(14/5 2014) Med vind i seglen mot nya äventyr

Vi ligger på den yttre bryggan, ”breakwatern”, som är en brygga som inte har förbindelse med övriga bryggor utan är en förlängning på karantänsbryggan. De senaste månaderna har varit extremt intensiva och hektiska och kulminerat i alla möjliga problem i sista sekunden. Vi är laglösa med utgångna visum, kämpar mot att slukas upp av excelfilen med uppgifter ”ej gjorda”, slåss mot mekaniker som gör allt för att kvarhålla oss genom slarv eller förseningar. Leveranser som inte dyker upp i tid eller är felaktiga gör inte situationen bättre. Klimatet gör sitt genom att bara vara som det är, d.v.s. fuktigt, och nu börjar även Olof gnälla över att det är svalt. Midvinterståndet är bara en dryg månad avlägset och morgnarna är inte sällan drypande fuktiga. Ibland dröjer det till fram på förmiddagen innan morgondiset ger efter för solens strålar.

Fem dagar tidigare gav sig en stor skara segelbåtar av från Opua och satte kurs norrut mot värmen. Många hade då redan väntat en tid på ett lämpligt ”väderfönster” med gynnsamma vindar men vi var ännu inte färdiga. Men nu var det alltså dags. Vi själva och Miss My var redo. Väderprognosen lovade friska sydvindar som raskt skulle föra oss norrut mot värmen.

Plötsligt hör vi stoj och stim, skratt och rop från bryggan som löper på andra sidan båten inne i marinan. Vi går ut och tittar, undrar vad det är som händer, håret reser sig på armarna och en tår börjar formas i ögonvrån. Där sitter och står ungefär sextio barn i åldrarna fem till tolv år, med lärare och rektor. Det är Emils, Lovisas och Gustafs klasskamrater som vinkar och ropar för att få vår uppmärksamhet. Rätt som det är reser sig alla upp och kraftfulla skrik hörs över viken, slag mot ben och armar i luften. De sjunger och dansar en klassisk Kapa Haka. Det är en traditionell maorisk krigsdans som de i skolan tillsammans med våra barn har gjort varje fredag i aulan. Fyra gånger fick vi se och höra detta skådespel, barnen där emellan vinkade, vissa gick fram och vinkade lite extra, ropade ömsom Emil, Lovisa eller Gustaf och det var helt fantastiskt att se barnen säga adjö på detta pampiga sätt. Emil kastade loss förtampen utan att tänka sig för, vi andra hade tårar i ögonen och började ropa till Olof att starta motorn. Men tyvärr var vi inte riktigt redo för att gå, behövde en liten stund till men nu fanns kraften för oss att efter ytterligare en timme kasta loss och ge oss av.

Att lämna Opua kändes underbart, lite skrämmande och mycket ledsamt. Alla hade sina egna tankar och minnen att begrunda, när vi såg konturerna av Opua Yacht Club försvinna akteröver. Vi lämnade något som varit vårt hem i sex månader, vänner vi lärt känna och all upplevelser som blivit både kära och bittra minnen. Vi lämnar helt enkelt ett ställe där vi levt ett annat liv än vad som varit det normala på denna resa, ett stationärt ”landliv” och inte ett fritt ”vagabondliv”.

Snart öppnar sig viken och vi kan gå upp mot vinden, hissa storen, rulla ut genuan och seglar sedan med god fart ut på öppet vatten. Vi gör fin fart med vinden akter om tvärs, allt hade varit perfekt om det inte vore för att våra kroppar inte var sjövana. Lovisa var först med att offra till Kung Neptun, sedan var det min tur. Det var bara att bädda ner sig och försöka ”överleva”. Vi vet ju att det går över. Men kul är det inte. Vi pratade mycket om hur det var i Europa innan vi fick sjöben medan degbunken (praktisk som kräkspann) gick emellan oss.

Olof sprang upp och ner, tömde hink, ändrade segelföring, lagade mat, såg till att vi hade allt vi behövde men inget hjälpte. Dagarna gick, visserligen klarade jag av att ta mina nattvakter men mycket mer var det inte. Vinden ven i riggen, ibland kom det regn men framför allt höll vinden i sig. Vi hade stadigt vindstyrkor på 28-35 knop (15-19 m/sek). Vid ett tillfälle drejade vi bi eftersom vi var tvungna att byta en lina till vindrodret som höll på att nötas av. Vi övervägde att fortsätta dreja bi men efter att ha studerat väderbilden (gribfiler nedladdade med kortvågsradion) beslöt vi att fortsätta seglatsen norrut. Anledningen till den starka ihållande SSE-liga vinden var att vi befann oss i en s.k. squash zon mellan lågt (naturligt) atmosfärstryck norr om oss i tropikerna och ett massivt högtryck som byggts upp i trakterna av Nya Zealand. För att ytterligare sätta fart på vinden där vi befann oss hade ett lågtryck bildats söder om Tonga som ytterligare bidrog till en förtätning mellan isobarerna mellan tropikerna och Nya Zealand. Våra gribfiler sade oss att vinden skulle bestå där vi befann oss, men om vi tog oss längre norrut så skulle vinden långsamt bedarra inom ett par dagar.

Lovisas sjösjuka vägrade ge med sig och efter fem dagar var hon ganska mör, 33 gånger med huvudet i degspannen, sätter sig till slut på ”livskraften” och vi kände oss riktigt oroliga.

Till slut lugnade sig vädret något och Miss My fick en jämnare gång och efter att ha fått en av henne oprövad sjösjuketablett somnade Lovisa sött. När hon vaknade mådde hon bättre och kunde äta lite äggröra som hon fick behålla. Det hade vänt, Lovisa mådde bättre och bättre, men den nya ”smaldieten” hade satt sina spår och vi skojade mycket om den nya bantningskuren.

Vi närmade oss Fijis vatten och insåg att vi hamnat i något av ett dilemma. Vi kunde med stöd av motorn hinna in på fredag eftermiddag eller dreja bi under natten och komma in på lördag morgon. Till saken hör att inklarering på lördagar innebär dubbla avgifter hade vi fått veta av våra vänner på Anniara som kommit in på onsdagen (de gick fem dagar före oss). Vi bestämde oss för att ”fuska” för en gångs skull och ta motorn till stöd.

Strax innan vi skulle passera in i ”passet” in till Savu Savu Bay sa Olof i förbigående att nu var det väl ändå dags att ta upp fiskedraget som vi hade släpande ett tjugotal meter bakom båten. Vi hade ett par dagar tidigare fått en fin Mahi Mahi på ungefär 6 kg på kroken som nu låg filead i frysen. Innan vi lämnade Opua hade vi pratat mycket om att fiska mer, att fisk var ett bra tillskott till vår meny, att vi skulle göra detta mycket mer systematiskt. Fisk är både gott, nyttigt och inte minst gratis. Vi har till och med fått låna ett spö av vår vän Peter i Opua. Peter inspirerade oss till att fiska mer genom alla sina fiskehistorier om Haj, Marlin, Tonfisk, Kingfish, Snapper m.m. Bay of Islands är ett eldorado för ”game fishing”! Efter att ha lyssnat till alla dessa historier var inte minst Emil fast besluten om att genomsnittsvikten på fiskar landade ombord på Miss My skulle höjas!

Som sagt draget skulle in och Olof gick lugnt för att rulla upp linan. Då small det till, linan sträckte sig som en fiolsträng och en glittrig vacker blå jätte hoppade i vågorna. Ups, precis innan vi skulle börja förbereda oss för ankomst till Savu Savu skulle en stor Mahi Mahi landas. Det gick bra och snart låg denna vackra fisk på ca 10 kg på akterdäck. Lite sprit i gälarna och ett rep runt stjärtfenan och sedan åter till navigeringen. När vi väl kommit i lä innanför revet började jag rensa och filea fisken. Att göra detta med en så relativt stor fisk kräver en viss teknik, om man inte vill söla ner däcket allt för mycket. Men övning ger färdighet så när jag rensade styrde Emil båten och Olof tog ner seglen och strax innan vi gick in i den lilla flodmynningen, där staden Savu Savu ligger, kunde vi lägga ner ytterligare ett antal kg delikata fiskfiléer i frysen. Ett par fina bitar sparade vi på barnens begäran för att till kvällen äta ugnsbakad mahi mahi med äggsås.

Vi kom in till Savu Savu klockan två på eftermiddagen fredagen den 23 maj efter knappt nio dygn från Opua. Copra Shed marinas bojar var alla upptagna men Waitui marina bredvid hade lediga bojar. Vi fick välja mellan att ligga långt ut eller långt in i floden, vi valde långt ut och trivdes toppen med detta. Klockan tre fick vi besök av Hälsovårdsmyndigheten och Immigrationsmyndigheten, strax efter kom Tullen. Allt ombesörjdes av marinan och gick otroligt smidigt.Äntligen i Fiji!

Att sitta i sittbrunnen och se ut över flodinloppet, palmer, en liten strandplätt och den lilla staden som ligger med små utspridda hus på var sin sida av huvudgatan, är som att vara i himmelriket. Solens strålar, värmen och svettdropparna som söker sig ner för ryggraden får mig att känna mig lätt, fri och obekymrad.  Inom mig sprider sig ett lugn, en trygg och rakt igenom lycklig känsla – hemma igen, hemma i vårt liv, precis där vi ska vara.

Vi är framme, nu kan nästa äventyr börja!
Kristina