Det var tråkigt att lämna Makogai och våra nyvunna vänner. De skulle stanna ytterligare en dryg månad i Fiji, gå en helt annan väg mot Lau Group. Vi hade kunnat följas åt ytterligare en liten tid men då skulle det bli stressigt för oss att nå Vuda Point som var vår slutdestinationen i Fiji där vi skulle förbereda oss inför seglingen vidare västerut. Vi hade en del fix att göra med båten som vanligt. Vi ville passa på att bunkra (handla mat) ordentligt då Fiji är betydligt billigare än Nya Zealand. Även skeppsapoteket behövde påfyllning.
Vi valde att ta tjuren vid hornen och segla vår egen väg, det kändes tråkigt att säga adjö men det var en viss tröst för alla parter att vi fortsatte den väg de rekomenderade och som de seglat säsongen innan.
Vi bestämde oss att dagssegla utmed Viti Levus norra kust innanför revet. De närmaste dagarna bjöd på fantastisk segling, stadig vind, solsken från en klarblå himmel, Då vinden blåste från land var sjögången obefintlig. Vi gjorde bra fart, kunde ha bra skola, läsa i sittbrunnen eller bara njuta av utsikten och följa hur landskapet förändrades under resans gång.
Landskapet var fantastiskt vackert och varierade mycket. Till en början i öster var kullarna täckta med grönska men ju längre västerut vi kom desto ”torrare” blev landskapet. Ibland såg vi små samlingar av hus vid strandkanten, några små båtar låg för ankar. Någon gång seglade vi förbi en liten öppen båt där de satt och fiskade med spö. Det gällde att ha koll på positionen, veta var vi var och hålla utkik, utmärkningen var begränsad. Vi såg ”pinnar” sticka upp ibland när det var markerat på sjökortet, ibland var de lite tjockare, ibland var de i stål. Vid högvatten var det inte alltid lätt att se dem. Vattnet var inte särskilt klart vilket gjorde det lite svårare att med ögat lokalisera reven. Vi försökte fiska, det fanns ju så mycket fisk, det hade vi sett när vi snorklade och dök men inte någon gång visade någon fisk intresse för våra drag.
Seglingen in till första ankringsplatsen var spännande, vi tog oss igenom en passage mellan reven som var smal, de svarta pinnarna syntes någorlunda, förutom en som uppenbarligen var påseglad och hängde på trekvart. I en ”revkorsning”, där revöppningarna delade upp sig som i fyra vägar, fick vi möte och valde att släppa före den stora dykbåten. Vi följde ”vägen” och vek av runt en liten ö, på andra sidan låg det några få båtar med stora avstånd mellan varrandra. Vi vinkade till den första där en naken karl stod och duschade på akterspegeln, han vinkade ogenerat tillbaka medan mössan av skum gled ner. Själv kunde jag inte låta bli att höra en trudilutt som liknade opera (ren inbildning?).
Vi ankrade vid en liten ö som heter Nananu-i-cake. Ankaret fälldes strax utanför en vacker liten strand. Det dröjde inte länge innan ”ståbrädan” var i vattnet och barnen paddlade mot ön. Alla tre skulle med, ingen ville bli blöt och absolut inte Emil. Äldst, starkast och störst satte han sig bra tillrätta mitt på brädan, tog en paddel och började paddla. De andra fick knö sig in bakom, vilket slutade med en massa svordommar, det gick ju inte att paddla, Lovisa tröttnade och hoppade i vattnet, hon var ju våt i alla fall efter att ha suttit i den ände av brädan som höll på att sjunka. Gustaf ville absolut hem han också, så Emil fick vända och paddla tillbaka. Gustaf och Lovisa fortsatte badleken från båten medan Emil paddlade in på egna äventyr. Han har växt och har ett stort behov av att få göra saker själv, få eget ansvar och utmaningar. Det finns även ett behov av att få fysiskt rasa av sig och ”ståbrädan” har verkligen gett honom denna möjlighet. Men för en mamma är det med blandade känslor hon ser sin son som är nästan lika lång som hon själv, gå bort över stranden med den stora ”ståbrädan” under armen tills han inte syns mer.
Nästa dag blev lika fin, den fantastiska seglingen fortsatte, stadig vind, ingen sjö, solen sken och utsikten var hänförande. Nu förändrades landskapet, det var vulkaniskt men fick oss även att tänka på öken- eller månlandskap. Den lilla vegetation som syntes brann på sina håll på kullarna, om detta var skogsbränder eller av människan kontrollerade bränder kan jag inte svara på. När vi närmade oss Lautoka kunde vi se mangrove”träd” sprida ut sig vid strandkanterna och vi ankade nästan mitt i Vitongo Bay en jättestor vik vars stränder helt täcktes av mangrove”träd”. Det var en märklig känsla att ligga för ankar mitt i denna stora grunda (anledningen till att vi låg så långt från land) vik. Det var kav lugnt. Utsikten in över bergen på Vitu Levu i den nedgående solens sista strålar var magnifik!
Efter natten seglade vi vidare och förbi Lautoka som är Fijis näst största stad. Vi såg fram emot Malolo Lailai och Musket Cove. Vägen dit kantades av små sandöar och rev, inloppet till Malolo Lailai var väl utmärkt men sista biten in till Musket Cove krävdes nogrann utkik. Sjökorten stämde inte riktigt överens med verkligheten. /Kristina