Miss My Sweden

Till Martinique kom jag den 11 januari, en timma försenad på förmiddagen. Vi hade bestämt att jag skulle ändra min biljett eftersom genuarullen skulle bytas den 10 och ingen vill stressa iväg till St Vincent, som ursprunglig biljett var beställd till.

Det var inga problem att få tag på en taxi på flygplatsen. Supervisorn för taxi tilldelade mig en bil. Fast taxa till le Marin och spänningen steg under en krokig färd genom underbart lummiga och gröna dalar och små byar och ett blått hav utanför. Kändes lite overkligt – tänk att jag är här och snart kommer att få träffa barnen.

På Flygplatsen försökte jag ringa båten men då fungerade inte min mobil. Hur jag än försökte ställa in mottagare fick jag ingen kontakt. Till slut i taxin sände jag ett SMS och då ringde Emil. Han hade hört ett pling och trodde det var mormor. Skönt, så slapp jag leta.

Och där stod de, allesammans vid vägkanten, leende och sommarklädda. Jätteroligt och ett stort kramkalas blev det . Och där låg båten majistätiskt vid kajen. Det var högt att klättra upp i fören för det var högvatten men efter viss möda kom jag upp och tänkte hur skall det här gå, att klättra varje dag blir inte lätt.  Men jag behövde inte oroa mig. Olof fixade ett trappsteg från ingenstans som underlättade klättringen framöver.

Jag hade mönstrat på båten på riktigt för första gången. I Las Palmas bodde vi på hotell och det är ju inte riktigt samma sak. Packningen, mjuk resväska, var till bristningsgränsen fylld med livets nödvändigheter, som kaviar, saltlakris och presenter inkl myggnät, handdukar och lakan. Likaså beställningar som bl.a 3 st glasrutor 4,5 kg, ett tangentbord, öljetter osv. Vikten låg på gränsen till övervikt både för resväskan och handbagaget. Själv reste jag mycket lätt och det lilla skåpet i båten räckte gott till allt, tom till att stuva undan kudde och lakan på dagarna.

På kvällen åt vi välkomstmiddag ute på en mysig restaurang i Marinan med utsikt över alla ”hundratals” segelbåtar i alla storlekar (de flesta mycket stora och flotta). Menyn bestod av kokta musslor i grädde, gott kött med delikata tillbehör och ett glas rött och dricka till barnen. Det kändes förväntansfullt och jättemysigt.

Diamansklippan, snorkling och grillfest på stranden  –  Inne i marinan kunde man inte bada, så efter att ha införskaffat snorkelutrustning och lite andra förnödenheter i byn förflyttade vi oss till Petite Anse D´Arlet, där vi ankrade och tillbringade några underbara dagar. Med oss följde även båten Elin.

—          På vägen till Petite Anse gick vi förbi Diamant Rock, ett märkligt ”sjömärke” som stack upp ur havet, en stor karg och brant stenklump utan bebyggelse med bara lite gröna buskar och knappast någon plats att ankra på. Men under en period på tidigt 1800 tal var denna klippa befäst, bestyckad och under brittisk kontroll, trots att Martinique var under franskt styre. Brittiska flottan orsakade stora problem för franska fartyg som seglade till Martinique.  Detta förargade i allra högsta grad Napoleon, som var gift med Josephine, som i sin tur var född och uppvuxen på Martinique. Han sände Amiral Villeneuve till Martinique som fritog klippan och drev bort britterna. Men då britterna fortfarande kontrollerade de stora haven, var Napoleon missnöjd att Villeneuve inte hade åstadkommit mer utan sände honom ut igen för att kriga mot britterna. Detta resulterade i det stora slaget vid Trafalgar, där Lord Nelson besegrades och dog. —

Sanden på stranden är vit och varm och vid kanten av stranden växer träd som ger skugga.  Det är 30 grader i solen och 27 grader i vattnet. Det är solskyddsfaktor 50 som gäller. På stranden ligger kokospalmens frukter, stora som fotbollar. Den lilla pittoreska byn börjar alldeles vid stranden och består av en huvudgata med små söta hus målade i glada färger och en kyrka, Det finns ett litet bageri, en speceriaffär, postkontor, souverniraffär och ett apotek. På stranden under några kokospalmer ligger en liten restaurang som säljer kaffe, dricka och kakor och sandwich och där man också kan beställa mat om man så vill.

På morgonen när man satt i sittbrunnen och lite sömnigt åt sin smörgås och drack sitt kaffe kunde det helt plötsligt titta upp ett litet huvud vid båten. Det var en sköldpadda som andades morgonluft. Under vattnet såg man den stora skölden. Stor uppståndelse i båten och kameran fram. Det visade sig att det fanns gott om sköldpaddor som simmade i viken och gärna runt båten, riktigt exotiskt. En dag dök Olof och Kalle ner i vattnet för att filma de exotiska djuren.

I vattnet finns också ett litet rev, där jag för första gången kunde träna snorkling. Det var helt fantastiskt. Jag började försiktigt med glasögonen för att vänja mig vi känslan. Satte sedan på snorkeln och kunde andas under vattnet. Kände trycket och suset mot öronen och glömde snart bort tiden när jag tittade in i fiskarnas och sjöborrarnas fantastiska värld. Ibland blev jag för ivrig och glömde att jag andades i snorkeln när jag följe efter någon fisk och fick munnen full av saltvatten i stället för luft. Frustande kom jag upp till ytan och slet av mig utrustningen. Vattnet är mycket saltare här än hemma och det är ingenting man vill ha ner i magen, inte heller i ögonen som svider rejält.

Barnen hade skola på stranden på förmiddagarna och vi åt medhavd matsäck till lunch. På kvällen tändes en grill och vi grillade alla på stranden. Olofs köttbit levde dock ett eget liv och ville inte ligga kvar på tallriken utan fick sköljas av tre gånger från sand innan den tröttnade och låg kvar. En ung fransk ensamseglare, som heter Edward, anslöt sig till oss och bjöd på ett glas rom. Det var en jättetrevlig och mysig kväll.

Dagen därpå förflöt på samma sätt och på kvällen hade vi åter fest på stranden men denna gång anslöt sig även en fransk familj på fem personer till kalaset.  Emil hade fått följa med Edward för att fiska under eftermiddagen och de hade lyckats få en hummer som Edward kokat. Den bjöds på festen och var jättegod. Barnen, som var 7 st, lekte kull bland träden. Deras glada skratt klingade. Kvällen slutade långt efter solnedgången och var mycket trevlig och gemytlig.

Till nästa vik  –  Efter några dagar i denna underbara vik ville vi pröva ny snorkling och fortsatte sakta till nästa vik (inkl Elin), där vi tog oss till revet med jollarnas hjälp. Nu kom även mina simfötter på. Det här revet var mycket större och visade en undervattensvärld med fler sorters koraller bla skorstensliknande koraller där det bodde fiskar inuti. Där fanns också bläckfiskar, många fler sorters färgglada fiskar och fiskstim. Helt fascinerande. Jollen, som var en viloplats mellan simturer och dykningar, var för de andra vuxna och barnen inte så svår att ta sin upp i, men för mig syntes den oövervinnerlig. Tills Kristina kom på att lägga ett rep om jollen med öglor i att trampa på, som en trappa, då kom även jag upp för den höga kanten. När det var dags att åka hem till Miss My tog Emil mig på släp bakom Elins lilla jolle och körde baklänges hem. Det var som att sitta i en Jaccussi, riktigt härligt. En oförglömlig dag.

Fort De France  –  Fort de France är huvudstaden på Martinique och vi ankrade i viken framför den långa strandpromenaden med det stora fortet på höger sida och stadens centrum på vänster sida. Vid stranden finns en stor fin träbrygga med förtöjningsplats för jollar och i anslutning därtill en stor lekplats för barn, Vi ville naturligtvis upptäcka staden och med stor entusiasm och förväntan tog vi oss in för att gå på upptäcktsfärd. På Turistbyrån fick vi broschyrer och tips. Vi vandrade runt i staden, insöp atmosfären och bekantade oss med omgivningarna. Vi letade också upp den stora fruktmarknaden, som inte bara sålde frukt utan även lokala specialiteter samt kryddor, blommor och lokalinspirerade kläder samt naturligtvis också turistpynt. Fisk- och köttmarknaden var tyvärr över då klockan var för mycket.

Det finns små specialiserade affärer och stora varuhus, billiga matbutiker, där man kunde bunkra och diverseaffärer där man kunde finna bra-ha-prylar och som i alla större städer exklusiva märkesaffärer om man så vill. Och så en mängd av olika restauranger.

Det var en brokig blandning av mycket och man kände av storstadspulsen på gott och ont när man satt på den bilfria huvudgatan med en glass och en kopp kaffe och betraktade det brokiga folklivet.

Sista dagen före avfärd tog Emma och Kristina dramaten till matbutiken för att fylla förråden innan avfärd till St Lucia. Själv inhandlade jag en hopfällbar strandstol för att sitta lite bekvämare under de långa dagarna på stranden.

ST Lucia  –  Efter några intensiva dagar i Fort de France bar det iväg mot St Lucia. Vi hade en underbar dagssegling, med lagom vind och solsken. Kristina halade och hissade segel på däck medan Olof navigerade och styrde båten. Jag kom med glada tillrop och barnen hade skola en stund som vanligt innan de gjorde mig sällskap i sittbrunnen. Hela dagen seglade vi och framemot sen eftermiddag kom vi fram till Rodney Bay där vi ankrade i bukten. Snart kom även båten Elin. Strandremsan i bukten är ungefär en mil lång. Marinan som ligger väl skyddad i en inre liten bukt nås via en kanal och det tog en stund att ta sig in med jollen.

Hela marinområdet är fullt med båtar i olika storlekar och sorter och båtarna ligger på rad sorterade efter storlek. De minsta segelbåtarna ligger längst in och de stora utanför. Motoryachterna ligger vid en pir för sig. Vid sidan finns även ett varvsområde för fritidsbåtar. Runt den lilla bukten ligger villor och radhus i lummiga trådgårdar. Överallt myllrar det av aktivitet. Snabba racerbåtar dyker oväntat upp, en lokal fruktbåt ropar ut frukt till försäljning, en fiskebåt tuffar förbi osv Alla hejar och är vänliga.

Det behövde tvättas, så efter ett par dagar på redden flyttade vi in i Marinan för att få tillgång till lite bekvämligheter, som en tvättmaskin och duschar. Det blev stortvätt och tvättlinor spändes upp runt båten för att torka kläderna. Där fanns även en sötvattenspool till barnens stora förtjusning och ett stort dusch- och omklädningsrum. Inne i marinan träffade vi Ingvar, Inger och lilla Linnea på Viktory.

Marinan har ett trevligt litet affärsområde med små butiker och restauranger. Vill man ha större utbud får man åka jolle till ett nybyggt område med shoppingcenter längre in i bukten. De närmaste dagarna bekantade vi oss med byn och en dag hade Emil, Lovisa och jag en dag för oss själva, då vi ”gjorde byn” med lite shopping av shorts, glasögon, en sköldpadda i keramik till Gustaf samt lite småsaker och mat till kvällen. Vi avslutade med en stor härlig glass på byns kafe. Jättemysigt.

En kväll var vi bjudna att grilla hos Ingvar och Inger på Viktory och hade en mycket mysig kväll på deras jättetrevliga segelbåt. Emma, Kalle, Maya och Love var också med.

— En dag besökte vi Pigeon Island. På norra sidan om bukten ligger Pigeon Island, som från början var Brittiska flottans bas i området men som idag är ett naturreservat under St. Lucia National Trust. I parken finns ruiner av ett fort, sjukhus, sovbaracker och lagerhus som minner om den aktiva tiden. ”Byggnaderna” ligger i en stor vacker park. Det finns även ett utsiktstorn som man kan gå/klättra upp i och få en storslagen utsikt över Rodney Bay och ön. I parken finns picknickbord som man kan vila och äta vid och vid havet en vit strand med en jollebrygga och en liten restaurang. Utflykten varade hela dagen och var mycket trevlig.–

Vi hade några jättefina dagar i St lucia, en vänlig och trevlig by, men alltför snart närmade sig dagen för avfärd och man fick kämpa för att inte krisa ihop. Det hade ju gått så jättebra och varit så roligt. Vart hade alla dagarna tagit vägen. En tröst var att det säkert kommer fler tillfällen och fler platser att resa till snart igen.

Olof beställde taxi i marinan och tidigt på morgonen var det dags att ge sig av. Stort kramkalas och med tungt hjärta åkte jag med taxin till flygplatsen för hemfärd. Hemfärden gick utan missöden och jag checkade ut i Gatwich i London för att byta flygplats till Heathrow för vidare färd till Göteborg.

Men först väntade frukost i Gatwick med Roger, Karin, Julia och lilla Emilia, som skulle åka ner till Grenada för att mönstra på efter mig. Jag väckte dem tidigt på morgonen på hotellet och efter att de checkat in sitt bagage kunde vi avnjuta frukosten i lugn och ro.

Väl hemma i Göteborg var det full vinter med snöstorm. De hade ingen kulvert till byggnaden på Landvetter utan man fick gå av på plattan. Jag steg ur planet i öppna sandaler, sommarbyxor och en tunn sommarjacka, på en hal stege och ner på marken i 5 cm snö. Det var riktigt kallt. Knut väntade med vinterkappa och tjocka skor men det var fortfarande riktigt kallt. /Marianne

I dag är en stor dag, rullen för vår genua ska bytas inne i Le Marin. Det är en riggfirma som gör jobbet och de verkar superduktiga, vi är så glada att vi tagit beslutet och hittat en bra firma för jobbet, Caraibes Greément . Personen vi hade kontakt med heter Philippe och det är han som driver företaget. Han var en mycket kompetent och hjälpsam person som kan fixa allt och som vi definitivt kan rekommendera.

Vi får dessutom en dag inne i Marinan med alla dess faciliteter nära och enkelt att använda. Vi började med tvätten, efter det bestämde vi oss för att dela på barnen. Vi skulle få en hel dag bara vi tjejer och killar likaså. Killarna skulle få göra saker som de ville och önskat sig länge, men som vi tjejer tyckte var mindre roligt och tvärt om.
Lovisa och jag började med att gå igenom varenda affär inne på marinan, det var rätt många och det blev mycket kläder som åkte på och av i omklädningsrum. Tror kanske att vi provade bortåt tjugo stycken tillsammans. Tänk att man kan njuta så av att gå i affärer och prova kläder, det är något speciellt när man inte kan handla normalt och nu har gett sig själv möjligheten att få något – allt blir annorlunda – Jag lovar! Till och med speglarna i omklädningsrummen blir ”snälla” – helt fantastiskt hur vackra vi blev, bara genom att ta på sig ett par nya shorts eller en ny klänning.
Det blev även flipp-flopps, för er som inte vet så är detta nationalskor här borta, de finns i alla formationer och med olika utsmyckningar för olika stora plånböcker. Lovisa fastnade för ett par och vi slog till, själv hittade jag inga som var lika snygga och vi kom fram till att det var ganska töntigt att gå mamma och dotter i samma skor, dessutom svårt att hålla isär då det bara skiljer en storlek. Det får bli en annan gång för mig.
Vi lyckades dock köpa klänningar efter många om och men. Lovisa hittade en och jag hittade två… vem kunde motstå när ens dotter i omklädningsrummet säger att man ser ut som en flicka i klänningen! Det var bara att plocka fram den stora plånboken.
När vi var klara och kände oss riktigt fina, gick vi till duschrummet och tog oss en härlig dusch. Vi stod länge i duschen och småpratade om ”ditt och datt”. Klockan gick och till slut var det dags att gå tillbaka till båten. Där var dock ingen hemma så det var bara att byta om i sittbrunnen och hoppas att ingen tittade på. Som tur är mörknar det vid sex och då blir det verkligen kolsvart så det var nog ingen som såg något, kanske siluetten av två kroppar i månljuset men det kan vi bjuda på.
Vi hade bestämt tidigare att middagen skulle ätas på restaurang denna kväll, något vi inte gjort på mycket länge. Mango Bay hette restaurangen, ett trevligt ställe, vi hade tagit en öl där tidigare med våra vänner och uppskattade atmosfären mycket. Restaurangen ligger precis vid vattnet med utsikt över alla båtar i marinan. Vi ropade på killarna (på komradion), det visade sig att de redan var på restaurangen och vi sprang bokstavligen dit. Regnet hängde i luften, mycket riktigt, vi hann knappt fram förrän det stod som spön i backen. Vi hade en handduk med oss som paraply, klänningarna var inte av det tjockaste tyget och regnet skulle ha gjort dem totalt genomskinliga.
Ett fönsterbord blev vårt och kvällen var gjord, det regnade och blåste men vi satt skyddade inne på restaurangen. Det var musik i bakgrunden, fiskar som simmade i akvarier och mellan brädorna i golvet såg vi det turkosblåa vattnet. Vi slog på stort, det åts hummer, musslor i gräddig vittvinssås, fläskfilé i gräddsås med smak av ingefära, århundradets spagetti Boulognese med parmesan och pizza. Emil och Gustaf berättade om deras äventyr, där Emil bland annat äntligen fått ett ankare till jollen. Han hade även fått gå i affärer och själv köpa shacklar, hakar etc. Han var stolt som en tupp och hade äntligen fått fri tillgång till en båttillbehörsaffär (männens ”leksaksaffär” motsvarande BR) Gustaf hade också fått ett litet kitt av roliga skatter att ha hemma, det var lite lina, shacklar etc.
Vi njöt av maten och drycken, skrattade hjärtligt, pratade glatt och mycket – kvällen var magisk.

Vi har tur, vi får ligga kvar en natt till på samma plats! Snabbt sprang Olof i väg på morgonen till uthyrningsfirman, han hade tur och vi fick en bil. Beslutet att vi skulle försöka ta oss iväg på utflykt skedde sent i går, så vi var inte speciellt förberedda.

Badkläder åkte ner i påsen, bodyboards slängdes upp på ryggen och så lite frukt. Vi skulle handla matsäck på vägen.
Vi hade fått en karta och instruktioner vart vi borde åka av uthyraren, så det var bara att åka. Förväntningarna var höga, vi skulle ju för första gången i våra liv till regnskog och vandra. Fokus var helt på vart vi skulle, vi missade alla mataffärer och snart insåg vi vårt misstag. Det var bara att stanna vid vägkanten och försöka köpa lite frukt i alla fall.

Jag fick äran att springa över den kraftigt trafikerade vägen, väl framme vid ståndet insåg jag att min skolfranska var som bort blåst. Tidigare hade i alla fall några få ord krupit fram lägligt men nu var det totalt tomt i knoppen. Händer och fötter hjälpte föga så denna gång blev det bara lite klementiner eller så var det små apelsiner, goda var de i alla fall.

Vägen var fin, enkel och rak, fram till Fort de France, sedan började den slingra sig, lutade kraftigt uppåt och temperaturen sjönk. Lovisa blev mer och mer förtvivlad, hennes åksjuka gjorde sig påmind och vi hade glömt tabletterna. Upp i bergen skulle vi och vegetationen förändrades, blev mer intensiv och dalgångarna täcktes av ett tak av grönska. Vi stannade ofta, tog kort och tittade på möjligheter att vandra.

Vi tvingades tillslut stanna för hungern knackade på, restaurangen låg inne i en botanisk trädgård men den såg fruktansvärt tråkig ut. Vi åkte vidare och hittade en fin liten uteplats istället, tog fram den lilla fruktsamling vi hade och åt. Det var några bananer, apelsiner (eller klementiner) och några kex. Ingen vidare lunch, men ”man tager vad man haver”.

Färden fortsatte och snart hittade vi ett ställe att stanna på. Det första som syntes var ett litet vattenfall och en bäck som porlade från ena sidan, under vägen och till andra sidan och vidare ner i en brant ravin. Det gick inte att motstå, det fanns trappor att gå upp på och sedan var man mitt inne i regnskogen. Det var på gränsen till mörkt, vegetationen var så tät och det gällde att se var fötterna landade, det fanns rötter och fällda stammar överallt. Tittade man uppåt var trädkronorna massiva, höga och täckte himmelen som ett grönt grönskande tak. Nu gällde det att hålla sig på den lilla stigen som kantades av rötter, stenar, lera och vattensamlingar. Halvvägs ungefär stannade alla och Olof pekade ner i bäcken, där fanns en krabba stor som en näve med klorna öppna. Vi försökte fotografera den men det var omöjligt, den försvann lika snabbt som den kom fram.

Tillslut hörde vi vatten forsa, det var en bäck och stigen slutade. När man höjde blicken syntes det tydligt att stigen fortsatte på andra sidan. Olof började att klättra på de glatta stenarna, halkade och satte sig skrattande på en sten. Vi andra ömsom gick i vatten, ömsom på stenar och Gustaf blev buren. Vattnet var svalt och klart. Det var skönt att få sina fötter avkylda efter att ha gått i den svåra terängen. Barnen njöt av äventyret och tillslut var vi över på andra sidan. Efter en stunds vandring till kom ytterligare en bäck men denna krävde vadning av det mer avancerade slaget – vi gav upp och gick nöjda tillbaka till bilen. Väl i bilen var alla uppslupna av den vackra naturupplevelsen vi fått med oss.

Färden fortsatte via Le Morne-Rouge till Lorrain och slutligen utanför Ste-Marie på Pointe Martineau dukade vi upp en picknick på en rastplats. Vi hade varit inne i en stor matbuktik i Lorrain och handlat alla möjliga godsaker. Det blev anklever (trodde dock det var leverpastej när det köptes), vitlöksost, portsalut och roquefort på varma baguetter. Vi hade drickyoghurt som blivit barnens favoriter och fruktjuice. Vindruvor, nötter och chips. Alla åt och njöt av solnedgången över havet.

På vägen tillbaka till Le Marin sov alla sött, utom chauffören, som såg till att vi kom tryggt hem.

Sainte-Anne ligger några få sjömil utanför Le Marin på Martiniques sydöstra kust, det är en liten fiskeby med en fantastisk paradisstrand. Den är långgrund med klart turkost vatten. Cocospalmer, fikus och hibiskusträd ger skugga från solens starka strålar. Sanden är ljus, nästan vit och finkornig. Vi låg precis vid en lång smal träbåt som förmodligen hade blivit pensionerad för längesedan och på andra sidan fanns en liten allt i allo affär som sålde badleksaker, saronger och hyrde ut olika ”flytetyg”, små katamaraner, kajaker etc.
Skolan skedde på stranden, rasterna innebar att svalka sig i havet och fruktfika på handdukarna med sand som krydda. När skolan var slut låg vi alla mer eller mindre i vattnet, det är 27 grader varmt i vattnet och solen steker från klarblå himmel.

Just denna dag hade vi sagt att vi skull grilla på stranden innan solen gick ner, så efter lunch fyllde vi hela jollen och åkte tillbaka till stranden. Vi packade ner vår lilla grill, kol och kött som vi hade i frysen. Det åkte även ner en presenning som skydd mot de tillfälliga oväder (squallar) som kom och gick. Dessa innebar vind, men framför allt rejält med regn som vi vill skydda oss mot. Tänkte att vi kunde göra ett tillfälligt vindskydd som hemma i skogen, fast här mellan palmerna och inte granarna. Förutom alla tillbehör till en grillkväll hade vi självklart med oss badkläder, strandleksaker, handdukar, snorklar, etc.
Vi blev lite överraskade när vi kom in och vi var de enda som tagit med oss allt med en gång. Emma och Kalle tänkte åka ut senare och hämta – de drog vinstlotten!

När vi tittade upp mot himlen var den klarblå, men längre bort hade den skiftat färg till kolsvart. Linjen var mycket stark mellan det mörka djupt svarta och det klara himmelsblåa. Vi visste alla vad det innebar, det var inte första gången. Dessa mörka oväder kommer in på kvällen, dumpar sitt innehåll, tar tag i allt som ligger löst och vinden är kraftig. Men den sveper vanligtvis över ganska snabbt.
Vi skyndade oss att skydda våra saker, lastade över allt i Elins jolle och fick nu nytta av presenningen som vi la över hela kalaset. Den räckte gott och väl, kanterna la vi ner under jollen så att den inte skulle blåsa bort. Sedan bar det av ner i vattnet för att vänta in regnet. Vi låg där, skrattade hjärtligt och pratade om överseglingen, fortsättningen på våra resor och var alla överens om – ”i detta läge” hade ingen lust att fortsätta genom Panama kanalen. Vi skulle alla ”översomra” i Västindien och gå kanske tillbaka till Europa nästa år, efter att ha gjort Cuba, Virgin Islands och Dominikanska republiken. Det var så härligt att låta alla förväntningar om stilla havet rinna av en, all stress om att hinna med och ”båtmek” som måste göras. Bara vara här och nu, vi var överens om att vi skulle utforska Martinique vidare, gå in i fler vikar kanske gå upp till Fort du France eller St. Pierre. Allt fick ta den tid det tog… det var tid att börja njuta!

Någon grillning blev det inte, regnet började till slut ösa ner och vinden ven i träden. Vi låg kvar i vattnet med den lilla näsan ovanför ytan, vattnet var nu varmare än uppe på land så ingen ville gå upp. Det tog lång tid och många försök innan vi huttrande kom ner i våra jollar för att åka hem till värmen. Vi hade även en tävling att bedöma, det finaste sandslottet. En efterlängtad liten förpackning av Pringles chips var belöningen. Tjejerna vann men delade självklart med sig av godsakerna.
Våta, kalla och lyckliga åkte vi hem till oss i våra jollar, det blev stekt kött istället för grillat och Emma gjorde underbara pommesfrites!

I Pilot boken stod det tydligt – Matinique är en bra plats att bunkra på, välsorterat och billigast i ”Leeward Ilands”.
Alla har varnat oss för hur lite varor det finns och hur extremt dyrt det är att köpa mat etc. Många av våra vänner fyllde föråden i Las Palmas till bristningsgränsen, så även vi men färskvarorna var slut. När man pratade om en härlig färsk sallad så vattnades det i munnen.
När den stora mataffären precis bakom marinan var framför mig, var det med stor förväntan som jag gick in genom dörrarna. Detta var Frankrike, den goda matens, vinet och ostarnas land.
Gissa om min förvåning blev stor när det fanns lite apelsiner, några konstiga rotfrukter och lite paprika i frukt och grönt disken. Det fanns baugetter, men där färskvaror så som kött, ost, skinka etc. skulle vara ekade hyllorna nästan tomma. Vad är det här – Affären är ju i stort sätt tom! Vi som skulle kompletera grönt och lite annat smått och gått till den lite sena nyårsmiddagen i kväll. Emma tog den sista potatisen, det var 13 stycken. Vi hittade även några tomater, lite rödlök och fetaost. Det blev även lite ost, baguette och smör. Kvällen var i alla fall räddad men oxfilen fick räcka som vi hade i frysen, för köttet vi hittde visade sig vara ”koke kött”.

När vi senare träffade ”Sea you at Sea” (svensk barnbåt), berättade de att det fanns andra stora mataffärer i andra änden av staden. Vi fick skjuts dit (Carrefour och Leader Price) i jolle och hade nu dramaterna med oss, när vi kom fram stod en vakt i dörren – det var inventerering inför det nya året. Vi ville inte åka hem tomhänta så det blev en kaffe och Croissantes på kafé för att invänta när de öppnade kl. 15.00
Tror ni det var bättre på Carrefour? Å nej, det var tomt i hyllorna även här men det fanns bättre frukt och grönt. Vi insåg snabbt att det inte var någon ide att köpa en massa utan vi skulle få ta oss tillbaka en annan dag när de hade hunnit fylla upp hyllorna.
Ingen ville väl räkna en massa varor efter jul och nyår, bättre att låta det ta slut och få lite mindre att göra ..

Tänk en hand mot din när du sover som tyngst och du blir väckt för att få se något du längtat efter i nästan en månad, det fick jag uppleva den 1 Januari 2013. Yrvaken förflyttdes mina fötter framåt, i handen fanns en rykande kopp med kaffe och tankarna var dimmiga av sömn, men utanför syntes siluetten av land. Det var ingen hägring utan tro det eller ej, det var faktiskt land. Den känslan kommer alltid att etsa sig fast i mitt minne, denna långa färd och nu var vi framme. Olof hade pratat om att förra gången han var här så kände han lukten av land när man närmade sig, vi kände inga dofter men det spelar ingen roll, glädjen var inte mindre för det.

Vi hade på slutet kämpat lite för att komma in på Nyårsafton men lyckades inge vidare, utan saktade i stället ner farten för att komma in på morgonen i ljuset. När vi som vanligt på morgonen pratade med Elin var det med en viss munterhet, de hade nämligen seglat om oss under natten och låg nu före oss när vi gick in i Cul-de-sac du Marin på Martniques sydöstra kust. Vi seglade nära kusten och såg först en lång strandremsa med massor av båtar ankrade, det var ST-Anne och sedan gick vi vidare för motor in i bukten, vid första anblicken såg det ut att vara hundratals båtar som låg ankrade inne i Le Marin men som vanligt stämmer sällan första intrycket. Men många båtar var det, vi gick in och ankrade nära stranden.

Picknicken på standen, med kalla öl och skrapet vi hade kvar i våra föråd var enastående – ÄNTLIGEN FAST MARK UNDER FÖTTERNA!!. Barnen märkte inte ens att stranden slutade där vattnet började och gyttjan mellan tårna var det ingen som klagade över denna dag. Vi gladde oss att vara framme efter 27 dygn till sjöss. Seglingen över hade varit strålande vi kunde inte fått det bättre. Vi hade inga hårda vindar, inget regn, inga squalls, bara stitje i ett dygn (då vi tog ner seglen och sov), stadigt gungande hade båten seglat med bara några få segel ändringar, men vi var ändå trötta efter alla nattvakter i sittbrunnen och ingen hel natts sömn på så länge. Men när vi satt där på våra filtar var vi alla överens om att segla kommer vi aldrig göra igen och någon form av ocean kommer vi definitivit inte korsa det närmaste. Det blir att segla hem till våren eller övervintra någonstans här i Caribien eller varför inte segla runt sälja båten och flyga hem. Ingen av oss ville röra oss ur fläcken, vi bara skrattade, pratade, såg oss omkring och söp in atmosfären. Vi var här och vi hade tagit oss över det stora blå.

Den lilla stranden delade vi även med en stängd restaurang och några lokala som arbetade med en stor motorbåt i alla konstens färger. Bredvid den lång en träbåt med smalt skrov, mast och pinnar som kunde tolkas som åror (visade sig senare att de satt på dessa utanför båten för att häva krängningen när den fick fart med vind i seglen) även denna båt var målad i starka färger. Kalle som så allid har ögen med sig och en hjälpande hand, upptäckte att de hade problem med motorn. Han tog sig dit, frågade om de behövde hjälp, fick i gång motorn efter ett kort besök i den egna båten för att hämta verktyg. Tacksamheten var stor när motorn startade som en klocka.

Det märktes att det var dagen efter nyår, staden sov, båtarna var ”öde” och mycket få människor var ute. Det låg ett sorts lugn över platsen, som om allt och alla slumrade och det var precis vad vi behövde. Alla ville bara sova, sova och sova…

Le Marin är en grön dal med Mangeroveträd som växer överallt vid vattenbrynet. Det finns inga stränder inne i bukten utan bara grönska. En en bit upp från vattenbrynet finns Coccos Palmer, Palm träd, Bananträd, stora buskliknande träd med Hibiskus, bougainvillia och Allamanda. Den strand vi hittade var förmodligen en mer eller mindre skapad strand för att bilden av västindien skulle vara fulländad när man la till i viken. Det är en liten ort som helt är uppbyggd kring marinan som är den centrala punkten. Här gå det att få allt gjort när det gäller båten, det finns segelmakare, riggare, en mägnd affärer etc. Detta var även en av anledningarna till varför vi valde denna plats som vår första hamn, vi hade bla. en rulle (rullen för genuan) att byta som var sliten och slut.
Den lilla staden har haft en stark tillväxt då den har blivit en knutpunkt för charterbåtar och då främst Katamaraner som fransmännen älskar. Det lilla centrumet är uppdelat och utslängt bland de små dalgångarna, anpassat efter vegetationen och mycket charmigt. En ort som tog tid att lära känna men en plats jag varmt kommer att återvända till i mina minnen.
Martnique är en fransk ö, fortfarande en del av frankrike och EU. Det är en märklig känsla att plocka upp sina EURO igen, borta – men ändå hemma. Att kunna franska (vilket olof kan) är en stor fördel och man får ett annat bemötande bara man försöker prata lite. De flesta kan engelska men kan ha ett visst motstånd till att prata detta, man bör ge sig in i ett försök att tala lite franska, då ger de snabbt upp och går över till engelska, förmodligen för att de står definitivt inte ut med att höra hur man misshandlar deras stolthet. Lägger man dessutom på sig en större grad av stolhet över sig själv än vad man är van vid (vi skulle kalla det nonchanlans hemma) så kommer de bahandla en med en vänlig respekt.

Vi vill skicka en försenad Nyårshälsning från Martinique. Vi ankrade utanför Le Marin tidigt i morse lokal tid. Alla mår mycket bra. Vi har haft en fin segling från Las Palmas. I princip har vi haft stadig vind från början till slut. Lätt i början på väg ner mot sydligare latituder. När vi väl girade västerut fick vi några dagar med mer vind och gjorde fina dygnsdistanser. Sedan åter lättare vind. Under hela färden har vi endast gått för motor under sex timmar och då i första hand för att ladda våra batterier. Vi har inte ens fått en enda squall (regn-/vindby) över oss. På det hela taget är vi mycket nöjda och det är inte utan att vi känner oss en smula stolta.

När vi lämnade Las Palmas strax före lunch den femte december (efter att ha firat Emils elvaårsdag med gräddtårta) gjorde vi det i sällskap med den svenska båten Elin. Ombord på denna finns Kalle och Emma med barnen Maja (8 år) och Love (6 år). Föga anade vi att vi skulle fälla våra ankare inom loppet av en timme nästan en månad senare i samma vik på andra sidan Atlanten. När vi lämnade Las Palmas hade vi inte i detalj pratat om våra respektive destinationer. Att vi skulle försöka hålla kontakt via den vanliga marina radion VHF med en räckvidd på några tiotals kilometer var självklar. Nu utvecklades resan så att Kalle under de första dagarna fick ordning på sin kortvågsradio (med räckvidd i bästa fall ”runt jorden”) som hade krånglat tidigare. Vid ett av de dagliga samtalen med VHF-radion bad han mig lyssna på kortvågsradion istället (vi har också en sådan) – han skulle testa sin sändare – jag gjorde så och kunde höra hans stämma klart och tydligt!

Från och med denna dag hade vi kontakt varje dag under hela resan. Vi har pratat om vädersituationen, gett varandra tips i fisket efter guldmakrill, pratat destinationsval eller bara berättat lite om våra respektive vardagar ombord. Alltid har det varit lika trevligt. Avståndet oss emellan har varierat mellan 40 och 100 kilometer. Vi tappade varandra ur sikte redan första dagen på eftermiddagen när vi seglade längs med Gran Canarias kust och hör och häpna återsåg varandras båtars lanternor när vi närmade oss Martiniques kust på Nyårsnatten!!!! Efter bortåt 3000 sjömil (5500 kilometer) I morgon ska vi fira in det nya året tillsammans. Det blir lite försenat men det gör oss inte något. Vi har ett stycke oxfilé som vi ska kalasa på. Och till den ugnsbakad potatis och en riktigt god sallad (det är länge sedan vi åt färska grönsaker…).  Olof

Julhälsning
Hoppas ni alla har fått en underbar jul med god mat, mycket mys och avkoppling! Vi vill tacka alla för era Julhälsningar. Det värmer att få hälsningar när man är här ute och speciellt vid Jul. Julen är för oss en stor högtid. Familj, släkt och vänner träffas, myser och äter gott.  Det blev en oväntad stor omställning att fira här ute på det blå, själva, utan släkt och vänner.

Vi har gjort allt för att få upp julstämningen ombord. Dagen före dopparedagen, drack vi glögg och åt oss mätta på pepparkakor, medan vi förberedde för den stora dagen. Vi valde att satsa hårt på att skapa ett litet Julrum i sittbrunnen, där vi pyntade med en slinga med olika färger på ljusen (LED-belysning från IKEA, tack Karin & Roger), glitter, en liten klädd julgran, jultomtar och juleljus (Tack Mamma Marianne). Efter pyntandet var det dags för barnen att göra julpynt, två fina pingviner blev det under granen. De ritade och skrev julhälsningar, pysslade och slog in presenter. I förpiken hamnade till slut en liten jutesäck med julklappar, som jultomten ska dela ut men Lovisa erbjöd sig snabbt att hjälpa jultomten att dela ut klappar. Stämningen var hög och Astrid Lindgrens Värld i högtalarna.

Men så ändrades stämningen, Olof läste av mailen och hittade ett nödmeddelande från en tysk båt som mist sitt roder. Julstämningen ändrades och fokus hamnade på vad vi nu skulle göra. Olof skrev mail och frågade om ytterligare uppgifter. Vi hade fått en position som gällde för två dagar sedan och den positionen låg i linje med vår utlagda rutt mot Martinique. Vi fick ytterligare information, pratade med kontaktpersonen i Tyskland via kortvågen och började ändra kurs något för att hinna ifatt båten under morgondagen. Vi försökte nå haveristen via vår satellittelefon utan framgång och oron steg. Vad kunde förväntas av oss? Vad ville han ha för hjälp? Tog båten in vatten? Ville han lämna båten? Bli bogserad?

Informationen var mycket knapphändig. Vi satte kurs med utgångspunkt från hans sista position och försökte bedöma hur han hade drivit därefter. På julaftons morgon var vi alla trötta efter en lång natt. På morgonen lyckades vi till slut få kontakt med tysken via VHFen. Det visade sig att båten var 12 m lång, i stål och vägde 18 ton. Han var ensam besättningsman och hoppades kunna bli bogserad en eller två dagar för att senare bli bogserad av en annan båt. Just vid detta tillfälle var det 3-4 meter dyning, vågor, och måttlig vind. Han ansåg sig ha tillräckligt med mat och vatten.  Vid tillfället låg han drygt tio sjömil nordnordväst om oss. Vi ändrade omedelbart kurs för att söka upp tysken och diskuterade sedan situationen ombord på vår båt.

Att bogsera en båt i samma storleksordning som vår egen båt på öppet hav under rådande förhållanden är inte trivialt. Vi är endast två vuxna ombord. Vi har inte någon autopilot varför en av oss hela tiden är bunden vid rodret under motorgång. Vi insåg att det inte var möjligt för oss att ta den tyska båten på släp. Vi ropade upp Tysken och förklarade detta. Däremot erbjöd vi honom att lämna sin båt för att följa med oss till land. Vi erbjöd oss även att föra över proviant och vatten till hans båt om han ändå ansåg sig ha brist på detta. När vi erbjöd honom detta och berättade att vi hade tre barn ombord, avfärdade han all hjälp och var mycket tacksam för den hjälp vi erbjudit. Besättningen på Elin tog därefter vid och höll kontakt med honom, ifall han behövde mat eller vatten. Efter ett tag kom en annan båt med en erfaren besättning (fem vuxna) och bogserade honom en dag. Då hade även havet lagt sig något och det var lättare att manövrera vid en bogsering. En eloge till den franska båten som hjälpte till.

Vi försökte få upp julstämningen igen men det var svårt, vi påmindes starkt om hur utsatta vi är här ute och inte nog med det, så rullade det rejält. Vi var dessutom möra efter dålig sömn. Jultallriken, som vi hade planerat för med allt möjligt gott, krympte till Janssons Frestelse med Julskinka (tack mamma Marianne).  Efter lunch gick Olof och la sig, huvudvärken hade börjat komma.  Ganska snart låg han över sittbrunnskanten och kräktes, migränen var ett faktum. På med de svarta tygögonen, en kall handduk på huvudet och tabletter. Sen var det bara att bädda ner honom och hoppas på att det skulle gå över relativt snabbt. Det gjorde det inte, först sent på kvällen kravlade han sig upp till sittbrunnen igen.

Barnen fick vänta länge på jultomten, och middagsmaten blev rester från lunchen. Tillslut kom tomten, d.v.s Lovisa utklädd med skägg och tomteluva. Vi öppnade presenterna. Det var dämpat och alla var tagna av stunden. Till slut började Tomten gråta och vi grät alla en skvätt. Hemlängtan var ett faktum och alla saknade Julen där hemma. Vi pratade i munnen på varandra om minnen vi haft från jul, allt ifrån mormors hemmagjorda korv till mys med de kära framför brasan. Jultomten som alltid stökade ner när han åt sin gröt och lämnade en liten present till var och en på morgonen. Lillejul hos mormor och Julafton med alla släktningar, julbord och lek med kusiner.

Tillslut var vi överens om att vi måste vända julen till glädje och bus. Vi värmde glögg (strunt samma att det var vinglögg), tog fram julgodis och pepparkakor. Sen väckte vi Olof så att han fick komma upp till sittbrunnen. Vi sjöng lite julsånger och pratade minnen, bara roliga minnen och vi lyckades vända stämningen. Äntligen blev det jul. /Kristina

Värmen har kommit och Julen närmar sig. Nu har sjutton dygn gått och för första gången har värmen gjort sig påmind på allvar och vi har nästan ”dött” av värmeslag. Det började i går natt när vinden försvann. Vi stod inför valet att gå för motor och handstyra eller helt enkelt ta ner seglen och ligga och driva. Vi valde det senare och sov en härlig natt, blev bara störda några gånger för att se att allt stod rätt till med det stora blå.

En gång ropade en Belgienregistrerad segelbåt upp oss. De var på väg mot Martinique och undrade hur vädret skulle se ut de närmaste dagarna. Olof pratade glatt en stund och berättade vädersituationen.  Tydligen hade jag inte varit lika glad över att bli väckt av radioprat, hade tydligen fräst upprört att han störde, men detta är inget jag minns.

Sömnen är nämligen ett gissel här ute. Vi är ganska möra vid det här laget. Nätterna har vi delat upp i två pass, och det innebär ca 3- 4 timmars ostörd sömn per natt. På nattvakterna ligger vi ofta och vilar i sittbrunnen. Det är i och för sig härligt, himlen är underbar med alla stjärnor och månen visar vägen väster ut. Detta är enda tillfället man får för sig själv och nätterna är ljumma. Olof brukar vila på sittbrunnssoffan och jag brukar krypa ihop på sittdynorna på sittbrunnsdurken. Där får jag en fantastisk utsikt över den stjärnklara himlen. Man kan tycka att då får vi väl sova på dagen, men vi har ingen ro då. Det är skola på förmiddagen, det ska pratas i radio med seglarvänner, lagas mat, diskas etc. Det är svårt att få ro att sova eller ens vila. Vi försöker få lite tid i lugn och ro, läsa en bok eller bara vila men det tillhör undantagen. Men tiden går å andra sidan snabbt när man sysselsätter sig, alla trivs ypperligt ombord och det är nog mest vi vuxna som nu till och från börjar känna vittring av land.  Vi har ju gjort mer än halva distansen.

Vi seglar för tillfället med två utspirade försegel. Genuan i lovart och kutterfocken i lä. Så har det sett ut i dagar nu. Segelexercisen inskränker sig till att emellanåt gippa förseglen, d.v.s. flytta kutterfocken respektive genuan med sina bommar till motsatta sidan. Det är ett pyssel som förvisso tar en liten stund men å andra sidan går det dagar mellan tillfällena. Ibland väljer vi även att blanda in Storseglet och Mesan i leken allt beroende på vindriktning och vindstyrka.

På mornarna transformeras vår ”uteplats” till beduintält. Den draperas i lakan och filtar för att skapa skugga från solen. När väl detta är gjort är klimatet på uteplatsen mycket behagligt. Tack vare vår trogna passadvind blir det aldrig obehagligt varmt. Om vi ändå vill svalka oss så är det bara att fiska upp en hink havsvatten och hälla över huvudet. Havsvattnet håller 27 grader!

I morgon ska vi ha julpyssel och pynta båten. Göra henne fin inför julafton! Vi ska dricka glögg, baka lussekatter och se över julmatsförrådet inför Julafton. /Kristina

Att ha barn ombord är något mycket speciellt. Vi våndades verkligen innan vi stack, hur skall detta gå? Tre barn med mycket spring i benen på en yta om ca 12 kvm. Det längsta vi varit ute var fyra dygn i ett sträck och nu ska vi förmodligen vara ute i tjugofem. En av förutsättningarna som vi har förbättrat avsevärt är att ingen längre blir sjösjuk tack vara plåstren som sitter bakom våra öron. Detta ger helt nya förutsättningar för nu kan de verkligen leka. De är otroligt anpassningsbara och när Lovisa säger att detta är ju som ett hus, med den skillnaden att det rör sig hela tiden, känns det som en enorm lättnad.

Vi har faktiskt skola till och från under dagen. Barnen har själva fått bestämma schemat och det tema vi läst om, d.v.s. havet. Det är ett roligt ämne och vi har läst om hur haven blir till och hur de ser ut, vilket liv som lever på olika ställen och slutligen läst om vatten. Så fort det gungar lite mindre ska vi göra experiment som finns i deras fysikbok. Vi avslutade temat med att en hel dag måla av djuren som finns i havet och färglägga med akvarell. Målningarna blev otroligt fina med hajar, delfiner, sköldpaddor, valar och sjöfåglar.  Solnedgångar på alla målningar och havet i skimrande blåa nyanser.

De skriver även dagbok varje dag och läser i sina böcker. Vi har även skrivit berättelser i deras skrivmix böcker. Varje kväll har vi högläsning i sittbrunnen, vi läser Skattkammarön och den är riktigt spännande. Gustaf får sin egen högläsning, Nils Holgerssons Underbara resa genom Sverige. Nästa tema vi nu ska börja med är att läsa om kroppen. Den vill de så gärna lära sig mer om. Att skolan uppskattas är uppenbart. Det blir ett tillfälle när vi är tillsammans och får lära oss nya saker.

När vi haft skola en stund så är det härligt att kunna leka lite, de går med glädje och bygger lego, leker affär, glasskiosk, klär ut sig, bygger koja eller bara lyssnar på musik. Häromdagen skapade Gustaf en jolle av en dyna och tog saft dunken som bensin dunk och en pistol som motor. Han tuffade runt med jollen och hämtade Lovisa och Emil på stranden. En annan favorit är att göra båtar av gamla mjölkpaket, de får en mast och segel. De har även gjort julklappar av pärlor och annat de hittat i pysselskåpet. Det är underbart att se deras kreativitet och uppfinningsrikedom. Men också det lugn som infinner sig när man är helt utelämnad till varandra och måste hjälpas åt för att fylla tiden med aktiviteter så att tristessen hålls borta. Kristina