ner i den gula kräkspannen, den följde mig vart jag än gick. Det hela börjar med att man tar sjösjuketabletter och litar på att dessa skall göra en funktionell, jag begär aldrig att de ska göra mig helt symtomfri, för det har aldrig hänt, utan bara ta ner obehaget så att jag kan stå ut. Magen värker och en konstant känsla av illamående börjar sprida sig. Man får halsbränna och det liknar de första 3 månaderna av en graviditet eller när man har ätit något som inte är riktigt bra. Skillnaden är dock markant, hemma går man ledsen och ömklig till sängs, kryper ner och blir ompysslad.

Men här ska båten fortfarande styras, skotas, segel ska hissas, segel ska revas, barnrumpor torkas, syskonbråk lösas, mat lagas, disk diskas m.m. Allt detta görs ibland inuti en torktumlare, eller på en stor skateboard i en ramp (fram och tillbaka, gång på gång). Lutningen kan även vara konstant åt ena hållet medan man åker upp och ner i en hiss.  Dessutom seglar vi dygnet runt vilket innebär nattvakter, jag har vakten från 23 – 03.  Olof tar över och brukar väcka mig vid 8 och efter frukostbestyr går han och lägger sig. Att vara sjösjuk innebär inte att man kan slippa sina vakter, så det är bara att ta vännen, den gula spannen, med sig på vakterna. Om man börjar rucka på vakterna, kan det bli farligt, Olof blir för trött och då blir besluten därefter. Dessutom har min förmåga krympt till närmast noll, han får ta hela ansvaret för barn, mat och ”hus”bestyr.

Att förvandlas mer och mer till en belastning är fruktansvärt och det blir en kamp mot sin egen kropp. Ingen mat får jag behålla, ingen dricka men ändå måste det ner något i magen, dels för att kroppen ska fungera över huvud taget men även för att ha något att spy upp när anfallen kommer. För de kommer skoningslöst, river sönder det inre och om inget finns att komma upp (vilket händer ofta) så kommer den frätande magsaften i stället. Efter tre dygn är jag helt groggy och färdig, men även fruktansvärt besviken och arg. Jag kryper ihop i sjökojen, gnyr och tårarna rinner av ilska. Tabletter har jag slutat att ta, de gör bara saken värre och nu kommer anfallen men utan resultat i spannen. Olof kommer fram till mig och säger strängt åt mig att ligga kvar, han har en sista utväg, ger mig Gustafs tabletter som är som små godisar och ber mig strängt att tugga två stycken. När han säger att jag ska sova så vet jag att han menar hela natten, -fan- kort sagt, jag orkar inte säga emot utan låter tabletterna ta mig in i en besviken men en då tacksam sömn.

När jag vaknar är det morgon och må illa känslan är borta, kvar finns en svag känsla av hunger och törst. Försiktigt försöker jag ta mig upp i sittbrunnen, yr och mycket matt. Får i mig några skorpor med mjukost och läsk, går och lägger mig igen. Sakta kommer jag tillbaka till verkligheten, ett litet steg i taget. Sjösjukan är borta tack vare Gustafs godis medicin, men kvar ligger en enorm trötthet och rädsla för att åka tillbaka till ”livet med den gula spannen”. Att råka ut för sjösjuka är inte bara hemskt obehagligt och plågsamt, utan även en säkerhetsrisk ombord och ska inte underskattas. Små besättningar har inte råd med att en person blir utslagen en tid, det tär så mycket på den som blir kvar med hela ansvaret. Dessutom att ha barn ombord ger ytterligare belastning på de som kan föra fram båten.

Vi är lyckligt lottade att Olof själv inte lider av denna åkomma. Emil kan hjälpa till och trotts sin ringa ålder ta vakter på dagen, så att Olof i detta fall får en möjlighet att vila (Med stränga instruktioner att väcka honom vid minsta frågetecken). Lovisa hjälper också till med många sysslor ombord och familjen blir som ett tätt sammansvetsat team och alla hjälps åt när det blir en svårare situation. Vi trodde vi var förberedda och hade bra, starka tabletter med, men dessa var tyvärr korttidsverkande och fungerade inte bra för oss. Man vet aldrig förrän man testat dem till sjöss. Vi testade även andra på vägen men köpte för få när de väl fungerade. Tillslut hamnade vi i denna situation. Vi har nu blivit rådda att använda plåster som man sätter bakom örat, flera vi mött använder dessa och tycker de är bra. Vi hoppas och tror att det ska fungera bra. Tack vare hjälp hemifrån kommer dessa att vara hos oss snart och vi kommer att testa dem innan vi ger oss av på den ”långa resan” (har lite svårt att ens tänka på det just nu).  / Kristina

Vi är nu drygt halvvägs till Porto Santo (Madeira). Vädret är fantastiskt. Solsken. Lagom vind. Vi slörar (vinden in snett bakifrån) för fulla segel och farten är drygt fem knop. Det käns på gränsen till overkligt. Olof

Sines är en liten industriort, med en ganska stor kommersiell hamn och en liten marina lägre in i viken vid en liten sandstrand. Den är väl skyddad med vågbrytare och marinan är urmysig. Vi valde att gå in i marinan för vi behövde verkligen tvätta och arbeta med båten. Det var dessutom inte dyrt, bara 19 Euro € per natt för vår båt och då fick man både vatten och el.  Anläggningen är lite märklig på ett positivt sätt, här finns lika många duschar som lyxmarinan i IjMuniden (enorm marina i Holland), men det finns bara ca 15 gästplatser. En gullig tjej går omkring och städar anläggningen hela dagarna, så det är extremt rent och snyggt. Personal finns det gott om och tullen har eget rum bredvid receptionen. Alla är snälla, försynta och trevliga. Varje morgon kommer de på besök, pratar lite och går vidare. Betalning är det inte så noga med men alla betalar även om man glömmer ibland. Stämningen är lite sävlig men gästvänlig och vi mötte tidigt en engelsk man som fastnat, han skulle jorden runt för 3 år sedan men fastnade här och ska nu vidare i år, … kanske… eller nästa år.

Vi passade på att tvätta här . Efter tre dagar av konstant tvättande, hängande och vikande, räknade vi ut att det blivit 10 tvättar. Helt otroligt, barnen klagade till och med på hur mycket kläder de har, de får inte plats. Ännu en sak att lägga i resväskan som ska få åka hem med mormor.

Olof har passat på att ta hand om vår rostodling, den växer tyvärr om man inte begränsar den och detta är ett evighetsprojekt. Det är som ogräs i en trädgård, man måste hålla undan annars sprider det sig och tar över. Vi har inte så stora problem tack vare allt jobb vi la ner hemma men vissa saker hans inte med och de måste åtgärdas. Så fram med slipmaskiner, stålborstar och epoxy. Vi har även haft läckage, ett fönster var inte ordentligt stängt, och detta kontrollerades. I fören, framför toan, hade gammal epoxy spruckit, rost och åter rost. Ute på däck har vi också ställen där vi behöver måla och hantera. Men det gäller att bli förälskad i rosten, då blir det roligare, eller?

Att vara höjdrädd passar heller inte in på en båt! Den enda man kan göra är att vara försiktig och att göra jobben i masttoppen med ordentlig klätterutrustning. Vi har maststeg och det är en viss tröst, men det gör inte jobben högst uppe i masten mindre utmanande. Båten behöver en ny VHF- antenn och sladden måste bytas. Detta innebar att Olof måste klättra upp, titta ner på masttoppen och löda ihop sladden där uppe. Han lödde ihop den nya och den gamla sladden och vi drog den nya sladden genom masten med hjälp av den gamla. Allt gick galant men Olof hade rätt ont i kroppen efteråt.

Under dessa dagar som vi har arbetat och slitit har barnen levt i paradiset, i alla fall de äldsta. Lilli, Anja, Emil och Lovisa har lekt hela dagarna och fått en frihet de inte haft tidigare. Med tre jollar till sitt förfogande, har det alltid funnits möjlighet att förflytta sig och det är så skyddat här, nära till stranden och inga direkta vågor. Emil har haft tillgång till 2 hk motor och njutit av sina små turer i viken. Tillsammans har de alla rott in till stranden på dagen, badat, lekt och byggt sandslott. Skolan har dock tyvärr blivit lidande så vi får väl kalla detta ett tidigt höstlov. De har sprungit mellan båtarna och lekt antingen hos oss eller på Ubuntu. På kvällarna har de tittat på film medan vi vuxna tagit en öl eller vin och kopplat av.

Vi har även varit över och ätit middag på Ubuntu, gott att äta helt vegetariskt, det gör vi inte så ofta. Hemmagjord potatissallad, gröna ärtor med lök, surkålsblandning med chili och ingefära och en underbar avokadoröra.  En god avokadoröra är minst lika gott som pålägg och dessutom mycket nyttigare. Vi åt så att det sprutade ut genom öronen och efteråt fick vi äran att lyssna till Natalie när hon spelade gitarr och sjöng. Mysigare kan det inte bli, vi hade långa diskussioner om samhället och hur man vill leva. Det är oerhört intressant med människor som väljer i livet och sedan följer sin stjärna tills de hittar vad de söker.

Familjen på Ubuntu söker ett liv där de kan leva helt i enlighet med naturen, och är mycket medvetna om hur människan påverkar sin omgivning men även hur samhällets strukturer styr oss och hur omedvetna vi är om detta. De försöker leva sitt eget liv, utifrån sina egna värderingar och detta tycker jag är beundransvärt. Tyvärr kan jag inte säga att jag är lika stark, inte av riktigt samma övertygelse och har valt en annan väg att gå, men vi har en sak gemensamt och det är att vi söker efter någonting annat och förväntar oss att finna det till slut på denna resa vi gör i livet! Nästa steg på resan är Madeira, blommornas öar, vi får se vad vi finner där. /Kristina

Vi hade lovat en välkomstmiddag till besättningen på Ubuntu. Vi har själva uppskattat det mycket när andra gjort det för oss och vi ville verkligen ge denna känsla till våra vänner. Jag visste att de var vegetarianer och hade därför förberett i Cascais ingredienserna till pastarullader med ostmassa, färsk spenat, vitlök, och tomatsås. Olof varnade mig tyst att de kanske inte äter mjölk och ägg, men vem lyssnade på det örat. När vi möttes sa Jörgen lite försynt att de var vegetarianer och att de bara åt grönsaker alltså inte ens mjölk och ägg. Uppssssss, så det blidde… bara att le och tänka om, för middag skulle det bli. Fick gå igenom förrådet och märkte snabbt att det var snålt med färska grönsaker. Men med hjälp av en klar Portugisisk grönsakssoppa (bas för att göra egen soppa) och de grönsaker vi hade, så fick jag ihop en mer eller mindre hemmagjord grönsakssoppa.

Till detta kom nästa utmaning, brödet, eller kanske snarare brist på bröd. Det var totalt tomt i brödskåpet, så det var bara att baka. Hittade en färdig grund i förrådet och slog på varmt vatten och jäst. På paketet föreslog de torkade tomater i brödet. Jag fann oliver och pesto. Det gick lika bra och brödet blev gudomligt (”bara lite bränt undertill”). Prata om stolthet när maten ställdes fram på bordet och doften som spred sig upp i sittbrunnen, välkomnade våra gäster.

Barnen började genast leka med Lilli, Anja och Lena och de försvann bak till akterruffen. Medan vi vuxna kunde i lugn och ro dricka en Mojito i sittbrunnen och prata lite ”rövar historier”. Det var mycket att ta igen efter att vi skiljts åt i Simrishamn. Middagen blev lyckad och jag kunde slappna av, även om soppan blivit bättre med mera färska grönsaker (mest kål, morötter och någon paprika) och brödet som var bränt undertill, så blev Olofs kikärtsröra en succé och efterrätten glömde vi nästan av. Till slut framåt förnatten åkte den färska fruktsalladen fram gjord på färsk mango, ananas, nektariner, apelsiner, äpple och aprikoser. Jättegott på nattakröken. /Kristina

Nu skulle vi gå, tredje gången gillt! Vi har fått kontakt med en gammal vänbåt från Kalmar, Ubuntu som vill gå till Sines och vi bestämde oss för att möta upp dem där. Det är ca 50 sjömil från Cascais och med de svaga vindar vi har skulle det ta ca 12 timmar. Vi beräknar att gå för motor större delen av tiden men om vi har tur så kan vi segla med eftermiddagsbrisen. Det blev som vi trodde, motorgång och klarblå himmel. Periodvis blev det bikinivärme, vilket vi inte upplevt till sjöss innan men det var bara en kort stund. Barnen hade skola i sittbrunnen och vi försökte fiska. Det gick långsamt och utan stress. I Cascais hade vi lyckats få in frid i tillvaron och den ville vi behålla. /Kristina

Ännu en dag i Cascais, vi kan liksom inte ta  oss för att segla härifrån, vi trivs så förbaskat bra. Solen skiner varje dag, vi gör utflykter och små äventyr varje dag. Olof har hunnit med att fixa genuan som tidigare hade lossnat i fästet längst ner och lagat ”stopparen” till ”furlexen” i sittbrunnen. Vi har haft ordentlig skola med matte och fortsatt vårt tema på Medeltiden genom att läsa om upptäcktsresanden, såsom Columbus (Västindien), Vasco da Gama (bla. Asien, Afrika) , Diogo Cao, Bartolomeu Dias (Godahoppsudden) och Prins Henrik sjöfararen (grundade en navigationsskola).

Att vi gjorde en utflykt till Belém kändes som en bra avslutning på Medeltidstemat och i kombination med att vi ”vuxna” tyckte det var minst lika spännande gav vi oss av.  Vi hade inget färskt bröd så matsäck fick vi köpa på vägen. När vi kom fram till Stationen blev vi påminda om att det var ekonomisk kris i Portugal och strejk. Detta innebar att tågen gick mera sällan och vi var tvungna att byta. Vi hade inte bråttom, vad gjorde det, lite mer folk att stångas med bara och risk att få stå. Men som vi tidigare erfarit, var alla vänliga och när de såg barnen fick de glatt sitta. Speciellt de som var i övre medelåldern, reste sig glatt och började prata med barnen på portugisiska. Gustaf nappade alltid och munnen började gå, de pratade glatt med varandra på var sitt språk men verkade ändå föra en trevlig konversation. Vi andra log och nickade, men bara lite lagom, för annars blev man själv indragen i dessa konstiga diskussioner och då förväntades det att vi skulle förstå. Vi skrattade gott och var på ett ypperligt humör när vi klev av på perrongen.

Första besöket var Monumentet över upptäckarna (Monument to the discoveries), som ligger längst ute vid vattnet och har blivit en symbol för Lissabon. Längst ut står Prins Henrik sjöfararen och bakom honom står alla betydelsefulla upptäckare uppradade på båda sidor. Alla har bidragit till att göra Portugal till en ”betydelsefull” nation och där finns allt från poeter till sjöfarare och kungar. Den första versionen byggdes 1940 till världsutställningen men det var inte förrän 1960 som den var helt  färdigställd i dagens utförande. Framför monumentet finns i marken en gigantisk vindros men en världskarta i mitten. På denna karta finns alla ställen där portugisiska upptäcktsresande varit och när. Den är gjord av små porslinkakelbitar, är 50 meter i diametern och otroligt vacker. Vi stod länge och tittade och pratade. Till Emils stora glädje var vi inte ensamma utan ett TV team var där och filmade. De hade en helikopterliknande manick med en kamera på som svävade ovanför marken, vi fick flytta på oss medan de filmade denna ros med alla upptäcktsresor.

En liten promenad i parken och sen var vi framme vid nästa stopp, Torre De Belém – ytterligare en turistattraktion men inte desto sämre för det. Detta är en del i Lissabons gamla befästningssystem och mycket välbevarat. Det ligger vid stranden av Rio Tejo och har en liknande befästning på andra sidan. Tanken var att de skulle nå ungefär halvvägs med sina kanoner och krossa motståndet mellan sig. I Cascais ligger även där en befästning och dess uppgift var att varna när fiendeskeppen kom in i Rio Tejo.
Torre De Belém var en spännande upplevelse, faktiskt på gränsen till obehaglig även om barnen skulle säga att det bara var jag som var hysterisk.
Det höga tornet hade en smal trappa som man gick upp i, våning för våning och det var bra med information och barnen tyckte det var spännande. Det var lätt att föreställa sig hur soldaterna varit i befästningen och hur de hade agerat om det kom fiende som skulle överfalla. Men för mig var det läskiga att trappan blev trängre och trängre ju högre upp man kom och alla ville högre upp. På slutet var det så trångt att man knappt fick plats själv och att komma upp på taket blev en lättnad.

Men en bedräglig sådan, vi skulle ju faktiskt ner och då med en ström av människor som kom upp. Det gick inte att gå två i bredd. Ni kan föreställa er hur det var att gå i denna branta trappa ner våning för våning med folk som fastnade och man fick åla sig förbi. När vi väl kom ner var vi hungriga som vargar. Alla såg fram i mot att köpa lite bröd, yoghurt, ost, dricka och kaffe och äta detta i parken. En lite fest skulle det bli och sen lite lek i parken innan avfärd hemåt.

Vi vandrade runt i Cascais och bara hade det bra, barnens ben verkade ha ett eget liv och sprang runt vid stranden och hamnen. De åkte rutschkana på en stenkant, jagade varandra och skratten rullade upp mot himlen. Förmaningarna var på tungan men vi stängde våra munnar och tittade ut över havet istället. Sakta följde vi muren som gick till stranden, där  vi under våra dagar här har följt bygget av ett fantastiskt sandslott som ett ungt par har gjort. Det började med en sandhög och nu är det en avbild av en riddarborg med mur runtom, hus, träd och berget har fått fina linjer. Ett riktigt konstverk och vi har gått dit varje dag, barnen har lagt en peng och vi har beundrat denna skapelse.

När vi stod där och tittade, hördes en röst på svenska; – Visst är slottet vackert!  Vi skrattade tillsammans och började prata. De var på golfresa till detta paradis, spelade golf på förmiddagarna och pustade ut därefter. Hemvisten var Göteborg, närmare bestämt Hisingen och det var roligt att få höra denna dialekt igen, en påminnelse om hemma. Vi pratade en stund, visade dem vår lilla gröna My ute i bukten och gick sedan skilda vägar. Tänk vad dessa små möten betyder mycket och var roligt det kan vara. /Kristina

Vi trivs verkligen här, det är billigt (ingen hamnavgift), solen skiner och alla är trevliga. Staden Cascais är en förort till Lissabon och det går jättesmidigt att ta sig in dit om man vill. Men annars har den sin egen charm. Sekelskifthusen och den lilla befästningen ger en märklig kontrast till den turistanpassning som finns. Alla små gränder är täckta av fina buskar av bouganvilea och hibiskus. Alla pratar engelska, de flesta restaurangernas menyer står på flera språk, men det går ändå inte till överdrift som på många andra turistiska ställen. Kyparna pratar just bara engelska och portugisiska. Det finns inga inkastare. Det är en turistort för turister med stor plånbok och det finns gott om golfbanor.  Två stränder finns, de är fina och inte speciellt långgrunda. Ska man till Lissabon kan vi varmt rekommendera att man bor i denna söta lilla stad och får både lugnet, baden och möjlighet att enkelt ta sig in till Lissabon. Och en sak har jag lärt mig, hit ska vi resa igen, för Lissabon har satt varma spår i mitt hjärta.
Vi har lyckats med en helt otrolig sak som säkert varje gröngöling råkar ut för eller som man lär sig att leva med även om man är erfaren. En eftermiddag när vi skulle sova så steg en genomträngande doft ut från vår förpik. Först trodde barnen att det var toan som inte så sällan avger olika dofter (den ligger precis innan vår förpik), allt från ”ja ni vet vad” till citron, äpple, granbarr, vårviol och syrener. Det sista är favoriten som vi kommer att fortsätta med.

Men det luktade mer som något ruttnande sallad med en efter doft av smutsigt salt vatten, det fanns även inslag av dy i denna odör. Vi försökte vädra ut men det var svårt, Olof la en bok över hålet ner till ankarboxen och sedan åkte dynan på. Denna natt gick det ganska bra och lukten försvann nästan. Frid tänkte vi och konstaterade att ankarboxen måste tvättas någon gång i en snar framtid. Nästa natt var odören betydligt skarpare, nu luktade det verkligen ruttet, som den där salladen man glömde längst inne i kylskåpet en vecka. Dylukten hade nu en distinkt lukt av gammalt skitigt saltvatten med rester av tång och ruttet sjögräs. Det hjälpte inte att vädra, utan nu lades en hopvikt strandmadrass (ca 10 cm högt) plus dyna ovanpå. Ingen fick öppna ankarboxen. Gucket hade dessutom täppt igen dräneringen så vi kunde inte pumpa ut skiten. Nu får vi lägga ut all kätting och sedan tvätta ut, när vi nu får tid med detta. Tredje natten har vi nästan glömt doften, det kanske har minskat eller så har vi liksom kapslat in det. Vilket som, så drömmer vi inte mardrömmar om grönsakszombies längre. /Kristina