Miss My Sweden

Sedan några dagar tillbaka har vi en ”sju hejdundrans” sjö. Man tror att man ska vänja sig och det gör man till viss del men det gör inte tillvaron lättare. Miss My rullar från sida till sida allt mellan 10 – 30 grader. Allt flyger och far, alla måltider äter vi i sittbrunnen och man får bokstavligen jaga maten för att få in den i munnen. Allt måste sitta fast, vi blir mästare på att använda alla kroppsdelar för att hålla fast kastruller, tallrikar och tillbehör. Det kan vara en fot som håller en kastrull medan man har citronsåsen klämd mellan knäna. Vi har hittat ett ställe där man kan klämma fast små burkar och flaskor, mellan sittbrunns dyna och nedgångsväggen. Vilket oftast är till stor hjälp.

Men vid varje måltid är det något som flyger. I går flög fisken ner i salongen och helt fantastiskt så hamnade den i gratängformen på rätsidan när allt föll i durken. För fisken var guld värd, det var vår första guldmakrill, fiskad på nytt drag som såg ut som en peruk med glitterkant. Den var stekt i mycket smör med potatismos och citronsås. Mums filibabba.

När sedan det är dags för disken är även detta ett flygande äventyr. Proceduren börjar med att man ställer sig rejält bredbent (minst en meter mellan fötterna), sedan värms saltvatten på spisen och man försöker sedan sortera upp smutsdisken. Tallrikar för sig, bestick läggs (säkras) i en kastrull och så försöker man träffa diskhon med det varma vattnet. Man får vara kvick, för ganska snart är det något som flyger i väg och då gäller det att man är med så att inte delar av den skitiga disken hamnar på durken eller att den rena disken för all del åker ner i smutsvattnet igen. När disken är diskad känns det som en seger, men man får då inte glömma att, i en gungning åt styrbord, slänga sig ner och stänga avloppet. Annars har man sinken full med skitvatten och risken är stor att den rena disken åker ner i detta vatten. Då är det bara att börja om från början igen.

Matlagningen följer lite samma mönster och det är inte för inte som vi lagt halkskydd överallt på alla arbetsytor. Då är ingredienserna förhoppningsvis stilla ett tag. Det är inte kul att torka grädde eller som en morgon när en hel yoghurt åkte i durken. Vi fick ta upp durkbrädorna för att få rent allt. Det är inte så kul att ha mjölkprodukter på durken när temperaturen höjs till 30 grader.

I dag är det 10 dagar sedan vi lämnade Las Palmas och i enlighet med traditionen, så försöker vi fira lite när 5 nätter är passerade. Vi börjar med att tvaga oss ordentligt på däck. Det låter som vi är grisar och det är vi väl till viss del. Att sköta hygienen är inte lätt i detta rullande och det sker enkelt med att man tvättar av sig på toaletten med svamp eller torklappar. Men som sagt var femte dag slår vi på stort och tvättar oss i rinnande havsvatten, tvättar hår och hela kroppen. Men det är ett jobb som tar timmar att avsluta för fem personer. Olof tar upp spannar med havsvatten och denna gång fick det bli dusch i sittbrunnen, då rullningarna var för kraftiga. Vi har en blå balja, som man får sätta sig i och sen får man duscha under spannar av vatten som hälls över en. Alla hurrar på och hjälper till. Denna gång var det 26 grader i vattnet och riktigt skönt.

Sedan får barnen välja lunch och det blev tomatsoppa med ägg och nygräddade scones med smör och ost. När lunchen väl var överstökad upptäckte vi att linan var sträckt och då var det dags att dra in middagen. En oerhört vacker, blåskimrande fisk med ett smäckert huvud och alla fenor var blå till lila. Vi hällde lite Absolut i gälarna och den lugnade snabbt ner sig och det blev lättare att ta av huvudet, rensa och filea fisken på plats (akterdäck).  Härligt att kunna dryga ut matförrådet med fisk, dessa stora makrillar är så goda.
Sedan var det godispaus, alla åt så vi storknade, själv mådde jag ganska illa och fick lägga mig en stund. Lite för mycket av salt lakrits på en gång.
Nu serveras det kaffe i sittbrunnen, Olof sa snabbt till mig att avsluta skrivandet, vi blir ensamma i sittbrunnen en stund och måste ta vara på denna tid. /Kristina

I dag hände det något verkligt märkvärdigt. Vi satt alla i sittbrunnen och barnen arbetade med sina skoluppgifter. Plötsligt kom något ljust, nästan vitt under ytan. Den kom på låringen (bakifrån från sidan) och när den bara var några meter från båten så dök den ner under kölen och kom sedan upp på andra sidan.  När den kom upp till ytan så kom en fontän upp från dess rygg med ett högt pustande ljud. Det dröjde inte länge förrän ett huvud men knölar på och stora djupa ögon tittade på oss från aktern. Den var inte mer än kanske fem meter från vårt vindroder och gick upp och ner, tittade, pustade och sprutade ännu mer vatten i luften. Den dök och kom under båten igen, följde med båten på sidan och gick tillbaka till aktern.

Den liksom lekte med oss och studerade dessa konstiga varelser som sprang uppe på däck, glatt skrikande och tjoande. En knäppis med en svart apparat framför ansiktet. Han eller hon höll oss sällskap i ca 30 minuter och förmodligen var det en liten knölval kanske en kalv. Eller så var det en så kallad tropical whale, de är ganska små men då stämmer inte knölarna på nosen. Det var i alla fall en mycket speciell upplevelse, den var så stark, ögonen var så svarta och det var så uppenbart att detta är ett däggdjur. Vad tänkte den egentligen? Och så närgången. Helt plötsligt slog det oss att den lätt hade kunnat knuffa till rodret eller vindrodret och det hade blivit kaffeved av allt. På ett ögonblick blev vi medvetna om hur lyckligt lottade vi är, detta är valens hem och han eller hon låter oss segla vidare utan en skråma.

Till saken hör att när vi senare pratade med våra vänner på Litorina över kortvågsradio så sa Patrik att det kanske var det som hände dem tidigare. Deras vindroder gick sönder i början av deras resa från Las Palmas och de var tvungna att gå in i Kap Verde för att montera bort det som var kvar, nu använder de sin autopilot. Kanske var det en närgången val som knäckt det, ingen vet. De hade sett valar på avstånd, sett deras sprut och skuggor i vatten ytan. Men de hade då inte varit närgångna men vem vet vad som händer i skydd av mörkret.

Ett par dagar senare såg vi även en stor flock med pilotvalar och delfiner. De är jättesöta med sina platta nosar, ser ut som om de har haft närkontakt med en bergvägg eller en container. De är dock inte lika lekfulla utan väldigt sävliga när de går upp till ytan och lägger sig för att titta på en. Det är lite som om vi är bara är ett konstigt inslag i deras vardag och sen simmar de bort. Delfinerna däremot är som vanligt alltid roliga att studera, de gillar att hoppa framför båten i bogvågen. Denna gång var det ganska stora delfiner med långa nosar och de följer med båten en bra stund till barnens stora förtjusning.   /Kristina

Tänk att vi nu har varit ute i fem dygn, helt otroligt. Vi har haft lagom vind och tagit oss fram i ca 5 knop i snitt. Visst har det rullat en del men tack vare våra plåster bakom örat har det inte varit besvärligt överhuvudtaget. De har öppnat en ny värld för mig och Lovisa, en värd utan rädsla för att må illa och kräkas. Jag har kunnat laga mat, diska och hålla viss skola. Barnen mår bra och skolan har blivit ett roligt avbrott som gör att tiden går lite fortare. Vi har nu temat vatten, läser om livet i vattnet, hur haven skapas och ser ut och slutligen vad vatten egentligen är för något. Barnen har själva varit med och bestämt schemat för närmaste veckan och i morgon ska vi ha engelska.

I dag som sagt är allt på vår sida vinden har bedarrat ytterligare och ska öka i morgon. Men tack vare detta har vi fått en liten paus i rullandet. Solen skiner och det märks tydligt att värmen är på väg. Vi har dagen till ära ”tvagat oss”! Inte en minut försent. Den lilla poolen åkte fram på akterdäck och den fylldes med vatten. Alla samlades nakna på akterdäck och en efter en fick man sätta sig i poolen för att sedan bli översköljd av spannar med havsvatten. Schampo och tvål åkte fram och alla hjälptes åt att tvätta varandra. Underbart att bli ren och få tillbaka håret i normalt skick, i stället för på margarinstadiet. Vi hade roligt, solen sken och rena blev vi – kan livet bli bättre?

Efter lunchen som bestod av currykyckling med ris och grönsaker,  ville Lovisa göra äpplepaj och det fick hon. Fram med den rödrutiga kokboken och sen fick hon klara sig själv, lite hjälp behövdes när äpplena skulle skalas men i övrigt gjorde hon en underbar äpplepaj som vi åt tillsammans med vispad grädde till fyra kaffet. Vi hade en omröstning med pajen i munnen, om vi skulle gå in till Kap Verde öarna eller fortsätta och gå direkt till Västindien.

Det blev fyra mot en (Olof) och det innebar att segla direkt till Martinique alternativt Bequia. Olof övertygade oss om ett undantag, det vill säga att, om det blev så lite vind att risk fanns för motorgång skulle vi gå in till Cap Verde och vänta ut bättre väder. Detta säger ju något om hur vi har det nu ombord, familjen är nu tillsammans, ingen stress, inga bråk och rutinerna är väl inarbetade. Vi mår helt enkelt mycket bra här ute och ingen känner något större behov av att gå in i hamn. Vi ska nu äta middag, kassler i grönsaksragu och potatis, sen ska vi se på film och äta chips. Allt för att fira att nu har en fjärdedel av distansen avklarats (nästan….)
Vi har även lovat att hälsa alla som följer Elin att de mår bra och att förhållandena är toppen. Varmt och skönt och att de njuter i solen. För några dagar sen hade de sällskap av en flock delfiner som hoppade runt båten. Kalle har nu även fått igång kortvågsradion, vilket är ett lyft. Nu kan vi alla ha kontakt dagligen., även men de andra barnbåtarna som gick före oss och nu ligger spridda i passaden mellan oss och Västindien.  /Kristina

Nu börjar avfärden närma sig med stormsteg, alla är stressade och alla hjälps åt. Själv har jag haft stor nytta av symaskinen, den som höll på att bli ett bojsänke på havets botten. En halv dag försökte jag fixa en maskin som inte tog upp undertråden, sedan lämnade vi in den och den fungerade en liten stund, men sen var den sönder igen. Det krävdes två händiga män och ett trasigt segel för att den skulle lagas. Sen fungerade den bättre än någonsin. Kalle har sytt sin reva på sitt segel och jag har sytt förvaringar i kapellväv och fixat nät för taket. Den har fungerat och verkligen gjort skillnad. Det kommer att bli kul att fortsätta projekten när vi kommer fram. Då ska det bli solskydd, kapell och sjökojer.

Efter en lång dag av syprojekt och att stuva undan, var det dags att fira 1:a Advent. Familjen på Elin kom över och vi åt risgrynsgröt, drack glögg och åt pepparkakor. Det var skönt att koppla av en stund i vänners sällskap, prata och få sig ett gott skratt. På måndagen var det dags för de sista inköpen innan avfärd. Emma och jag gick in till grönsaksmarknaden. Det är en härlig syn att se alla färska grönsaker och frukter. De ligger snett lutade uppåt så man kan se varenda frukt eller grönsak. Det är bara att peka så lägger affärsinnehavaren ner just den du pekar på i en påse. Det här gillar jag, trots att priset är något högre än i Mercadona (Mataffären). Vi har nu 25 kg apelsiner, 10 kg äpplen, 10 st Charon frukter, 3 kg tomater, 15 gurkor (stora inläggningsgurkor) 4 kg morötter, 10 kg potatis, 2 kålhuvuden, ett stort salladskålhuvud, vitlök i mängder och lök.

Efter besök på grönsakmarknaden bar det iväg till Mercadona för att köpa det sista innan avfärd och avslutningsvis ett besök i ”kina affären” för att köpa torrjäst och ingefära. Vi har fått tips om att ingefära hjälper mot migrän och lätt sjösjuka, det ska vara färsk ingefära och konstigt nog fungerar det. Olofs huvudvärk är ett minne blott.

När eftermiddagen närmade sig gick vi in i marinan för att fylla vatten och diesel, tiden rann i väg och efter att ha tvättat av gummijollen (som var full av havstulpaner)och slutligen fått upp den hårda jollen och stuvat det sista så var klockan mycket, redan kvällen. Vi insåg snabbt att det var bättre att stanna över natten och sticka i väg på morgonen. Olof fick löfte om att vi kunde ligga kvar på tankbryggan till morgonen därpå bara vi gav oss av innan hamnkaptenen kom kl. 8.00.

Klockan 8.00 var vi uppe men inte för att ge oss av utan för att fira Emil som fyllde 11 år. Det blev tårta, presenter och sång. Favoritpresenterna var kuverten. Den bästa födelsedagen någonsin, sa han. Äntligen har han nu lite egna pengar att spendera. Högst på önskelistan är en uppblåsbar kajak. Lovisa är också med på tåget och då sa vi att vi också kan bidra. Vi får se när vi kommer fram om vi kan köpa en kajak på Martinique. Efter firandet lunkade Olof upp till hamnkontoret för att bita i det sura äpplet och betala. Men vi hade tur, det var den trevlige hamnkaptenen som var där och datorerna låg nere. Vi kunde med andra ord ge oss av i lugn och ro utan tom plånbok. Bra början på en lång färd till havs, vi var alla pirriga, lite stirriga och nervösa. Tog ett ärevarv in på ankarplatsen och sa till Elin att vi skulle sticka, de tog upp ankaret och vi gick ut ur ankarplatsen tillsammans. /Kristina

I minst en vecka har det pratats mycket om avfärd mot Västindien.  ARC’en blev försenad tack vare dåliga vindar (dvs motvind) och tråkigt väder. Detta gäller ju även andra båtar som vill i väg. Antingen har det varit för lätta vindar, eller för hårda, eller från syd (motvind). Dessutom tror jag vi alla känner lika – ingen vill segla i väg, men alla vill vara framme – Till slut kom vinden, ganska rejält dessutom och då började flera tillslut ge sig av. Torsdagen den 29 november gav sig flera av barnbåtarna i väg mot Västindien. Det var Litorina, Victory och Meribelle. På fredagen lämnade även Caminante ankringsplatsen.

Det blev konstigt tomt på ankringsplatsen men samtidigt gav det oss kraft att göra den sista prioriteringen för att komma i väg. Det var barnbåten Elin och vi som blev kvar.  Vi kände oss inte redo och ville ha lättare vindar när vi skulle ge oss av efter sex veckor på ankringsplatsen. Ett litet tillfälle som gläder oss är att innan avfärd på onsdagen fick alla stora tjejer träffas på vår båt och umgås en sista gång. Det var pyssel och julklappskapande i sittbrunnen och när kvällen kom blev det film och chips i akterruffen. Det var en fröjd att se alla tillsammans och vilket kramkalas det blev när alla åkte tillbaka till sina båtar. Nu blir det lek i Bequia nästa gång. /Kristina

För att få plats med all mat som ska med på överseglingen har vi varit tvungna att stuva om i båten och organisera om utrymmena. Därför var det naturligt att tömma sittbrunnslådorna. Efter en stund skrek Olof till och bad om något hårt att slå med eller om vi hade gift.  Vi hade fått ett odjur ombord, ca 4-5 cm långt och snabbt hade den gömt sig. Vi var definitivt inte förberedda på att få Kackerlackor ombord. Alla pratar om dessa ”äckliga” kryp som i sig är ofarliga, men de förökar sig oerhört snabbt och smutsar ner. Har man dessutom fått dem ombord är det nästan omöjligt att bli av med dem.

Vi satte snabbt upp fällor och Olof bokstavligen flög i väg till industriområdets affärer för att handla bekämpningsmedel. Allt i sittbrunnsbänkarna åkte ut, tvättades och doppades i saltvatten.  Olof kom tillbaka med ett dunder medel som vi sprejade med, sedan skruvade vi loss en bräda i sittbrunnens botten och tog vi fram spannarna. Sex stycken fylldes åt gången och sedan började vi hälla ner allt i sittbrunnen. Självlänsarna fungerade utmärkt, allt guck sedan urminnes tider tillsammans med vattnet rann ut i havet.

Vi hoppades på att kräket skulle sköljas med men ack så fel vi hade. När vi för säkerhets skull tog bort en planka till, då hittade vi honom, en enorm, brun ”skalbagge” med långa smala ben.  Giftet togs fram med en himla fart och sen som en ren reflex kom slaget och han delades på mitten. Barnen ville absolut se på hur den såg ut och då såg vi att han hade rejäla vingar.

Vi fick senare tröstande ord från våra vänner som sa att de stora baggarna med vingar inte förökar sig på samma sätt, men vi fick mer eller mindre panik och städade hela båten noggrant och satte ut fällor överallt. Det positiva med denna kråksång var dock att vi fick testat självlänsarna (städat bort all smuts, gamla pennor och andra saker som kommit ner emellan brädorna.). Vi är nu väl rustade inför eventuella krig  med kackerlackor framöver. /kristina

Äntligen kom besöken som alla längtat efter. Först kom Marianne(mormor) och Knut, sedan Inger, Birgitta och Henrik (farmor och farfar). De bodde på hotell Concorde precis vid den stora stranden Bahia del Confital, ca 20 minuters promenad från ankringsplatsen. Vi låg för ankar i en liten vik Playa de Alcaravaneras. Det var verkligen toppen att få besök, att träffa sina nära och att få en glimt av hur allt är där hemma var roligt. Vi besökte Casa De Colon, där Columbus bodde när han var på Gran Canaria. Huset är nu ett fint museum tillägnat honom och hans upptäcktsresor. Vi hann även med Santa Anna Katedralen, dricka kaffe på fina uteserveringar och äta god mat. Vi hyrde även bil, reste söderut och upp i bergen. Ett besök hos Åke och Birgit var som vanligt lika trevligt. De har själva seglat jorden runt och är mer än villiga att dela med sig av sina erfarenheter. Mamma hade en guldgruva med sig i sina resväskor, det var kaviar, saltlakrits, sötlimpa, taccobröd, julskinka, sill, tryckkokare, böcker och julklappar till oss och barnen. Veckan efter kom ännu mer som Birgitta, Henrik och Inger tagit med sig. Det uppskattades verkligen!, och de ska ha ett stort tack för allt de släpade på.

Under den första veckan var bara Mamma och Knut på besök, de fick ett smakprov på hur vårt liv ser ut just nu. Olof arbetade hårt för att få ordning på kylen/frysen för att få ner kylvarorna och tur var väl det annars hade den förmodligen inte blivit klar i tid. Vi blev även alla inbjudna på partaj hos Caminante (Gustaf och Tina). Alla från svenskbåtarna (inklusive gäster på besök) var där och som alltid blev det mycket trevligt. Under dessa två veckor levde vi ett turistliv fast ändå inte, vi bor ju på båt med allt vad det innebär. Men det blev ett trevligt avbrott i vår vardag och vi och barnen är evigt tacksamma för dessa besök, det betydde mycket för oss alla. /Kristina

Vi sitter nu på seglarbaren i marinan och äter den ”sista måltiden” i land inför avfärden som förhoppningsvis sker sent i eftermiddag. Alla är spända över vad som väntar.
Vi har nu legat i Las Palmas på samma ankringsplats i evigheter, det har varit hektiskt och arbetsamt, men samtidigt underbart trevlig. Vi har fått besök hemmifrån, umgåtts med andra långseglare, turistat, haft skola och arbetat med båten. Livet har gått sin gilla gång och denna plats har blivit vårt hem. Man hittar i staden och har fått in en vardag. Emil gick till och med själv in till stan i går och handlade en ”manbag”. Prata om att man har växt, han hade självklart en radio med sig, och ack vad stolt han var när han kom hem. Så det är med blandade känslor vi nu ska kasta loss och gå vidare till Västindien.
Många kramar till alla som följer oss,

/Kristina

Vi är framme i Las Palmas och ligger tryggt på en ankarplats precis vid stranden. Det är märkligt att ligga på denna ankringsplats vid en liten strand mitt i Las Palmas, det blir sådana häftiga kontraster. På morgonen är det full fart på vägen ovan stranden, nästan riktiga bilköer med alla som ska till sina arbeten och i kontrast till detta ligger en mängd långseglare från olika länder i viken och lever ett helt andra liv.

Vi precis som de andra långseglarna ska nu försöka hitta ett lugn och komma in i en vardag, dock inte en avlönad sådan utan snarare en med fasta rutiner för skola, båtjobb, inköp m.m. Det ska bli så skönt att landa ordentligt på en plats, och vi kände nog alla en lättnad när vi beslutade att ligga i Las Palmas tills våra efterlängtade besök varit här. Det har inte varit självklart att komma hit så här med en gång. Tanken var först att ta oss till Porto Rico och ligga där vid brygga för att underlätta för flera arbeten som vi måste göra och för att umgås med vänner vi lärt känna. Det skulle även ha kunnat underlätta för besökande men då hade de behövt boka om hotell (om det ens vore möjligt) och vi skulle ändå behöva ta oss till Las Palmas senare under resan. Nu vänder vi på ”steken” och tar oss eventuellt ner till sydkusten efter besöken. Om inte så får det bli landvägen istället, för vi ska hyra bil och turista också. Men först ska vi acklimatisera oss, få igång skolan ordentligt, barnen ska få leka med sina kompisar och utforska omgivningarna.
Att vara här känns ganska otroligt och märkvärdigt, speciellt för Olof som varit här förut i ärende att söka en båt för att ta sig över atlanten. Den gången blev det en knappt tio meter lång katamaran men en fransk kapten som hette Marc. Den färden var fylld av både dåligt väder med mycket vind och varma trevliga passadvindar.

Själv är jag inte riktigt mogen ännu för att börja tänka på atlantöverfarten, även om jag är väl medveten om allt arbete vi måste göra för att vara väl förberedda på denna långa överfart. Listan är lång över både gamla och nya saker som ska åtgärdas. Men det finns även justeringar i stuvning av prylar, avyttring av saker och inköp av nya. Tid har vi nu och Las Palmas är rätt plats att vara på för att få tag i både prylar och kunskap om så fattas.
Vi är fem svenska båtar och fyra med barn ombord som ligger här. Det är Litorina, Elin, Maribelle, Corinne och vi. Caminante II ligger kvar i Isla Graciosa men kommer kanske senare. Barnen har i dag spenderat tiden efter skolan med att ro, bada och leka på stranden.  I skolan avslutade vi nu temat rymden, hade en kort sammanfattning och ett litet ”förhör”, nu går vi över till vår moder jord. Första utmaningen var att förklara hur jordens skorpa sprack och började röra på sig så att tillslut kontinenterna formades till vad de är i dag. Det blev apelsin tricket, av med skalen och skära upp dem i ett antal delar, sen blev det en enkel match att förstå hur landmassor rör sig och även hur bergskedjor föds, jordbävningar bildas och vulkaner skapar öar i haven. Så som exempelvis Kanarieöarna och Madeira. I morgon har jag lovat att vi ska börja skolan lite tidigare, så att det inte blir så sent och att de ska kunna komma ut och leka.

Båtarna ligger tillräckligt nära för att barnen ska kunna simma över eller ro med den hårda jollen men inte så nära att det upplevs som närgånget och att man inte kan behålla sin integritet. Normalt är det överfullt i denna lilla vik bredvid marinan i och med att ARC’en har sin start och utgångspunkt från denna marina. De seglar i väg den 24 och 25 november och det är ca 250 båtar som deltar. Det är en ”kappsegling” över Atlanten, där vem som helst kan vara med, bara man betalar startavgift och uppfyller deras säkerhetskrav. Ingen i vårt lilla gäng ska segla med i ARCen. Vi resonerar nog alla ungefär på samma sätt, ingen vill binda sig vi två datum och dessutom betala stora pengar för det. Starten går nämligen oavsett väder, om båten är färdig eller besättningen är mentalt mogna för att ge sig av.

Men vi vet att andra resonerar annorlunda, det ingår en viss trygghet att segla tillsammans med andra, det arrangeras föreläsningar och andra aktiviteter. Dessutom ingår avgifter för marinor. Det är upp till varje båt hur man vill göra och det finns ju inget rätt eller fel. I år visar det sig att vädret inte varit helt gynnsamt och stabilt, vilket gjort att ungefär hälften av båtarna som ska starta kommit fram. Marinan ligger och väntar på de andra och under tiden är det inte så fullt, man kan till och med få en bryggplats för en tid om så behövs. Det går dock inte att boka mer än fyra dagar i taget, så båtar kommer förr eller senare att vara tvungna att gå ut och ankra.
Det känns i alla fall toppen att vara här och det ska bli spännande att ligga så länge på en plats att det kommer att kännas som hemma….  / Kristina

Vi lättade ankar och satte en revad stor som stöd då vi för motor gick ut från ankarplatsen. Vinden blåste lätt från NNV. Vi han inte mer än några kabellängder innan vi insåg att vi strax skulle ha en squall över oss. På med regnkläder (man lär sig av sina misstag). På några ögonblick ökade vinden från nära stiltje till med god marginal kuling. Regnet vräkte ner. Vi stoppade genast motorn då lutningen passerade en för denna hälsosam nivå (vid en kontinuerlig lutning på över 15 grader kan man få problem med motorns smörjning). Ut med en flik av genuan och sedan var det bara att vänta ut squallen. Allting har ett slut och så även en squall. Det fina är att dessa blåser över ganska fort och redan efter kanske tio minuter så hade det blåst över för den här gången. Denna etapp som undertecknad hade sett fram emot som en ganska kort vackertvädersegling på 120 sjömil i lagom vind från dessutom rätt håll kom att bli rätt så tjatig. Den inledande squallen kom nämligen att bli den första i e n rad som kantade färden ner mot Gran Canaria och Las Palmas.

För ovanlighetens skull hade Gustaf svårt att sova, normalt sover han som ett riktigt murmeldjur från det att han lägger sig till dess solen går upp. Efter midnatt väcktes jag, som själv försökte sova, av Gustaf som ville sitta med mamma i sittbrunnen. Det fick bli så. Lovisa var också vaken och följde med upp i sittbrunnen. Jag gick tillbaka till min koj och gjorde ett tappert försök att få lite sömn. Kristina hade vakten och befann sig i sittbrunnen med Gustaf och Lovisa. Vi seglade väl för dubbelrevad stor och full genua. Det dröjde inte särskilt länge innan Lovisa kom ner och bad mig komma upp. Vinden ökade igen. Väl i sittbrunnen rullade vi åter in ett antal varv på genuan och störtade ändå fram i hög fart. Det var inte första och inte heller sista gången under denna färd som vi ägnade oss åt segelexercis.

I gryningen var det färdigseglat för den här gången. Vinden dog nära nog ut och lämnade bara kvar en svag fläkt från norr som inte räckte mycket till. Det krävs mer för att få en 17 tons segelbåt i stål att röra på sig i önskad färdriktning. Det fick bli motorgång fram till ankomsten på kvällskvisten. Även om seglingen blev en smula prövande så fanns det fina stunder. På fredagseftermiddagen fick vi besök av ett stort antal lekfulla delfiner. Det var som om havet runt båten var fullt av dem. Vi har tidigare haft besök av delfiner vid många tillfällen men denna gång var det annorlunda. Det var som om de sprudlade av energi. De hoppade högt och spred en känsla av lekfullhet som är svår att beskriva. Man blir lätt drabbad av en barnslig lyckokänsla när man får besök av dessa fantastiska djur.

På lördagsförmiddagen då vi redan sedan länge hade den gäckande ön framför oss i horisonten fick vi plötsligt besök av ett för oss nytt djur, grindval. De kom i en liten flock på ca tio individer. Vid några tillfällen seglade vi förbi en ensam sköldpadda som lojt simmade i vattenytan. Vid 18-tiden släppte vi ankaret ett par hundra meter från stranden ett stenkast från marinan i Las Palmas. /Olof