Viken ”Baie des Vierges” (Bay of Virgins) ligger som i en klyfta rakt in mot land med höga berg av vulkansten på sidorna. Bergen har formats av vädrets makter. Vi såg ett troll sittande på knä, en stor tunnhårig man, buttra gubbar och flera andra statyer av svart lavaberg. De är klädda i intensiv grönska i olika nyanser. Vid vattnet på båda sidor finns kokospalmer blandat med höga andra träd som ser ut som cederträd. Under träden finns låg vegetation, inte gräs utan ormbunkar och en låg klängväxt med vita blommor som luktar honung. Upp på bergets sidor finns det ömsom blomstrande buskar, låga träd, ormbunkar, klängväxter och vulkaniska bergarter. Det mesta av vegetationen finns i bergsvecken och i backarna närmast vattnet. På bergens höga kullar finns vita och svarta prickar som är den lokala befolkningens getter som går och betar.
Vi kör jollen innanför den enkla vågbrytaren som finns för att skydda den lilla betongbryggan och de små fiskebåtarna. Båtarna är öppna små motorbåtar som används både som fiskebåtar och transportmedel till den närmaste byn Omoa i viken bredvid.
Den mycket lilla byn består av en asfalterad väg med gatubelysning. Modernt kan tyckas men helt malplacerat. En ny Toyota Lexus står på parkeringen vid ett enkelt hus med plåttak. Alla husen är för övrigt små, enkla och har plåttak. Trädgårdarna är fyllda med banan-, mango-, apelsin-, lime- och citronträd. Det finns även frukter vi aldrig sett förut än mindre kan namnen på. Ett träd har gröna frukter som är oregelbundna, små, ovala, med mörka prickar på. Jo (på båten Felice) visade de mogna som låg på marken. De var nu genomskinliga och såg ut som jättelarver. En annan frukt vi såg överallt är en form av stor söt Grape (pamplemousse). Alla fruktträd växer tillsammans med blomsterbuskar av alla de slag som vi har hemma som krukväxter. Vanligt är att låta hibiskusbuskarna växa ihop och bli som stora häckar där trädgårdarna slutar. Liljor av alla de sorter och färger finns i överflöd.
Vi går uppför den lilla vägen och beundrar vyerna. ”Det är som New York, skrattar någon – du tittar ständigt lite uppåt och får snart träningsvärk i nacken”. Bergen är branta men överallt finns små veck där det växer. Det kan vara en blomma, en klängväxt, ormbunkar eller blomstrande buske. Små rännilar med vatten finns överallt i berget och fuktigheten i luften är hög. Det är en märklig känsla när huden hela tiden är lite fuktig men det är inte svett utan luftens fuktighet som lägger sig på huden.
Till höger finns en liten vit kyrka med en liten gräsplan och till vänster ett litet öppet kapell. Kapellet är gjort av kokospalmernas stammar. Tak och väggar har flätats av bananblad och utsmyckat med blommor som finns överallt. Det finns enkla bänkar i rader, ett bord med en vit duk och på den står en staty av jungfru Maria. Hon har ett halsband av vita blommor och runt henne på bordet ligger det hibiskus och samma vita fina blommor.
Efter kyrkan kommer butiken, ett enkelt litet hus med öppen dörr. Innanför skymtar man tre väggar med konserver, basvaror och hygienartiklar. Vid dörren står två paket med tvättmedel och ett ”fyrpack” med toarullar. Öppettiderna är några timmar på förmiddagen och några timmar på eftermiddagen. Om man fortsatte en liten smal väg (stig), så låg postkontoret innanför den lilla butiken, . Vi har ännu inte förstått när det har öppet med det var i alla fall stängt nu (fredag eftermiddag) och ingen visste riktigt när det öppnade igen. Tydligen går det att köpa simkort till telefonen där.(?) Vi får väl se på måndag.
Vi fortsätter vår färd och barnen ömsom springer, ömsom sparkar sig fram på sparkar som Birk och Billie (Felice) tagit med sig och glatt delar med sig av. Rätt som det var ropade Emil, ”titta gris”. Där stod en gris med ett rep knutet i ena benet och runt honom gick det hönor och en tupp och ovanför honom fanns ett högt och stort mangoträd. Lite längre fram hittade vi en annan gris. Fast denne hade en egen bur och kom glatt framgrymtande när barnen gick och hälsade. Helt otroligt, på marken fanns massor av citroner och lime. Våra barn plockade en del som vi la ner i ryggsäcken, men när de ville gå in på tomterna blev det nej. Detta var ju invånarnas levebröd och mat, det kändes som när man var liten och pallade äpplen på grannens tomt.
Vi fortsatte framåt och helt plötsligt steg bergsväggen lodrätt vid sidan av och in över vägen och ner föll vattendroppar, som ett fint vattenfall och i skrevorna fanns ormbunkar. Bergsväggen fortsatte upp i himlen och vattnet porlade ner med solens alla strålar reflekterande i dropparna.
Vi gick vidare och var för länge sedan ute ur byn, Vägen började ringla sig upp i botten av dalen och det sög lite i benen, det märks att vi har varit fast på båten i tre veckor, konditionen är inte den bästa och benen känns som gelé. Men den vackra miljön ger en extra kraft att går vidare. Ingen klagar, trots att det verkar vara längre till vattenfallet än vad vi trodde.
Till slut är vi framme där vägen viker av och blir en stig och huvudvägen fortsätter sin färd uppåt och där dyker två bekanta ansikten upp i svängen gående nerför vägen. Det är Per och Elisabet (Oda) som vandrat till närmsta topp på ett berg och sett på utsikten ”från ovan”. ”Helt fantastiskt och förmodligen en lättare vandring än den ni har gett er in på”, sa Per och skrattande.
Olof har gått barfota hittills, tack vare ett skavsår på lilltån, men på Elisabets uppmaning försöker han ta på sig sandalerna. När det är gjort, ”råkar min fot hamna rakt på hans tå”. Aj!!, och så åkte sandalerna av igen.
Vi gick vidare länge och väl, träffade en söt häst som delade sin hage med ett gäng hönor. Vegetationen blev tätare och tätare och stigen smalnade av. Det blev mer och mer likt den regnskog vi vandrat i tidigare. Skillnaden här är att det fanns fruktträd och bananplantor som växte naturligt in i mellan träden i regnskogen.
Några stenar staplade på varandra och ett antal vandringsstavar talade om att nu närmade vi oss vattenfallet men förmodligen skulle även svårighetsgraden öka. Ingen tänkte så mycket på det, atmosfären var förväntansfull och gladlynt. Alla var äventyrslystna och började gå på den lilla stigen som ledde in i regnskogen, uppåt med en bäck forsande på högra sidan hela tiden. Det var över stock och stenar. Vid ett tillfälle var vi så nära kanten att ett felsteg och vi hade glidit ca fem meter ner till bäcken genom buskar, stockar och stenar. Sista biten kantades av ett stenras över stigen och vi fick försiktigt ta oss den sista biten fram till vattenfallet.
Vattenfallet var 60 meter högt, vatten störtade rakt ner, gjorde en paus i en vattensamling och forsade sedan vidare över stenar nedför berget. Luften var fylld av fina vattendroppar. När vi tittade upp mot fallet såg vi en regnbåge med alla dess färger och det var otroligt vackert. Det var det högsta och mest spektakulära vattenfall som jag sett.
Vi var varma och vattnet var kallt och gick inte att motstå. Vi stannade en liten bit från själva fallet och barnen badade i bäcken. Gustaf var först i med kalsonger och skor för att inte trampa på något olämpligt men också för att få bra grepp om det skulle vara strömt. Han skrattade, ruskade på sig och satte ner rumpan. Birk var inte långt efter och sedan gick Maria djärvt bort till fallet och hoppade i. När hon kom tillbaka kunde inte Lovisa och jag vara sämre så av med kläderna och ner i vattnet. Det var underbart, svalt, friskt och skönt. Vi plaskade och tog några simtag men samtidigt kändes det lite läskigt, man vet ju inte vad som levde mellan stenarna. Maria och jag skojade om det och skrattade gått när vi kom upp. Hon hade haft samma ”löjliga” känsla i magen. Jo hoppade också i men Olof stannade på land bland barnen.
Jo och Maria är verkligen en inspiration när det gäller att släppa på hämningarna, ta till vara på tillfällena och hålla humöret uppe. Med tre små barn på en sådan här vandring gäller det att verkligen kunna uppmuntra och alltid vara positiv men också att hitta smarta lösningar när det inte går längre. Deras medförda matsäck delade de med glädje med sig av. Men vi kunde ändå inte låta bli att skämmas lite, för att vi denna gång var så oförberedda. Vi trodde att vandringen skulle ta någon timme bara och att vi snart skulle vara hemma igen, men vi var ute hela eftermiddagen och kom tillbaka till byn först i skymningen.
Vilken underbar eftermiddag, vi startade vandringen efter lunch och var hemma vid sju, alla var helt slut och det blev en snabb middag på stuvade makaroner, korv och ketchup. Dricka ställdes fram och alla drack i massor. Barnen la sig vid åtta och vi vuxna kom i säng strax efter. Detta var vår andra natt på Fatu Hiva. /Kristina
En kommentar till (31/5) Vårt första besök i land